Rush Hour 3

Titel: Rush Hour 3
Genre: Action/Komedi/Kriminalare
Land: USA
År: 2007
Regi: Brett Ratner
I rollerna: Jackie Chan, Chris Tucker, Hiroyuki Sanada, Noémie Lenoir, Max von Sydow, Yvan Attal, Philip Baker Hall, Roman Polanski

Handling: Poliserna Carter och Lee måste den här gången bege sig till Paris för att bekämpa en del av den kinesiska organiserade kriminaliteten - Triaderna.

Omdöme: Vi befinner oss i Los Angeles där Carter (Chris Tucker) blivit degraderad till trafikpolis medan Lee (Jackie Chan) agerar personlig livvakt åt ambassadör Han (Tzi Ma). Efter ett attentat under ett toppmöte där en mystisk triad-ledare skulle avslöjas, blir det upp till Lee och Carter att återigen samarbeta.


© New Line Cinema

Den som ligger bakom attentatet visar sig vara Kenji (Hiroyuki Sanada) som har ett förflutet med Lee som är högst personligt. Spåren leder Carter och Lee till Paris där de måste försöka komma i kontakt med Geneviève (Noémie Lenoir) som kan sitta på nyckeln till den riktiga identiteten på den mystiska triad-ledaren. Eftersom triaderna är måna om att tysta henne blir det upp till Lee och Carter att hinna sätta henne i säkerhet innan det är för sent.


© New Line Cinema

Efter att de två första filmerna blev kassasuccéer var det givet att trilogin skulle fullbordas. Med en gång känns det dock att känslan inte riktigt finns där från de tidigare två filmerna när vi träffar Carter och Lee i Los Angeles. Men sakta men säkert börjar filmen hamna rätt när de tvingas samarbeta på nytt. Inte minst funkar humorn och vi får bl.a. ett besök på en kampsportsklubb där Lee och Carter drabbar samman med en jättekines som använder dem som en trasdocka.


© New Line Cinema

När handlingen sedan förflyttas till Paris känns det rätt. För även om filmen har ett svagare manus finns humorn och samspelet på plats. Man har dock försökt trissa upp actionscenerna mer än i de föregående filmerna med ett stort fel. Man har börjat lägga in cgi-effekter och det går till överdrift. Man vill se Jackie Chan utföra sina roliga stunts, vilket man till viss del får, men det blir även en massa overkliga saker.


© New Line Cinema

Det hela blir snart mer som ett försök till James Bond-äventyr och funkar väl någorlunda väl fram till Eiffeltornet. När handlingen förflyttas till Eiffeltornet för den stora finalen tappar tyvärr filmen det mesta. Det blir alldeles för mycket effektbaserat, action som håller på för länge och ett korkat manus som inte verkar ha brytt sig om realism längre.


© New Line Cinema

Det är verkligen synd att filmens sista kvart ballar ur under hela sekvensen som utspelar sig kring Eiffeltornet. Hade inte räknat med att denna tredje del skulle vara i klass med de första två filmerna, men då den var tillräckligt trevlig och rolig under långa stunder, är det synd att den faller platt på slutet.


© New Line Cinema

En kul överraskning är att se Roman Polanski dyka upp i rollen som poliskommissarie Revi när Carter och Lee anländer till Paris och blir förhörda. Det och jättekinesen som använder dem som trasdockor är två av de roligare inslagen i filmen.


© New Line Cinema

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 6.2

Rush Hour

Titel: Rush Hour
Genre: Action/Komedi/Kriminalare
Land: USA
År: 1998
Regi: Brett Ratner
I rollerna: Jackie Chan, Chris Tucker, Tom Wilkinson, Elizabeth Peña, Chris Penn, Philip Baker Hall, John Hawkes

Handling: När den kinesiske diplomatens dotter kidnappas i Los Angeles finns bara en man att kontakta; stenhårde Hong Kong-snuten Lee. FBI känner sig lurad på konfekten och beslutar att röja Lee ur vägen. De kopplar därför ihop honom med Los Angeles-polisen Carter som har västvärldens snabbaste käft. På detta vis hoppas man få den tystlåtne Lee att åka hem igen. Istället skapar man ett exploderande radarpar som sopar rent bland både FBI, kidnappare och Los Angeles poliskår.

Omdöme: James Carter (Chris Tucker) är en rappkäftad polisdetektiv i Los Angeles som inte gillar att jobba med en partner. Efter att han hamnat i blåsväder för det tumultartade gripandet av vapenhandlaren Clive Cod (Chris Penn), är hans chef kapten Diel (Philip Baker Hall) trött på hans fasoner och funderar på att stänga av honom. Men när kapten Diel får ett samtal från FBI gällande att de behöver hjälp med ett uppdrag som ingen i FBI vill göra, är Carter rätt man för jobbet.


© New Line Cinema

Diplomaten Han (Tzi Ma) har nyligen flyttat till Los Angeles från Hong Kong och nu har hans dotter blivit kidnappad. FBI gör allt för att få tillbaka henne, men Han kräver att de tar hjälp av Hong Kong-polisen Lee (Jackie Chan). Lee är en mycket duktig polis men eftersom FBI vill sköta det på egen hand, sätter de Carter att hålla Lee sällskap. Tanken är att de ska hålla sig så långt borta från kidnappningen och Han som möjligt.


© New Line Cinema

Carter och Lee är ett udda radarpar som inte alls kommer överens. Inte bara att språkbarriären innebär ett uppenbart problem, kulturkrocken blir också stor. Sedan är Carter ständigt uppe i varv och kan inte hålla tyst medan Lee är desto mer tystlåten och beräknad i hur han arbetar. Deras samarbete visar sig dock vara precis vad som krävs för att överrumpla kidnapparna.


© New Line Cinema

Buddy cop-genren har bjudit på flera minnesvärda filmer och radarpar genom åren. Det är en genre som brukar kunna bli lyckad och passar inte minst bra för en actionkomedi. Jackie Chan vet man ger valuta för pengarna och att han underhåller med både action och humor. Vad gäller Chris Tucker är det på gränsen att driva en till vansinne med hans röst och uppvridna käft som går i ett. Det går dock inte överstyr och det visar sig att de har bra kemi med varandra vilket är viktigt för att man ska ha kul.


© New Line Cinema

Chris Tucker och hans James Carter har utan tvekan formats efter Eddie Murphy, inte minst hans rappkäftade polis Axel Foley från Beverly Hills Cop-filmerna. Vissa scener känns lite som kopior på när Axel Foley var i farten. Det är inte lika bra och Tucker är inte i samma klass som Murphy men det funkar. Jackie Chan är dock den som spetsar till det hela med sina välgjorda och roliga stunts och actionsekvenser.


© New Line Cinema

Det är inte särskilt svårt att se varför det blev en kassasuccé och ledde till uppföljare. Välgjord action och humor som oftast går hem. Det är även ett bra tempo och man drar inte ut på det i onödan med en speltid på drygt 90 minuter. Filmen når inte upp i klass med de bästa buddy cop-filmerna men det finns en hel del att gilla med filmen. Speciellt det faktum att den är välgjord och tillräckligt seriös för att inte bara bli en korkad actionkomedi som oftast blir fallet.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.0

Midnight Run

Titel: Midnight Run
Genre: Action/Komedi
Land: USA
År: 1988
Regi: Martin Brest
I rollerna: Robert De Niro, Charles Grodin, Yaphet Kotto, John Ashton, Dennis Farina, Joe Pantoliano, Philip Baker Hall

Handling: Jack Walsh är en före detta polis som numera jagar reda på brottslingar och får betalt för det. Han får i uppdrag att hitta Jonathan Mardukas. Men det visar sig bli aningen svårt att få med honom hem. Han har nämligen maffian, FBI och en av sina kollegor efter sig.

Omdöme: F.d. Chicago-polisen Jack Walsh (Robert De Niro) är numera en prisjägare som letar rätt på efterlysta brottslingar och plockar in dem mot betalning. Vanligtvis får han ett par hundra eller tusen dollar för besväret. Denna gång handlar det om klart mycket mer pengar som han skulle kunna pensionera sig med.


© Universal Pictures

Borgenären Eddie Moscone (Joe Pantoliano) är desperat. Eftersom han är i färd med att förlora upp emot en halv miljon dollar ifall Jonathan Mardukas (Charles Grodin) inte är i hans förvar vid midnatt på fredag, är han villig att betala Jack $100.000 om han lyckas leverera honom i tid.


© Universal Pictures

Jack använder sina kunskaper och kontakter från tiden inom polisen för att lokalisera Jonathan som förskingrat $15m från maffiabossen Jimmy Serrano (Dennis Farina). Serrano var orsaken till varför Jack tvingades lämna Chicago-polisen. Jack och Jonathan får nu Serranos män efter sig, men även FBI ledda av specialagent Alonzo Mosely (Yaphet Kotto) och Jacks prisjägarkollega Marvin Dorfler (John Ashton).


© Universal Pictures

Serrano vill döda Jonathan Mardukas, inte bara för att han kommit undan med en stor summa pengar utan främst för att han sitter på känslig information som kan sätta dit Serrano. FBI vill plocka in Mardukas för att kunna sätta dit Serrano. Eddie är orolig för att Jack inte ska lyckas och skickar därför Marvin efter dem. Och Jack får inte bara alla efter sig, han måste även dras med Jonathan som går honom på nerverna.


© Universal Pictures

Vissa favoriter är värda att se om och om igen. För trots att denna film setts många gånger och minns ganska väl, är det en typ av film som alltid gör en på bra humör. Martin Brest hade gjort favoriten Beverly Hills Cop (1984) ett par år tidigare och han har plockat med sig samma entusiasm. Det är en film full av skaparglädje med en hel del minnesvärda scener och karaktärer filmen igenom.


© Universal Pictures

Robert De Niro och Charles Grodin blir ett bra radarpar som ger sig ut på en road trip som ska ta dem från New York till Los Angeles. De gnabbas och har sig som ett gammalt par. Till en början ogillar de varandra och Jonathan tar till alla knep han känner till för att försöka komma undan. Jack Walsh är mer street smart medan Jonathan Mardukas är lurig.


© Universal Pictures

Yaphet Kotto är helskön som ledande FBI-agenten Alonzo Mosely vars tålamod blir ordentligt testat. Likväl är John Ashton underbar att skåda som småkorkade Marvin Dorfler som tror han är smart men hela tiden tabbar sig när det väl gäller. Han dyker gång på gång upp som gubben i lådan och bidrar med en hel del humor. Detsamma kan sägas om Joe Pantoliano som den upprörde och sliskige borgenären. Dennis Farina som Jimmy Serrano och hans två maffiamedhjälpare ska inte heller glömmas bort. Det är helt enkelt en film fylld med utmärkta karaktärer och prestationer.


© Universal Pictures

Vad som till slut cementerar filmen som en klassiker är hur den får ihop allt när man når upplösningen. I princip alla karaktärer samlas på ett och samma ställe och det är både smart och roligt. Helt enkelt ett välskrivet manus och en film som inte har någon uppenbar svacka under de två timmarna. Dessutom med en del hjärta längs vägen och även på slutet vilket på ett passande vis sätter punkt för denna favorit.


5 - Skådespelare
5 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
22 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.5
IMDb: 7.5

In Good Company

Titel: In Good Company
Genre: Komedi/Drama/Romantik
Land: USA
År: 2004
Regi: Paul Weitz
I rollerna: Dennis Quaid, Topher Grace, Scarlett Johansson, Marg Helgenberger, Clark Gregg, Philip Baker Hall, Selma Blair, Malcolm McDowell

Handling: Dan Foreman är en medelålders man vars liv ställs på sin spets när han får en ny chef som är nästan hälften så gammal som han själv. Dessutom inleder han ett förhållande med Dans dotter.

Omdöme: Dan Foreman (Dennis Quaid) är lyckligt gift med Ann (Marg Helgenberger) och har två tonårsdöttrar. Den äldsta, Alex (Scarlett Johansson) ska börja på college. Dan upptäcker dock ett graviditetstest sent en kväll innan han ska gå och lägga sig. Det visar sig dock vara frun som väntar parets tredje barn, något som både kommer som en lättnad och chock. Dan är trots allt 51 år och hade inte ens tänkt tanken att bli far igen.


©Universal Pictures

Kort efter att Dan fått reda på att familjen väntar tillökning får han ett desto tuffare besked. Företaget där han är chef för annonsavdelningen har blivit uppköpta och han blir degraderad till en lägre position. Istället tar 26-årige Carter Duryea (Topher Grace) över chefspositionen för annonsavdelningen. En Carter som inte har någon erfarenhet från positionen, men han lär sig snabbt och visar sig vara slipad. Men han har också en svår position då han fått direktiv att öka annonsintäkterna och minska lönerna, vilket innebär att han måste sparka folk från annonsavdelningen.


©Universal Pictures

Filmen visar sig i etapper varva genrerna komedi, drama och romantik. Dan blir givetvis tagen på sängen med degraderingen och som om det inte vore nog få en chef som är hälften så gammal. Men i situationen han befinner sig i med ett nytt barn på väg och Alex som ska gå på college vilket kostar pengar, har han inte mycket val än att acceptera den nya rollen och försöka samarbeta med Carter. Vad ingen kunnat vänta sig är att Carter kommer inleda ett förhållande med Alex...


©Universal Pictures

Inte superrolig, riktigt dramatisk eller fint romantisk. Ändå lyckas den någorlunda väl med alla delarna. Det får dock sägas att det tar ett bra tag innan Topher Grace visar att han inte är helt fel för rollen. Han påminner en del om Tobey Maguire men tänker under filmens gång vilket lyft det hade varit om någon som Jake Gyllenhaal hade axlat rollen som Carter. Lite mer klass hade helt klart varit att föredra.


©Universal Pictures

Det blir en film som inte riktigt lyckas charma en fullt ut men ändå vill man titta vidare. Det är småtrevligt även om den går lite på sparlåga mest hela tiden. Får väl säga att det förväntades en något lättsammare och roligare film. Samtidigt visar den sig växa en del när Topher Grace växer. Det vill säga att han drar ner filmen en aning men det känns som han och karaktären skärper sig en del under filmens gång vilket hjälper. En ok film, varken mer eller mindre.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.5

The Rock

Titel: The Rock
Genre: Action/Thriller
Land: USA
År: 1996
Regi: Michael Bay
I rollerna: Nicolas Cage, Sean Connery, Ed Harris, John Spencer, David Morse, William Forsythe, Michael Biehn, John C. McGinley, Xander Berkeley, Philip Baker Hall, Jim Caviezel

Handling: En grupp elitsoldater intar fängelset Alcatraz och tar 81 turister som gisslan. Deras krav är att familjerna till elitsoldater som dör under hemliga operationer ska få full ersättning. Om de inte får lösensumman hotar de med att skicka dödlig nervgas mot San Francisco. De enda som kan hindra dem nu är FBI-agenten Stanley Goodspeed och före detta fången John Mason.

Omdöme: Alcatraz intas av en grupp elitsoldater ledda av general Hummel (Ed Harris) och tar 81 turister som gisslan. De har 15 raketer riktade mot fastlandet. Raketer fyllda med dödlig nervgas som de hotar att avfyra mot San Francisco. Kravet är att den amerikanska regeringen betalar ut $100m som kommer gå till de stupade soldaternas familjer som varit bortglömda i alla dessa år.


©Buena Vista Pictures

FBI och militären sätter ihop en plan A och plan B för att försöka förhindra en katastrof. Plan B går ut på att skicka ett par jaktplan och bomba sönder hela Alcatraz, inklusive gisslan. Plan A går ut på att skicka ett gäng Navy SEALS som leds av Anderson (Michael Biehn). Men de behöver hjälp med att ta sig in och oskadliggöra raketerna med den dödliga nervgasen.


©Buena Vista Pictures

Kemiexperten och FBI-agenten Stanley Goodspeed (Nicolas Cage) är den bästa de har men han har inte någon erfarenhet från fältet. Han rekryteras dock för uppdraget och blir en viktig kugge vid sidan av John Mason (Sean Connery). Mason är en ytterst mystisk man som plockas från fängelset där han suttit i 30 år. Han är den enda som rymt från Alcatraz innan fängelset stängde ner 1963. Med hans hjälp kan de ta sig in via bakvägen och på så vis överraska elitsoldaterna som tagit över den gamla fängelseön.


©Buena Vista Pictures

En actionrökare av Michael Bay som blev omåttligt populär och en stor biosuccé. Den levererar också mycket av det man vill ha och kan kräva av en påkostad actionfilm. Det är överdrivet på sina håll men ändå med karaktärer och en story som gör att man inte tappar verklighetsförankringen. Och det faktum att general Hummel inte bara är en kallblodig galning är viktigt för att det hela inte ska spåra ur totalt, även om man inte kan säga samma sak om vissa av hans blodtörstiga män.


©Buena Vista Pictures

En stor del varför filmen funkar så pass bra som den gör är karaktärerna Goodspeed och Mason. De har en rolig jargong vilket gör att det nästan blir som ett gammalt hederligt radarpar i en buddy cop-film. Nicolas Cage får spela över med diverse utbrott och får en att skratta en hel del p.g.a. detta. Det är också välkommet då det lättar upp stämningen i en film som annars hade kunnat bli för seriös och allvarlig.


©Buena Vista Pictures

Sean Connery är också kul att se som den mystiske John Mason där man leker med tanken att han skulle kunna vara en James Bond-liknande karaktär som dykt upp efter 30 år. En del likheter finns och även någon referens görs till Bond vilket är en kul blinkning till den ikoniska karaktären Connery en gång i tiden förknippades med.


©Buena Vista Pictures

Vad man till slut kan ta med sig är att Michael Bay har sinne för storslagen action och det är välgjord action som filmats snyggt. Visst går det "over the top" ibland men det är ju inte en film man ska ta på fullaste allvar vilket gör att det funkar. Musiken av Hans Zimmer måste också nämnas då det är mycket hjältemusik som nästan blir för mycket. De olika hjältetonerna avlöser varandra, ibland i en och samma scen. På något sätt passande för en sån här actionrökare och ibland passar det mer än i andra fall. Allt som allt en underhållande actionfilm som funkar att ses om även om det aldrig varit en personlig favorit.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.4

Live Wire

Titel: Live Wire / Blind terror / Blind hämnd
Genre: Action/Thriller
Land: USA
År: 1992
Regi: Christian Duguay
I rollerna: Pierce Brosnan, Ron Silver, Lisa Eilbacher, Ben Cross, Philip Baker Hall

Handling: Amerikanska toppolitiker i Washington dödas en efter en av mystiska explosioner. FBI-agenten och bombexperten Danny O'Neill kallas in för att försöka stoppa terroristdåden.

Omdöme: En grupp terrorister ledda av Mikhail (Ben Cross) utpressar senatorer i Washington på miljontals dollar. De har kommit över en explosiv formel som gör att de kan komma åt vem som helst, var som helst med hjälp av vad som verkar vara vanligt vatten. Efter att ha sprängt en senator i luften, utreder den ledande bombexperten och FBI-agenten Danny O'Neill (Pierce Brosnan) fallet. Han och hans team hittar inga spår av explosiva ämnen vilket ger dem huvudbry och inte mycket att gå efter.


©New Line Cinema

Danny försöker balansera det utmanande fallet med sitt privatliv då hans fru Terry (Lisa Eilbacher) gjort det klart att hon funderar på att lämna honom. Ryktet säger att hon kan vara romantiskt involverad med senator Frank Traveres (Ron Silver) som hon jobbar för. Detta är något som gör Danny vansinnig, både tanken att han håller på att förlora sin fru till en annan man och all ryktesspridning som hela staden verkar känna till. Men när Traveres blir nästa måltavla för terroristerna inser han att även hans fru som han fortfarande älskar är i livsfara.


©New Line Cinema

En film med Pierce Brosnan i huvudrollen bara något år innan han kom att bli James Bond. Och man känner utan tvekan att han har vad som krävs för rollen. Här regisseras han av Christian Duguay som ett par år senare gjorde den klart sevärda och något underskattade The Assignment (1997). Detta må inte vara en lika bra film, men som det visar sig är det absolut inte en bortkastad titt.


©New Line Cinema

Det är lite cheezy, ibland lite B, men även klart underhållande, actionladdat, explosivt och på det småkomiskt med en del sköna repliker. En film på allvar men som på ett oftast passande vis slänger in oväntad humor som funkar utan att det skulle förstöra eller försöka vara en actionkomedi. Det är på fullaste allvar och faktiskt välgjort med explosionerna, stuntsen och actionscenerna.


©New Line Cinema

Själva storyn är egentligen inte så tokig även om man ofta gör det enkelt för sig. Speltiden är trots allt en bit under 90 minuter, men i en actionthriller av det här slaget gör det absolut ingenting. Tvärtom hade det inte funkat om den varit mer utdragen och försökt göra något den inte klarar av. Som det är nu får man en underhållande filmstund. Det är långt ifrån en perfekt film, men ibland funkar det bra så här om den prickar rätt.


©New Line Cinema

En sak som man inte kan ha överseende med är musiken som är klart svag, speciellt under actionscenerna. Inte urusel men ibland farligt nära. På sina håll är det bättre under de lugnare partierna och mellanspelen. Hade den svaga musiken bytts ut mot mer passande och stämningsfull musik hade det hjälpt oerhört mycket. Trots musiken är filmen något av en guilty pleasure. Kanske sågs den vid rätt tillfälle när man var upplagd för denna typ av film för jag är glad att ha gett den en chans. Den gav mer än många andra renodlade actionfilmer som inte ger lika mycket.

3 - Skådespelare
2 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
4 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt 6.5
IMDb: 5.6