L.A. Confidential

Titel: L.A. Confidential / L.A. konfidentiellt
Genre: Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1997
Regi: Curtis Hanson
I rollerna: Guy Pearce, Russell Crowe, Kevin Spacey, James Cromwell, Kim Basinger, Danny DeVito, David Strathairn, Ron Rifkin, Simon Baker

Handling: Los Angeles i början av 50-talet. Sex personer hittas brutalt mördade på det nattöppna fiket Night Owl. En av de döda är en före detta polis, vilket får hans kollegor att arbeta extra hårt med att hitta de skyldiga. Fallet verkar gå mot en snabb upplösning men poliserna Bud, Ed och Jack känner på sig att något inte stämmer.

Omdöme: Polisen har fullt upp med att bekämpa brottsligheten och upprätthålla lag och ordning i 1950-talets Los Angeles. Men de måste samtidigt försöka tackla den ökade korruptionen i samhället, som även genomsyrar poliskåren.



© Warner Bros.

Ed Exley (Guy Pearce) är en mycket lovande ung polis som strävar efter att avancera till mordroteln och kliva ut ur sin polisfars skugga. Hans chef, kapten Dudley Smith (James Cromwell), är inte säker på om han har vad som krävs för mordroteln. Polisdetektiverna där måste vara villiga att tänja på reglerna, använda våld och diverse fula knep för att få misstänkta att erkänna. Ed är övertygad om att han har vad som krävs genom hårt polisarbete, men han ska inte underskattas när han pressas in i ett hörn.



© Warner Bros.

En som definitivt har vad som krävs ute på fältet är Bud White (Russell Crowe), något som gjort honom till en favorit hos Dudley. Han är villig att göra vad som helst för att få resultat, vare sig det är att använda våld eller skipa rättvisa utan rättsliga processer. Sedan har vi narkotikapolisen Jack Vincennes (Kevin Spacey), en polis som gillar att stå i centrum - inte minst genom att tjäna en extra hacka som teknisk konsult på en polis-TV-serie eller samarbeta med tabloidjournalisten Sid Hudgens (Danny DeVito) för att gripa kändisar.



© Warner Bros.

Efter att ett massmord skett på det nattöppna fiket Nite Owl, där en f.d. polis är ett av offren, sätter Los Angeles-polisen in alla resurser för att finna de skyldiga. Ed, Bud och Jack följer upp olika spår med hjälp av sina varierade metoder. Buds instinkt leder honom till Lynn Bracken (Kim Basinger), en lyxprostituerad som jobbar åt mystiske och rike Pierce Patchett (David Strathairn).



© Warner Bros.

Filmen bygger på en bok av James Ellroy och manuset skrevs av Brian Helgeland tillsammans med Curtis Hanson över en period på två år. De bestämde sig för att koncentrera sig på de tre poliserna Ed, Bud och Jack för att kunna göra en film av boken. Ett val som visade sig vara helt rätt. Annars hade filmen dels kunnat bli för spretig, och dels kanske inte haft samma driv för att föra handlingen framåt som nu. Manuset blev också välförtjänt Oscarsbelönat.



© Warner Bros.

Detta är en film som setts ett par gånger och alltid uppskattas. Den är lika njutbar varje gång och har legat på en stark fyra i betyg. Frågan är dock om den inte förtjänar att höjas till en femma nu - det känns liksom dags för det. Vad som blir avgörande är manuset, handlingen som verkligen visar vilken klassfilm det är. Filmen gör en hel del bra, men allt börjar med manuset.



© Warner Bros.

Ett intressant men vågat val är att låta två relativt okända skådespelare (men kända inom australiensisk film) axla två av de tre huvudrollerna. Tanken var att tittarna inte skulle veta vad de kunde förvänta sig. Guy Pearce och Russell Crowe överglänser också den mer kända Kevin Spacey, även om han också funkar bra. James Cromwell är nog ändå vassast som poliskaptenen som tar av sig silkesvantarna.



© Warner Bros.

Vad som också funkar är att filmen, trots att den utspelar sig på 50-talet, känns både modern och fräsch. Bakgrundsdetaljerna finns där, men står aldrig i vägen för berättelsen. Resultatet är en filmupplevelse utan störningsmoment. Istället blir det en ny filmisk upptäckt varje gång filmen tas an. Lite som om en riktigt vass film-noir skulle kombineras med The Untouchables (1987) och göras ännu vassare.



4 - Skådespelare
5 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
22 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.5 alt. 9.0
IMDb: 8.2

City of Hope

Titel: City of Hope
Genre: Drama
Land: USA
År: 1991
Regi: John Sayles
I rollerna: Vincent Spano, Joe Morton, Tony Lo Bianco, Angela Bassett, John Sayles, Gina Gershon, Chris Cooper, David Strathairn, Lawrence Tierney

Handling: Många öden från samhällets olika sociala skikt vävs samman i Hudson City, New Jersey. Nick försöker ta sig ur det korrupta systemet. Han slutar sitt jobb men flyr undan ledan med sprit, knark och småbrott. Samtidigt strävar den svarte politikern Wynn att till vilket pris som helst värva röster och ta över makten.

Omdöme: En ambitiös film av John Sayles som regisserat, skrivit och klippt filmen som följer en rad människor vars historier och liv korsar varandra. Vi följer politiker, poliser, byggherrar och helt vanliga människor från olika bakgrunder och samhällsklasser.


©MGM

En av människorna vi följer är Nick Rinaldi (Vincent Spano) som känner sig vilsen här i världen. Hans far, Joe (Tony Lo Bianco), är en byggherre och har det gott ställt. Nick jobbar hos honom, men känner sig uttråkad och vill vara mer självständig vilket leder till att han säger upp sig.


©MGM

Medan Nick blir inblandad i ett brott, träffar han Angela (Barbara Williams) som han känner är den rätta. Samtidigt får pappa Joe problem med påtryckningar från politiker som pressar honom då de vill göra om fastigheter i slummen till en shoppinggalleria. Kommunpolitikern Wynn (Joe Morton) kämpar för de svarta i samhället och måste medla mellan sina egna och politikerna som styr staden.


©MGM

En hel del på gång och många karaktärer som kommer och går redan under de första 15-20 minuterna. Det känns som filmen till en början är mer angelägen att få med alla karaktärer än att berätta sin historia. Det blir att hoppa från karaktär till karaktär. Man får helt enkelt se inledningen som en introduktionsfas innan man kan gå vidare och berätta historien.


©MGM

Tjugo minuter in börjar en handling träda fram som visar sig sammanflätas med de olika karaktärerna. Lite av en Grand Canyon (1991) eller Short Cuts (1993) typ av film. Det känns också som en typ av historia som skulle göra sig bra som TV-serie eller åtminstone miniserie med tanke på att man har så pass många karaktärer och saker på gång.


©MGM

Efter inledningen får filmen till det ganska bra och intrigerna tätnar allt eftersom, precis som det ska vara. Tycker väl att det saknas en del för att få en att känna ordentligt och bry sig om karaktärerna och hur det ska gå. Det är inte så gripande eller mysigt som önskat och en del kan förklaras med miljöerna som är ganska intetsägande. Med detta sagt har fotot av flerfaldigt Oscarsnominerade och vinnande Robert Richardson ett slags varmt skimmer, många gånger med starkt ljus som nästan ger ett smått drömlikt foto på sina håll.


©MGM

En film som inte har de största stjärnorna och stora namnen vilket nog kan ha varit en bidragande orsak till varför den kan ha fallit lite mellan stolarna. Det är trots allt en John Sayles-film och han har sin skara fans som nog uppskattar filmen. Den har också rakt igenom stabila prestationer och även ett par relativt tidiga roller av bl.a. Angela Bassett, Gina Gershon, Chris Cooper och David Strathairn i framstående biroller.

3 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.2

The Firm

Titel: The Firm / Firman
Genre: Drama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1993
Regi: Sydney Pollack
I rollerna: Tom Cruise, Gene Hackman, Jeanne Tripplehorn, Hal Holbrook, Wilford Brimley, Ed Harris, Holly Hunter, David Strathairn, Gary Busey, Tobin Bell, Paul Sorvino

Handling: Den nyutexaminerade advokaten Mitch McDeere avböjer erbjudanden från stora advokatbyråer när en Memphis-baserad byrå erbjuder honom 20 procent högre lön plus andra förmåner. Snart visar det sig dock att byråns affärsverksamhet är tätt knuten till organiserad brottslighet och Mitch tvingas ta stora risker för att ta sig ur med sin licens och sitt liv i behåll.

Omdöme: Mitch McDeere (Tom Cruise) är en hett eftertraktad nyutexaminerad advokat som gått på Harvard och varit i topp i sin klass. Han går på diverse jobbintervjuer och är i en position där han kan välja och vraka bland erbjudandena. Han behöver inte fjäska eller liknande, snarare tvärtom då de som kallat honom på intervju fjäskar för honom.


©Paramount Pictures

Mitch, som är lyckligt gift med sin stora kärlek, skolfröken Abby (Jeanne Tripplehorn), får en dag ett erbjudande han inte kan tacka nej till. Det är en advokatbyrå från Memphis som gör det klart för Mitch att de verkligen vill ha honom. De har tagit reda på vad hans bästa erbjudande är från andra intresserade och lägger på 20% i lön, plus en massa andra förmåner.


©Paramount Pictures

Mitch och Abby känner att de blir en del av en stor familj på advokatbyrån i Memphis. Mitch får en mentor i Avery Tolar (Gene Hackman) och de börjar med att besöka en viktig klient på Caymanöarna. Men allt är inte en dans på rosor då två advokater på byrån nyligen dött under mystiska omständigheter när de var på Caymanöarna. Mitch blir även kontaktad av FBI-agenten Wayne Tarrance (Ed Harris) som gör det klart för honom att byrån jobbar åt maffian.


©Paramount Pictures

Sydney Pollack regisserar denna John Grisham-historia. En Sydney Pollack som en gång i tiden hade gjort konspirationsthrillern Three Days of the Condor (1975). Detta faller lite i samma kategori även om det inte blir samma typ av film. Det blir nämligen inte en riktigt tät film av det hela som det känns att det hade kunnat bli.


©Paramount Pictures

Måste ta upp en av filmens svagheter med en gång. Hur musiken av Dave Grusin kunde bli Oscarsnominerad är lite av en gåta. Förmodligen var han en Oscarsfavorit runt den här tiden då han under en femtonårsperiod blev nominerad åtta gånger. Detta blev den sista. Stundtals är det helt ok och skapar en del stämning. Problemet är att det mestadels låter som någon helt på måfå slår på pianot. Man blir smått galen av oljudet i dessa scener och flera gånger kommer de under scenerna som ska vara som mest spännande.


©Paramount Pictures

Förutom den undermåliga musiken i sina värsta stunder, har filmen två andra problem. Historien blir lite väl långsökt längre in när Mitch kläcker en plan för att rädda sitt skinn. Man vill trots allt att det ska kännas lite mer trovärdigt och realistiskt så att nivån på spänningen ska höjas. Sedan är filmen för lång med sina 2.34 vilket blir kännbart, särskilt när den nämnda musiken jazzar loss på pianot under senare delen av filmen.


©Paramount Pictures

Nu låter det kanske som det är en dålig film och historia, det är det inte. Grundhistorien är inte alls tokig och kan tänka mig att boken funkar bättre. Filmen borde också ha funkat bättre om den gjort vissa korrigeringar då den har en hel del på gång.


©Paramount Pictures

Trots invändningarna mot filmen är det en storfilm som levererar en del av värde. En av dem är karaktärerna och skådespelarna då vi hittar en drös bra roller. Genomgående stabila prestationer även om det kanske inte är någon som sticker ut som riktigt stark. Mer att de som grupp är duktiga vilket gör att det hålls en hög nivå vem som än dyker upp i en scen. Önskar dock att filmen varit lite tätare och där är musiken det största problemet då den aldrig ger filmen en chans i de viktigaste ögonblicken.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.9

Iceman

Titel: Iceman / Ismannen
Genre: Drama/Sci-Fi
Land: USA
År: 1984
Regi: Fred Schepisi
I rollerna: Timothy Hutton, Lindsay Crouse, John Lone, Danny Glover, David Strathairn, Josef Sommer

Handling: Under en forskningsexpedition hittar några vetenskapsmän en stenåldersman infrusen i ett isblock. Alla utom Shephard ser ismannen som ett forskningsobjekt och inte som en mänsklig varelse.

Omdöme: Filmen inleder lite som The Thing (1982) då en forskningsexpedition upptäcker något infruset i ett isblock. Utgrävningarna stoppas och isblocket transporteras till forskningsstationen där teamet finner en människa när isblocket tinat. Mannen beräknas vara 40.000 år gammal och visar sig vara en neandertalare.


©Universal Pictures

Forskningsgruppen, som leds av Whitman (Josef Sommer) och består av bl.a. Dr. Diane Brady (Lindsay Crouse), Dr. Singe (David Strathairn) och Loomis (Danny Glover), ser upptäckten som ett forskningsobjekt som de ska skära upp och granska i forskningssyfte. Dr. Stanley Shephard (Timothy Hutton) är dock en antropolog som ser upptäckten som en medmänniska med vetenskapligt värde och inte ett forskningsprojekt.


©Universal Pictures

Då teamet överraskande nog finner livstecken, lyckas de återuppliva neandertalaren. Shephard får nu en chans att utforska Charlie (John Lone) som han kallas. Han och teamet observerar Charlie när han sätts i ett stort vivarium som de normalt sett placerar djur i. Sakta men säkert börjar Shephard och Charlie kommunicera och lära sig ett och annat från varandra.


©Universal Pictures

Filmen hade setts en gång i tiden och kanske var jag för ung för att uppskatta filmen då. Den är nämligen inte riktigt som man kan förvänta sig av en 80-talare på det här ämnet. Det är ingen komedi och filmen visar sig vara vetenskapligt realistisk i sin approach. Till en början uppskattas också detta då forskningsteamet börjar genomföra sina tester och det hela ser ut att bli ett experiment som kan gå lite hur som helst.


©Universal Pictures

Tycker det hela inleder lovande och första halvan av filmen är bättre. Under andra halvan stannar filmen upp lite för mycket då stora delar av handlingen utspelar sig inne på observatoriet där Shephard och Charlie nästan kör en tvåmannashow. Visst kan man se det som att filmen håller sig till realismen, men det blir lite tråkigt i längden.


©Universal Pictures

På sätt och vis hade man önskat att vår neandertalare t.ex. hade skeppats till New York eller annan storstad där han släppts loss och krockat med 80-tals kulturen. Det hade givetvis blivit en helt annan och mer underhållande film. Lite som franska Les visiteurs / The Visitors (1993) när två män från Medeltiden hamnar i nutid och där de två världarna kolliderar. Så även om det uppskattas att filmen håller sig till realismen och inte hamnar i clichéfyllda fällor, hade det inte skadat att låta andra halvan av filmen utspela sig ute i 80-tals samhället och se hur Charlie klarat sig i olika situationer.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 6.1

Sneakers

Titel: Sneakers
Genre: Komedi/Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1992
Regi: Phil Alden Robinson
I rollerna: Robert Redford, Sidney Poitier, Dan Aykroyd, David Strathairn, River Phoenix, Mary McDonnell, Ben Kingsley, James Earl Jones

Handling: Martin Bishop är efterlyst av CIA. Han lever under falskt namn och hemlig identitet på grund av sin bakgrund som datahacker. Han har dock lämnat sitt kriminella liv bakom sig och driver nu en firma med vännerna Crease, Mother, den blinde Whistler och elektronikgeniet Carl. En dag blir Martin kontaktad av två agenter som hävdar att de arbetar för regeringen och att de känner till Martins hemliga identitet. De ställer Martin inför ett ultimatum. De vill att han ska hjälpa dem att få tag i en elektronisk uppfinning och knäcka den svåraste koden av alla, nämligen den som öppnar vägen till den största och viktigaste av alla databaser. Om han inte hjälper dem kommer de att avslöja hans tvivelaktiga bakgrund...

Omdöme: Första gången denna film sågs förväntades inte en något lättsam film vilket nog spelade in varför den inte gick hem som mer än en ok film. Phil Alden Robinsons föregående film var trots allt den finstämda Field of Dreams (1989). Med vetskapen om att det är en lite lättsammare film var förutsättningarna nu annorlunda och med tanke på att inget mindes från filmen var det upplagt för en trevlig filmstund.


©Universal Pictures

År 1969 begick två unga män inbrott och dataintrång. En av dem åkte fast medan den andre kom undan. Martin Bishop (Robert Redford) har nu hållit sig undan i över 20 år med ny identitet. Han är också en framgångsrik säkerhetsexpert som jobbar med att blotta och säkerställa företags säkerhetsbrister. Detta gör han tillsammans med sitt team bestående av f.d. CIA-agenten Crease (Sidney Poitier), teknikern Mother (Dan Aykroyd), den blinde telefonexperten Whistler (David Strathairn) samt unge hackern Carl (River Phoenix). Till gruppen ansluter även Martins ex-flickvän Liz (Mary McDonnell) som hjälper dem med deras senaste uppdrag.


©Universal Pictures

Uppdraget går ut på att komma över en s.k. svart låda som en briljant matematiker tagit fram. Exakt vad den svarta lådan består av och är kapabel till är till en början oklart. Martin har dock rekryterats av två män som utger sig för att vara NSA-agenter och behöver Martin och hans team för att komma över den svarta lådan innan den hamnar i ryssarnas händer.


©Universal Pictures

Faktiskt lite av en gammal hederlig storfilm som man har trevligt med. Det räcker att bara titta på skådespelarlistan så inser man att man har hela åtta Oscarsnominerade varav tre av dem är Oscarsvinnare. Och i princip alla känns de rätt för respektive roll. De leds av Robert Redford, vilket är passande då filmen har flera blinkningar till Three Days of the Condor (1975) där Redford också spelade huvudrollen och blev inblandad i skumma affärer som de amerikanska säkerhetstjänsterna hade för sig.


©Universal Pictures

Vid sidan om nämnda Three Days of the Condor (1975) har filmen även lite inslag av The Conversation (1974), Stakeout (1987) och varför inte Spy Game (2001) där Redford återigen fick leka spion. Kul nog känns filmen även som något av en föregångare till Mission: Impossible (1996) under filmens andra halva. Detta då teamet planerar och iscensätter en vågad kupp på en svårpenetrerad byggnad. Likheterna är faktiskt ganska stora och det är kul att filmen går denna väg.


©Universal Pictures

Det är en film som är lättsam och underhållande men även seriös och allvarsam när det behövs. Det är liksom på allvar men med gott om humor inom teamet när de likt en familj tjafsar och retas med varandra. Humorn är välkommen, även om vissa inslag är lite på gränsen då det nästan spårar ur när teamet är mitt uppe i sin svåra operation. Möjligen tappar filmen en aning längs vägen, men det är överlag en trevlig film som uppskattades mer nu än första gången den sågs.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.1