10

Titel: 10 / Blåst på konfekten
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1979
Regi: Blake Edwards
I rollerna: Dudley Moore, Julie Andrews, Bo Derek, Robert Webber, Brian Dennehy, Dee Wallace

Handling: George Webber är en medelålders framgångsrik kompositör. Han har nu fått åldersnoja och blivit besatt av en ung vacker kvinna som han betygsätter efter utseendet.

Omdöme: George Webber (Dudley Moore) blir överraskad med en födelsedagsfest på sin 42-årsdag som hans flickvän Samantha Taylor (Julie Andrews) satt ihop. George, som är en framgångsrik kompositör som lever ett gott liv i Los Angeles, hamnar i en medelålderskris. Han smygtittar via teleskop på en granne och hans vackra, unga kvinnor. Lite av en snuskgubbe tycker Samantha som mycket väl är medveten om vad George har för sig, men nu har det blivit värre.


©Warner Bros.

George diskuterar sina problem och tankar med bästa vännen Hugh (Robert Webber), som skriver sångtexter till musiken George skapar. George ventilerar även hos sin psykiatriker och nu är det aktuella ämnet hans åldersfixering och medelålderskris.


©Warner Bros.

George har fått upp ögonen för en vacker ung kvinna som han följt efter till hennes bröllop. Besatt som han blir av henne får han reda på att hon heter Jenny Hanley (Bo Derek). Hon är en fullpoängare i hans ögon. Trots att han inte alls känner henne och hon nyligen gift sig, beger han sig efter henne till Mexiko där hon ska ha sin smekmånad.


©Warner Bros.

Blake Edwards hade gjort flera Rosa Pantern-filmer och delvis känner man igen sig med humorn. George hamnar i en rad komiska situationer när han desperat som han är skapar trubbel. Flera roliga och klassiska scener som man minns från tidigare tittar. Trots att en hel del av det bästa mindes, var det intressant att resten hade glömts bort eller kanske förträngts. För som det visar sig är det lite av en blandad kompott man får.


©Warner Bros.

Första halvan av filmen som utspelar sig i Los Angeles är den bättre och inte minst roligare. Här är filmen full av minnesvärda ögonblick som får en att skratta gång på gång. Dudley Moore passar också klart bra när George gräver ett allt djupare hål för sig mitt framför ögonen på flickvännen Samantha som börjar få nog av hans beteende.


©Warner Bros.

Sedan bär det av ner till Mexiko och filmen ändrar karaktär. Det börjar bli utdragna och en del onödiga scener. George har liksom förlorat sig själv och lämnat sitt liv hemma i Los Angeles. Mexiko blir en plats där han försöker gå efter en dröm, en fantasi. Han dränker sina sorger i hotellbaren där han träffar bartendern Donald (Brian Dennehy) och hotellgästen Mary (Dee Wallace). Humorn ersätts med en smått tragisk och patetisk känsla som inte riktigt funkar.


©Warner Bros.

Bo Derek skulle komma att bli en sexsymbol och på allas läppar när filmen kom ut. Den frigjorda Jenny blir mer än bara en ouppnåelig fantasi för George under senare delen av filmen. Frågan är om George lyckas leva kvar i denna fantasi eller kommer ner på jorden igen. På sätt och vis kan man till slut se det hela som en djupdykning i mäns medelålderskriser vilket i sig är intressant. Men faktum är att filmen hade tjänat på att fortsätta som första halvan och låta det vara mer av en renodlad komedi. Den tappar helt enkelt lite för mycket och är onödigt lång med en speltid på två timmar. Trots allt en hel del roliga scener att ta med sig vilket gör att filmen ändå uppskattas men en ojämn andra halva sänker helheten.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.1

Le cerveau

Titel: Le cerveau / The Brain / Den fantastiske Brain
Genre: Komedi/Kriminalare
Land: Frankrike/Italien
År: 1969
Regi: Gérard Oury
I rollerna: Jean-Paul Belmondo, Bourvil, David Niven, Eli Wallach

Handling: Två småtjuvar planerar en stor stöt mot en penningtransport, ovetandes om att även den ökände supertjuven, den fantastiske Brain, planerar exakt samma stöt.

Omdöme: Myndigheterna i Storbritannien och resten av Europa söker efter hjärnan, The Brain, som iscensatte och lyckades genomföra vad som kallades "Det stora tågrånet" mot en penningtransport ett par år tidigare. Mannen i fråga är överste Matthews (David Niven) som nu planerar att replikera tågrånet och slå till mot en ny penningtransport då NATO ska transportera en ännu större summa pengar mellan Paris och Bryssel.


©Gaumont

Samtidigt som överste Matthews slår sig ihop med sicilianske maffiabossen Frankie Scannapieco (Eli Wallach) för att genomföra tågrånet, har småtjuvarna Arthur (Jean-Paul Belmondo) och Anatole (Bourvil) också siktet på samma penningtransport. De båda kriminella ligorna är helt ovetandes om varandra och frågan är om de kommer att hamna i vägen för varandra när stöten sätts in.


©Gaumont

Gérard Oury gjorde La grande vadrouille (1966) och Les aventures de Rabbi Jacob (1973) som båda var bra och roliga. Den gemensamma nämnaren var Louis de Funès men det var också två mestadels lyckade filmer som funkade. Oury har också varvat det med en del mindre lyckade filmer. Eftersom denna är från slutet av 60-talet då det kom en del lite flummiga filmer, kändes det som något av en chansning. En chansning som inte visar sig gå hem då den är lite småflummig med ett tunt manus.


©Gaumont

Filmen kom att bli den mest framgångsrika filmen på de franska biograferna året den gick upp på bio. Kanske var de nyfikna och hungriga efter mer i stil med lyckade La grande vadrouille (1966). Och visst är den bitvis rolig men den funkar långt ifrån lika bra. Louis de Funès saknas också då det hade varit kul att se honom med Bourvil igen. Men han hade nog bara kunnat hjälpa filmen marginellt då manuset inte är tillräckligt bra för att räddas av en skådespelare, trots Louis de Funès komiska briljans.


©Gaumont

I princip hela första halvan av filmen flummar runt utan att det händer så mycket, åtminstone inte sammanhängande. Det känns mer som utfyllnad och som man inte har mycket till handling. Visst är en del scener roliga, inte minst då Eli Wallach som italiensk mafioso försöker hålla sin lillasyster Sofia (Silvia Monti) borta från män, särskilt överste Matthews då de blir förtjusta i varandra.


©Gaumont

Själva tågrånet är relativt välgjort och är nog det som funkar bäst med filmen. Samtidigt känns det som det partiet kunde utgjort en större del av filmen. Det hela blir lite av en Jönssonliga-film på sina håll vilket kanske tilltalar en del mer än andra. För egen del hade det varit att föredra om man tonat ner den känslan och istället bjudit på något smartare och mer genomtänkt.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.8

Movies-Noir Oscars - 1988

1988 var genomgående ett riktigt starkt år. Så många toppfilmer som kunde valts ut som bästa film bland utmanarna, men valet faller på en favorit som alltid gör en på bra humör med en uppsjö härliga prestationer. På tal om bra prestationer finns det väldigt mycket bra att plocka fram detta år. Riktigt tuff konkurrens om vilka som till slut väljs ut som bästa skådespelare.



UTMANARNA FÖR BÄSTA FILM:
A Fish Called Wanda
Dangerous Liaisons
Die Hard
Dirty Rotten Scoundrels
Frantic
Le Grand Bleu
Mississippi Burning
Rain Man




BÄSTA FILM:
Midnight Run







BÄSTA INTERNATIONELLA FILM:
Le Grand Bleu (Frankrike)



UTMANARNA:
Grave of the Fireflies (Japan)
Spoorloos (Holland)





BÄSTA MANLIGA HUVUDROLL:
John Malkovich (Dangerous Liaisons)



UTMANARNA:
John Cleese (A Fish Called Wanda)
William Hurt (The Accidental Tourist)
Michael Keaton (Clean and Sober)
Eddie Murphy (Coming to America)
James Woods (Cop)
Jeremy Irons (Dead Ringers)
Bruce Willis (Die Hard)
Michael Caine (Dirty Rotten Scoundrels)
Steve Martin (Dirty Rotten Scoundrels)
Harrison Ford (Frantic)
Willem Dafoe (The Last Temptation of Christ)
Robert De Niro (Midnight Run)
Willem Dafoe (Mississippi Burning)
Gene Hackman (Mississippi Burning)
Leslie Nielsen (The Naked Gun)
Tom Cruise (Rain Man)
Dustin Hoffman (Rain Man)
Bernard-Pierre Donnadieu (Spoorloos)
Danny DeVito (Twins)
Arnold Schwarzenegger (Twins)
Michael Caine (Without a Clue)
Ben Kingsley (Without a Clue)





BÄSTA KVINNLIGA HUVUDROLL:
Glenn Close (Dangerous Liaisons)



UTMANARNA:
Jodie Foster (The Accused)
Sigourney Weaver (Gorillas in the Mist)





BÄSTA MANLIGA BIROLL:
Alan Rickman (Die Hard)



UTMANARNA:
Kevin Kline (A Fish Called Wanda)
Michael Palin (A Fish Called Wanda)
Bolo Yeong (Bloodsport)
Hart Bochner (Die Hard)
Jean Reno (Le Grand Bleu)
John Ashton (Midnight Run)
Dennis Farina (Midnight Run)
Charles Grodin (Midnight Run)
Yaphet Kotto (Midnight Run)
Joe Pantoliano (Midnight Run)
George Kennedy (The Naked Gun)
Ricardo Montalban (The Naked Gun)





BÄSTA KVINNLIGA BIROLL:
Michelle Pfeiffer (Dangerous Liaisons)



UTMANARNA:
Jamie Lee Curtis (A Fish Called Wanda)
Barbara Hershey (The Last Temptation of Christ)
Sigourney Weaver (Working Girl)

Gladiator II

Titel: Gladiator II
Genre: Action/Drama/Äventyr
Land: USA/Storbritannien
År: 2024
Regi: Ridley Scott
I rollerna: Paul Mescal, Denzel Washington, Pedro Pascal, Connie Nielsen

Handling: Den unge Lucius har blivit vuxen och skaffat sig familj i Numidia. När generalen Acacius invaderar landet tillfångatas Lucius och tvingas till slaveri. Inspirerad av Maximus blir Lucius själv en gladiator, och börjar sätta sig emot de nuvarande kejsarnas styre.

Omdöme: När romerska trupper ledda av general Acacius (Pedro Pascal) drar in i nordafrikanska Numidia, är Lucius (Paul Mescal) en av de som tillfångatas och hans fru dödas. Lucius förs till Rom som slav där han upptäcks av Macrinus (Denzel Washington) som köper honom. Detta då han driver ett stall med gladiatorer och ser något i Lucius som kan göra honom till en duktig gladiator.


©Paramount Pictures

Lucius, som har ett starkt hämndbegär mot Acacius då han beskyller honom för sin frus död, blir snart omtalad och får de två kejsarnas ögon på sig. Kejsarna är blodtörstiga och anordnar gladiatorspel inne på Colosseum där Lucius blir en gladiatorstjärna. Han får även kontakt med Acacius fru Lucilla (Connie Nielsen) som ser likheter med f.d. gladiatorhjälten Maximus i Lucius.


©Paramount Pictures

24 år efter moderna klassikern Gladiator (2000) valde Ridley Scott att göra denna uppföljare. Något förbryllande får erkännas men han kände väl att det fanns mer att berätta. Istället för att berätta något nytt fortsätter historien, men det är med mestadels nya karaktärer och skådespelare vilket ändå gör att det skiljer sig. Dock känner man igen sig i upplägget när handlingen utspelar sig i Rom med gladiatorspelen, intrigerna och det politiska maktspelet.


©Paramount Pictures

Det är svårt att inte jämföra med föregångaren men man gör nog bäst i att inte förvänta sig en lika bra film för det är det inte. Redan inledningsvis med slagen i Numidia och skeppen på vattnet märker man av dataanimeringen som gör att det blir svårt att komma in i filmen med en gång. Dessutom bygger man inte upp karaktärernas bakgrund utan man går direkt på slagen och actionscenerna. En annan sak som är noterbar är att musiken av Harry Gregson-Williams är relativt medioker och höjer sig i princip endast när Hans Zimmers klassmusik från den första filmen återanvänds.


©Paramount Pictures

När handlingen förflyttas till Rom lugnas tempot, fler karaktärer introduceras och intrigerna inleds. Det tar ett tag men en bit in i filmen börjar man äntligen komma in i det hela. Gladiatorspelen avlöser varandra och det bjuds på olika teman vilket gör att det inte blir alltför upprepande. I en av dessa använder man sig av babianer på steroider. En sekvens som använt gott om dataeffekter och det hela känns tyvärr inte naturligt. Det är som taget från en fantasyfilm och hör inte hemma i en sån här film, speciellt en seriös sådan med regi av Ridley Scott. Däremot funkar en del andra gladiatorspel bättre, inklusive en med en noshörning.


©Paramount Pictures

Paul Mescal som Lucius är ok men kan inte mäta sig med Russell Crowe som har en annan pondus och övertygelse som Maximus i föregångaren. De båda kejsarbröderna lyckas inte ersätta Joaquin Phoenix som var högst minnesvärd. De är lite småcreepy men mer galna än direkt bra karaktärer. Pedro Pascal som Acacius känns lovande och borde fått större utrymme än han får. Karaktären får inte det djup som det fanns potential för. Istället blir det Denzel Washington och hans Macrinus som får det mesta av det bästa att jobba med. Han är också rakt igenom solid. Känns dock som det överlag fanns mer att få ut av karaktärerna och filmen för den delen.


©Paramount Pictures

Får väl erkänna att jag inte riktigt såg behovet av en ny Gladiator-film och efter att filmen setts klart stärks den känslan. Vad var egentligen tanken då det är lite samma visa, men sämre? Man tycker att om man ändå gör en till film ett kvarts sekel efter den första filmen av samma regissör, bör man kunna bjuda på något bättre. George Miller lyckades med detta med Mad Max: Fury Road (2015), fast skillnaden var att Gladiator (2000) redan var en toppfilm så ribban var extremt högt ställd.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.7

Roxanne

Titel: Roxanne
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1987
Regi: Fred Schepisi
I rollerna: Steve Martin, Daryl Hannah, Rick Rossovich, Shelley Duvall

Handling: Möt brandstationschefen som lider av en liten - eller rättare sagt ganska stor - skavank, nämligen en jättestor näsa. Själv kan han inte se det roliga i situationen, men det kan i gengäld alla andra. C.D. Bales kämpar med de eviga nässkämten, en flock hopplösa brandmän och att vara hemligt förälskad i den astronomistuderande Roxanne. Hon är tyvärr förälskad i brandmannen Chris, som är snygg men inte särskilt pratsam.

Omdöme: Alltid trevligt att kunna plocka fram en sån här gammal goding. Det kan liknas vid att träffa en gammal vän man inte sett på ett tag och det är lika trevligt som vanligt när man återstiftar bekantskapen. Så blir det här i denna Steve Martin-skrivna romantiska komedi som är en modern version på pjäsen Cyrano de Bergerac.


©Columbia Pictures

Astronomistuderande Roxanne (Daryl Hannah) har hyrt ett hus över sommaren i den sömniga och pittoreska lilla staden Nelson. Hon är dock inte där för semester utan hon ska skriva en avhandling och studerar en komet. Hon blir en kväll bekant med den lokale brandstationschefen Charlie "C.D." Bales (Steve Martin) som bossar över de frivilliga brandmännen på stationen. Charlie är omtyckt av de flesta i stan. Han är hjälpsam och beläst, men han har en svaghet. Han är väldigt självmedveten om sin extremt stora näsa.


©Columbia Pictures

Charlie och Roxanne kommer bra överens och hon känner att hon kan prata med honom och dela med sig det mesta, trots att de inte känt varandra så länge. När så Roxanne får upp ögonen för den nye brandmannen Chris (Rick Rossovich) som inte bara ser bra ut utan även verkar ha en fin personlighet, vill hon lära känna honom bättre. Chris har dock svårt med nervositet när han är i närheten av en kvinna han finner sig attraherad av. Frågan är om Charlie kan vara till hjälp med att finna de rätta orden. Problemet är bara att Charlie själv håller på att falla för Roxanne...


©Columbia Pictures

Det finns komedier och romantiska filmer som är bättre än vad denna film är. Men det betyder inte alltid att det är filmer som man kan eller känner för att se om. Detta är en romantisk komedi som är lättsmält och vinner många poäng på att vara mysig, komisk, ha gammaldags romantik och ja, även vara lite av en sagoberättelse. Det skapas på så vis en del magi som är långt ifrån en självklarhet i genren.


©Columbia Pictures

Steve Martin, som både skrivit manuset och producerat filmen, får fria tyglar i huvudrollen och gör det bra. Många skämt som han får med som funkar och han håller sig tillräckligt i kragen för att inte tappa greppet om karaktären. Bra sällskap av Daryl Hannah som Roxanne och Rick Rossovich som Chris. Tillsammans med Steve Martin skapar de många roliga stunder och förvecklingar när kärleken ligger i luften.


©Columbia Pictures

En sak som funkar mindre bra är en del scener på brandstationen och med de frivilliga brandmännen. Detta då de är alldeles för tafatta och korkade vilket leder till en del skämt som inte funkar så bra. Men filmen har till stor del en mysig känsla som smittar av sig vilket gör att man kan ha lite överseende med det som funkar lite mindre bra. För i grunden är det en fin och oftast rolig romantisk komedi ledd av Steve Martin som bjuder på det mesta av det bästa. Stark trea till svag fyra.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.6