Mikey

Titel: Mikey
Genre: Thriller/Skräck
Land: USA
År: 1992
Regi: Dennis Dimster
I rollerna: Brian Bonsall, Josie Bissett, John Diehl, Mimi Craven

Handling: Mikey är en liten pojke som varit i ett flertal fosterhem. I samtliga fosterhem har föräldrarna råkat ut för "olyckor" och omkommit...

Omdöme: Mikey (Brian Bonsall) är en 9-årig pojke som blivit adopterad. Hans föräldrar och lillasyster börjar så smått misstänka att något inte står rätt till med honom. Det får Mikey att känna att de inte längre älskar honom vilket triggar hans psykotiska sida. Så pass att han dödar hela familjen genom diverse olyckshändelser. När polisen utreder fallet säger Mikey att han såg en okänd man lämna huset just när han kom hem. Ingen har en anledning att misstänka honom.


© Imperial Entertainment

Mikey hamnar snart hos en ny familj som adopterar honom, utan att de vet något om hans bakgrund eller mörka historia. Neil (John Diehl) och Rachel (Mimi Craven) är paret som adopterar honom då de själva inte lyckats få barn. De är överlyckliga och Mikey känner sig älskad vilket får honom att agera som den perfekta sonen.


© Imperial Entertainment

Allt är frid och fröjd till en början även om Mikeys nya lärarinna tillika Rachels väninna Shawn (Ashley Laurence) blir misstänksam tack vare Mikeys beteende i skolan. Mikey kommer också bli förälskad i sin grannkompis storasyster Jessie (Josie Bissett). En förälskelse som kommer medföra ett par obehagliga ögonblick när Mikey börjar visa sin rätta sida.


© Imperial Entertainment

När man börjar titta på en film är man givetvis förhoppningsfull att det ska vara en bra film eller åtminstone något som tilltalar en. Ibland har man högre och ibland lägre förväntningar. Förväntningarna var låga på denna men kanske kunde den underhålla en del. Av någon anledning visar det sig att jag sitter med ett leende och småskrattar mig igenom stora delar av filmen. Kanske var det bara rätt film vid rätt tillfälle eller så har den något som liksom smittar av sig.


© Imperial Entertainment

Redan från början känner man att det är något av en B-film. Tidigt 90-tal med lite TV-films känsla vad gäller frisyrerna, modet och hela inramningen. Öppningssekvensen där vi får träffa Mikey och se vad han är kapabel till när han dödar hela sin adoptivfamilj är inte helt lätt att ta på fullaste allvar men samtidigt är det ganska grafiskt. Mikey är en ond liten pojke som menar allvar. Till råga på allt verkar han filma sina dåd med videokamera. Det är alltså planerat och inte bara något impulsivt.


© Imperial Entertainment

Mikey visar sig vara en högintelligent psykopatunge. Han är bra på att manipulera, vet hur han ska bete sig och bryr sig egentligen inte så mycket om att bli upptäckt om han t.ex. ritar konstiga teckningar. Hans nya föräldrar älskar honom och det är allt som räknas. När det börjar ske diverse olyckor har de ingen anledning att misstänka honom men det har hans lärarinna som sakta men säkert börjar gräva i hans förflutna.


© Imperial Entertainment

Alltså, det är en B-film och det hela är inte direkt trovärdigt när Mikey går bärsärkagång, men det är högst underhållande. Samtidigt som man ler och skrattar infinner sig ett visst obehag. Det är sällan den kombinationen uppstår men det gör den här. Visst är det mer kul än nervkittlande men det funkar faktiskt över förväntan.


© Imperial Entertainment

Svårt att inte "charmas" av Mikey som är ett av de elakare barnen man skådat. Brian Bonsall i rollen som Mikey är ganska svag men det hör liksom till och är en del av att det blir roligt och underhållande. Detsamma kan sägas om de övriga, det blir lite "campy" som i gamla slasher-filmer, men det kanske bara höjer filmupplevelsen, hur konstigt det än låter. Vissa filmer tilltalar en helt enkelt och denna har man kul med, så är det bara. Man kan inte ta den på för stort allvar trots att den nog försöker vara seriös.


© Imperial Entertainment

2 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 5.7

Whispers in the Dark

Titel: Whispers in the Dark / Viskningar i natten
Genre: Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1992
Regi: Christopher Crowe
I rollerna: Annabella Sciorra, Jamey Sheridan, Alan Alda, Anthony LaPaglia, John Leguizamo, Deborah Kara Unger, Jill Clayburgh, Anthony Heald

Handling: En kvinnlig psykiatriker behandlar en kvinna som har en älskare. Psykiatrikern möter en man som hon gillar. Det visar sig vara samma man hennes patient har som älskare. När ett mord sker och bevisen pekar mot att det är mannen som gjort det, måste hon avgöra om det stämmer.

Omdöme: Ann Hecker (Annabella Sciorra) jobbar som psykiatriker i New York. Hon tar emot patienter med diverse sexuella fantasier, oftast osunda eller till och med kriminella sådana. En av Anns patienter är f.d. sexbrottslingen John (John Leguizamo) som numera är en framgångsrik konstnär som genom sin konst får utlopp för sina sexuella begär och fantasier. En annan patient är Eve (Deborah Kara Unger) som delar med sig av sina vilda sexuella möten med sin älskare och även fantasier.


© Paramount Pictures

Ann, som blir alltmer uppslukad av Eves sexuella historier, börjar ha livliga drömmar om fantasierna. För att tyda sina drömmar och känslor vänder hon sig till sin mentor och nära vän, Dr. Leo Green (Alan Alda). Med hans hjälp försöker hon komma tillrätta med sin situation för att inte bara kunna släppa sina tankar och känslor utan även för att vara en god psykiatriker åt sina patienter, speciellt Eve som har det svårt.


© Paramount Pictures

En dag träffar Ann den charmige Doug McDowell (Jamey Sheridan) som verkar vara raka motsatsen till hennes numera ex-pojkvän Paul (Anthony Heald). Doug tar henne med storm och Ann känner att det kan vara början på en underbar relation. Men när det visar sig att Doug är patienten Eves älskare, förändrar det allt. Inte blir det bättre av att ett mord sker och polisdetektiven Larry Morgenstern (Anthont LaPaglia) misstänker att Doug kan vara skyldig.


© Paramount Pictures

Det första man kan börja med är att jag är ganska svag för thrillers och det kom en hel del solida sådana runt tidigt 90-tal. Även när det inte är de allra bästa brukar de lyckas fånga mitt intresse. Detta är ett exempel på det. Ett sätt att avgöra om en sån här film funkar i mina ögon är om jag börjar titta på klockan och känner mig trött eller om den behåller intresset rakt igenom. Denna får mig iofs att kolla klockan ett par gånger, men det är mer för att det är intressant att se vad den ska bjuda på resten av tiden då man tror att filmen borde vara i sin slutfas. Istället visar det sig att den har fler vändningar och inte bara tar sig den enklaste vägen från A till B.


© Paramount Pictures

Det är en erotisk thriller, en genre som var populär i början av 90-talet. På sätt och vis påminner mig historien även en del om gamla italienska giallo-filmer där man har ett mysterium i grunden med flera misstänkta. På så vis kan filmen leda en att tro att det finns en huvudmisstänkt bara för att ändra spår ett par gånger längs vägen. Lite småtrevligt med sådana historier och det gör att det hela behåller intresset istället för att ha en given mördare och sedan dra ut på det hela utan att det blir direkt spännande.


© Paramount Pictures

Visst är det kanske inte den mest trovärdiga historien när allt är sagt och gjort. För om man börjar analysera ett och annat i efterhand, finns det en del som kanske är lite väl otroligt eller sammanträffanden som man inte kan blunda för. Men det går inte att komma ifrån att det bjuds på flera misstänkta och vändningar som gör det till en titt som funkar. Giallo-likheten sett till mysteriet är faktiskt ganska träffsäker och mördaren lämnar även ett par lik efter sig när röken lagt sig.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 5.6

School Ties

Titel: School Ties / Den inre kretsen
Genre: Drama
Land: USA
År: 1992
Regi: Robert Mandel
I rollerna: Brendan Fraser, Matt Damon, Chris O'Donnell, Ben Affleck, Zeljko Ivanek, Ed Lauter

Handling: David är en judisk pojke i 1950-talets USA som börjar på en privatskola där han ska hjälpa fotbollslaget att vinna. Han har lätt för att få vänner trots att han kommer från ett arbetarhem, men när det kommer ut att han är jude börjar problemen.

Omdöme: Året är 1955 och David Greene (Brendan Fraser) har fått en chans att gå på en prestigefull privatskola som är en inkörsport till Harvard och andra ledande universitet. Chansen får han eftersom han är en duktig quarterback i amerikansk fotboll, något skolan behöver. David kommer inte från en rik familj som alla andra som går på skolan. Men han kommer snabbt in i gänget och har inga problem att skaffa vänner.


©Paramount Pictures

David upptäcker tidigt att det är en viss jargong bland grabbarna, ibland med nedlåtande kommentarer om judar. David, som är jude, berättar inte om sin religion för någon. Han vill inte att hans religion ska skapa problem. Istället vill han att hans personlighet och hans spel på planen ska visa vägen.


©Paramount Pictures

Studierna går mestadels bra för David men en lärare han och de övriga grabbarna avskyr är nya läraren i franska, Mr. Cleary (Zeljko Ivanek). Pressen är stor på många av killarna då de kommer från inflytelserika familjer, något David inte känner av på samma sätt. En av dessa är Charlie Dillon (Matt Damon) som även känner besvikelse över att han förlorat chansen att vara lagets quarterback till David, något han sent kommer glömma.


©Paramount Pictures

En film i skolmiljö kan oftast ha gott om intriger och denna är inget undantag. Även av intresse med tanke på att den har flera unga skådespelare i början av sina karriärer, inte minst Brendan Fraser, Matt Damon, Chris O'Donnell och Ben Affleck. Ingen av dem sticker ut och ger en minnesvärd prestation eller liknande, men samtliga funkar och det är kul att se dem när de fortfarande var relativt oförstörda.


©Paramount Pictures

Själva huvudintrigen med Davids religion blir inte för dominant. Istället kryper det sakta fram när David försöker manövrera igenom tiden på privatskolan. En tid där han försöker leda skollaget till framgång, börjar dejta Sally Wheeler (Amy Locane) och även blir indragen i fusk. Allt kommer dock överskuggas av folks syn på Davids religion.


©Paramount Pictures

Filmen har en rasistisk prägel som David tvingas genomlida. Han vill helst av allt göra upp med en gång och har inget emot att hamna i slagsmål om det behövs. Men på privatskolan inser han att det är bäst att ligga lågt för att inte förstöra sin chans. Förr eller senare kommer dock bägaren rinna över, något som gör att det blir en oviss upplösning på historien. Helt ok, kanske mer än så utan att bli riktigt dramatiskt eller gripande som det fanns utrymme för.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.9

Pure Country

Titel: Pure Country
Genre: Drama/Romantik/Musik
Land: USA
År: 1992
Regi: Christopher Cain
I rollerna: George Strait, Lesley Ann Warren, Isabel Glasser, Kyle Chandler

Handling: En countrysångare känner sig inte helt tillfreds med sin alldeles strålande karriär. Han längtar kort sagt tillbaka till de små arenorna och avviker helt plötsligt från sin megaturné i jakt på sig själv.

Omdöme: Countrystjärnan Dusty (George Strait) börjar tröttna på att stå i rampljuset, i synnerhet då turnén mer och mer handlar om en show fylld med strålkastarljus, en massa rök och hög musik som dränker hans röst. Hans manager Lula (Lesley Ann Warren) är den som styr och ställer bakom kulisserna. Inte bara att hon gjort det hela till mer av en show, hon försöker nu även få Dusty att sjunga låtar som hennes unga älskare Buddy Jackson (Kyle Chandler) skrivit.


©Warner Bros.

Efter en show får Dusty nog och bestämmer sig för att ge sig ut på en promenad. En promenad som leder honom till att lifta och bege sig bort från allt. Han ändrar utseende och finner hur skönt det är att för en gångs skull kunna vara lite mer anonym och där folk inte känner igen vem han är.


©Warner Bros.

Dusty gör snart en resa för att finna tillbaka till sig själv och det som fick honom att älska countrysången. Passionen och att älska livet är viktigare för honom än att vara en stjärna på scenen. Under tiden som Dusty träffar Harley (Isabel Glasser) och får annat att tänka på, måste Lula hålla igång turnén genom att ta till drastiska åtgärder.


©Warner Bros.

Det är alltid en chansning att låta en sångare sadla om och bli skådespelare. Ibland funkar det men frågan är om det ändå inte är bättre att låta en duktig skådespelare axla rollen och så kan man alltid fixa sångrösten på annat sätt om det behövs. Här har man valt att låta countrysångaren George Strait få spela huvudrollen (i sin enda filmroll) och resultatet vad gäller skådespeleriet är undermåligt om än inte uselt.


©Warner Bros.

Vid sidan om George Strait ses bl.a. Lesley Ann Warren och här kan jag inte låta bli att tänka på en blandning mellan Susan Sarandon och Linda Gray (Sue Ellen i "Dallas"). Helt klart samma typ utseendemässigt. En ung Kyle Chandler känns igen medan Isabel Glasser är en trevlig bekantskap som något av en cowgirl i rollen som Harley Tucker.


©Warner Bros.

Får sägas att filmen inte funkar särskilt bra under första halvan då det undermåliga skådespeleriet gör att det saknas något. Särskilt då storyn inte heller är något speciellt. Det blir faktiskt så att man börjar titta på klockan och känner att det kan bli något av en bortkastad titt.


©Warner Bros.

Vändpunkten kommer egentligen tack vare Harley Tucker som Dusty, eller Wyatt som han egentligen heter, träffar. Det tar dock ett tag innan storyn utvecklas till något. Halvvägs in i filmen är det fortfarande inte tillräckligt bra för att man ska dras in i historien. Sakta men säkert lyckas filmen äntligen vinna över en, men det är under sista tredjedelen vilket är lite sent.


©Warner Bros.

Countrymusik kan vara gemytligt och går att lyssna på i sina bästa stunder. Här är det få låtar som charmar en. Samtidigt är det mer stämningen med cowboyhattar, cowboyboots, hästar och det lite lugnare livet ute på landet man kan uppskatta. Det är bara synd att filmen tar alltför lång tid på sig att hamna rätt. Sista 30-40 minuterna höjs dock filmen avsevärt och gör att det till slut inte blir en bortkastad titt, även om det satt långt inne. Skönt att den kommer starkt mot slutet, synd att den inte uppvisar mer av det tidigare.

2 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.1

Unlawful Entry

Titel: Unlawful Entry / Förbjudet begär
Genre: Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1992
Regi: Jonathan Kaplan
I rollerna: Kurt Russell, Madeleine Stowe, Ray Liotta, Roger E. Mosley

Handling: Efter att ha haft inbrott i sitt hus får det utsatta paret hjälp från en av de poliser som var först på plats. Polisen pratar ofta och gärna med frun i huset men maken börjar undra om de kanske får lite väl mycket hjälp av denna polis. Vad vill han egentligen?

Omdöme: Det gifta paret Michael (Kurt Russell) och Karen Carr (Madeleine Stowe) har nyligen flyttat in i en villa i vad som verkar vara ett lugnt och bra område. Men en natt hör de ljud från nedervåningen och Michael påträffar en inbrottstjuv som tagit sig in. Efter att ha undkommit med livet i behåll och tjuven flytt, är båda omskakade av det hela, inte minst Karen som hade en kniv mot strupen.


©20th Century Fox

Poliserna Pete Davis (Ray Liotta) och Roy Cole (Roger E. Mosley) tar hand om makarna och skriver ner deras anmälan. Pete rekommenderar att de införskaffar ett larmsystem för att säkra upp villan från framtida inbrottsförsök. Makarna finner Pete vara väldigt hjälpsam och han ser även till att larmsystemet installeras.


©20th Century Fox

Michael och Karen ser Pete som en vän och det kan ju aldrig vara fel att vara vän med en polis. Men ju mer tid Michael spenderar med Pete, ju mer obekväm känner han sig. Han börjar misstänka att Pete är intresserad av Karen. Hon känner mest att Michael inbillar sig och har inget emot att Pete är hjälpsam. Men frågan är om Michael trots allt inte har en poäng i att inte vilja ha Pete nära Karen.


©20th Century Fox

Alltså, det är allt trevligt att plocka fram dessa gamla hederliga thrillers som man må ha sett men inte minns mycket av. Detta är ett typexempel på en sådan mysig och trevlig thriller. Det kom för övrigt flera filmer med liknande tema där ett par blir terroriserade av en främling. Denna tycker jag tillhör de bättre.


©20th Century Fox

Själva handlingen kommer inte med något mysterium eller en rad överraskningar och vändningar. Det är mer rakt på vad gäller spänningen som kommer i form av polisen Pete som vinner parets förtroende som vän men hans besatthet vet inga gränser. En farlig gräns som korsas och där Pete inte verkar ha några spärrar. Han är helt övertygad om att han ska kunna få Karen vilket gör att livet blir ett helvete för paret, inte minst Michael som blir måltavlan för Petes ondska.


©20th Century Fox

Ray Liotta är passande och bra i rollen som psykopat. Det är svårt att inte köpa att hans karaktär är villig att gå hur långt som helst. Tyvärr vet man aldrig vem som har dessa tendenser och om något triggar det är det smått omöjligt att få ett slut på det eller få personen på andra tankar. Psykiatrisk hjälp må hjälpa till viss del, kanske medicinering, men det är svårt om personen i fråga inte vill ha hjälp eller ens är medveten om att det finns ett problem.


©20th Century Fox

Stämningsfullt och klart trevligt från början till slut. Inramningen är helt enkelt lyckad och gillar även James Horners musik som aldrig blir för dominant och ligger istället och skapar god stämning i bakgrunden. Nästan lite Halloween (1978) toner ibland. Filmen blev en biosuccé när den kom och man kan förstå varför. När eftertexterna börjar rulla sitter jag och tänker på hur man själv hade suttit nöjd i biofåtöljen om man precis sett klart filmen på bio under sommaren 1992.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 6.4

Under Siege

Titel: Under Siege / Under belägring
Genre: Action/Thriller
Land: USA/Frankrike
År: 1992
Regi: Andrew Davis
I rollerna: Steven Seagal, Tommy Lee Jones, Gary Busey, Erika Eleniak

Handling: Terrorister kapar slagskeppet Missouri. De vet inte att fartygets kock varit kommandosoldat.

Omdöme: För att fira kaptenens födelsedag ombord slagskeppet USS Missouri planerar besättningen en överraskningsfest. Förberedelserna leds av Commander Krill (Gary Busey) men i själva verket är det hela bara ett sätt att få ombord en grupp terrorister. Dessa inkluderar ledaren William Strannix (Tommy Lee Jones) som är en f.d. CIA-agent som tänker ta över slagskeppet och dess vapenarsenal.


©Warner Bros.

Vad de inte räknat med är att fartygets kock Casey Ryback (Steven Seagal) ska skapa problem. Ingen förutom kaptenen känner till att Ryback är en mycket kompetent kommandosoldat som på egen hand kan ta ut en hel armé. Eftersom Krill och Ryback ogillar varandra spär det bara på extra bränsle på situationen när Krill och Strannix tar över befälet.


©Warner Bros.

Något av en actionrökare som blev omtyckt av många och blev en kommersiell succé. Har väl själv aldrig direkt sett filmen som något mer än en ok actionfilm som ger lite underhållning för stunden. Men ibland kan det vara en sådan film som passar när man inte sett den på ett tag och inte minns den särskilt väl.


©Warner Bros.

En avgörande detalj som gör att filmen inte kan bli bättre än vad den är stavas Steven Seagal. Det är få skådespelare som känns så osympatiska och träiga som han gör. På något sätt passar det i det här fallet men när man ser och hör honom blir det snarare komiskt än övertygande. Han paras även ihop med Erika Eleniak som också är en undermålig skådespelerska. När de båda framför sina repliker känns det lite som en B-film tack vare deras svaga prestationer. Bäst blir det när skurkarna följs och där är favoriten Gary Busey även om Tommy Lee Jones tar ut svängarna mer. Det är dock på gränsen till överspel från hans sida.


©Warner Bros.

Det är inte särskilt svårt att se varför likheter gjorts med Die Hard (1988) då vi i båda fallen har en terroristgrupp som tar över en plats och verkar vara ute efter en sak bara för att ha något annat i görningen. I båda fallen har vi även en ensam hjälte som ställer till det för bovarna. Även om denna film är välgjord med gamla hederliga actionscener, är det klasskillnad på storyn, skådespelarna och ja, det mesta. Ok actionunderhållning och som Andrew Davis senare sa så gav det honom chansen att göra den desto mer lyckade The Fugitive (1993) året efter, så det var värt det.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.5

That Night

Titel: That Night
Genre: Drama/Romantik
Land: USA
År: 1992
Regi: Craig Bolotin
I rollerna: Eliza Dushku, Juliette Lewis, C. Thomas Howell, Katherine Heigl

Handling: En ung flicka, Alice, får uppleva sitt livs äventyr när hon blir kompis med den flera år äldre granntjejen Sheryl, som har kärleksproblem. Alice kommer att spela en viktig roll i förhållandet mellan Sheryl och hennes pojkvän.

Omdöme: Året är 1961 och 10-åriga Alice (Eliza Dushku) spanar in 17-åriga granntjejen Sheryl (Juliette Lewis). Detta eftersom Alice är nyfiken på Sheryl och hennes liv. Hon följer henne från sitt fönster och ser hur hon kysser killar hon varit på dejt med, musiken hon lyssnar på, parfymen hon använder osv. Alice är nyfiken av sig och vill veta mer om kärlek.


©Warner Bros.

En dag kommer Sheryl att träffa den något äldre Rick (C. Thomas Howell) som jobbar på bowlinghallen. Alice kommer se deras första kyss och hur Sheryl och Rick blir oskiljaktiga när de börjar dejta. Snart kommer Alice bli en del av deras kärlekshistoria som utvecklas till en passionerad romans som dock inte uppskattas av alla.


©Warner Bros.

Utan att veta vilken typ av film som väntade var ändå förväntningen att det skulle kunna vara lite småtrevligt med en tidig 90-tals film, även om den utspelar sig under tidigt 60-tal. Just att den utspelar sig bakåt i tiden är något som många gånger kan kännas tillgjort och pålagt. Här känns det inte så då filmen känns modern men ändå fångar tidseran bra med dess musik, mode och hur samhället såg ut.


©Warner Bros.

Filmen, som visar sig bygga på en bok av Alice McDermott, är berättad ur flickan Alices ögon. Åtminstone är det hon som berättar historien även om hon inte är med på alla håll och kanter när Sheryl och Rick delar kärleken tillsammans. Det är dock något oskyldigt och fint över historien som Alice berättar där hon för första gången lär sig om kärlek genom den äldre Sheryl.


©Warner Bros.

Juliette Lewis har aldrig varit en favorit men frågan är om hon någonsin varit bättre än vad hon är här. Blonderad och uppiffad verkar Sheryl till en början bara vara ute efter killars uppmärksamhet. Hon blir dock vän med Alice och visar att hon har en fin personlighet och inte bara det ytliga som de flesta ser. Längre in får Juliette Lewis visa vad hon går för när Sheryl ställs inför ett par tuffa situationer och beslut. Gillar henne en hel del faktiskt, speciellt då hon uppvisar en sårbarhet i sin prestation som känns naturlig.


©Warner Bros.

Det skapas en härlig stämning i filmen som tar mig lite på sängen, för det är precis sånt här som uppskattas och tilltalar mig. Musiken av David Newman är bitvis smått hypnotisk vilket dessutom varvas med oftast bra och passande 50- och 60-tals låtar. Vad som är bra med David Newmans musik är att den inte försöker skapa 60-tals toner utan den är där för att skapa stämning i sommarnatten, vilket man definitivt kan säga att hans musik lyckas med.


©Warner Bros.

Trodde inte filmen skulle uppskattas så pass mycket, men ibland blir man positivt överraskad och då är det bara att tacka och ta emot. Historien i sig är kanske inte spektakulär men filmen berättar historien bra, skapar känslor och blir ganska gripande. Den vinner mycket på inramningen den lyckas få till vilket gör att man får riktigt mysigt med filmen.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 6.6