We Were Soldiers

Titel: We Were Soldiers
Genre: Action/Drama/Krig
Land: USA
År: 2002
Regi: Randall Wallace
I rollerna: Mel Gibson, Madeleine Stowe, Greg Kinnear, Sam Elliott, Chris Klein, Keri Russell, Barry Pepper, Jon Hamm, Clark Cregg

Handling: Det här är den sanna berättelsen om 400 amerikanska soldater som tidigt under Vietnamkriget finner sig helt omringade av 4000 nordvietnamesiska soldater i dalen La Drang. Slaget vid La Drang var det första större slaget i det eskalerande Vietnamkriget.

Omdöme: Regissören och manusförfattaren Randall Wallace tog hjälp av Mel Gibson i huvudrollen efter att de båda hade samarbetat på Gibsons Oscarsvinnande film Braveheart (1995) ett par år tidigare. Wallace skrev den gången det Oscarsnominerade manuset, men denna gång tog han alltså hand om regirollen själv och skrev manuset som byggde på en bok om den verklighetsbaserade första amerikanska insatsen i Vietnamkriget.


©Paramount Pictures

Överstelöjtnant Hal Moore (Mel Gibson) får i uppdrag att tillsammans med sin högra hand, regementsförvaltare Basil Plumley (Sam Elliott), träna upp och förbereda en rad unga soldater. Moore har läst på om fransmännens misslyckande i Vietnam och försöker vara så förberedd han bara kan. Men ingen kan ana vad som väntar med klimatet, terrängen och den motiverade fienden som dessutom har ett stort övertag i antal män.


©Paramount Pictures

Efter genomförd träning och förberedelse är det dags för männen att lämna sina nära och kära. Fruarna och flickvännerna stannar kvar på militärbasen, inklusive Hal Moores fru Julie (Madeleine Stowe) med parets barn. Julie tar sig an rollen som en slags modersfigur för de övriga fruarna då hon känner ett visst ansvar för dem, precis som hennes make känner för de unga männen som han slåss med på fältet. Den ständiga oron och osäkerheten för fruarna blir påtaglig när de första telegrammen börjar dyka upp som informerar om de många stupade männen. Det är makar, fäder, bröder och söner som plötsligt blir ryckta från sina familjer.


©Paramount Pictures

Året är 1965 och väl på plats i Vietnam sänds Hal Moore och hans män ut på ett uppdrag som kommer bli det första stora slaget amerikanska trupper genomför i Vietnamkriget. De 395 männen flygs med helikoptrar till ett bergsområde för att bemöta vietnamesiska styrkor. De knappt 400 männen visar sig ställas mot upp emot 4000 fiender. Fienden har inte bara ett tiofaldigt övertag, de är också på sin hemmaplan och har via ett tunnelsystem möjligheten att röra sig över stora ytor utan att bli upptäckta.


©Paramount Pictures

Det tre dagar långa slaget kommer sätta båda sidorna på prov. Kaoset är totalt och de amerikanska trupperna får det tidigt hett om öronen. Hal Moores överordnade på huvudcentralen i Saigon vill hela tiden att han ska lämna platsen för att uppdatera cheferna med en lägesrapport. De inser inte att varenda man behövs för att ens ha en chans att överleva dagen. Moore är fast besluten att strida vidare med sina män och se till att samtliga återvänder hem, inklusive de som stupar på fältet.


©Paramount Pictures

En riktigt stark och välgjord krigsfilm som det visar sig. Faktiskt lite överraskande eftersom filmen förvisso kändes till sedan tidigare men den hade ändå flugit lite under radarn. Med tanke på hur pass lyckad filmen är förvånar det en del att den inte blev Oscarsnominerad i någon kategori. Det borde den gott ha kunnat bli, inklusive för bästa film och andra tunga kategorier. I mitt tycke bör filmen vara med i diskussionen bland 2002 års bästa filmer.


©Paramount Pictures

Vad som kanske talar emot filmen, inte för egen del men för många, kan vara att den är brutal och grafisk på ett sätt som verkligen får en att känna krigets fasor. Det är i princip ett lotteri vem som klarar sig och vem som stupar. Det handlar inte om vem som är värdig utan slumpen och turen avgör en hel del.


©Paramount Pictures

Eftersom dessa män var bland de allra första som stred i Vietnamkriget var de smått oförberedda på vad som väntade dem. De hade inte hört från andra hur det skulle vara och ledarna underskattade kanske fienden, vilket man aldrig ska göra. Det ledde till att de i princip skickades till en slakt som bara skulle bli början på Vietnamkriget. Att många av de överlevande och återvändande Vietnamveteranerna led av PTSD kan man fullt förstå då filmen gör ett mycket bra jobb med att visa fasorna och mardrömmen.


©Paramount Pictures

På många sätt känns detta som en av de mer realistiska och bättre krigsfilmerna man sett. Det finns flera bra krigsfilmer, en del är också bättre men denna visar sig vara riktigt vass. Kanske lite underskattad även om det inte känns som en "underhållande" krigsfilm som man direkt vill se om med jämna rum. Den skapar inte bara realism på slagfältet utan det blir även känslosamt under inledningen och scenerna på hemmaplan. Helt enkelt en välbalanserad film som bibehåller en hög och jämn nivå utan några svackor under de drygt två timmarna.

3 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 7.2

Unlawful Entry

Titel: Unlawful Entry / Förbjudet begär
Genre: Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1992
Regi: Jonathan Kaplan
I rollerna: Kurt Russell, Madeleine Stowe, Ray Liotta, Roger E. Mosley

Handling: Efter att ha haft inbrott i sitt hus får det utsatta paret hjälp från en av de poliser som var först på plats. Polisen pratar ofta och gärna med frun i huset men maken börjar undra om de kanske får lite väl mycket hjälp av denna polis. Vad vill han egentligen?

Omdöme: Det gifta paret Michael (Kurt Russell) och Karen Carr (Madeleine Stowe) har nyligen flyttat in i en villa i vad som verkar vara ett lugnt och bra område. Men en natt hör de ljud från nedervåningen och Michael påträffar en inbrottstjuv som tagit sig in. Efter att ha undkommit med livet i behåll och tjuven flytt, är båda omskakade av det hela, inte minst Karen som hade en kniv mot strupen.


©20th Century Fox

Poliserna Pete Davis (Ray Liotta) och Roy Cole (Roger E. Mosley) tar hand om makarna och skriver ner deras anmälan. Pete rekommenderar att de införskaffar ett larmsystem för att säkra upp villan från framtida inbrottsförsök. Makarna finner Pete vara väldigt hjälpsam och han ser även till att larmsystemet installeras.


©20th Century Fox

Michael och Karen ser Pete som en vän och det kan ju aldrig vara fel att vara vän med en polis. Men ju mer tid Michael spenderar med Pete, ju mer obekväm känner han sig. Han börjar misstänka att Pete är intresserad av Karen. Hon känner mest att Michael inbillar sig och har inget emot att Pete är hjälpsam. Men frågan är om Michael trots allt inte har en poäng i att inte vilja ha Pete nära Karen.


©20th Century Fox

Alltså, det är allt trevligt att plocka fram dessa gamla hederliga thrillers som man må ha sett men inte minns mycket av. Detta är ett typexempel på en sådan mysig och trevlig thriller. Det kom för övrigt flera filmer med liknande tema där ett par blir terroriserade av en främling. Denna tycker jag tillhör de bättre.


©20th Century Fox

Själva handlingen kommer inte med något mysterium eller en rad överraskningar och vändningar. Det är mer rakt på vad gäller spänningen som kommer i form av polisen Pete som vinner parets förtroende som vän men hans besatthet vet inga gränser. En farlig gräns som korsas och där Pete inte verkar ha några spärrar. Han är helt övertygad om att han ska kunna få Karen vilket gör att livet blir ett helvete för paret, inte minst Michael som blir måltavlan för Petes ondska.


©20th Century Fox

Ray Liotta är passande och bra i rollen som psykopat. Det är svårt att inte köpa att hans karaktär är villig att gå hur långt som helst. Tyvärr vet man aldrig vem som har dessa tendenser och om något triggar det är det smått omöjligt att få ett slut på det eller få personen på andra tankar. Psykiatrisk hjälp må hjälpa till viss del, kanske medicinering, men det är svårt om personen i fråga inte vill ha hjälp eller ens är medveten om att det finns ett problem.


©20th Century Fox

Stämningsfullt och klart trevligt från början till slut. Inramningen är helt enkelt lyckad och gillar även James Horners musik som aldrig blir för dominant och ligger istället och skapar god stämning i bakgrunden. Nästan lite Halloween (1978) toner ibland. Filmen blev en biosuccé när den kom och man kan förstå varför. När eftertexterna börjar rulla sitter jag och tänker på hur man själv hade suttit nöjd i biofåtöljen om man precis sett klart filmen på bio under sommaren 1992.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 6.4

China Moon

Titel: China Moon
Genre: Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1994
Regi: John Bailey
I rollerna: Ed Harris, Madeleine Stowe, Benicio Del Toro, Charles Dance

Handling: Polisdetektiven Kyle blir indragen i en turbulent affär med den gifta Rachel. När Rachel råkar skjuta sin våldsamma man, går Kyle motvilligt med på att hjälpa henne att gömma kroppen.

Omdöme: Polisdetektiven Kyle Bodine (Ed Harris) och hans kollega Lamar Dickey (Benicio Del Toro) utreder våldsbrott, inte minst mord. Kyle har öga för detaljer och lär upp Lamar som är yngre och lätt känner sig uttråkad. Efter att de, främst Kyle, löst ett mordfall beger de sig till en bar där de firar kvällen. Där får Kyle syn på den vackra Rachel Munro (Madeleine Stowe) som han får ögonkontakt med. Han blir fast besluten att lära känna henne bättre.


©Orion Pictures

Kyle lär känna Rachel bättre, mycket bättre. Hon visar sig vara olyckligt gift med bankiren Rupert Munro (Charles Dance). Det bekymrar dock inte Kyle, åtminstone inte till en början då han tar varje chans att spendera tid med Rachel. Men deras affär utvecklas till mer än bara en passionerad och het romans.


©Orion Pictures

Rachel nämner en dag att hon fått nog av sin make som är på henne fysiskt, psykiskt och verbalt. Det kommer även fram att hon tänkt tanken att döda sin make, något Kyle givetvis inte vill höra talas om och försöker få henne att inte tänka. Frågan är hur långt Kyle är villig att gå för att få vara med sin nyfunna kärlek och drömkvinna?


©Orion Pictures

Detta var en film som spelades in 1991 men släpptes inte förrän 1994. Inte för att filmen var dålig men för att Orion Pictures hade ekonomiska bekymmer och gick i konkurs vilket gjorde att filmreleasen lades på hyllan fram till 1994. Men det var nog en film som inte uppmärksammades eller gavs mycket chans när den väl släpptes. Dock är det en av flera kvalitativa thrillers som kom under 90-talet.


©Orion Pictures

Filmen är en neo-noir som har en del likheter med Body Heat (1981). I båda fallen med en femme fatale som förför en man, det är i varmt och fuktigt klimat, hon vill göra sig av med sin make osv. Intressant nog regisserad av John Bailey som här gjorde en av få filmer som regissör men som hade en gedigen karriär som filmfotograf, däribland på ett par Lawrence Kasdan-regisserade filmer. Kasdan regisserade för övrigt nämnda Body Heat (1981) även om Bailey inte fotade just den. Istället fotade han fina filmer som t.ex. American Gigolo (1980), Ordinary People (1980), Groundhog Day (1993), In the Line of Fire (1993), Nobody's Fool (1994) och As Good as It Gets (1997).


©Orion Pictures

Även om filmen har en del likheter och känsla av Body Heat (1981) tar storyn en helt annan väg, vilket är skönt. Det blir inte riktigt som man väntat sig. Och även om filmen hade setts en gång i tiden mindes inget från den mer än att den uppskattades. Det visar sig att det finns en del vändningar och överraskningar som gör att det inte blir så lätt att komma ihåg hur allt ligger till. Till viss del kanske onödigt krångligt men samtidigt bra då allt inte går som på räls.


©Orion Pictures

Gillar det här, det är myspys på något sätt. Man kan sitta och tänka vilka fel karaktärerna gör och vad de borde gjort osv. Men när man tänker efter så sker en hel del utan att det är planerat vilket gör att man lätt begår misstag. Och även med det som är planerat är det smått omöjligt att tänka på allt eller att allt går som man tänkt sig. Det blir mer trovärdigt på det viset. Och som Kyle nämner tidigt i filmen, alla begår misstag förr eller senare.


©Orion Pictures

Ja, även om det inte är en perfekt film så är jag svag för film-noir och neo-noir av det här slaget med mysterium, spänning och brott som begås. Det hjälper även när allt inte är glasklart och man inte vet vem man kan lita på, precis som det blir här. Det skapas också god stämning med hettan, regnet och hela upplägget vilket gör att man har trevligt med filmen från början till slut. Många gånger saknar den här typen av film stämningen och atmosfären som denna besitter vilket den i mina ögon vinner på även om andra filmer kanske hyllas mer.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 6.3

Stakeout

Titel: Stakeout / Spanarna
Genre: Action/Kriminalare/Komedi
Land: USA
År: 1987
Regi: John Badham
I rollerna: Richard Dreyfuss, Emilio Estevez, Madeleine Stowe, Aidan Quinn, Forest Whitaker

Handling: De två poliserna Chris och Bill får i uppdrag att bevaka en lägenhet där en före detta flickvän till en förrymd fånge bor. Man misstänker att han kan kontakta Maria. Det som till en början är ett trist rutinuppdrag förändras när Chris blir förälskad i Maria. Han lyckas få kontakt med Maria och de två inleder en relation. Chris partner Bill hjälper honom motvilligt att hemlighålla förhållandet men allt kompliceras ytterligare när Marias före detta pojkvän dyker upp.

Omdöme: Chris (Richard Dreyfuss) och Bill (Emilio Estevez) är två polisdetektiver i Seattle som jagar bovar och har oftast kul på jobbet. När FBI eftersöker förrymda fången Richard Montgomery (Aidan Quinn), misstänker de att han kommer kontakta någon av sina gamla bekanta. FBI tar hand om de mest uppenbara kontakterna men behöver hjälp med de övriga. En av dessa är Maria (Madeleine Stowe) som är en f.d. flickvän till den förrymda fången.


©Touchstone Pictures

Chris och Bill tillsammans med kollegorna Phil (Dan Lauria) och Jack (Forest Whitaker) sätts motvilligt på spaningsuppdraget med att spana på Marias hus från ett hus mittemot. Chris och Bill får nattpasset och är allt annat än pigga på uppdraget. Ända tills de får syn på Maria som genast fångar deras intresse. Bill är förvisso lyckligt gift, men Chris är nybliven singel efter att hans fru lämnat honom.


©Touchstone Pictures

Chris och Bill är barnsliga och detsamma gäller Phil och Jack. Det leder till roliga situationer där de driver och skämtar med varandra. Situationen blir dock lite allvarligare när Chris får kontakt med Maria. Han berättar inte att han är polis då det skulle hota spaningsuppdraget, men han kommer lite väl nära henne vilket till hög grad är riskfyllt. Men kanske är det värt det då han börjar falla för Maria.


©Touchstone Pictures

En actionkomedi som levererar en trevlig och rolig filmstund. Det är en sån där film man kan se om ibland och avnjuta. Mycket handlar om duktiga skådespelare och den lättsamma stämningen som byggs upp. Det är även en actionkriminalare, inte minst då man följer förrymde Richard Montgomery och hans kusin som skapar trubbel på väg mot Seattle. Men främst är det en rolig komedi som funkar som bäst när Chris och Bill spanar på Maria och även när Chris och Maria umgås medan Bill är på sin vakt.


©Touchstone Pictures

Något som är lite intressant är att filmen lyckas skapa god stämning och 80-tals känsla, trots att den komponerade musiken av Arthur B. Rubinstein är högst ojämn. Ibland stabil och stämningsfull men ofta opassande och lite pajasvarning över den. Desto bättre med soundtracket som består av en del sköna 80-tals låtar.


©Touchstone Pictures

Allt som allt får man säga att filmen funkar även om den har sina skavanker. En actionkomedi som man kan se tagit inspiration från andra filmer från 80-talet, eller åtminstone har vissa likheter med. Tänker på filmer som The Terminator (1984), Running Scared (1986) och Lethal Weapon (1987) för att nämna några. Den blev en succé när den kom och man kan förstå varför.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.7

Impostor

Titel: Impostor / Enemy of the Earth
Genre: Sci-Fi/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 2001
Regi: Gary Fleder
I rollerna: Gary Sinise, Madeleine Stowe, Vincent D'Onofrio, Mekhi Phifer

Handling: Året är 2079. Jorden har befunnit sig i våldsamt och skoningslöst krig mot onda rymdvarelser i mer än 10 år. Segern närmar sig och det finns hopp om jordens överlevnad när vetenskapsmannen Spencer Olham uppfinner ett totaldestruktivt vapen mot de främmande makterna. Men allt är inte som det verkar. Plötsligt anklagas Olham för att vara spion åt rymdvarelserna och en iskall människojakt startar. Olham måste nu bevisa sin riktiga identitet, inte bara för säkerhetspolisen, utan också för sig själv.

Omdöme: Bygger på en korthistoria av Philip K. Dick vars verk filmatiserats med filmer som Blade Runner (1982), Total Recall (1990) och Minority Report (2002). Även om denna inte är lika känd eller bra som nämnda filmer, visar det sig vara en film lite i den stilen. Så om man gillar den typen av sci-fi filmer kan denna vara värd en titt.


©Dimension Films

Det hela utspelar sig år 2079 och följer vetenskapsmannen Spencer Olham (Gary Sinise) och hans fru Dr. Maya Olham (Madeleine Stowe). Medan Maya jobbar på veteransjukhuset är Spencer ledande i utvecklingen av ett topphemligt vapen som kan användas mot en fientlig utomjordisk civilisation. Detta då Jorden attackerats gång på gång under de sista 40 åren med ödeläggande missiler.


©Dimension Films

En dag arresteras Spencer av major Hathaway (Vincent D'Onofrio) som jobbar för säkerhetspolisen. De har kommit över information som gör gällande att Spencer misstänks vara en s.k. replikant. Detta då de misstänker att utomjordingarna skickat en replikant av Spencer som har i uppdrag att komma nära rikets förbundskansler och eliminera henne med en bomb.


©Dimension Films

Inte så tokigt får sägas och lite överraskande går man tidigt rakt på sak. Spencer pekas ut som farlig för rikets säkerhet, men är han verkligen en replikant eller har ett fel begåtts och han i själva verket är en oskyldigt utpekad man? Lite som en blandning mellan Blade Runner (1982) möter The Fugitive (1993) där Gary Sinise är den jagade mannen som måste bevisa sin oskuld samtidigt som han kan vara en replikant. Jagad av Vincent D'Onofrio som inte tänker ge sig förrän han fått sin man... eller replikant.


©Dimension Films

Det är en fartfylld film i regi av Gary Fleder som bl.a. hade gjort sevärda thrillern Kiss the Girls (1997). Dock är det ibland nästan lite för högt tempo med snabba klipp som gör att man inte riktigt får hämta andan och bygga upp storyn och karaktärerna. Förmodligen har det att göra med att filmen från början lär ha varit tänkt som en sci-fi film uppdelad i tre delar med tre olika historier. Man expanderade sedan runt 40 minuter till 90 minuter som man får nu. Det är nog förklaringen till varför filmen går rakt på tidigt och har ett högt tempo under inte minst den första tredjedelen.


©Dimension Films

Filmen kom att bli en flopp när den gick upp på bio och även om den inte kan mäta sig med bättre och mer välgjorda sci-fi filmer som kom runt den här tiden så är den inte så tokig. Visst är effekterna med de flygande farkosterna lite B som i en TV-serie, men det blir inte så mycket av den varan. Istället blir det mest att följa Spencer Olhams jakt på sanningen och flykt undan blodhunden Hathaway.


©Dimension Films

Vad som till slut gör att det hela funkar någorlunda väl är slutet som har en bra twist på det hela. Man känner att filmen kunde blivit ännu bättre om den från början utvecklats med rätt fokus som en långfilm. För trots sina svagheter är den inte så tokig och går att se utan problem. Har sett desto sämre försök i genren genom åren. Den här är värd en titt och även om man känner att den kunde varit bättre är den nog bättre än sitt rykte.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.1