The Mephisto Waltz

Titel: The Mephisto Waltz / Djävulen kommer vid midnatt
Genre: Mysterium/Skräck
Land: USA
År: 1971
Regi: Paul Wendkos
I rollerna: Alan Alda, Jacqueline Bisset, Curd Jürgens, Barbara Parkins, Bradford Dillman

Handling: Musikjournalisten Myles Clarkson träffar en döende konsertpianist, Duncan Ely och genom honom faller Myles offer för en satanistisk sekt.

Omdöme: Myles Clarkson (Alan Alda) och hans fru Paula (Jacqueline Bisset) har ett kärleksfullt förhållande och en ung dotter tillsammans. Myles är en skicklig musikjournalist som intervjuar musiker och skriver artiklar om dem.


© 20th Century Fox

Nu är det dags att träffa den välkände konsertpianisten Duncan Ely (Curd Jürgens). Till en början uppvisar Duncan en dominant och arrogant attityd, men mjuknar märkbart när han får syn på Myles händer och fingrar. När Myles dessutom visar sig vara en duktig pianist blir Duncan eld och lågor - han har hittat någon som kan ta över hans mantel.


© 20th Century Fox

Duncan introducerar sin dotter Roxanne (Barbara Perkins) för Myles, och sakta men säkert dras Myles in i deras grepp utan att själv vara medveten om det. Paula ogillar att den attraktiva Roxanne tillbringar tid med hennes make, men Myles försäkrar henne om att den enda anledningen till att han spenderar så mycket tid i deras hus är Duncan. Han känner att Duncan har tagit honom under sina vingar och gett honom motivation och fått honom att tro på sin förmåga att bli en duktig konsertpianist. Vad varken Myles eller Paula kan ana är att Duncan och Roxanne ägnar sig åt satanistiska ritualer och har satt igång en djävulsk plan som involverar Myles.


© 20th Century Fox

Filmen har en ganska intressant skara skådespelare, där en ung Alan Alda och Jacqueline Bisset spelar paret Myles och Paula. De får båda på sätt och vis chansen att spela två olika typer av roller, med tanke på hur filmen utvecklar sig. Curd Jürgens, som förmodligen är mest känd för sin roll som Bond-skurken Karl Stromberg i The Spy Who Loved Me (1977), är minnesvärd som konsertpianisten Duncan Ely. Kul nog påminner han ibland om John Wayne, även om det är svårt att riktigt sätta fingret på varför. Barbara Perkins är annars den intressantaste "upptäckten" i rollen som Roxanne, trots att hon setts i ett par filmer tidigare. Hon har en utstrålning som gör att karaktären känns både mystisk, förförisk och potentiellt farlig, vilket passar rollen mycket bra.


© 20th Century Fox

Det är ingen slump att tankarna går till Roman Polanskis Rosemary's Baby (1968) när man ser den här filmen. Den har definitivt en liknande ton, och tanken var att rida vidare på vågen efter succén med Rosemary's Baby (1968). Producenterna betalade en stor summa pengar för att säkra rättigheterna till Fred Mustard Stewarts bok med samma titel som filmen. Det finns dock en stor skillnad mellan filmerna - genomförandet. Paul Wendkos var nämligen en etablerad TV-filmsregissör och höll inte samma nivå som den betydligt mer talangfulle Roman Polanski.


© 20th Century Fox

Med en relativt långsam uppbyggnad smyger sig verkligheten sakta på. Det skapas en gedigen stämning som ger en känsla av att något illavarslande lurar i vassen. Filmen bjuder på en del intressanta lösningar vad gäller de praktiska effekterna och lyckas överlag bra med den drömlika känslan. Även en del av ritualerna och några överraskande vändningar, som kommer tidigare än väntat, funkar bra. Däremot finns det annat som känns förenklat, och framförallt saknas en del övertygelse i regin. En vassare regissör hade kunnat få ut mer av filmen, men den har tillräckligt många kvaliteter för att inte bli så tokig.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.1