Bugonia

Titel: Bugonia
Genre: Komedi/Thriller/Sci-Fi
Land: USA/Storbritannien/Irland/Sydkorea
År: 2025
Regi: Giorgos Lanthimos
I rollerna: Emma Stone, Jesse Plemons, Aidan Delbis, Stavros Halkias, Alicia Silverstone

Handling: Två unga män besatta av konspirationsteorier kidnappar den mäktiga vd:n för ett stort företag, övertygade om att hon är en utomjording som vill förstöra Jorden.

Omdöme: Michelle Fuller (Emma Stone) är VD för ett stort läkemedelsföretag. Hon bor lyxigt och har allt man kan tänka sig, vilket också gör henne till en måltavla. Teddy (Jesse Plemons) är en ung man besatt av konspirationsteorier om att det finns utomjordingar på Jorden. Tillsammans med kusinen Don (Aidan Delbis) försöker de ställa allt tillrätta.


© Focus Features

Planen går ut på att kidnappa en utomjording från Andromeda - i detta fall Michelle Fuller. Teddy är övertygad om att hon är en av dem. Men att bryta ner en utomjording är inte det enklaste. Tanken är inte bara att få utomjordingen att erkänna, den ska även kontakta moderskeppet. Teddy vill nämligen skapa kontakt med utomjordingens kejsare för att försöka rädda Jorden.


© Focus Features

Giorgos Lanthimos har gjort flera udda filmer - vissa konstiga och mindre lyckade, men även en del klart bra. Därför är det svårt att veta vad man ska förvänta sig, men det är också vad som gör hans filmer spännande. Han har en vision som skiljer sig från det mesta man brukar se. När han får till det blir resultatet en klart tillfredsställande upplevelse.


© Focus Features

Till stor del visar det sig bli ett kammarspel med Jesse Plemons och Emma Stone som ställs mot varandra i en hjärnornas kamp. De får sällskap av Aidan Delbis, och man märker skillnaden mellan professionella skådespelare och hans mer okonventionella, amatörmässiga stil. Det betyder inte att han inte funkar, för det gör han. Han bidrar med sin oskyldiga och naiva karaktär, och tillför dessutom en del humor, ibland ofrivillig.

© Focus Features


Musiken är värd att nämna eftersom den speglar filmens skiftande ton. Till en början är den mystisk och illavarslande, vilket gör att det ligger en oroväckande stämning över filmen. Tyvärr förändras musiken och stämningen under filmens gång till det sämre. Det blir snarare skrikig och kaosartad musik, förmodligen för att skapa en känsla av obehag. Istället blir resultatet att man ryggar tillbaka, och filmen förlorar greppet den hade börjat skapa.


© Focus Features

Under filmens gång blir det tydligt att sympatierna hamnar hos kidnapparen Teddy snarare än offret Michelle. Teddy har något som får en att hoppas att han faktiskt har rätt, och inte bara är en galning med en konspirationsteori. Han framställs som sinnessjuk, men känns också tillräckligt intelligent. Ledtrådar antyder delvis vad som ligger bakom hans drastiska agerande, även om man inte kan vara säker på om det är verklighet eller bara hans inbillning.


© Focus Features

Premissen finns på plats för något riktigt bra, och Giorgos Lanthimos bjuder på en stor portion svart humor. Problemet är att filmen gradvis blir svagare, och istället för att ge en värdig avslutning på det hela, känns det som att man tar del av något ur en kalkonfilm i sci-fi/fantasy-genren. Tanken är egentligen inte tokig, men genomförandet av sista akten lämnar en sur eftersmak och en skugga över filmen som är svår att bortse från.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 7.4

Eddington

Titel: Eddington
Genre: Drama/Komedi/Kriminalare
Land: USA
År: 2025
Regi: Ari Aster
I rollerna: Joaquin Phoenix, Pedro Pascal, Emma Stone, Micheal Ward, Deirdre O'Connell, Austin Butler, Clifton Collins Jr

Handling: Under coronavåren 2020 eldas det på en konflikt i en småstad i New Mexiko mellan borgmästaren och sheriffen.

Omdöme: Regissören Ari Asters första filmer Hereditary (2018) och Midsommar (2019) var inte så tokiga, båda lite annorlunda och med en något obehaglig stämning. Sedan kom Beau Is Afraid (2023), utan tvekan en av 2023 års sämsta filmer. Därför var det med vissa reservationer filmen togs an och frågan var vad man skulle få här. Det bra eller snarare det dåliga?


© A24

Det är maj 2020 och den sömniga lilla staden Eddington i New Mexiko har drabbats av covid-hysterin. Stadens sheriff Joe Cross (Joaquin Phoenix) är en av de som trotsar masktvånget då han lider av astma. Men det är även en prestigefråga eftersom stadens borgmästare Ted Garcia (Pedro Pascal) för frågan och är Joes största rival i staden.


© A24

Joe, vars sköra fru Louise (Emma Stone) lider av ett mentalt sammanbrott, har svårt att släppa att Ted Garcia en gång i tiden dejtade Louise innan Joe gifte sig med henne. Efter att ha sett hur restriktionerna påverkar folk som behandlar varandra illa, bestämmer sig Joe för att ställa upp i borgmästarvalet mot Ted Garcia.


© A24

Utan att veta vad det skulle vara för typ av film är det initiala intrycket att den är något konstig och har svårt att engagera. Själva tanken med att låta historien utspela sig kring covid-pandemin för med sig en del tragikomiska situationer som man känner igen sig i. Till stor del verkar det som folk förlorar sunt förnuft och en känsla av medmänsklighet. Lägg därtill folks besatthet med sociala orättvisor som dominerar nyheterna och sociala medier så är hjärntvättningen ett faktum, även i en liten stad som Eddington.


© A24

Allt eftersom utvecklas det till en dust mellan sheriffen och borgmästaren som ogillar varandra. Detta leder dock inte till något speciellt under lång tid. Det hade kunnat bli en rolig svart komedi där de båda tar till fula knep för att vinna röster. Lite så kanske det blir men det känns som hela filmen är något "off" under första halvan av filmen.


© A24

Filmen, som är knappt 2.30 lång, är verkligen som två filmer i en. Den första halvan är rent utsagt svag. Det går inte att komma ifrån att den inte alls får till det och det känns svårt att motivera sig att titta vidare. Men när man ändå sett nästan en timme är det lika bra att se klart filmen. Det är en sak om man efter 10-15 minuter inte är upplagd och väljer att stänga av. En timme in så kan man lika gärna se klart filmen, även om det är en och en halv timme kvar.


© A24

Det är inte ofta det händer att en film är så pass intetsägande under första halvan bara för att ändra karaktär helt och hållet under andra halvan. Men det är precis vad som sker här. När man kommer halvvägs in blir filmen plötsligt klart bättre. Nästan så man känner att det kanske bara var ett sätt att låta en sänka garden under första halvan.


© A24

Andra halvan av filmen blir plötsligt lite som en bröderna Coen-film i form av Blood Simple (1984) eller No Country for Old Men (2007). Varför kunde den inte vara så här från början? Andra halvan är som en helt annan film, helt otroligt faktiskt. Nu funkar även humorn bättre, inte minst då Joe Cross drabbas av covid vilket Joaquin Phoenix gör bra.


© A24

Till slut har filmen blivit sevärd och man får säga att det var tur att man ändå tittade vidare. Filmen kunde kanske slutat tio minuter tidigare då efterspelet inte är helt nödvändigt, men det är fortfarande bättre än första halvan som inte alls funkar. Det blir svårt att ge filmen rätt betyg med tanke på vilken skillnad det är på filmen. Snacka om toppar och dalar. Under första halvan känns filmen vara på väg att bli en av årets sämsta filmer. Uppsvinget under andra halvan är dock till stor del stark. Svag tvåa/tvåa till första halvan och svag fyra/fyra till andra halvan gör att filmen landar på en svag trea/trea. Otroligt blandade känslor med filmen vilket känns smått frustrerande.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 7.1

Kinds of Kindness

Titel: Kinds of Kindness
Genre: Drama/Komedi/Mysterium
Land: USA/Irland/Storbritannien
År: 2024
Regi: Yorgos Lanthimos
I rollerna: Jesse Plemons, Emma Stone, Willem Dafoe, Margaret Qualley, Hong Chau

Handling: En tredelad fabel med segment som följer en man utan val som försöker ta kontroll över sitt liv, en polis som oroas av att hans fru som försvann till sjöss har återvänt och verkar vara en annan person, och en kvinna som är fast besluten att hitta en specifik person som är ämnad att bli en fantastisk andlig ledare.

Omdöme: Detta är en episodfilm av grekiske regissören Yorgos Lanthimos. En regissör som kan vara lite ojämn och där man inte riktigt vet vad man kan förvänta sig. Mestadels är det positivt då han har en förmåga att överraska med svart humor. Ibland kan det dock gå för långt och inte gå hem fullt ut. Filmer som tidigare setts av Yorgos Lanthimos är Dogtooth (2009), The Lobster (2015), The Killing of a Sacred Deer (2017), The Favourite (2018) samt Poor Things (2023). Lite hit och miss bland dessa för egen del även om det varit bättre efter de första två.


©Searchlight Pictures

I den första delen träffar vi Robert (Jesse Plemons) som är gift med Sarah (Hong Chau). Hela Roberts tillvaro styrs av hans chef Raymond (Willem Dafoe). Robert dansar bokstavligt talat efter Raymonds pipa. Nu har det gått så långt att Robert blivit ombedd att krocka med en annan bilist, något Robert är tveksam till då han riskerar att döda den andra bilisten. Detta är dock något Raymond räknar med. Robert kommer även träffa och bli förtjust i Rita (Emma Stone), men frågan är om han kan leva sitt liv utan Raymonds inblandning.


©Searchlight Pictures

I den andra delen följer vi polisen Daniel (Jesse Plemons) som försöker hålla hoppet uppe då hans fru Liz (Emma Stone), som är marinbiolog, försvunnit under en expedition ute till havs. Då hon lokaliseras och återvänder är Daniel och hennes far George (Willem Dafoe) lyckliga att ha henne tillbaka. Men Daniel märker snart att Liz inte är den Liz han känner som sin fru. Han misstänker att den Liz som återvänt inte är hans fru...


©Searchlight Pictures

I den tredje och avslutande delen försöker Emily (Emma Stone) och Andrew (Jesse Plemons) finna en ung kvinna med en speciell förmåga. De har blivit utsända av Omi (Willem Dafoe) som är en sektledare som tillsammans med Aka (Hong Chau) styr över en sexsekt som är övertygade om att kvinnan de letar efter finns där ute någonstans.


©Searchlight Pictures

När filmen togs an var det enda som kändes till att Yorgos Lanthimos regisserat. Var därför glatt ovetandes om vad som väntade. Och när filmen drar igång med Jesse Plemons och Willem Dafoe som Robert respektive Raymond, får det sägas att filmen fångar ens intresse. En klart intressant premiss med Raymond som styr över Roberts liv och utmanar honom att göra det ena och det andra.


©Searchlight Pictures

Personligen får det erkännas att det är med viss besvikelse som filmen visar sig vara en episodfilm. Förvisso var det med viss reservation filmen togs an med tanke på att den är 2.40 lång, men när den inledde var jag redo att följa Robert, Raymond och de övriga under denna speltid. För egen del hade filmen gärna fått fortsätta och bara handla om denna första del, fast där Robert fortsatt att lyda Raymond och genomföra fler uppgifter. Som det är nu får vi reda på att det gått tio år som Robert varit anställd hos Raymond och lytt hans order. Här fanns ju material att följa Robert och Raymond under de tio åren innan vi hoppar in i historien.


©Searchlight Pictures

Även om den första delen förmodligen är bäst, är alla tre delar av intresse. Det är bara det att den första delen uppvisar mest potential och det känns lite trist när den tar slut och alltså endast visar sig vara en del av tre. Man är dock nyfiken på vad mer det ska bjudas på längs vägen.


©Searchlight Pictures

Något som är ett återkommande problem med filmen visar sig vara musiken. Majoriteten av musiken går ut på att skapa obehag med hjälp av piano. Piano där i princip olika toner på måfå spelas. Visst fyller det till viss del sitt syfte men det är definitivt inte bra och blir mer till ett störningsmoment. Det påminner redan från början om ett obehag som försöker skapas när det handlar om sekter. Det visar sig ju till slut stämma men det är fortfarande inte bra.


©Searchlight Pictures

Under filmens gång kommer en film upp i tankarna. Säger inte att det är en helt liknande film men det är The Master (2012) av Paul Thomas Anderson med Joaquin Phoenix, Philip Seymour Hoffman och Amy Adams. En film som jag ville gilla mer men som också handlar om en sekt. I båda fallen är det filmer som har bra saker men där det inte räcker för att bli bra som helhet. Förmodligen en vattendelare, precis som nämnda The Master (2012) var.


©Searchlight Pictures

En annan sak värd att notera är skådespelarna och prestationerna. Det är noterbart vilken skillnad det är på prestationerna mellan de större och mindre rollerna. De större rollerna övertygar mestadels, inte minst Jesse Plemons men även Willem Dafoe och Emma Stone. Även ett par andra i större roller sköter sig. De mindre rollerna är det dock en annan visa med vilket är synd då det ibland får en att tappa lite närvarokänsla p.g.a. ojämnheten i prestationerna.


©Searchlight Pictures

Allt som allt är det en film som får ses som en besvikelse. Det är synd eftersom den har element som uppskattas, bara att den som helhet inte är tillfredsställande. På sina håll går den för långt och tar med ämnen som inte funkar. På andra håll uppvisar den gott om potential som den borde utforskat mer vilket då hade kunnat leda till något klart mycket bättre. Inte någon bortkastad titt och vissa uppskattar säkerligen det absurda mer, men för egen del funkar det inte mer än delvis.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 7.0

Superbad

Titel: Superbad / Supersugen
Genre: Komedi
Land: USA
År: 2007
Regi: Greg Mottola
I rollerna: Jonah Hill, Michael Cera, Christopher Mintz-Plasse, Seth Rogen, Bill Hader, Emma Stone

Handling: Seth och Evan går sista året på high school. Snart är det avslutning och de kommer att skiljas åt. Separationsångest, desperation över att förlora oskulden samt försök att få tag på sprit till en fest leder till en kväll de sent kommer att glömma.

Omdöme: Bästa vännerna Seth (Jonah Hill) och Evan (Michael Cera) går sista året på high school och gör allt tillsammans. De har dock kommit in på olika college vilket gör att de nu vill göra det bästa av sin sista tid tillsammans. Separationsångesten växer och båda är smått desperata att förlora oskulden innan college. Evan är kär i Becca (Martha MacIsaac) medan Seth vill få till det med Jules (Emma Stone). Kanske får de en chans då Jules bjuder hem Seth som hon ber införskaffa alkoholen till festen hon ska ha.


©Columbia Pictures

Seth och Evan vänder sig till den gemensamme vännen Fogell (Christopher Mintz-Plasse) då han fixat ett falskt leg som kan användas för att köpa sprit. Planen går inte riktigt som de tänkt sig då Fogell plockas upp av poliserna Michaels (Seth Rogen) och Slater (Bill Hader). Seth och Evan hamnar på en annan fest där de försöker få tag i sprit till festen de egentligen ska till.


©Columbia Pictures

Sex, droger och rock n' roll handlar det kort och gott om i denna film som är en slags semi-autobiografi då vännerna Seth Rogen och Evan Goldberg skrev om sina erfarenheter från tiden när de växte upp tillsammans. Ett manus som hamnade på den s.k. "black list" över bästa oproducerade manusen och kom att bli en av de mest hyllade high school-filmerna någonsin.


©Columbia Pictures

Det är en film som även om det handlar om high school känns något mer vuxen än många andra liknande filmer. Men som den ungdomskomedi det är blir det mycket av det man är van vid och kan förvänta sig av en sån här film. Det hjälper dock att Seth och Evan har en ganska skön jargong och att det kommer relativt naturligt. Både Jonah Hill och Michael Cera spelar sina karaktärer bra även om Jonah Hill är lite svårare att tycka om. Michael Cera underspelar nästan sin karaktär vilket passar bra.


©Columbia Pictures

Poliserna Michaels och Slater är förvisso over-the-top och driver med polisyrket, fast mestadels funkar det och blir ett roligt inslag som får mer utrymme än väntat när de väl kliver in i handlingen. De tar med sig Fogell och ger honom hans livs upplevelse under deras kvällspass. Sen är det kul att se Emma Stone i sin filmdebut långt innan hennes Oscarsvinnande roller.


©Columbia Pictures

Allt som allt är det varken det bästa eller sämsta man sett. Definitivt sevärt med en del roliga scener och situationer vännerna hamnar i. Även om humorn för det mesta funkar och filmen underhåller tillräckligt mycket, saknar den en viktig ingrediens för att lyfta till något mer. Trots att den har vissa inslag av det, saknas en del värme och hjärta som skulle få en att känna något extra. Det är egentligen det som skiljer de riktigt bra ungdomsfilmerna från resten. Förvisso är detta en utpräglad komedi men det fanns möjlighet att få med denna aspekt vilket hade kunnat höja filmen minst ett snäpp.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.6

Poor Things

Titel: Poor Things
Genre: Komedi/Drama/Fantasy/Sci-Fi
Land: USA/Storbritannien/Irland/Ungern
År: 2023
Regi: Yorgos Lanthimos
I rollerna: Emma Stone, Mark Ruffalo, Willem Dafoe, Ramy Youssef, Christopher Abbott

Handling: Återuppväckt från de döda av den okonventionella vetenskapsmannen och kirurgen Godwin Baxter börjar Bella sitt liv under hans beskydd, ivrig att lära sig allt. I sin avsaknad och hunger efter världslighet, rymmer Bella med Duncan Wedderburn, en slipad och utsvävande advokat, på en hisnande äventyrsresa över kontinenterna. Fri från sin tids fördomar, blir Bellas syfte tydligt att stå för jämlikhet och frihet.

Omdöme: Bella Baxter (Emma Stone) har återuppväckts från de döda av den briljante vetenskapsmannen och kirurgen Godwin Baxter (Willem Dafoe). Likt Dr. Frankenstein har han skapat något av ett monster, ett vackert monster. Godwin har själv ett deformerat ansikte och fick lära sig allt den hårda vägen då hans far utförde olika sorters experiment på honom när han var liten.


©Searchlight Pictures

Bella har en förmåga som ett litet barn, men inlärningsförmågan är hög vilket gör att hon snabbt lär sig att prata och gå. Men det kommer ta tid innan den vuxna kvinnokroppen har en fullutvecklad hjärna. Godwin tar därför hjälp av medicinstudenten Max McCandles (Ramy Youssef) som dagligen får följa Bella och dokumentera hennes utveckling.


©Searchlight Pictures

Ju mer Bella lär sig om sin kropp och världen där utanför, ju större strävan har hon efter att komma ut i världen och vara fri. Godwin har dock ingen avsikt att släppa ut henne i den farliga världen där utanför, speciellt inte på egen hand. Men när den världsvane advokaten Duncan Wedderburn (Mark Ruffalo) kliver in i bilden, övertalas Godwin att släppa iväg Bella på äventyr med Duncan som bär av till Lissabon.


©Searchlight Pictures

Yorgos Lanthimos är i farten igen. Om man sett någon av hans tidigare filmer, som inkluderar Dogtooth (2009), The Lobster (2015), The Killing of a Sacred Deer (2017) och The Favourite (2018), vet man att det inte kommer bli någon ordinär filmupplevelse. Han har en unik vision och har inga direkta spärrar vilket gör att allt är möjligt. Ibland kan det gå till överdrift men det är ett sätt att utmana och provocera tittaren. Man kan aldrig känna sig säker på vad man kommer bjudas på, något som är förfriskande även om det behöver ha en poäng för att funka.


©Searchlight Pictures

Det är en egen stil filmen har, men skulle man plocka fram några filmer och namn som kommer upp i tankarna under filmens gång är det Young Frankenstein (1974), Wes Anderson och Jules Verne. Det blir en salig blandning som är på gränsen till att gå över gränsen och bli för mycket, men det hela hålls mestadels på en nivå som funkar. Det är nästan en sagovärld som skapas som blandar dåtid, nutid och framtid.


©Searchlight Pictures

Filmen är lättsammare och roligare under första halvan då Bella är naiv och oberäknelig. Det blir kul att följa henne vilja förstöra saker och agera trotsigt som en unge, vilket hon mentalt är. Hennes skapare Godwin är hjärnan som driver det hela framåt, men han kan inte tygla sitt experiment hur länge som helst. När sedan Duncan kliver in i bilden och tar med Bella till Lissabon, öppnas världen för henne och filmen går från det svartvita stadiet till starka pastellfärger som berättar om Bellas uppvaknande och hennes mentala nivå som utvecklas.


©Searchlight Pictures

Historien går in i ett nytt stadium när berättelsen tar oss till Paris. Bella, som har funnit en enorm sexuell lust sedan hon träffade Duncan, finner ett nytt sätt att stilla sina begär. Samtidigt blir hon mer medveten om hur världen funkar, lär sig att läsa och utvecklas mentalt. Här tappar filmen en aning då det hela blir mer allvarligt. Bella är inte längre naiv och oberäknelig, något som tyvärr gör historien och filmen svagare.


©Searchlight Pictures

Trion Emma Stone, Mark Ruffalo och Willem Dafoe är de som sköter sig bäst. Emma Stone är den starkast lysande stjärnan då hon går all in och blottar sig fullständigt för rollen. En drömroll förvisso, men det krävs också en skådespelerska som är villig att göra vad som krävs och det gör hon definitivt. Mark Ruffalo är skönt slemmig, men hans Duncan visar sig även vara obalanserad när han inte får som han vill. Tycker både Duncan och Mark Ruffalo funkar bättre när han är i kontroll, även om det ibland är kul när han får sina utbrott. Och så har vi Willem Dafoe som maskerad med ett vanställt ansikte nog är den ger den mest balanserade prestationen som geniet Godwin. Alltid gillat Dafoe och han gör en inte besviken här heller.


©Searchlight Pictures

Filmen är vacker att titta på och det är en detaljrik film som snyggt blandar verklighet med fantasi, speciellt de nämnda Jules Verne-inslagen. Det blir nästan som en sagoberättelse på sina håll men tack och lov flippar det inte ur för mycket. Smått bisarrt på sina håll med en del karaktärer och vågade scener, men för det mesta går det hem. Vad som däremot aldrig klickar är musiken som med flit skapat ett experimentellt sound. Kanske passar det trots allt filmens tema men många gånger låter det som en massa oljud som inte höjer upplevelsen. Allt som allt en klart intressant film värd att se. Synd bara att den tappar under andra halvan när Bellas uppvaknande förlorar humorn och lekfullheten filmen uppvisade under första halvan.

4 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.1