The Taming of the Scoundrel

Titel: Il bisbetico domato / The Taming of the Scoundrel
Genre: Komedi/Romantik
Land: Italien
År: 1980
Regi: Franco Castellano, Giuseppe Moccia
I rollerna: Adriano Celentano, Ornella Muti, Edith Peters, Milly Carlucci

Handling: Elia är en attraktiv, rik och ogift lantbruksägare, men han är så cynisk och arg att ingen kvinna lyckas stå ut med honom tills en regnig kväll då en ung kvinna ringer på dörren.

Omdöme: Elia (Adriano Celentano) tycker bättre om djur än människor. Med djur kan man prata och diskutera, det kan man inte med människor, menar han. Han är uppenbarligen lite udda, annorlunda jämfört med de flesta. Folk i byn är övertygade om att han behöver en kvinna, men själv ser han ingen anledning att ändra något. Han är nöjd med livet på sin herrgård och med arbetet på gården och vinodlingen.


© Cineriz

En regnig dag får han oväntat besök när Lisa (Ornella Muti) ringer på. Hon har fått biltrubbel och Elias hus är det enda i närheten. Elia är dock inte intresserad av att hjälpa till, men erbjuder henne att hon kan låna hans cykel och ta sig 15 km för att få hjälp. Lisa, med hjälp av Elias hembiträde Mamie (Edith Peters), lyckas övertala honom att låta henne övernatta. Trots Elias ogästvänlighet och cyniska stil känner Lisa tidigt att hon dras till honom...


© Cineriz

Under förtexterna undrar man vad det kommer att visa sig vara för typ av film, eftersom det inte känns helt självklart. Elia visar dock vägen när han cyklar hem och stannar för att ta ett snack med en fågelflock. Här sätter filmen tonen med humor som går hem. Efter det är man redo för mer och hoppas att filmen fortsätter i samma stil.


© Cineriz

Elia är en skön karaktär. Han bryr sig inte om vad andra tycker och är oftast ointresserad av vad Mamie och andra har för synpunkter. Han föredrar att spela schack med sin hund, men blir lätt irriterad eftersom han alltid förlorar. Sådana komiska inslag är guld värda och visar verkligen vilken udda humor som präglar filmen.


© Cineriz

Den vackra Ornella Muti, i rollen som Lisa, känns lite som en blandning mellan en ung Michelle Pfeiffer och Vanessa Paradis. Det är svårt att inte förföras av Lisa, som gör sitt bästa för att fånga Elias uppmärksamhet - något som visar sig vara smått omöjligt. Det är inte hennes fel att han inte förmår ge henne en chans. Snarare är det tvärtom, eftersom han är kort i tonen och allt annat än en gentleman. Men kanske är det just det som gör att Lisa vill ha honom ännu mer. Hon är inte van vid att män säger nej till henne och tar sig an utmaningen.


© Cineriz

Det här är verkligen en blandad kompott. Filmen må inte ha några stora toppar och dalar, men den är helt klart ojämn. När den träffar rätt med humorn är det svårt att hålla sig för skratt. Samtidigt finns det en del scener som känns helt onödiga. Det gör att filmen inte blir så underhållande och tillfredsställande som den hade kunnat vara. På sina håll känns det som en fars, medan det i sina mer lyckade partier är en rolig romantisk komedi. Sammantaget finns det absolut scener att ta med sig, och det är kul att ha sett den, men den ojämna nivån är verkligen synd.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.6

Once Upon a Crime...

Titel: Once Upon a Crime... / Trubbelmakarna
Genre: Komedi/Kriminalare/Mysterium
Land: USA/Tyskland
År: 1992
Regi: Eugene Levy
I rollerna: John Candy, Jim Belushi, Cybill Shepherd, Sean Young, Richard Lewis, Giancarlo Giannini, George Hamilton, Ornella Muti, Eugene Levy

Handling: Varken Augie (spelgalningen), Neil (klädkopierare med idiotsäkert system för att spränga banken), hans försmådda hustru Marilyn eller Phoebe har någon som helst kriminell baktanke när de möts på tåget mellan Rom och Monte Carlo. Men, brist på pengar och försvinnandet av en tax vid namn Napoleon, är nog för att få över dem på fel sida om lagen. När så Napoleons rika matte hittas mördad, samma kväll som de anländer, riktas misstankarna genast mot dem. Alla hamnar de på kommissarie Bonnards (Monte Carlos egen Clouseau) lista över misstänkta.

Omdöme: En rad amerikaner, och en del lokala förmågor, ställer till oreda under sin vistelse i Italien och Monte Carlo. Det hela börjar med att Phoebe (Sean Young) anländer till Rom för att söka upp sin pojkvän för att försöka lappa ihop förhållandet. Istället träffar hon på en liten hund med ett diamanthalsband. När hon så läser om att hunden eftersöks av sin ägare och att en bra belöning är utfärdad, är hon inte sen med att vilja ta hunden till ägaren i Monte Carlo. Hon upptäcker dock att den amerikanska skådespelaren Julian (Richard Lewis) också vill vara med och dela på kakan eftersom han plockat upp hunden som kommit till honom vid ett café.


©MGM

Samtidigt som Phoebe, Julian och hunden Napoleon ger sig iväg från Rom mot Monte Carlo med tåg, är det amerikanska paret Neil (Jim Belushi) och hans fru Marilyn (Cybill Shepherd) på samma tåg på väg till Monte Carlo. Detta då Neil tror sig ha ett vattentätt system för att vinna på kasinot som han nu vill testa. På tåget träffar de båda paren speltorsken Augie (John Candy) som är på väg till Monte Carlo för att möta upp sin italienska fru Elena (Ornella Muti), och kanske spela lite...


©MGM

Väl på plats i Monte Carlo blir de fem amerikanerna inblandade i ett mordmysterium då ägarinnan till hunden Napoleon hittas död i sitt hem. De fem, tillsammans med Alfonso (George Hamilton) som är en gigolo som försöker förföra förmögna kvinnor i Monte Carlo, blir huvudmisstänkta för mordet. Det blir upp till poliskommissarie Bonnard (Giancarlo Giannini) att försöka lista ut mysteriet och hitta den eller de skyldiga.


©MGM

Rom och sedan Franska Rivieran med ett mordmysterium och en poliskommissarie Bonnard som har en del likheter med Jacques Clouseau gör att det inte är särskilt svårt att tänka på en blandning mellan Dirty Rotten Scoundrels (1988) och Rosa pantern-filmerna. Inte lika bra eller roligt som dessa, men likväl en trevlig inramning på det hela och visst blir det småkomiskt på sina håll.


©MGM

Vad som funkar mindre bra är när humorn drar på för mycket och låter skådespelarna få improvisera. Det blir crazy-humor som tyvärr inte får en att skratta. Snarare är det småjobbigt att se och känns mest som utfyllnad för att ge de olika skådespelarna lite mer speltid för att leka av sig. Filmen har helt klart en svacka runt mitten p.g.a. detta.


©MGM

Filmen har egentligen tre karaktärer som funkar bättre än övriga. Giancarlo Giannini underspelar för det mesta rollen som kommissarie Bonnard, trots att karaktären är inspirerad av Clouseau. Ju mer utrymme han får, ju bättre blir det, särskilt mot slutet när mysteriet ska få sin upplösning. John Candy är inte med så mycket som väntat till en början, men under filmens andra halva är han med mer och funkar helt ok. Och sen får man inte glömma George Hamilton som gigolon Alfonso med brun-utan-sol kräm.


©MGM

Allt som allt är det en ojämn film i regi av Eugene Levy som annars är mest känd som skådespelare från diverse komedier. Denna hans enda långfilm som regissör, förutom ett par TV-filmer, är en remake på italienska Crimen (1960). Tanken är god men det är inte någon film som läggs till "vill se om"-listan. Smålyckat på sina håll och några enstaka scener funkar bra, men det är alldeles för ojämnt och utan topparna som hade behövts för något mer.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 5.8