Titel: Motherless Brooklyn
Genre: Kriminaldrama/Mysterium
Land: USA
År: 2019
Regi: Edward Norton
I rollerna: Edward Norton, Gugu Mbatha-Raw, Willem Dafoe, Alec Baldwin, Bruce Willis, Leslie Mann, Fisher Stevens
Handling: En privatdetektiv med Tourettes syndrom arbetar med att lösa mordmysteriet på hans mentor under 1950-talet i New York.
Omdöme: Lionel (Edward Norton) jobbar på en detektivbyrå åt sin mentor Frank Minna (Bruce Willis) i 50-talets New York. Efter att Frank haft ett mystiskt möte med några män och dödas, försöker Lionel och de övriga medarbetarna på detektivbyrån finna Franks mördare och vad mötet gick ut på. Lionel underskattas oftast av folk då han har Tourettes syndrom men hans sinne för detaljer och starka minne gör honom till en duktig privatdetektiv.
©Warner Bros.
Lionel ger sig i kast med mysteriet kring sin mentors död och de få ledtrådarna han har leder honom till en jazzklubb i Harlem och en ung svart kvinna vid namn Laura Rose (Gugu Mbatha-Raw). Mycket pekar på att Frank funnit korruption och blickarna vänds snart mot den lokale politikern Moses Randolph (Alec Baldwin). Lionel kommer även i kontakt med Moses bror Paul (Willem Dafoe) som verkar veta mer än han vill säga.
©Warner Bros.
Sådana här deckarhistorier som utspelar sig på 50-talet brukar oftast utspela sig i Los Angeles. Det är liksom passande med en privatdetektiv som glider runt i det fina vädret och letar ledtrådar. Här är det istället kylslagna och ibland regniga Brooklyn och Harlem i New York. Inte så trevligt att titta på och många gånger är det nedgångna kvarter då det trots allt är en del av korruptionshistorien.
©Warner Bros.
Edward Norton regisserar och har skrivit manuset baserat på en bok. Boken utspelar sig intressant nog år 1999 då den skrevs, men Norton har valt att förlägga det hela till år 1957 eftersom han kände att noir-historien passade bättre att utspela sig under den tiden. Inget fel i det även om det då så klart krävs en hel del av produktionsdesignen och annat. Relativt bra jobb med det men filmen fångar inte riktigt den utpräglade filmkänslan man vill ha från den perioden. Oftast svårt att fånga det med modernt digitalfoto.
©Warner Bros.
För att en sån här film och historia ska bli något krävs det, förutom ett bra mysterium, att den har god stämning och bra karaktärer. Själva mysteriet är helt ok och Lionel gräver fram ett och annat som för historien framåt. Stämningen är det lite så där med. Dels p.g.a. att det alltså saknas en del i filmkänslan, dels den jazziga musiken (speciellt på jazzklubben) och dels för att det vid sidan om Lionel saknas bra karaktärer. Här finns t.ex. ingen femme fatale som nästan måste finnas. Den närmaste är Frank Minnas flickvän/fru Julia (Leslie Mann), men hon är endast med lite kort i början.
©Warner Bros.
Det kanske mest intressanta med filmen är inslaget av Tourettes syndrom som huvudpersonen har. Detta är något som givetvis gör sig påmint filmen igenom eftersom Lionel inte kan hjälpa att komma med diverse udda kommentarer, ryck och tics. De flesta är förstående, kanske mer än de borde vara med tanke på att folk nog inte var lika medvetna om det som idag. På det stora hela sköter Edward Norton det bra även om det på sina håll nästan verkar försvinna då han är lite väl "normal" ibland. Detta trots att det är något som finns där hela tiden, speciellt då han inte går på några mediciner mer än att tugga tuggummi ibland och röker på när han är ensam för att mildra symptomen.
©Warner Bros.
Till slut får man säga att det känns som en något bortkastad titt. Inte för att filmen skulle vara dålig men mer för att den inte ger så mycket att ta med sig. Det skulle i så fall vara skildringen av huvudpersonen med Tourettes syndrom och hur han manövrerar sig igenom det på ett mestadels framgångsrikt sätt när han löser mysteriet han har framför sig. Det är dock en film med en speltid på runt 140 minuter som kunde blivit en klart bra storfilm i rätt händer.
3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt
Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.8
