Glengarry Glen Ross

Titel: Glengarry Glen Ross
Genre: Drama
Land: USA
År: 1992
Regi: James Foley
I rollerna: Al Pacino, Jack Lemmon, Kevin Spacey, Ed Harris, Alan Arkin, Jonathan Pryce, Alec Baldwin

Handling: Lågkonjunkturen har satt sina spår på ett litet mäklarkontor i Chicago. Huvudkontoret har hyrt in en konsult för att öka försäljningen. De utlyser en försäljningstävlan - första pris är en Cadillac, andra pris ett knivset och det tredje sparken.

Omdöme: Huvudkontoret är inte nöjt med försäljningssiffrorna som ett av deras mäklarkontor uppvisar. För att få upp siffrorna skickas konsulten Blake (Alec Baldwin) till det lilla Chicago-kontoret. Han är mäklarfirmans toppsäljare och har skickats dit för att motivera säljarna. Blake är uppenbarligen en sjuhelsikes säljare som tjänar de stora pengarna, men han är allt annat än trevlig.


© New Line Cinema

Motivationen är väldigt simpel: den som har sålt mest när veckan är över vinner en Cadillac, andraplatsen ger ett knivset och de övriga får sparken. Frågan är om skrämseltaktiken fungerar som motivation eller ger omvänd effekt när säljarna känner extra press nu när de vet att de har en vecka på sig att rädda sina jobb. Risken är att den nyvunna motivationen leder till desperata handlingar.


© New Line Cinema

De fyra säljarna på mäklarkontoret är främste säljaren Richard Roma (Al Pacino), veteranen Shelley Levene (Jack Lemmon) som på senare tid haft de sämsta försäljningssiffrorna, Dave Moss (Ed Harris) som är stor i mun och smider en plan, samt George Aaronow (Alan Arkin) som är minst lämpad för säljyrket. Chicago-kontoret leds av John Williamson (Kevin Spacey) som ger säljarna så kallade leads - uppslagen de ska arbeta med.


© New Line Cinema

David Mamet hade skrivit pjäsen som filmen bygger på och skrev sedermera även manuset. Hans distinkta stil känns igen, även om det är James Foley som står för regin. Den rappa Mamet-dialogen finns dock tydligt där och det är på många sätt ett manus som både kräver duktiga skådespelare och ger dem starkt material att jobba med.


© New Line Cinema

Man får verkligen ta del av en mästerklass i skådespeleri. Visst bygger filmen på en pjäs och utspelar sig på få platser, men det känns inte teatraliskt som det hade kunnat bli. Intensiteten i replikerna och desperationen hos säljarna är på en annan nivå än vad man är van vid. De blir helt rabiata likt knarkare som behöver sin fix. Blake har nämligen lämnat över nya, heta uppslag till Williamson som säljarna är desperata att lägga vantarna på. Med hjälp av dem skulle chanserna till försäljning öka markant, men uppslagen är en morot som endast delas ut till de bäst säljande säljarna.


© New Line Cinema

Det är en fröjd att se så många duktiga skådespelare leverera imponerande prestationer. Tack vare skådespelarna och manuset är det svårt att titta bort för en sekund. Man vill inte missa något när trevligheterna drar igång, vilket de gör tidigt. Ta bara Alec Baldwin - han är visserligen endast med i en scen, men prickar verkligen rollen och sätter ribban högt redan från start. Al Pacino visar Oscarsklass i varje scen han är med i och blev också Oscarsnominerad. Jack Lemmon har flest repliker i filmen och han går i ett. Han sa senare att det var den bästa skådespelarensemblen han var en del av - svårt att säga emot.


© New Line Cinema

Intressant nog ses filmen antingen som ett avskräckande exempel för säljbranschen eller som inspiration, eftersom många lockas av vad de ser och strävar efter att bli lika slipade säljare. En sak är dock säker: filmen lämnar en inte oberörd. Det är smått hypnotiskt att sitta och njuta av prestationerna när ett par legender och andra duktiga skådespelare visar hur det ska gå till.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.6

Malice

Titel: Malice / Skenet bedrar
Genre: Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1993
Regi: Harold Becker
I rollerna: Alec Baldwin, Nicole Kidman, Bill Pullman, Bebe Neuwirth, Peter Gallagher, George C. Scott, Anne Bancroft, Josef Sommer, Tobin Bell, Gwyneth Paltrow

Handling: För att finansiera renoveringen av sitt nya hus hyr Andy och Tracy ut övervåningen till den polerade kirurgen Dr. Jed Hill, som nyligen flyttat till stan. Plötsligt är de tre invecklade i intriger, svek och lögner där inget - eller ingen - är vad det verkar vara.

Omdöme: En ung kvinna, som är student på ett college för kvinnor i en liten stad utanför Boston, blir brutalt överfallen i sitt hem. Dr. Jed Hill (Alec Baldwin) är kirurgen som leder operationen och räddar hennes liv. Jed är en briljant kirurg som precis flyttat till småstaden och börjat på det lokala sjukhuset. Han visar sig känna den biträdande dekanen på kvinnocolleget - Andy Safian (Bill Pullman) - sedan skoltiden. Andy och hans fru Tracy (Nicole Kidman) är mitt uppe i renoveringen av sitt nya hus, och i behov av extra pengar bestämmer de sig för att hyra ut övervåningen till Jed.


© Columbia Pictures

Överfallet visar sig vara det tredje som drabbat kvinnliga studenter från universitetet på kort tid. En seriemördare härjar i området och gärningsmannen känner uppenbarligen till studenternas scheman eftersom han alltid väntar på dem när de kommer hem. Polisdetektiven Dana Harris (Bebe Neuwirth) utreder överfallen och samarbetar med Andy, som börjar bli hennes huvudmisstänkt...


© Columbia Pictures

Denna thriller är skriven av Aaron Sorkin och Scott Frank och manuset visar sig vara både en styrka och en svaghet. Det är ganska oförutsägbart och leder in en på villospår som blir roliga att följa. Filmen verkar nämligen handla om en sak bara för att vända på steken ungefär halvvägs in och leda i en annan riktning. Det gör filmen relativt trevlig att följa eftersom allt inte är som det verkar och ingen är vad de utger sig för att vara.


© Columbia Pictures

Det är en sak att vara oförutsägbar, men frågan är om filmen får ihop allt på ett logiskt sätt. Det är lite mer tveksamt. Kanske är det logiskt om man inte överanalyserar alltför mycket, däremot blir det lite långsökt att de inblandade inte bara skulle komma på en sådan plan utan också genomföra den. Men visst handlar det om stora summor pengar och en psykisk störning kan få vissa människor att göra vad som helst.


© Columbia Pictures

En styrka med manuset är att filmen lyckas få med flera karaktärer och skådespelare i birollerna. Även om det mesta kretsar kring trion Alec Baldwin, Nicole Kidman och Bill Pullman, fyller birollerna en viktig funktion. Dessutom ses flera kända namn i stora och små roller, däribland de tidigare Oscarsvinnarna George C. Scott och Anne Bancroft eller varför inte Tobin Bell och Gwyneth Paltrow innan de blev hushållsnamn.


© Columbia Pictures

Filmen är värd att se och har en del att erbjuda, inte minst skådespelarna och den oförutsägbara historien. Att det skulle vara en direkt minnesvärd thriller vore dock att ta i, men den fyller sin funktion och ibland är en 90-talsthriller av det här slaget inte helt fel. Trots att filmen setts tidigare har den ett manus som håller en på tårna och bjuder på tillräckligt för att underhålla för stunden. Filmen håller medvetet tittaren osäker på vilka karaktärer som faktiskt är goda och vilka som är onda.

4- Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.5

The Hunt for Red October

Titel: The Hunt for Red October / Jakten på Röd Oktober
Genre: Thriller/Äventyr/Action
Land: USA
År: 1990
Regi: John McTiernan
I rollerna: Sean Connery, Alec Baldwin, Scott Glenn, Sam Neill, James Earl Jones, Richard Jordan, Fred Dalton Thompson, Joss Ackland, Jeffrey Jones, Stellan Skarsgård

Handling: En ny, tekniskt överlägsen rysk atomubåt, "Röd Oktober", har kursen inställd på USA:s kust under ledning av kapten Marko Ramius. Den amerikanska regeringen tror att Ramius planerar att anfalla, men CIA tror annorlunda. De misstänker att han tänker hoppa av, men tiden är knapp att hitta honom innan ryska flottan hittar honom.

Omdöme: Den ryska atomubåten Röd Oktober har satt kurs mot USA:s kust. Den är större än tidigare ubåtar, utrustad med fler missiler och även ny teknologi som gör att den är mycket svårupptäckt. En mardröm för amerikanerna med andra ord. Dessutom visar sig dess befälhavare vara den gamle räven Marko Ramius (Sean Connery) som anses vara landets främste ubåtskapten och som lärt upp stora delar av flottan. Till sin hjälp har han sina högra hand Vasilij Borodin (Sam Neill) och de har nu satt sin plan i verket.


© Paramount Pictures

USA:s underrättelsetjänster har fått information om Röd Oktober och konteramiral Greer (James Earl Jones) plockar in CIA-analytikern och f.d. marinsoldaten Jack Ryan (Alec Baldwin) för att be om hans åsikt. Ryan är expert på området och är den som känner till Ramius bättre än någon annan. Hans analys gör gällande att han tror att Ramius tänker hoppa av till väst. Om så är fallet är det också ett gyllene tillfälle för amerikanerna att komma över ubåten och ta en närmare titt på den nya teknologin.


© Paramount Pictures

Klassisk ubåtsfilm är aldrig fel. Har alltid gillat denna typ av film då de oftast bjuder på tät stämning och gott om spänning. I det här fallet med regi av John McTiernan som hade gjort Predator (1987) och Die Hard (1988) innan denna. Det kom även att bli första Tom Clancy-boken om Jack Ryan som filmatiserades.


© Paramount Pictures

Något som är bra och välkommet är att filmen inte väljer att göra det till en renodlad actionfilm. Hade filmen gjorts idag hade det med största sannolikhet gjorts med högt tempo, snabba klipp och en massa extra action. Tycker det funkar bra som det är nu då spänningen och stämningen byggs upp. Det är inte direkt James Bond över det hela men trots allt en historia från slutfasen av kalla kriget där ett tredje världskrig måste undvikas.


© Paramount Pictures

En sak som man kanske inte direkt tänker på men som ändå sticker ut en del är fotot av Jan de Bont. Sitter och tänker på att han stått för fotot till ett par fint fotade filmer runt den här tiden. Mycket riktigt stod han även för fotot till filmer som Die Hard (1988), Black Rain (1989) och Basic Instinct (1992). Alla skapar en speciell stämning tack vare fotot och ljussättningen som fångar den här tidsperioden på ett slående vis.


© Paramount Pictures

Historien har en hel del på gång och som sagt håller den sig ifrån fällan att göra det till en actionfylld film. Action behöver inte vara fel men oftast blir det för mycket, speciellt om det går till överdrift. När filmen väl övergår till att bli lite mer actionbaserad under sista delen av filmen, tappar den också en aning. Inte så att det skulle spåra ur men likväl en liten dipp när filmen lider mot sitt slut. Det är trots allt en film på en bit över två timmar men med tanke på att den har ganska mycket på gång och flera karaktärer känns det ändå relativt befogat.


© Paramount Pictures

Avslutningsvis måste man säga lite om skådespelarna. Det är skönt när man är i händerna på duktiga skådespelare som också känns rätt för rollerna vilket gör att det blir övertygande. Sean Connery är givetvis helgjuten som kapten Ramius, även om han är ganska återhållsam filmen igenom. Scott Glenn spelar hans amerikanska motsvarighet på den amerikanska ubåten. Alltid gillat honom och han har den auktoritära stilen för att passa i rollen.


© Paramount Pictures

Alec Baldwin som Jack Ryan är olik den Jack Ryan som Harrison Ford sedan kom att spela, men inget fel i det och det funkar. Också skönt att Jack Ryan inte är en utpräglad actionhjälte. Istället kastas han i princip in i rollen och tvingas bemöta sina rädslor från ett tidigare trauma. James Earl Jones är alltid stabil och lite av en mysfarbror. Och Richard Jordan, här som säkerhetsrådgivare åt amerikanska presidenten, brukar oftast funka i biroller och så även här.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.5

Motherless Brooklyn

Titel: Motherless Brooklyn
Genre: Kriminaldrama/Mysterium
Land: USA
År: 2019
Regi: Edward Norton
I rollerna: Edward Norton, Gugu Mbatha-Raw, Willem Dafoe, Alec Baldwin, Bruce Willis, Leslie Mann, Fisher Stevens

Handling: En privatdetektiv med Tourettes syndrom arbetar med att lösa mordmysteriet på hans mentor under 1950-talet i New York.

Omdöme: Lionel (Edward Norton) jobbar på en detektivbyrå åt sin mentor Frank Minna (Bruce Willis) i 50-talets New York. Efter att Frank haft ett mystiskt möte med några män och dödas, försöker Lionel och de övriga medarbetarna på detektivbyrån finna Franks mördare och vad mötet gick ut på. Lionel underskattas oftast av folk då han har Tourettes syndrom men hans sinne för detaljer och starka minne gör honom till en duktig privatdetektiv.


©Warner Bros.

Lionel ger sig i kast med mysteriet kring sin mentors död och de få ledtrådarna han har leder honom till en jazzklubb i Harlem och en ung svart kvinna vid namn Laura Rose (Gugu Mbatha-Raw). Mycket pekar på att Frank funnit korruption och blickarna vänds snart mot den lokale politikern Moses Randolph (Alec Baldwin). Lionel kommer även i kontakt med Moses bror Paul (Willem Dafoe) som verkar veta mer än han vill säga.


©Warner Bros.

Sådana här deckarhistorier som utspelar sig på 50-talet brukar oftast utspela sig i Los Angeles. Det är liksom passande med en privatdetektiv som glider runt i det fina vädret och letar ledtrådar. Här är det istället kylslagna och ibland regniga Brooklyn och Harlem i New York. Inte så trevligt att titta på och många gånger är det nedgångna kvarter då det trots allt är en del av korruptionshistorien.


©Warner Bros.

Edward Norton regisserar och har skrivit manuset baserat på en bok. Boken utspelar sig intressant nog år 1999 då den skrevs, men Norton har valt att förlägga det hela till år 1957 eftersom han kände att noir-historien passade bättre att utspela sig under den tiden. Inget fel i det även om det då så klart krävs en hel del av produktionsdesignen och annat. Relativt bra jobb med det men filmen fångar inte riktigt den utpräglade filmkänslan man vill ha från den perioden. Oftast svårt att fånga det med modernt digitalfoto.


©Warner Bros.

För att en sån här film och historia ska bli något krävs det, förutom ett bra mysterium, att den har god stämning och bra karaktärer. Själva mysteriet är helt ok och Lionel gräver fram ett och annat som för historien framåt. Stämningen är det lite så där med. Dels p.g.a. att det alltså saknas en del i filmkänslan, dels den jazziga musiken (speciellt på jazzklubben) och dels för att det vid sidan om Lionel saknas bra karaktärer. Här finns t.ex. ingen femme fatale som nästan måste finnas. Den närmaste är Frank Minnas flickvän/fru Julia (Leslie Mann), men hon är endast med lite kort i början.


©Warner Bros.

Det kanske mest intressanta med filmen är inslaget av Tourettes syndrom som huvudpersonen har. Detta är något som givetvis gör sig påmint filmen igenom eftersom Lionel inte kan hjälpa att komma med diverse udda kommentarer, ryck och tics. De flesta är förstående, kanske mer än de borde vara med tanke på att folk nog inte var lika medvetna om det som idag. På det stora hela sköter Edward Norton det bra även om det på sina håll nästan verkar försvinna då han är lite väl "normal" ibland. Detta trots att det är något som finns där hela tiden, speciellt då han inte går på några mediciner mer än att tugga tuggummi ibland och röker på när han är ensam för att mildra symptomen.


©Warner Bros.

Till slut får man säga att det känns som en något bortkastad titt. Inte för att filmen skulle vara dålig men mer för att den inte ger så mycket att ta med sig. Det skulle i så fall vara skildringen av huvudpersonen med Tourettes syndrom och hur han manövrerar sig igenom det på ett mestadels framgångsrikt sätt när han löser mysteriet han har framför sig. Det är dock en film med en speltid på runt 140 minuter som kunde blivit en klart bra storfilm i rätt händer.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.8

Working Girl

Titel: Working Girl
Genre: Drama/Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1988
Regi: Mike Nichols
I rollerna: Melanie Griffith, Harrison Ford, Sigourney Weaver, Alec Baldwin, Joan Cusack, Philip Bosco, Kevin Spacey, Olympia Dukakis

Handling: Tess är en ambitiös sekreterare som är fast besluten att göra karriär inom New Yorks finansvärld. Men hon får den listiga Katharine - som dessutom är hennes chef - emot sig.

Omdöme: Med en gång sätter filmen tonen med Carly Simons Oscarsvinnande låt "Let the River Run" under förtexterna då färjan glider fram mot New York med World Trade Centers tvillingtorn i blickfånget. Smått oundvikligt att inte känna sig upplagd för lite klassiskt filmmys från 80-talet.


©20th Century Fox

Tess McGill (Melanie Griffith) är en av de som tar båten från Staten Island in till Manhattan. Där jobbar hon som sekreterare på en börsmäklarfirma men hon har större ambitioner än så och har fått en handelsexamen via kvällsstudier. Hon blir dock behandlad som en bimbo av sin chef och de manliga kollegorna.


©20th Century Fox

Tess känner att lyckan äntligen vänder och att hon kan få en ärlig chans att visa vad hon går för när hon får en kvinnlig chef i form av Katharine Parker (Sigourney Weaver). Katharine gör det klart för Tess att de kommer jobba som ett team och att om hon har några idéer kan hon alltid komma till henne. Det är precis vad Tess gör då hon har ett intressant förslag.


©20th Century Fox

Under tiden som Tess börjar bli förhoppningsfull med jobbet, har hon kämpigt med pojkvännen Mick (Alec Baldwin) som inte stöttar henne tillräckligt och dessutom är otrogen. Tess får istället stöd av bästa väninnan och sekreterarkollegan Cyn (Joan Cusack). Hon vågar även ta en chans med sitt affärsförslag och vänder sig till Jack Trainer (Harrison Ford) på ett annat företag som kan hjälpa henne. Kommer risken vara värd det för Tess eller riskerar hon att förlora allt när sanningen uppdagas?


©20th Century Fox

Filmen blev sexfaldigt Oscarsnominerad för bästa film, regi, kvinnlig huvudroll (Melanie Griffith), kvinnlig biroll x2 (Sigourney Weaver och Joan Cusack) samt bästa låt för vilken den alltså vann sin enda Oscar. Den vann för övrigt fyra Golden Globes för bästa film (komedi), kvinnlig huvudroll (Melanie Griffith), kvinnlig biroll (Sigourney Weaver) samt bästa låt.


©20th Century Fox

Lite intressant läsning att Melanie Griffith, som egentligen fick sitt stora genombrott med filmen, ofta var ute och festade hela nätterna med Alec Baldwin som hon var förtjust i men som gav henne nobben. Hon hade alkohol- och drogproblem under inspelningen och skrev efteråt in sig på rehab. Rollen gav henne hennes enda Oscarsnominering så kanske var det priset för hennes framgång.


©20th Century Fox

Inte ett tungt drama eller en lättsam komedi utan något mittemellan med en del romantik också. Genomgående solida prestationer gör också att det blir trevligt. Det görs inte sådana här filmer längre så när de ses får man njuta av varje sekund. Visst spelar nostalgin in men det handlar om mer än det.


©20th Century Fox

Det är svårt att inte charmas när film- och 80-tals känslan är så påtaglig som den är här. För även om filmen setts tidigare och man minns en del och ungefär hur det ska gå så blir det svårt att inte njuta under stora delar av speltiden. När man efter halva filmen fortfarande har halva filmen kvar, blir man glad eftersom man gärna vill fortsätta mysa med filmen.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 6.8

Talk Radio

Titel: Talk Radio
Genre: Drama
Land: USA/Kanada
År: 1988
Regi: Oliver Stone
I rollerna: Eric Bogosian, Alec Baldwin, Leslie Hope, Ellen Greene, John C. McGinley, John Pankow, Michael Wincott

Handling: En programledare för en radioshow skall få börja sända sitt program över hela landet. Dagen innan premiären får han en rad dödshot.

Omdöme: Barry Champlain (Eric Bogosian) är en radiokändis med sin egen radioshow i Dallas. Varje vardagskväll kör han med sin konfronterande stil när han talar om alla möjliga provokativa ämnen. Lyssnare ringer in med diverse frågor och funderingar och Barry använder sin kvicka tunga för att ge ett underhållande radioprogram. Han har blivit känd som mannen du älskar att hata, vilket bara ger Barry ytterligare bränsle på elden.


©Universal Pictures

En dag meddelar Barrys chef Dan (Alec Baldwin) att radioshowen ska börja sändas över hela landet och inte bara i Dallas. Det är givetvis en stor grej, men innan de får grönt ljus har de besök av en man vid namn Dietz (John Pankow) som överser projektet. Hans närvaro gör Barry illa till mods men hans vädjan att avlägsna honom faller för döva öron.


©Universal Pictures

På plats i studion har Barry sin långvarige kollega och vän Stu (John C. McGinley) som sköter den tekniska aspekten och även telefonväxeln. Barry har även producenten/sekreteraren Laura (Leslie Hope) på plats med vilken han har en relation med. Men nu när radioshowen snart ska premiärsändas över hela landet ber Barry någon han litar på att flyga in och närvara. Den personen är ex-frun Ellen (Ellen Greene).


©Universal Pictures

Något som blir oundvikligt är att Barry fått många fans, olika typer av fans. De som älskar honom och de som avskyr honom, och det är många som hatar honom. Barrys stil är provocerande och konfronterande vilket gör att det är underhållande radio men han skyr inte att göra personliga påhopp. Ofta kommer rasfrågan upp på tal och Barry, som är jude, hotas ofta med hatbrev och direkta hot under sändningarna. Detta är något han mestadels viftar bort, men innerst inne växer nog ändå oron.


©Universal Pictures

Hur ska det bli när sändningarna går ut över hela landet? För tillfället sänds radioshowen endast i Dallas så det är mest lokala som ringer in. Men vilka knäppgökar Barry har att göra med. En efter en ringer de in, den ena mer skruvad än den andra. Det är en sådan typ av radioshow tack vare Barry. Han lockar till sig de udda och extrema människorna där ute som vädrar sina tankar och åsikter. Stu som sållar samtalen låter det mesta slinka igenom, fast å andra sidan vill Barry ha det så eftersom det ger underhållande radio och ger honom något att jobba med.


©Universal Pictures

Filmen bygger på en pjäs och ett manus av Eric Bogosian som han skrev tillsammans med Oliver Stone. Det är även delvis inspirerat av verkliga radiopersonligheter och händelser. Filmen skiljer sig en del från TV-serien "En röst i natten" som var en lugnare radioshow men där en del samtal kunde leda till spänningsmoment. Här är det ett mer uppvridet tempo där Barry går på för fullt mest hela tiden. En del samtal väcker dock ens nyfikenhet av olika anledningar. Ibland är det sjuka och farliga människor som ringer in...


©Universal Pictures

Majoriteten av handlingen utspelar sig på radiostationen då den inleder med programmet på fredagen och avslutar med showen på måndagen. Där emellan spenderar Barry sin fritid med flickvännen Laura och ex-frun Ellen som flyger in från Chicago. Det hela håller intresset uppe med ett par bra prestationer och ett fint foto av Robert Richardson som gör mer än man kan förvänta sig. Till slut blir det dock lite smågalet med radioshowen då det känns som det mesta handlar om att visa hur fördärvat samhället och människorna är.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.2