In the Grey

Titel: In the Grey
Genre: Action/Thriller
Land: USA/Storbritannien
År: 2026
Regi: Guy Ritchie
I rollerna: Jake Gyllenhaal, Henry Cavill, Eiza González, Carlos Bardem, Fisher Stevens, Rosamund Pike

Handling: En hemlig grupp elitagenter opererar i skuggorna - lika bekväma med att utöva makt och påtryckningar som att hantera automatvapen och sprängämnen. När en hänsynslös makthavare stjäl en förmögenhet på flera miljarder skickas teamet ut för att stjäla tillbaka den i något som för vem som helst annars hade varit ett rent självmordsuppdrag. Det som startar som en omöjlig kupp urartar snabbt till ett fullskaligt krig av strategi, bedrägeri och överlevnad.

Omdöme: Rachel Wild (Eiza González) är en hänsynslös advokat som arbetar med att driva in skulder åt rika och mäktiga klienter. Det innebär att hon tvingas ta till alla möjliga medel som inte alltid är helt lagliga eller etiska. Hon opererar helt enkelt i en gråzon, vilket hon inte har några som helst problem med och dessutom är mycket duktig på.


© Black Bear

När Rachel behöver ta i med hårdhandskarna har hon till sin hjälp Sid (Henry Cavill) och Bronco (Jake Gyllenhaal). De bidrar med den expertis som krävs för utpressning, spionage och, om det krävs, väpnade insatser. I det här fallet har de att göra med den skoningslöse miljardären Salazar (Carlos Bardem), som är skyldig en miljard dollar som Rachel ska försöka driva in - mot 10% av summan.


© Black Bear

Guy Ritchie har gjort ett par liknande filmer där en grupp ska genomföra t.ex. ett självmordsuppdrag, vilket är fallet här. Stilen från hans tidiga filmer finns delvis där, men det är inte riktigt samma lekfullhet som infann sig i bland annat Lock, Stock and Two Smoking Barrels (1998) eller Snatch (2000). Det känns snarare mer som ett rutinuppdrag som förvisso levererar en del underhållning för stunden, men inte så mycket mer än så.


© Black Bear

Om det är något som borde vara en styrka så är det skådespelarna och karaktärerna. Jake Gyllenhaal förväntas per automatik hålla hög klass, men han och Henry Cavill kommer inte riktigt till sin rätt. När de introduceras tror och hoppas man att de ska lyfta filmen, men så blir det inte. Carlos Bardem har inte samma pondus som brodern Javier Bardem, som hade varit att föredra i skurkrollen. Eiza González får den bästa rollen och levererar förmodligen den starkaste prestationen, medan Rosamund Pike inte alls får särskilt mycket att jobba med.


© Black Bear

Filmen väljer att gå rakt på sak istället för att bygga upp det hela mer. I många fall kan det vara att föredra att skruva upp tempot tidigt, men i det här fallet hade det nog hjälpt att ge det lite mer tid. På så vis hade vi kunnat få ett bättre grepp om karaktärerna och storyn. Istället slängs det bland annat in en relativt onödig sekvens där vi får ta del av ett drinkrecept. Även om filmen absolut går att se och bjuder på helt ok tidsfördriv, känns den något oinspirerad och blir en relativt lättglömd actionfilm i mängden.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.3

Song Sung Blue

Titel: Song Sung Blue / Toner av kärlek
Genre: Drama/Romantik/Musik
Land: USA
År: 2025
Regi: Craig Brewer
I rollerna: Hugh Jackman, Kate Hudson, Fisher Stevens, Jim Belushi

Handling: Mike och Claire skapar Neil Diamond hyllningsbandet Lightning & Thunder. Succén med bandet och en romans mellan Mike och Claire är snart ett faktum.

Omdöme: Mike Sardina (Hugh Jackman) har varit nykter i 20 år och brinner för musiken och att uppträda. Han uppträder under artistnamnet Lightning och vill helst uppträda som sig själv, men anlitas oftast för att imitera diverse kända artister. Under ett uppträdande där flera imitatörer samlats träffar han Claire Stengl (Kate Hudson). Han slås både av hennes varma personlighet och hennes sångröst.


© Universal Pictures / Focus Features

Mike och Claire börjar umgås, och hon föreslår att han borde imitera Neil Diamond. Eftersom det är hans stora idol, känner sig Mike till en början inte bekväm med det. Men tillsammans kommer de på idén att han inte ska vara en ren imitatör, utan istället göra sin egen tolkning av Neil Diamond.


© Universal Pictures / Focus Features

Mike vill att han och Claire uppträder tillsammans som Lightning & Thunder. Med hjälp av Mikes manager - och tandläkare - Dave Watson (Fisher Stevens) och Tom D'Amato (Jim Belushi), som blir deras turnémanager, siktar de på att ge fansen en Neil Diamond-upplevelse och börjar så smått göra sig ett namn i Milwaukee.


© Universal Pictures / Focus Features

Det finns ofta något tilldragande med filmer om musiker, inte minst om ett par som i det här fallet - och det här är inget undantag. Hugh Jackman och Kate Hudson spelar musikälskande Mike och Claire, som inte bara delar samma passion utan också faller för varandra. De är båda i medelåldern, skilda, har barn från tidigare äktenskap och hankar sig fram med något jobb vid sidan av sin musikkarriär.


© Universal Pictures / Focus Features

Filmen avslöjar inte exakt när handlingen utspelar sig, men den bygger på dokumentären Song Sung Blue (2008). Det utspelar sig på 80- och 90-talet, men av olika skäl har man komprimerat tiden till ett par år istället för de många år som händelserna faktiskt sträckte sig över. Komprimeringen stör inte handlingen, och det kan mycket väl ha varit ett klokt val att låta tidsspannet kännas som om allt sker under en kortare period.


© Universal Pictures / Focus Features

Neil Diamond-musiken i kombination med Hugh Jackman och Kate Hudson höjer filmen. När de övar och uppträder tillsammans och sjunger duetter är det som allra bäst. Det behöver inte alltid vara de bästa låtarna, men de har ett väldigt fint samspel, och deras röster synkar också bra. Givetvis kan Jackman inte matcha originalet vad gäller sångröst, men hans röst och stil funkar. Även Hudson sjunger bra. Men det är framförallt när de sjunger tillsammans som energin i rummet verkligen lyfter.


© Universal Pictures / Focus Features

Något som blir märkbart är att filmen har två tydliga halvor. Första halvan är mer positiv och det känns som om den är på väg någonstans, medan andra halvan blir mer kämpig för paret. Filmen blir helt enkelt allvarligare och förlorar en del av den magi som den sakteligen började skapa. Det leder till slut till en både vacker och gripande historia, även om det kanske hade varit att föredra om den fortsatt som den inledde under första timmen. Men eftersom den bygger på verkliga händelser ställdes paret inför flera tuffa utmaningar i sina liv, vilka skildras i filmen. Gillar filmen och prestationerna, även om den var på väg mot något ännu trevligare och bättre.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.2

Motherless Brooklyn

Titel: Motherless Brooklyn
Genre: Kriminaldrama/Mysterium
Land: USA
År: 2019
Regi: Edward Norton
I rollerna: Edward Norton, Gugu Mbatha-Raw, Willem Dafoe, Alec Baldwin, Bruce Willis, Leslie Mann, Fisher Stevens

Handling: En privatdetektiv med Tourettes syndrom arbetar med att lösa mordmysteriet på hans mentor under 1950-talet i New York.

Omdöme: Lionel (Edward Norton) jobbar på en detektivbyrå åt sin mentor Frank Minna (Bruce Willis) i 50-talets New York. Efter att Frank haft ett mystiskt möte med några män och dödas, försöker Lionel och de övriga medarbetarna på detektivbyrån finna Franks mördare och vad mötet gick ut på. Lionel underskattas oftast av folk då han har Tourettes syndrom men hans sinne för detaljer och starka minne gör honom till en duktig privatdetektiv.


©Warner Bros.

Lionel ger sig i kast med mysteriet kring sin mentors död och de få ledtrådarna han har leder honom till en jazzklubb i Harlem och en ung svart kvinna vid namn Laura Rose (Gugu Mbatha-Raw). Mycket pekar på att Frank funnit korruption och blickarna vänds snart mot den lokale politikern Moses Randolph (Alec Baldwin). Lionel kommer även i kontakt med Moses bror Paul (Willem Dafoe) som verkar veta mer än han vill säga.


©Warner Bros.

Sådana här deckarhistorier som utspelar sig på 50-talet brukar oftast utspela sig i Los Angeles. Det är liksom passande med en privatdetektiv som glider runt i det fina vädret och letar ledtrådar. Här är det istället kylslagna och ibland regniga Brooklyn och Harlem i New York. Inte så trevligt att titta på och många gånger är det nedgångna kvarter då det trots allt är en del av korruptionshistorien.


©Warner Bros.

Edward Norton regisserar och har skrivit manuset baserat på en bok. Boken utspelar sig intressant nog år 1999 då den skrevs, men Norton har valt att förlägga det hela till år 1957 eftersom han kände att noir-historien passade bättre att utspela sig under den tiden. Inget fel i det även om det då så klart krävs en hel del av produktionsdesignen och annat. Relativt bra jobb med det men filmen fångar inte riktigt den utpräglade filmkänslan man vill ha från den perioden. Oftast svårt att fånga det med modernt digitalfoto.


©Warner Bros.

För att en sån här film och historia ska bli något krävs det, förutom ett bra mysterium, att den har god stämning och bra karaktärer. Själva mysteriet är helt ok och Lionel gräver fram ett och annat som för historien framåt. Stämningen är det lite så där med. Dels p.g.a. att det alltså saknas en del i filmkänslan, dels den jazziga musiken (speciellt på jazzklubben) och dels för att det vid sidan om Lionel saknas bra karaktärer. Här finns t.ex. ingen femme fatale som nästan måste finnas. Den närmaste är Frank Minnas flickvän/fru Julia (Leslie Mann), men hon är endast med lite kort i början.


©Warner Bros.

Det kanske mest intressanta med filmen är inslaget av Tourettes syndrom som huvudpersonen har. Detta är något som givetvis gör sig påmint filmen igenom eftersom Lionel inte kan hjälpa att komma med diverse udda kommentarer, ryck och tics. De flesta är förstående, kanske mer än de borde vara med tanke på att folk nog inte var lika medvetna om det som idag. På det stora hela sköter Edward Norton det bra även om det på sina håll nästan verkar försvinna då han är lite väl "normal" ibland. Detta trots att det är något som finns där hela tiden, speciellt då han inte går på några mediciner mer än att tugga tuggummi ibland och röker på när han är ensam för att mildra symptomen.


©Warner Bros.

Till slut får man säga att det känns som en något bortkastad titt. Inte för att filmen skulle vara dålig men mer för att den inte ger så mycket att ta med sig. Det skulle i så fall vara skildringen av huvudpersonen med Tourettes syndrom och hur han manövrerar sig igenom det på ett mestadels framgångsrikt sätt när han löser mysteriet han har framför sig. Det är dock en film med en speltid på runt 140 minuter som kunde blivit en klart bra storfilm i rätt händer.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.8

The Boss' Wife

Titel: The Boss' Wife / Chefens fru
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1986
Regi: Ziggy Steinberg
I rollerna: Daniel Stern, Christopher Plummer, Arielle Dombasle, Melanie Mayron, Fisher Stevens

Handling: Joel är en energisk yngling inom företaget och när chefen bjuder Joel till hans sommarstuga så ser han det som en möjlighet att klättra i karriären. Nu är det så att det enda chefens fru vill är att få Joel i säng, helst alldeles bakom ryggen på chefen.

Omdöme: Joel (Daniel Stern) och hans fru Janet (Melanie Mayron) försöker få barn men det har inte varit så lätt för dem. Nu är dagen kommen då Joel ska besöka fertilitetskliniken. Men istället sker något oväntat på jobbet. Han får chansen att ha lunch med företagets chef Mr. Roalvang (Christopher Plummer), något som infaller just då Joel hade en inbokad tid på kliniken. Detta är dock en jättechans för Joel att avancera inom företaget, något han inte kan säga nej till.


©TriStar Pictures

Under lunchmötet med Mr. Roalvang blir Joel inbjuden till landstället i Palm Springs där företagsledningen kommer umgås och där det kommer beslutas vem av Joel och en kollega han ogillar som kommer få befordran. Tåget lämnar stationen samma kväll och Joel ombeds att ta med sig sin fru. Hon är dock upptagen med att assistera konstnären Carlos (Fisher Stevens) vilket visar sig vara ett av flera hinder på vägen för Joels befordran. Ett annat är chefens unga fru, Louise (Arielle Dombasle) som visar sig leva farligt och vilja få Joel i säng...


©TriStar Pictures

80-tals komedier av det här slaget är för det mesta harmlösa. Ibland lite vågade, ibland nästan på gränsen mellan verklighet och fantasi. Så länge de underhåller och har bra humor kan de bjuda på en trevlig filmstund. Denna är absolut inte någon av de bästa då den uppvisar problem med ojämn regi, manus, musik och en svag huvudroll.


©TriStar Pictures

Till viss del har denna likheter med The Secret of My Success (1987). I den spelar Michael J. Fox en ung kille som vill göra snabb karriär inom företaget han börjar på. Han får också trubbel med chefens fru, precis som Joel får här. Den stora skillnaden är att den lyckas klart bättre med det mesta. Michael J. Fox är mer övertygande i huvudrollen än vad Daniel Stern är här, storyn och musiken är klart bättre och även 80-tals känslan.


©TriStar Pictures

Vad är det då som funkar här? Christopher Plummer är nästan alltid sevärd och här passar han bra som Joels chef. Bestämd och lite egen, men vill inte få trubbel när det uppstår komplikationer med vem och vad Joel egentligen är. Det blir även småroligt på sina håll tack vare detta. Sedan är Fisher Stevens bra som fotografen/konstnären Carlos. Oftast har jag svårt för honom, men här passar han bra som "latin lover".


©TriStar Pictures

Även om filmen inte lyckas nå upp till någon vidare nivå är det ändå inte en helt bortkastad titt. Man får sig ett par skratt och som nämnts är Christopher Plummer och Fisher Stevens två som får det att funka. Däremot är det många fall där storyn inte får till det med en del onödiga scener som är på gränsen till buskis. Tack och lov spårar det inte ur totalt och speltiden är bara på runt 80 minuter. Det fanns helt enkelt inte material för att göra mer. I ärlighetens namn är det inte särskilt överraskande att Ziggy Steinberg, som även skrev manuset, här gjorde sin första och enda film som regissör.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 4.9