Ivanhoe

Titel: Ivanhoe / Ivanhoe - den svarte riddaren
Genre: Äventyr/Drama/Romantik
Land: Storbritannien/USA
År: 1952
Regi: Richard Thorpe
I rollerna: Robert Taylor, Elizabeth Taylor, Joan Fontaine, George Sanders

Handling: Kung Rikard Lejonhjärta sitter fängslad på ett slott i Österrike efter fälttågen i österland. Hans lojale riddare, Ivanhoe, återvänder till England för att samla ihop pengar till Lejonhjärtas lösensumma och samtidigt bekämpa normanderna och kungens bror, som tagit tronen i besittning.

Omdöme: Nyårsklassikern Ivanhoe (1982) hade setts tidigare, men inte detta "original". En gammal hederlig matinékänsla med riddare, kungar och prinsessor. I blickfånget är Ivanhoe (Robert Taylor) som strider för sin kung Rikard Lejonhjärta. Ivanhoe återvänder till England för att samla ihop pengar till lösensumman för att befria kungen som hålls fången i Österrike.



©MGM

Ivanhoe kommer ställa upp i tornerspel och hamnar mellan två kvinnor; hans gamla kärlek Rowena (Joan Fontaine) och nya kärlek Rebecca (Elizabeth Taylor). Vem som vinner hans hjärta återstår att se. Först måste han rädda dem och dra in tillräckligt med pengar för att befria sin kung.



©MGM

De tre stjärnorna Robert Taylor, Elizabeth Taylor och Joan Fontaine lär samtliga haft ett ljummet förhållande till filmen av lite olika anledningar. Det märks då ingen av dem sprudlar av energi vilket kanske inte är så överraskande när man alltså läser hur de kände. Den som annars funkar bäst är George Sanders i rollen som riddaren De Bois-Guilbert som är Ivanhoes rival och största utmanare.



©MGM

Äventyrsfilm som gör sig bra i färg och visar sig funka bättre under utomhusscenerna än inomhus där det blir lite för mycket studiokänsla. Inte så det känns taffligt eller liknande men helt klart föredras utomhusscenerna runt slotten och tornerspelen som är välgjorda om än lite enformiga.



©MGM

Filmen är inte mer än ok om man ska vara ärlig. Varken dålig eller jättebra. Med runt en halvtimme kvar känns det som man bjuds på en avslutande uppgörelse som är lite utdragen. Men filmen visar sig ha mer att bjuda på efter det med en minnesvärd och ganska brutal final där Ivanhoe och De Bois-Guilbert gör upp man mot man.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.7

Impact

Titel: Impact / Mysteriet Williams
Genre: Drama/Film-Noir
Land: USA
År: 1949
Regi: Arthur Lubin
I rollerna: Brian Donlevy, Ella Raines, Charles Coburn, Helen Walker

Handling: Walter Williams är en rik industriman. Hans fru och hennes älskare planerar att mörda Williams. Men något går snett och älskaren omkommer istället. Williams väljer att gå under jorden och starta ett nytt liv när hans fru anklagas för mord.

Omdöme: Walter Williams (Brian Donlevy) har det gott ställt och älskar sin fru Irene (Helen Walker) som han varit gift med i sex månader. Nu tänker han ta med henne bort över en helg, men hon säger att hon inte mår bra från tandvärk och stannar hemma. Istället ber hon honom plocka upp hennes kusin som behöver skjuts. Kusinen är i själva verket en man vid namn Jim Torrence (Tony Barrett) och Irenes älskare. Planen är att Jim ska mörda Walter någon gång under bilfärden.


©United Artists

Walter, som inser att hans fru velat döda honom, beslutar sig för att stanna i en liten stad i Idaho och anta en ny identitet. Där träffar han Marsha (Ella Raines) och börjar jobba åt henne som bilmekaniker på hennes bensinmack och bilverkstad. Samtidigt är polisen Quincy (Charles Coburn) ute efter att gå till botten med vad som egentligen hände med Walter och vad Irenes inblandning är i fallet.


©United Artists

Vad vi har här är en film-noir i grunden där den tar sin tid på sig att jobba med upplägget. När man till slut kommer till själva gärningen förändras filmen till att snarare bli ett drama, ett melodrama skulle man kunna säga. Det hela har lite svårt att hålla uppe tempot och är ett bra exempel på när man gott kunde klippt ner speltiden från 1.50 med 15-20 minuter utan problem. En film som utan tvekan hade vunnit på att vara rappare och tätare.


©United Artists

Avstickaren där Walter träffar Marsha är egentligen inte så tokig och leder till något längre fram. Men det blir nästan som två separata filmer istället för att bli en renodlad noir-film som bygger vidare på vad den påbörjat. Längre in kommer en del rättegångsscener och någon vändning. Som helhet är det inte någon direkt minnesvärd eller fartfylld noir-film som alltså mer blir till ett ordinärt drama efter runt en halvtimme.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 7.0

Wet Hot American Summer

Titel: Wet Hot American Summer
Genre: Komedi
Land: USA
År: 2001
Regi: David Wain
I rollerna: Janeane Garofalo, David Hyde Pierce, Michael Showalter, Marguerite Moreau, Paul Rudd, Molly Shannon, Amy Poehler, Bradley Cooper, Elizabeth Banks

Handling: Komedi som utspelar sig på sommarlägret Camp Firewood 1981. Vi får följa lägerledarna och barnen under de sista dagarna av sommaren innan hösten och verkligheten återigen tar vid.

Omdöme: Året är 1981 och det är sista dagen på sommarlägret Camp Firewood i Pennsylvania. Lägerledarna försöker göra det bästa av den sista dagen för barnen och sig själva. Ansvarig för lägret är Beth (Janeane Garofalo) som får upp ögonen för Henry (David Hyde Pierce) som är en astrofysiker som hyrt en stuga intill lägret. Lägerledarna Andy (Paul Rudd) och Katie (Marguerite Moreau) är ett par, men Andy beter sig svinaktigt och vänstrar. Det öppnar upp för Coop (Michael Showalter) som varit hemligt förälskad i Katie i flera år.


©Euroeka Pictures/North Coast Group

Vid sidan av huvudkaraktärerna ses även Elizabeth Banks som Andys nya flamma och Bradley Cooper i sin filmdebut. Båda sticker ut i mindre roller i en film fylld med karaktärer att följa bland de många lägerledarna då i princip all fokus handlar om lägerledarna och inte barnen.


©Euroeka Pictures/North Coast Group

En film med sommarkänsla skulle man kunna tro men faktum är att filmen spelades in under kyliga vårdagar vilket gör att den äkta sommarkänslan inte riktigt infinner sig. Däremot utspelar det sig under tidigt 80-tal och den biten har man lyckats ganska bra med vad gäller produktionsdesignen med kläderna, frisyrerna och hela inramningen där på sommarlägret.


©Euroeka Pictures/North Coast Group

Soundtracket, med flera lugna rocklåtar, visar sig vara en bidragande orsak till varför det blir småtrevligt trots att filmen i sig inte är något vidare. Filmen är trots allt helt ok under första halvan men börjar spåra ur mer och mer under andra halvan. Det blir alltför splittrade scener som mer börjar likna sketcher från typ "Saturday Night Live" eller "National Lampoon".


©Euroeka Pictures/North Coast Group

Sammanfattningsvis kan man säga att filmen har två sidor. Det positiva är att första halvan funkar, vi har ett bra soundtrack filmen igenom och 80-tals inramningen är mestadels lyckad. Det negativa är att filmen tappar under andra halvan då den blir alldeles för spretig och inte längre känns fokuserad. Lite blandad kompott med andra ord där första halvan är en trea medan den andra halvan är farligt nära en etta.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 6.5

A Knight's Tale

Titel: A Knight's Tale / En riddares historia
Genre: Äventyr/Action/Komedi/Romantik
Land: USA
År: 2001
Regi: Brian Helgeland
I rollerna: Heath Ledger, Rufus Sewell, Shannyn Sossamon, Paul Bettany

Handling: Efter att hans herre dör skapar en tjänare, som drivs av sitt begär efter föda och ära, en ny identitet för sig själv som riddare.

Omdöme: Välkommen till medeltiden. En trevlig tid, åtminstone på film. För det är ofta som denna period gör sig bra på film. Det bjuds även på lite klassiskt äventyr vilket passar alldeles utmärkt när man är upplagd för det. Lite som Ivanhoe (1982) på nyår i kombination med historien om Robin Hood. Det är bara att luta sig tillbaka och förbereda sig för en mysig och trevlig filmstund.



©Columbia Pictures

Vi träffar de tre tjänarna William (Heath Ledger), Roland (Mark Addy) och Wat (Alan Tudyk) som går hungriga och desperata när deras herre plötsligt dör efter ett tornerspel. William, som själv är duktig då han länge tränat mot sin herre, iklär sig riddarrustningen och ställer upp i sin herres namn. För att ställa upp i vidare tävlingar måste han dock vara adlig för att kunna tävla som riddare.



©Columbia Pictures

In i bilden kommer Geoffrey Chaucer (Paul Bettany) som är en författare och rackare på att förfalska dokument som William behöver. William har nu papper på att vara adlig och antar titeln Ulrich von Lichtenstein för att ställa upp i tornerspel och tjäna pengar. Under tävlingarna får han upp ögonen för den vackra Jocelyn (Shannyn Sossamon) som vinner hans hjärta. Men även sin största rival, greve Adhemer (Rufus Sewell) som inte bara är ute efter att vinna tävlingarna utan även göra Jocelyn till sin.



©Columbia Pictures

Detta är en film som länge hade känts till men valts bort då den misstänktes vara oseriös med rockmusik och liknande. Det visar sig att det till viss del stämmer då det blir en del rockmusik i form av bl.a. Queen och David Bowie, men det blir även en positiv överraskning då filmen lyckas skapa ett trevligt klassiskt äventyr i modern tappning. Det är helt enkelt inte på fullaste allvar samtidigt som det är seriöst nog och välgjort när det behövs. Musiken funkar dessutom oftast bra och kombineras med passande musik av Carter Burwell som ofta samarbetat med Coen-bröderna.



©Columbia Pictures

Kanske spelar det in att jag oftast är svag för medeltidsäventyr men detta funkar över förväntan. Välgjort med bra stunts under duellerna och själva storyn får med en hel del av det som man vill se i en sån här typ av film. Gott om action och äventyr med en del humor och romantik på det. Att bryta en del "regler" och blanda in mer moderna åsikter och tankesätt funkar också mestadels bra utan att kännas krystat.



©Columbia Pictures

En sak som är lite intressant och som man lätt kanske missar är att de flesta karaktärerna faktiskt bygger på verkliga personer från runt den här tiden. Flera av riddarna som är med och tävlar i tornerspelen bygger på verkliga riddare. Dessutom är Geoffrey Chaucer en viktig person i sammanhanget då det hela lär handla om en period i hans liv som man inte vet så mycket om och kan ses som en teori på vad han hade för sig innan han skrev "The Canterbury Tales".



©Columbia Pictures

Vad gäller skådespelarna var den blott 20-årige Heath Ledger relativt okänd för den breda publiken och har inga större problem i huvudrollen. Rufus Sewell passar klart bra som antagonisten, lite som Joaquin Phoenix i Gladiator (2000). Shannyn Sossamon gjorde här filmdebut i rollen som Jocelyn och funkar bra. Kände annars främst till henne i en minnesvärd roll från The Rules of Attraction (2002). Paul Bettany är också stabil som provocerande Geoffrey Chaucer medan Bérénice Bejo ses i en tidig roll tio år innan hon Oscarsnominerades för The Artist (2011).

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.0

Mixed Nuts

Titel: Mixed Nuts / Julnötter
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1994
Regi: Nora Ephron
I rollerna: Steve Martin, Rita Wilson, Juliette Lewis, Anthony LaPaglia, Madeline Kahn, Liev Schreiber, Adam Sandler, Rob Reiner

Handling: Julen närmar sig och med den också ångesten hos många människor över att behöva vara ensam och övergiven. Telefonerna går varma på Los Angeles "hjälplinje" för självmordskandidater. Philip, som driver stället, har dock mer än nog med sina egna problem, omgiven som han är av diverse bisarra personer.

Omdöme: Det vankas jul i Los Angeles och organisationen "Lifesavers", som är en hjälplinje för deprimerade och självmordsbenägna, har fullt upp. Inte bara att de får ta emot en massa samtal av varierande natur, de har även fått reda på att deras hyreskontrakt inte förnyas av värden. Eller rättare sagt, Philip (Steve Martin) har fått nyheten men vill inte förstöra julen för sina två anställda Catherine (Rita Wilson) och Mrs. Munchnik (Madeline Kahn).


©TriStar Pictures

Philip, Catherine och Mrs. Munchnik får fullt upp med samtalen och besökare på kontoret som kommer skapa kaos. Det är bl.a. paret Gracie (Juliette Lewis) och Felix (Anthony LaPaglia) som ständigt grälar och har sig, transvestiten Chris (Liev Schreiber) som inte vill vara ensam denna dag och grannen Louie (Adam Sandler) som är smått bakom flötet och ständigt vill framföra låtar med sin ukulele.


©TriStar Pictures

Särskilt mycket julstämning blir det inte i den här filmen, mycket tack vare att det utspelar sig i Los Angeles. En del julsånger slängs förvisso in men i kombination med den jobbiga och skrikiga musiken som hörs filmen igenom blir det inte mycket att hänga i julgranen.


©TriStar Pictures

Överhuvudtaget är detta en film som inte funkar. Lite av en crazy-komedi som tyvärr inte alls blir rolig. Istället blir det att man redan tidigt tittar på klockan för att se hur lång tid det är kvar. Inget bra tecken med andra ord. Filmen är för övrigt en remake på franska filmen Le père Noël est une ordure (1982).


©TriStar Pictures

Nora Ephron, som hade regisserat Sleepless in Seattle (1993) året innan, lyckas inte alls med denna film. Varken humorn eller julstämningen finns där, även om någon enstaka scen skapar lite värme. Frågan är om det är tillräckligt för att rädda filmen från ett totalt bottenbetyg?

3 - Skådespelare
1 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
9 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 4.5
IMDb: 5.4

Dream Scenario

Titel: Dream Scenario
Genre: Komedi/Drama/Skräck
Land: USA
År: 2023
Regi: Kristoffer Borgli
I rollerna: Nicolas Cage, Julianne Nicholson, Michael Cera, Dylan Baker

Handling: Paul Matthews är en oansenlig professor i evolutionsbiologi vars specialitet är flockmentalitet hos djur. Han drömmer om att skriva en bok, men undervisar istället uttråkade collegestudenter. När han plötsligt och utan någon logisk förklaring börjar dyka upp i tusentals människors drömmar blir han snabbt viral. Till en början njuter han av all uppmärksamhet och kommer snart i kontakt med en PR-byrå som vill kapitalisera på uppståndelsen. Men när drömversionen av honom börjar bli brutalt våldsam svänger populariteten snabbt och han får snart uppleva hur det är att bli cancellerad.

Omdöme: Norske regissören Kristoffer Borgli följer upp sin kritikerrosade Sick of Myself (2022) med sin första amerikanska film. Från början var det tänkt att Ari Aster skulle regissera med Adam Driver i huvudrollen. Ari Aster stannade kvar som producent och Kristoffer Borgli regisserade alltså och skrev manuset. Dessutom ville han ha Nicolas Cage för huvudrollen och så blev det.


©Square Peg/A24

Paul Matthews (Nicolas Cage) anses vara en tråkig collegeprofessor som lever ett lugnt liv med sin fru Janet (Julianne Nicholson) och parets två tonårsdöttrar. Plötsligt inträffar ett konstigt fenomen då folk börjar ha drömmar om Paul som dyker upp i dem, oftast endast som passiv åskådare. Snart blir han en världssensation, inte minst på internet där nyheten sprider sig snabbt.


©Square Peg/A24

Paul, som drömmer om att skriva en bok, ser sin chans att dra nytta av sitt nyfunna kändisskap. Även om han vill förbli anonym gillar han att vara en kändis. Men kändisskapet har sin baksida då alla möjliga människor dyker upp på oväntade och ibland obehagliga sätt och platser. När så folks drömmar övergår till skrämmande mardrömmar med Paul i fokus, blir Pauls liv en obehaglig upplevelse.


©Square Peg/A24

Det första man måste säga är att Nicolas Cage utseende verkligen är klockrent. Han ser ut och känns som en professor. Det är också en bra prestation av honom som är lite mer lågmäld än vad man oftast är van vid från hans sida. Trots det lyckas han vara rolig då han känns smått patetisk och som en förlorare. Inte på ett sätt så att det känns överdrivet men prestationen passar verkligen karaktären som man sympatiserar med.


©Square Peg/A24

Filmen är faktiskt ganska rolig, mycket tack vare Nicolas Cage och karaktären Paul. Under filmens gång känns det lite som en Quentin Dupieux-film då det är lite annorlunda och smått bisarrt när man får ta del av drömmarna/mardrömmarna och med Paul i centrum av det hela. Det hela blir även en slags samhällskritik mot utfrystningsmetoder som tyvärr genomsyrar stora delar av världen med sociala medier, politisk korrekthet eller vad det än handlar om. Paul är egentligen en nobody som inte gjort något fel men får hela sitt liv förstört p.g.a. hur skruvat samhället är.


©Square Peg/A24

Under långa stunder gillas detta och det är bättre än väntat med tanke på att Nicolas Cage-filmer ofta inte håller ända fram. Lite så blir det nu också då den mot slutet tappar en del med en pryl som ska låta folk gå in i andra människors drömmar. Det tar ifrån en del av det som funkat tidigare. För även om man inte försöker förklara hur det är möjligt att folk drömmer och har mardrömmar om Paul, är det så pass annorlunda och kul att det funkar. Helheten är fortfarande klart sevärd, men lite synd att den inte lyckas fullfölja med en bättre avslutning.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.3

The Ref

Titel: The Ref / Hostile Hostages / Absolut Gisslan
Genre: Komedi/Kriminalare/Drama
Land: USA
År: 1994
Regi: Ted Demme
I rollerna: Denis Leary, Kevin Spacey, Judy Davis, J.K. Simmons

Handling: Gus är en otursförföljd inbrottstjuv som blir övergiven av sin kompanjon mitt i en stöt. Han tvingas därför ta ett gift par som gisslan. Vad han inte räknat med är att paret inte direkt är de perfekta personerna att ta som gisslan, utan har fullt upp av sina egna problem. Gus drivs snabbt till vansinne av deras gräl och tvingas snart agera som en medlare mellan de båda stridande parterna.

Omdöme: Det är jul och inbrottstjuven Gus (Denis Leary) passar på att bryta sig in i en lyxvilla i en lugn förort. Han överraskas dock av ett ovanligt säkerhetssystem och tvingas fly. Snart kryllar platsen av poliser och hans kompanjon har fått kalla fötter och stuckit med bilen. Det får Gus att tvingas till drastiska åtgärder. Han kidnappar paret Caroline (Judy Davis) och Lloyd (Kevin Spacey) och tvingar dem köra honom till deras hem.


©Touchstone Pictures

Gus upptäcker tidigt att han kommer få problem med det gifta paret då de grälar om allt och inte kan hålla tyst. Som om det inte vore nog är det jul och det betyder att de ska ha familjemiddag. Gus måste försöka få tyst på paret samtidigt som han behöver hitta ett sätt att ta sig därifrån då polisen inför utegångsförbud och börjar söka igenom samtliga hus i jakten på Gus.


©Touchstone Pictures

Parets äktenskapsproblem och deras konstanta grälande blir ett återkommande tema filmen igenom. Gus håller på att bli galen i deras sällskap och försöker tysta dem utan framgång. Och då har han inte träffat resten av familjen som kanske är ännu värre. Dessutom kommer parets son Jesse (Robert J. Steinmiller Jr.) hem från militärskolan över julen. Nu misstänker man att det hela kan bli något i stil med Home Alone (1990) då det verkar som Jesse är en sån där jobbig unge som kommer jäklas med Gus. Skönt nog tar inte filmen den vägen då den nog hade urartat och istället blivit till en familjefilm.


©Touchstone Pictures

Trion Denis Leary, Judy Davis och Kevin Spacey är samtliga bra och håller igång dialogen där i parets hem. Ett smart drag är att inte bara låta det hela kretsa kring dessa tre filmen igenom. Istället har man både sonen Jesse, resten av familjen och även polisen (bl.a. med J.K. Simmons i sin filmdebut) att följa innan alla samlas för julmiddagen.


©Touchstone Pictures

Även om det inte är den roligaste eller bästa komedin man sett så funkar den för stunden. En ganska vuxen komedi både med äktenskapsproblemen, tonen och språket som används. En julfilm är det också, och även om det inte är någon direkt klassiker som kan plockas fram årligen, gör den inte bort sig.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.9