28 Years Later

Titel: 28 Years Later
Genre: Skräck/Thriller
Land: Storbritannien/USA/Kanada
År: 2025
Regi: Danny Boyle
I rollerna: Alfie Williams, Jodie Comer, Aaron Taylor-Johnson, Ralph Fiennes, Jack O'Connell

Handling: 28 år har gått sedan rage-viruset förvandlade människor till skrämmande zombies. En pojke och hans sjuka mamma ger sig ut på en farofylld resa genom norra England i jakt på hjälp.

Omdöme: Det har gått 28 år sedan viruset drog in över Storbritannien. Nu är de brittiska öarna under strikt karantän. Endast en ö i de nordöstra delarna av landet har lyckats hålla sig isolerade från viruset. 12-årige pojken Spike (Alfie Williams) tas för första gången med till fastlandet av sin far Jamie (Aaron Taylor-Johnson). Detta då de ska jaga infekterade så att Spike ska lära sig av sin far och kunna skydda sig.


©Sony Pictures/Columbia Pictures

Efter att Spike och Jamie återvänt från sin expedition, bestämmer sig Spike för att ta med sig sin sjuka mamma Isla (Jodie Comer) till fastlandet. Detta för att söka upp Dr. Kelson (Ralph Fiennes) med förhoppning om att kunna hjälpa Isla. Vägen dit är dock förrädisk och Spike får snabbt lära sig att växa upp.


©Sony Pictures/Columbia Pictures

Första filmen 28 Days Later (2002) av Danny Boyle kom med något lite nytt och var en ganska lyckad zombiefilm. Uppföljaren 28 Weeks Later (2007) var inte lika lyckad och det skulle alltså ta nästan 20 år för nästa installation att se dagsljus. Fast det hade en hel del att göra med rättigheterna som till slut löstes och detta blev den första filmen i en ny trilogi.


©Sony Pictures/Columbia Pictures

Zombiefilmer är ingen favoritgenre så förväntningarna var inte speciellt höga. Dock kändes det kunna vara värt en titt med tanke på att Danny Boyle var tillbaka som regissör och manuset är skrivet av Alex Garland. Filmen visar sig också hålla det hela på en nivå där man inte drar på för fullt med en massa zombies som ska slaktas filmen igenom. Det finns en historia att berätta med unge Spike i centrum.


©Sony Pictures/Columbia Pictures

Vad som förklaras lite dåligt är om invånarna på den isolerade ön klarar sig på egen hand utan hjälp från utsidan eller om de måste ta sig till fastlandet ibland. Som det verkar klarar de sig och har ingen anledning att ta sig till fastlandet för föda och liknande, speciellt då det endast är infekterade där som de riskerar att stöta på.


©Sony Pictures/Columbia Pictures

Med tanke på att det inte finns någon anledning att ta sig till fastlandet känns det korkat att pappa Jamie tar med sonen Spike på sin första jakt. Visst förstår man att han vill lära honom hur man jagar och överlever, men då de inte jagar föda blir det bara att döda zombies för skojs skull. Det fyller liksom ingen funktion vilket gör att manuset inte känns så genomarbetat då det på så vis inte finns en anledning att bege sig till fastlandet.


©Sony Pictures/Columbia Pictures

Eftersom Spike vill göra allt han kan med att försöka föra sin mamma till hjälp, finns det en anledning för honom att ge sig ut till fastlandet på nytt. Omständigheterna stärker deras band och Spike får lära sig genom livets hårda skola. Han är en stark pojke mentalt för att orka med allt, och hans kärlek för sin mamma är givetvis den drivande faktorn.


©Sony Pictures/Columbia Pictures

Allt som allt är det en ok film, varken mer eller mindre. När man når slutet och det så uppenbart är upplagt för en fortsättning känns det inte helt ok. Man vill att en film ska funka på egen hand och kännas avslutad, inte att den utelämnar en del för att användas i en trilogi. Det är åtminstone känslan man får när eftertexterna börjar rulla. Istället blir det mest positiva att ta med sig från filmen fotot av Anthony Dod Mantle som sticker ut mest. Annars är det inget speciellt med filmen, åtminstone inte för någon som varken är ett jättefan av genren eller filmerna.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.1

©Sony Pictures/Columbia Pictures

After Dark, My Sweet

Titel: After Dark, My Sweet
Genre: Kriminaldrama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1990
Regi: James Foley
I rollerna: Jason Patric, Rachel Ward, Bruce Dern, George Dickerson

Handling: En avdankad boxare driver omkring efter att ha flytt från ett mentalsjukhus. Han stöter på en änka som övertalar honom att fixa till huset och tomten som hennes make efterlämnat. Änkan har också en farbror som övertalar de två att hjälpa till att kidnappa ett rikemansbarn och den före detta boxaren måste ta en del beslut om lojalitet och vad som är rätt och fel.

Omdöme: Kevin "Kid" Collins (Jason Patric) är en f.d. boxare som driver runt från stad till stad. Han säger till folk att han väntar på sin vän som ska komma och hämta upp honom, men snart tröttnar folk på lösdrivaren. Alla förutom Fay (Rachel Ward) som ser något i Collie som hon kallar honom. Kanske är det för att hon ser honom som en söt, rufsig bortsprungen hund, därav smeknamnet Collie.


©Avenue Pictures

Fay har blivit lämnad ensam som änka och behöver någon som hjälper henne runt huset. Collie har ändå ingenstans att ta vägen så han hjälper gärna till. Det är också en chans för honom att vara nära den vackra Fay som verkar behöva en man för mer än att bara fixa saker runt huset.


©Avenue Pictures

När "farbror" Bud (Bruce Dern) dyker upp visar det sig att han kokar ihop något. Han utger sig för att vara en f.d. polis som nu tänker tjäna en slant. Och han vill ha med Collie på det hela. De tre ska kidnappa ett rikemansbarn och utpressa pengar från föräldrarna. Collie, som inte är korkad, misstänker tidigt att inte minst Bud vill utnyttja honom och lämna honom för döden när de är klara.


©Avenue Pictures

En neo-noir är aldrig fel och denna hade setts en gång i tiden men mindes inte så mycket mer än att den uppskattades. Det bygger på en bok av Jim Thompson från 1955, så det är en äkta noir-historia man har från den tiden, även om filmen utspelar sig i modern tid.


©Avenue Pictures

Man har som sagt en tvättäkta noir-historia. Den avdankade boxaren dras in i farligheter tack vare en femme fatale och hennes farbror. Han själv har en bakgrund som är mystisk och han berättar inte så mycket mer om sig själv än att han är en f.d. boxare. Men vad han gjort efter att den karriären tagit slut är en bra fråga. Är han potentiellt farlig eller from som ett lamm?


©Avenue Pictures

Relationen med Fay blir ganska het och för Collies del kan det handla om kärlek, någon han inte kan eller vill vara utan. Frågan är om Fay känner likadant eller dragit in honom som den femme fatale hon verkar vara. Deras relation tar många vändningar innan röken lagt sig. Det blir svårt att veta vart deras heta möte ska leda.


©Avenue Pictures

Trion Jason Patric, Rachel Ward och Bruce Dern funkar bra då Collie, Fay och Bud smider sina planer. Svagaste kortet är trots allt Rachel Ward då hon inte alltid känns övertygande när hon ska spela arg och upprörd. Desto bättre som lugn och förförisk, det är då hon känns mest naturlig. Bruce Dern är favoriten som lurig och smått manipulativ, men Jason Patric gör också sin roll bra med en bra bredd i karaktären. Hans stirriga blick och beteende får en verkligen att vara osäker på vad som döljer sig bakom ytan.


©Avenue Pictures

Konstaterar att filmen är klart sevärd och har något men är väl inte riktigt så bra som jag ville minnas den som. Uppskattar dock oftast en neo-noir och denna är inget undantag. Den heta grundstoryn för tankarna till Body Heat (1981) även om den filmen lyckas bättre överlag med stämningen, storyn och genomförandet. Här fanns det mer att hämta men det är fortfarande en sevärd film i genren och slutet ger en en del att tänka på.


©Avenue Pictures

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.5

Duck, You Sucker! / A Fistful of Dynamite

Titel: Giù la testa / Duck, You Sucker! / A Fistful of Dynamite / Once Upon a Time... the Revolution / Ducka, skitstövel! / En handfull dynamit / För en handfull dynamit
Genre: Västern
Land: Italien
År: 1971
Regi: Sergio Leone
I rollerna: Rod Steiger, James Coburn, Romolo Valli, Maria Monti

Handling: Juan, ledare för en familj bestående av banditer, träffar John, sprängämnesexpert på flykt undan britterna. Juan beslutar sig för att övertyga John om att han ska hjälpa banditerna att spränga banken i Mesa Verde.

Omdöme: Juan Miranda (Rod Steiger) är en lösdrivande bandit som tillsammans med sin stora familj rånar och har sig. Det är mitt uppe i den mexikanska revolutionen och medan de flesta är upptagna med det rånar de en diligens med flera rika ombord. Nu kan de leva loppan och grisa och ha sig ett tag. Men för Juan finns det en dröm om att komma över guldet i banken i Mesa Verde.


©United Artists

Juan och hans banditfamilj kommer att träffa på en mystisk främling på motorcykel. Han visar sig vara John Mallory (James Coburn) och är rena rama dynamit-Johnny. Han har flytt de brittiska öarna efter att ha varit inblandad i den irländska revolutionen och nu hamnar han mitt i den mexikanska revolutionen då det är tänkt att han ska ge en hjälpande hand mot betalning.


©United Artists

Juan och John gillar inte varandra nämnvärt när de träffas och försöker bräcka varandra. Men efter att Johns framtida arbetsgivare elimineras, har Juan ett affärsförslag åt John. De ska slå sig ihop och råna banken i Mesa Verde för att komma över allt guld. John ska spränga sig in och Juan och hans banditfamilj ska hämta guldet och så delar de 50-50.


©United Artists

När man läser om produktionen var tanken att Eli Wallach skulle axla rollen som nu spelas av Rod Steiger. Han tackade nej då han var bunden till en annan film, men efter att Leone bönat och bett övertalades Wallach att lämna den andra produktionen och tacka ja. Men då hade Steiger redan skrivit på. Kul nog spelar Steiger rollen som Juan på ett snarlikt sätt som Wallach spelade Tuco i The Good, the Bad and the Ugly (1966). Rod Steiger är för örigt bra i rollen, det får man säga.


©United Artists

Sergio Leone hade tidigare gjort den utmärkta Dollar-trilogin och mästerverket Once Upon a Time in the West (1968). Detta blev femte spaghettivästern-filmen på raken och kanske tog idéerna och passionen slut då denna inte är i klass med de tidigare filmerna. Det var inte heller tänkt att Leone skulle regissera filmen då han endast skulle producera, men Rod Steiger och James Coburn lär ha krävt att han regisserade, annars hade de lämnat produktionen.


©United Artists

Den två och en halv timme långa filmen funkar bra i sisådär 90 minuter men de sista 60 minuterna känns utdragna och sega. Filmen hade definitivt vunnit på att kortas ner med 30-45 minuter. Det blir även lite svårt att se drivet i historien då det hade varit bättre om Juan och John blivit partners och rånat flera banker och liknande. Nu hamnar de istället i revolutionen och det tar upp för mycket av storyn, speciellt som det till slut inte riktigt leder någonvart.


©United Artists

Visst handlar det till slut om vänskap och det målas upp en sorglig historia kring både Juan och John. Båda är de med om tragedi och sorg, den ena i det förflutna och den andra i nuet. Det blir på sina håll ganska känslomässigt och även med en del flashbackscener som funkar. Främst tack vare Ennio Morricones musik som håller hög klass, även om det inte är allra högsta klass som i de tidigare samarbetena med vännen Sergio Leone. Musiken och de båda prestationerna i de två huvudrollerna är det man till slut främst tar med sig från filmen.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.5

The Man from Hong Kong

Titel: The Man from Hong Kong / The Dragon Flies / Mannen från Hongkong
Genre: Action
Land: Australien/Hong Kong
År: 1975
Regi: Brian Trenchard-Smith
I rollerna: Jimmy Wang Yu, George Lazenby, Rosalind Speirs, Sammo Hung

Handling: Hong Kong-polisen lyckas avslöja en knarksmugglarliga och kommissarie Fang Sing Leng bestämmer sig för att sätta dit självaste gangsterbossen Wilton helt själv.

Omdöme: Australiensisk narkotikapolis griper drogsmugglaren Win Chan (Sammo Hung) från Hong Kong. Han vägrar samarbeta och pratar inte engelska. De får kalla på hjälp från sina poliskollegor i Hong Kong. Inspektör Fang Sing Leng (Jimmy Wang Yu) vid Hong Kongs specialenhet ska bege sig till Australien för att förhöra och hämta hem den misstänkte. Men först går han till sängs med australiensiska journalisten Caroline Thorne (Rosalind Speirs) eftersom hon är nyfiken på vad specialenheten egentligen gör.


©British Empire Films

Väl i Sydney möts Fang upp av poliskollegor och tar ett möte med Win Chan vilket leder till förhör, tortyr och slagsmål. Efter det är det dags att transportera hem fången till Hong Kong. Men på väg till flygplatsen dödas han av en prickskytt och Fang tar upp en vild jakt på gärningsmannen. En gärningsman som visar sig ha jobbat åt Jack Wilton (George Lazenby) som är en av de mäktigaste och farligaste männen i Sydney.


©British Empire Films

Fang vill gärna träffa och ta ett snack med Wilton. De lokala poliserna är dock angelägna om att Fang ska återvända hem till Hong Kong så att de kan ta hand om Wilton själva. Fang får helt enkelt ta tag i det på egen hand och tar hjälp av Caroline för att få till ett möte med Wilton på en av hans fester. Fang och Wilton ställs snart öga mot öga och frågan är vem som blinkar först.


©British Empire Films

Det är tydligt att detta samarbete mellan Australien och Hong Kong valt att rida på vågen av två populära filmgenrer - James Bond och kung fu-filmer. Slå ihop de två och du får detta. Det är lite halv B men också underhållande, precis som man kan föreställa sig att det ska vara.


©British Empire Films

Hade fått för mig att det skulle vara George Lazenby i huvudrollen som hjälten som kallas in för att rädda biffen. Men den f.d. Bond-skådisen från On Her Majesty's Secret Service (1969) kliver in i handlingen en tredjedel in i filmen som huvudskurken Wilton. Istället är det den för mig okände Jimmy Wang Yu som spelar huvudrollen som en slags asiatisk James Bond fast utan någon direkt charm eller utstrålning. Dock betyder det inte att det inte funkar men det hade allt varit lite kul om rollerna varit omvända.


©British Empire Films

Det blir en ganska actionspäckad film med gott om slagsmål, biljakter och även en del romantiska inslag. Ibland blir det lite för mycket med en del utdragna scener, men samtidigt är det en typ av film som man har kul med och får sig ett par skratt för att det är saker man inte ser varje dag. Detta inkluderar skådespelare som inte ser kloka ut i en del biroller. En ser t.ex. ut som Peter Sellers som förklädd i Rosa Pantern-filmerna, en annan ser ut som en blandning mellan Chewbacca och Wolfman. Obetalbart.


©British Empire Films

Kombinationen av Bond och kung fu är inte helt tokig och det är ju lite kul att filmen till stor del utspelar sig i Sydney (Australien), en plats James Bond intressant nog aldrig besökt. Både Sydney och Hong Kong gör sig bra på film med flera ikoniska platser att ta tillvara på. Filmens produktionskvalitet är kanske inte den högsta och den kunde allt varit snyggare om budgeten varit större och ambitionen att göra något mer av klass funnits där. Men man får ta det för vad det är så får man en småtrevlig filmstund.


©British Empire Films

2 - Skådespelare
2 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.6

Happy Gilmore 2

Titel: Happy Gilmore 2
Genre: Komedi/Sport
Land: USA
År: 2025
Regi: Kyle Newacheck
I rollerna: Adam Sandler, Julie Bowen, Christopher McDonald, Benny Safdie, Ben Stiller, Haley Joel Osment, Steve Buscemi, Margaret Qualley, Jon Lovitz

Handling: Happy Gilmore är inte klar med golfen - inte på långa vägar. Happy Gilmores kortlivade legend gör comeback för att förverkliga sin dotters dröm.

Omdöme: Det var 30 år sedan som Happy Gilmore (Adam Sandler) tog golfvärlden med storm i Happy Gilmore (1996). Han har lagt av med golfen och golfklubborna ligger på vinden. Inte för att han var dålig utan för att en tragisk olyckshändelse på golfbanan gjort att han inte velat eller kunnat fortsätta.


©Netflix

Happy är numera en ensamstående förälder till fem barn, fyra söner och så en dotter som är yngst och bor hemma med Happy. Dottern är Vienna (Sunny Sandler) och är en så pass duktig balettdansös att hennes lärarinna rekommenderar att hon skickas till en prestigefull dansskola i Paris. Men det kostar en hel del pengar som Happy inte har. Enda sättet att ha en chans att tjäna sådana pengar är om han återgår till att spela golf...


©Netflix

Den första filmen ses av många som lite av en modern komediklassiker och det lär även vara Adam Sandlers favoritfilm bland hans egna filmer. Det märks att denna uppföljare försökt få med en hel del hyllningar till originalfilmen, inte minst då karaktärer och barn till kända karaktärer från den första filmen dyker upp. En fin och oftast lyckad blinkning till originalet. Många gånger är det också det bästa med filmen.


©Netflix

Bland de nya karaktärerna som inte var med i den första filmen eller som inte har koppling till tidigare karaktärer, är grannen Pat (Steve Buscemi) den som funkar bäst. Tyvärr en alldeles för liten roll då han både som karaktär och skådespelare borde varit med mer. Kunde helt klart ha blivit en av de större birollerna om man spelat sina kort rätt, vilket man inte gör.


©Netflix

Med tanke på att det tog nästan 30 år innan denna uppföljare kom, är manuset förvånansvärt svagt. Det som kopplar filmen till den första funkar bra och den vinner på att ta med det. Men hela den nya historien med Maxi-golfen och dess grundare Frank Manatee (Benny Safdie) är svag. Det blir som om man slog ihop mini-golf med ett dataspel, typ virtual reality som Happy Gilmore och de övriga blir indragna i. Funkar tyvärr inte alls och förstör filmen en hel del.


©Netflix

Om man lite lätt ska summera filmen så är första halvan någorlunda ok och sevärd då den får med flera referenser och blinkningar till den ursprungliga filmen. Andra halvan tappar den dock en hel del och hela Maxi-golfen är en korkad idé som inte funkar. Det känns inte direkt genomtänkt och resultatet är svagt vilket gör att filmen som helhet inte blir något vidare. Inte för att man förväntade sig så mycket men det är synd att filmen åtminstone inte höll sig till konceptet som till viss del funkade under första halvan. Känns inte som regin är något vidare men främst ligger det i ett för svagt manus.

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 6.5

Late Shift

Titel: Heldin / Late Shift / Kvällspass
Genre: Drama
Land: Schweiz/Tyskland
År: 2025
Regi: Petra Volpe
I rollerna: Leonie Benesch, Sonja Riesen, Jürg Plüss, Urs Bihler

Handling: Floria, en hängiven sjuksköterska, arbetar outtröttligt på en underbemannad sjukhusavdelning. Men denna kväll förvandlas hennes arbetspass till en spänd och brådskande kamp mot klockan.

Omdöme: Floria (Leonie Benesch) anländer till sjukhuset för kvällspasset där hon jobbar som sjuksköterska. Denna kväll blir dock inte som vanligt då de är kraftigt underbemannade. Det är endast hon och kollegan Bea (Sonja Riesen) på hela avdelningen med 25 patienter. De har även hjälp av unga Amelie (Selma Jamal Aldin) som dock går läropass och endast får assistera.


©Tobias Film

När vi följer Floria på sjukhusavdelningen denna kväll inser man ganska snabbt att hon är en hängiven och duktig sjuksköterska. Man förstår även att det är ohållbart att vara så pass underbemannade som de är och tvingas göra allt. Floria har inte bara hand om patienterna på avdelningen, hon ska även svara i telefon, ha kontakt med operationssalen och där patienterna vaknar upp, hämta och leverera patienter plus ta hand om anhöriga besökare som har diverse frågor och klagomål.


©Tobias Film

Filmens tyska originaltitel betyder hjältinna och det är vad hon och de flesta sjuksköterskor är. De kan få mycket uppskattning men även ta emot en massa kritik och press som inte direkt gör deras jobb enklare. Oftast är det också obefogat, men givetvis känner varje patient och anhörig att de är viktigast och ska vara prio ett.


©Tobias Film

Man känner att filmen är verklighetstrogen och ytterst realistisk. Ibland nästan som om man följde med en riktig sjuksköterska under sitt pass. Leonie Benesch, som påminner en del om Tilda Swinton, är också klart duktig i huvudrollen och övertygar en hel del som sjuksköterskan Floria som ställs inför flera tuffa utmaningar denna kväll. Det känns som filmmakarna haft en bra inblick i yrket då inget har lämnats åt slumpen, något som även avspeglas i hennes prestation.


©Tobias Film

När filmen togs an trodde jag att det skulle utvecklas till en thriller i sjukhusmiljö. Nu förväntade jag mig kanske inte en film i stil med Coma (1978), men trots allt något som skulle bli lite mer spännande av det slaget. Istället visar det sig vara ett renodlat och realistiskt drama. Visst blir det spänt på sina håll men mer dramatiskt än något annat.


©Tobias Film

Filmen är välgjord och har en riktigt bra huvudroll. Det är ingen munter film direkt och man får faktiskt ångest av hela situationen. Inte bara för Florias del som sjuksköterska utan även då det är lätt att sätta sig in i rollen som patient och anhörig. Det är inget man vill fundera på men filmen tvingar en att ta sig en funderare kring det.


©Tobias Film

En festivalfilm som är en schweizisk-tysk samproduktion, inspelad och utspelar sig i Basel, Schweiz och synar den krisande bristen på sjuksköterskor. Inte bara i landet utan i hela världen. Det känns inte direkt som filmen är till för att rekrytera en massa nya sjuksköterskor då man har svårt att se hur någon skulle vilja utsätta sig för vad Floria går igenom. Fast samtidigt behövs det fler vardagshjältinnor av det här slaget då de har all min respekt. Det är psykiskt påfrestande, stressigt och du behöver vara väldigt empatisk och omtänksam för att ha vad som krävs.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.2