You Can Count on Me

Titel: You Can Count on Me
Genre: Drama
Land: USA
År: 2000
Regi: Kenneth Lonergan
I rollerna: Laura Linney, Mark Ruffalo, Matthew Broderick, Rory Culkin, Jon Tenney, Amy Ryan, Gaby Hoffmann, Josh Lucas

Handling: En dag får hon ett brev från Terry, som berättar att han är på väg hem. Men vad Sammy hoppades skulle bli ett kärt och varmt återseende förvandlas snabbt till djup besvikelse när det går upp för henne vad syftet med den aningen destruktive Terrys hemkomst verkligen är. Samtidigt tar den tidigare kyliga relationen till hennes nye chef en oväntad vändning, vilket ytterligare ställer problemen på sin spets...

Omdöme: Efter en bilolycka med dödlig utgång lämnas två unga syskon med en saknad och ett tomrum som kommer att följa med dem in i vuxenlivet. Sammy (Laura Linney) bor kvar i den lilla staden där hon växte upp. Hon arbetar på en bank och hennes 8-årige son Rudy (Rory Culkin) är hennes ögonsten. Som ensamstående förälder har hon fullt upp med att få vardagen att gå ihop, samtidigt som hon försöker göra karriär. Det har gått bra fram till dess att Brian (Matthew Broderick) börjar som den nye chefen på den lokala banken där Sammy jobbar.


© Paramount Classics / Criterion

En dag får Sammy brev från sin bror Terry (Mark Ruffalo) som ska komma på besök efter att hon inte hört från honom på ett tag. Vad som till en början blir ett kärt återseende visar sig handla om pengar, något som gör Sammy ledsen och besviken. Men syskonen får ändå en chans att återbekanta sig med varandra och framförallt blir det en möjlighet för morbror Terry att spendera lite tid med Rudy. Frågan är dock om han har ett bra inflytande på pojken som saknar en fadersgestalt i sitt liv.


© Paramount Classics / Criterion

Kenneth Lonergan gjorde sin regidebut med filmen och fick relativt fria händer tack vare Martin Scorsese, som var filmens exekutiva producent och hans vän. Lonergan var också vän med Matthew Broderick, vilket i princip var det som gav filmbolaget grönt ljus till projektet eftersom han tackade ja till att spela i filmen. Laura Linney, i sin första Oscarsnominerade roll, och en då relativt okänd Mark Ruffalo rollsattes sedan i de två huvudrollerna. Båda är riktigt bra och uppvisar nyanserade prestationer som får en att känna och bry sig om karaktärerna.


© Paramount Classics / Criterion

Det är en film om syskonkärlek, vilket både leder till skratt och gråt. De känns till stor del mer som tvillingar än bara syskon. Bandet mellan dem är starkare på grund av tragedin från barndomen - ett trauma som aldrig kommer att försvinna, men de har varandra att luta sig mot när det känns som allra tuffast.


© Paramount Classics / Criterion

Sammy har lyckats skapa sig ett liv, men har aldrig förmått sig att lämna det lilla samhället och ge sig ut i världen. Terry är raka motsatsen eftersom han har svårt för att vara bunden till en plats och har istället ränt runt stora delar av landet. Han har dock inte hittat sitt kall här i livet, aldrig slagit sig ner någonstans och har ända sedan tonåren haft en tendens att hamna i trubbel.


© Paramount Classics / Criterion

Syskonen mår kanske som bäst när de är nära och har varandra, samtidigt som de är så olika att de lätt går varandra på nerverna. De ser ofta inte på saker på samma sätt, vilket bland annat handlar om hur Rudy ska uppfostras. Sammy vill skydda honom från omvärlden medan Terry tycker att han är redo att möta verkligheten.


© Paramount Classics / Criterion

Det som driver Sammy i hennes relationer är intressant nog att hon tycker synd om folk, inte minst män. Även om det kan ses som att hon känner empati, blir det ett slags självdestruktivt beteende eftersom hon bara skapar problem och får ångest över situationerna hon hamnar i. Hon vill vara en bra förebild för sin son och läxar ofta upp Terry, men om hon ser sig själv i spegeln förstår hon innerst inne att hennes eget beteende inte är så mycket bättre.


© Paramount Classics / Criterion

Filmen är ett finstämt syskondrama som kanske inte är en mysfest med tanke på en del tunga teman, men samtidigt finns det en värme i syskonkärleken som hela tiden finns där. Det gör att det aldrig blir för mörkt och humorn finns nära till hands. På många sätt påminner filmen om ett franskt drama. På ett liknande sätt följer man två något förlorade själar vars kärlek för varandra fyller en med hopp om att det ska ordna sig.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.5

Volcano

Titel: Volcano
Genre: Action/Thriller
Land: USA
År: 1997
Regi: Mick Jackson
I rollerna: Tommy Lee Jones, Anne Heche, Don Cheadle, Gaby Hoffmann, Keith David

Handling: Mike Roark är chef för Los Angeles Office of Emergency Management. Nu utbryter en okänd vulkan i Los Angeles. Han är i tjänst och avskild från sin dotter som är i bostaden. Lavan rinner längst gatorna i Los Angeles, bränner allt i sin väg och Roark måste bekämpa den med hjälp av bl.a. sin högra hand Emmit Reese.

Omdöme: Katastroffilmerna hade sin storhetsperiod under 1970-talet då det kom en hel del klassiska filmer i genren, men även många desto svagare försök. På 1990-talet kom katastroffilmerna tillbaka, speciellt under andra halvan av årtiondet då det blev omåttligt populärt med diverse katastroffilmer.


© 20th Century Fox

Denna katastroffilm kom intressant nog samma år som en annan vulkanfilm, nämligen Dante's Peak (1997) med Pierce Brosnan och Linda Hamilton av solide regissören Roger Donaldson. Den ses som den bättre av de två då den är mer trovärdig än denna. I detta fall har vi Tommy Lee Jones och Anne Heche med regi av Mick Jackson, som tidigare bl.a. gjort L.A. Story (1991) och The Bodyguard (1992).


© 20th Century Fox

Los Angeles drabbas av en jordbävning och Mike Roark (Tommy Lee Jones) leder stadens krisorganisation vid nödsituationer. För att säkerställa att allt är i sin ordning kontrollerar han tillsammans med sitt team att allt funkar som det ska. De upptäcker dock en oerhörd hetta i en av stormtunnlarna som leder ovanför den nya tunnelbanelinjen.


© 20th Century Fox

Med hjälp av seismologen Dr. Amy Barnes (Anne Heche) misstänker de att Los Angeles kan stå inför ett massivt vulkanutbrott. Mike och Amy försöker ta reda på vart utbrottet ska leda härnäst samtidigt som Mikes kollega Emmit Reese (Don Cheadle) koordinerar allt från larmcentralen när katastrofen är ett faktum.


© 20th Century Fox

Tycker faktiskt filmen funkar förvånansvärt bra under första halvan. Det är mestadels välgjort och det blir ganska svettigt när Mike hamnar mitt i vulkanutbrottet när han är på väg in till larmcentralen med sin 13-åriga dotter Kelly (Gaby Hoffmann). Mike tvingas leda arbetet på plats och Tommy Lee Jones känns då lite som när han spelade Samuel Gerard i The Fugitive (1991) då han styr och ställer med sin auktoritära stil.


© 20th Century Fox

En sak man måste ge filmen är att den har ett bra tempo. Det finns inte några direkta svackor utan att det skulle bli för mycket. Effekterna håller också för det mesta även om det på sina håll märks att 90-talets dataeffekter inte är fulländade.


© 20th Century Fox

Filmen tappar dock under andra halvan då det blir lite enformigt eftersom det mesta kretsar kring Mike och det till stor del utspelar sig på samma plats. Sedan blir det även mer och mer otroligt vilket gör att det inte blir särskilt trovärdigt när Mike, Amy och de bekämpande brandmännen ställs mot oerhörda krafter som de inte bara försöker stoppa, de har även tiden mot sig vilket filmen dock väljer att blunda för.


© 20th Century Fox

Det är lite synd att filmen inte lyckas fullfölja vad som ändå inleder lovande under första halvan. Då känns det som filmen trots allt kanske är bättre än sitt rykte. Men mot slutet blir det smått parodiskt att följa hjälten Mike som springer som aldrig förr med fallande byggnader och lava kring sig som det borde vara omöjligt att klara sig från. Och på det hela avslutas filmen med komiska Randy Newman-låten "I Love L.A." som per automatik får en att tänka på The Naked Gun (1988).

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 5.6

Now and Then

Titel: Now and Then / Nu och för alltid
Genre: Drama/Komedi
Land: USA
År: 1995
Regi: Leslie Linka Glatter
I rollerna: Gaby Hoffmann, Thora Birch, Christina Ricci, Ashleigh Aston Moore, Demi Moore, Melanie Griffith, Rosie O'Donnell, Rita Wilson, Cloris Leachman, Janeane Garofalo, Brendan Fraser

Handling: Fyra kvinnor träffas efter tjugo år av äktenskap, barn och karriär. Då, på 70-talet, hade de precis fyllt 12 år. Nu undrar de hur i hela världen de här flickorna kan ha förvandlats till de vuxna kvinnor som träffas för att minnas sin barndom.

Omdöme: Fyra gamla vänner, Samantha (Demi Moore), Teeny (Melanie Griffith), Roberta (Rosie O'Donnell) och Chrissy (Rita Wilson) träffas för första gången på flera år. Orsaken är att Chrissy är höggravid och känner att det är dags att återförena tjejgänget då hon behöver moraliskt stöd. De fyra kan inte tro att de för över 20 år sedan växte upp tillsammans i småstaden i Indiana.


©New Line Cinema

Vännerna blickar tillbaka till början av 70-talet. Vännerna var då tjejer i 12-års åldern i form av Samantha (Gaby Hoffmann), Teeny (Thora Birch), Roberta (Christina Ricci) och Chrissy (Ashleigh Aston Moore). Samantha och Teeny respektive Roberta och Chrissy är bästa vänner, men de fyra gör det mesta tillsammans då de bor nära varandra i samma moderna villaområde.


©New Line Cinema

Tiden vi spenderar med de fyra vännerna är under sommarlovet på 70-talet. De cyklar överallt, lyssnar på musik, sparar pengar till en trädkoja och bråkar med ett jämnårigt pojkgäng. Det blir en sommar där de lär sig saker som de sent kommer glömma och forma dem till kvinnorna de är som vuxna.


©New Line Cinema

En coming of age-historia som intressant nog nästan uteslutande följer de 12-åriga tjejkompisarna på 70-talet. Endast ett par minuter under inledningen och slutet utspelar sig då de är vuxna. De som ser fram emot att se Demi Moore, Melanie Griffith, Rosie O'Donnell och Rita Wilson kanske blir smått besvikna över detta. Men det visar sig funka bra så då det är desto trevligare att följa dem som unga den där sommaren.


©New Line Cinema

En småmysig film som det visar sig vilket var långt ifrån självklart när de fyra vännerna återförenas. Men så fort filmen utspelar sig på 70-talet känner man sig hemma. Det blir också ett plus att historien inte hoppar mellan dåtid och nutid då det på så vis hade kunnat förstöra rytmen och närvarokänslan man har där på 70-talet med vännerna och deras äventyr.


©New Line Cinema

En viktig sak är musiken som skapar den rätta stämningen i en sån här film. Nu pratar jag inte om rocklåtarna som spelas, även om de är passande och var ju aktuella då det utspelar sig. Syftar istället på musiken av Cliff Eidelman som hela tiden håller en fin nivå och är med och skapar den mysiga känslan filmen besitter.


©New Line Cinema

Lite småglad över att ha gett filmen en chans till slut. Den fångar coming of age-temat och sommarkänslan bra. Den har både sina roliga ögonblick, en del gripande och sorgliga, andra lite mer spännande, även något av ett mysterium de försöker lista ut och så klart en gnutta ungdomsromantik. Den får helt enkelt med lite av allt om uppväxten sett ur ett par tjejers ögon under ungdomsåren.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.8