Used Cars

Titel: Used Cars / Bilskojarna
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1980
Regi: Robert Zemeckis
I rollerna: Kurt Russell, Jack Warden, Gerrit Graham, Deborah Harmon, Joe Flaherty, Michael McKean, Michael Talbott

Handling: De två tvillingbröderna, Roy och Luke, har varsin firma för begagnade bilar. De är bittra rivaler och gör allt för att överträffa varandra. På den ena firman arbetar bilförsäljaren Rudy som vill ställa upp i valet till senaten och hans chef Luke lovar att låna honom pengar. Men Luke dör innan dess och det tvingar Rudy att bli kvar på sitt arbete. Han och de andra kollegerna på firman gör allt de kan för att hindra Roy från att ta över den, inklusive att begrava Lukes döda kropp på firmans bakgård.

Omdöme: Rudy (Kurt Russell) säljer begagnade bilar åt Luke Fuchs (Jack Warden). De är bittra rivaler till bilfirman på andra sidan gatan, som ägs av Lukes tvillingbror Roy (Jack Warden). Ingen av bröderna är direkt hederlig, men Roy är betydligt mer benägen att ta till fula knep för att skaffa sig ett övertag.


© Columbia Pictures

När Roy får veta att staden tänker demolera hans bilfirma och använda marken för att bygga ut vägen, är han beredd att göra vad som helst för att komma över sin tvillingbrors bilfirma. Det enklaste sättet är att döda Luke, och eftersom han har ett svagt hjärta är det inte särskilt svårt. Roy har dock inte räknat med att Rudy, som behöver få ihop $10.000 för att ge sig in i politiken, har ett och annat trick innanför västen.


© Columbia Pictures

Att se Kurt Russell som lurig bilförsäljare känns faktiskt naturligt. Han har inga problem att växla mellan olika personligheter beroende på vilken typ av kund han har att göra med. Till stor del handlar det om lurendrejeri som de rivaliserande bilfirmorna ägnar sig åt. De tar till alla möjliga knep för att bli av med de begagnade bilarna, och ibland går de definitivt för långt.


© Columbia Pictures

Det blir småroligt att följa hur långt de är villiga att gå. Ibland är filmen farligt nära att övergå i crazyhumor som riskerar att spåra ur totalt. Skönt nog gör den aldrig det, vilket gör att man fortsätter titta för att se vad de ska hitta på härnäst och hur långt det hela ska gå. Det blir inte riktigt så roligt som det hade kunnat bli, men samtidigt håller filmen en relativt jämn nivå.


© Columbia Pictures

Robert Zemeckis regisserade här sin andra långfilm, och även om den inte är helt lyckad eller någon klassiker, blev det en bra uppvärmning inför vad som väntade. Detsamma kan sägas om Kurt Russell. Han hade förvisso medverkat i en rad TV-serier och filmer som ung, men det var runt den här perioden som han etablerade sig som filmstjärna och 80-talsikon.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.7

The Verdict

Titel: The Verdict / Domslutet
Genre: Drama
Land: USA
År: 1982
Regi: Sidney Lumet
I rollerna: Paul Newman, James Mason, Jack Warden, Charlotte Rampling, Milo O'Shea, Lindsay Crouse, Tobin Bell, Bruce Willis

Handling: Frank Galvin är en försupen advokat vars karriär är på väg utför. Han åtar sig ett fall där han ser en möjlighet att återupprätta sitt anseende.

Omdöme: Frank Galvin (Paul Newman) har sett bättre dagar. En gång i tiden var han en respekterad och lovande advokat, men omständigheter gjorde att han tog till flaskan. Numera är han en så kallad "ambulansjägare" - en nedgången och cynisk advokat som jagar skadeståndsmål bland olycksoffer. Han har dock inte särskilt mycket framgång med det och tillbringar istället större delen av sin tid på den lokala baren, där han drar gamla fyllehistorier.


© 20th Century Fox

Som en tjänst, och för att hjälpa sin gamle vän och före detta partner, ger Mickey Morrissey (Jack Warden) Frank ett fall. Det handlar om Deborah Ann Kaye, en kvinna som legat i koma i flera år efter att något gått snett under en förlossning. Hennes syster och svåger nöjer sig om de får en summa pengar, vilket skulle göra det möjligt för dem att börja ett nytt liv. Frank skulle få en tredjedel av förlikningspengarna, något han verkligen behöver för att komma på fötterna.


© 20th Century Fox

Cynisk som han är vill Frank nå en snabb förlikning med sjukhuset, som är villiga att betala en nätt liten summa. Men efter att ha träffat offret som ligger i koma känner han att det är en chans för både honom och henne att få upprättelse. Han bestämmer sig för att ta fallet till domstol och har goda grunder för det. Men där väntar "mörkrets härskare" som han kallas - försvarsadvokaten Ed Concannon (James Mason). Han är känd för att vara villig att gå över lik för att vinna sina mål.


© 20th Century Fox

Den smått underskattade Sidney Lumet har regisserat och filmen blev femfaldigt Oscarsnominerad för bästa film, manus, regi, manlig huvudroll och manlig biroll. Från början var dock andra regissörer involverade och Robert Redford skulle axla huvudrollen. Men han var inte villig att ta sig an en roll som alkoholist och ville att David Mamets manus skulle skrivas om. Till slut valde man att behålla originalmanuset och Paul Newman fick rollen när det stod klart att Sidney Lumet skulle regissera.


© 20th Century Fox

Det första man märker med filmen, förutom Paul Newmans skådespeleri, är den nedstämda tonen. Filmen känns väldigt brun, vilket är ett högst medvetet val. Sidney Lumet ville använda höstfärger och skapa en känsla av ålder. Färgglada toner valdes bort och brunt, mörkorange, vinrött och andra mörkare färger prioriterades. På sätt och vis skulle det kunna bli deprimerande, men istället bidrar det till en atmosfär som speglar vad Frank Galvin går igenom och hans mentala tillstånd.


© 20th Century Fox

Även om filmen är ett rättegångsdrama är det först och främst en skildring av en mans inre kamp. Han dränker sina dagar i alkohol för att klara ännu en dag. Livsgnistan finns inte längre där efter att hans potential gått förlorad. Kanske vänder det när han dels får det lukrativa fallet och dels träffar Laura (Charlotte Rampling) - två händelser som kan få honom att finna ett värde i livet och göra det moraliskt rätta.


© 20th Century Fox

Det är en typ av film som tål att plockas fram när man känner för en gammal hederlig klassiker. Även om det inte är en spännande rättegångsfilm med thrillerinslag och en massa överraskningar längs vägen, är det ett trovärdigt rättegångsdrama. Robust regi och genomgående starka prestationer från huvudroll till minsta biroll är en bidragande orsak till att filmen levererar. En avslutande rolig notering är att två kända ansikten ses i okrediterade roller innan de slog igenom, båda sittande bakom Newman i rättssalen: Tobin Bell och Bruce Willis.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.7

The Presidio

Titel: The Presidio / Presidio - brottsplatsen
Genre: Kriminalare/Mysterium/Action/Thriller
Land: USA
År: 1988
Regi: Peter Hyams
I rollerna: Mark Harmon, Sean Connery, Meg Ryan, Jack Warden

Handling: Överstelöjtnant Caldwell och polisen Jay Austin tål inte varandra. Caldwell såg nämligen till att Austin fick lämna militärpolisen för några år sedan. När ett brutalt mord sker på militäranläggningen Presidio tvingas de att samarbeta för att lösa mordet. För att spetsa till det hela ännu mer blir Austin passionerat förälskad i Caldwells dotter Donna.

Omdöme: Ett mord begås på en militärpolis inne på militäranläggningen Presidio i San Francisco och två San Francisco-poliser skadas i den efterföljande biljakten. Jay Austin (Mark Harmon) är polisen som sätts att utreda fallet. Han är själv en f.d. militärpolis i Presidio och har kännedom om hur det går till på militäranläggningen och vilka som styr och ställer.


© Paramount Pictures

Jay ska samarbeta med överstelöjtnant Caldwell (Sean Connery) vilket skapar en del problem. Det var nämligen Caldwell som var orsaken till varför Jay lämnade tjänsten som militärpolis. Men om de vill försöka lösa fallet måste de lägga det åt sidan så gott det går och samarbeta. Det faktum att Jay blir förtjust i Caldwells dotter Donna (Meg Ryan) och hon i honom gör inte direkt situationen enklare.


© Paramount Pictures

Detta är en film som borde vara bättre än vad den är. Ingredienserna finns där men det faller liksom inte på plats. Regissören Peter Hyams filmer har ofta en tendens att locka med mer än de lyckas leverera. En del undantag hittas bland hans filmer men flera av filmerna lever inte upp till potentialen. Med det sagt finns det något som lockar och gör att man ibland känner för att se om och omvärdera dem i hopp om att de ska vara bättre än de är.


© Paramount Pictures

Sean Connery, som vann en Oscar för The Untouchables (1987) året innan, hade samarbetat på Peter Hyams ett par år tidigare på lyckade Outland (1981). Han behöver inte förta sig i rollen men det är alltid lika trevligt att se honom. Meg Ryan är helt ok men hennes roll och hela kärlekshistorien bidrar tyvärr inte med mycket mer än utfyllnad. Och så har vi Mark Harmon som inte gör bort sig men känns något lättviktig i huvudrollen. Kevin Costner var påtänkt för rollen och det hade givetvis varit mer intressant men han hade inte kunnat lyfta filmen så som den är nu.


© Paramount Pictures

En sak som blir tydlig med filmen är att den har flera scener som känns onödiga och bara blir utfyllnad. Det sänker tempot på sina håll och gör att själva mordutredningen och mysteriet som borde vara central istället blir sekundär, vilket är en miss. För att kompensera det slängs det in en del actionscener som snarare överkompenserar för de onödiga scenerna istället för att bli direkt spännande. En del scener funkar bättre men överlag känns filmen alldeles för oinspirerad. När man läser att Tony Scott var tänkt att regissera är känslan att det hade kunnat bli något klart bättre i hans händer.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.0