Return to Me

Titel: Return to Me
Genre: Romantik/Komedi/Drama
Land: USA
År: 2000
Regi: Bonnie Hunt
I rollerna: David Duchovny, Minnie Driver, Bonnie Hunt, Jim Belushi, Robert Loggia, Joely Richardson

Handling: Under ett restaurangbesök på en av stadens mest charmfulla italienska krogar träffar Bob servitrisen Grace och ljuv musik uppstår. Men deras kärlekshistoria är långtifrån okomplicerad. Grace, som på grund av ett medfött hjärtfel alltid levt som om varje dag vore den sista, kan tack vare en lyckad hjärttransplantation för första gången börja planera inför framtiden. Medan Bob fortfarande är uppslukad av det förflutna och det liv som gått honom förlorat.

Omdöme: Kan äkta kärlek uppstå på nytt efter att ha förlorat sitt livs kärlek? Det har gått ett år sedan Bob (David Duchovny) miste sin älskade fru Elizabeth (Joely Richardson). Han har svårt att gå vidare och har sedan dess varit en sorgsen man som mest ägnat sig åt sitt arbete. Hans bäste vän Charlie (David Alan Grier) försöker desperat få honom på andra tankar och få ut honom så att han kan träffa någon.


© MGM

Samtidigt som Bob börjar ge livet en andra chans har Grace (Minnie Driver) bokstavligen fått en andra chans tack vare ett nytt hjärta. Hon är äntligen frisk och kan börja tänka på framtiden. Hennes bästa väninna Megan (Bonnie Hunt) och hennes make Joe (Jim Belushi) försöker para ihop henne med diverse män. Men det är inte förrän Grace och Bob träffar varandra på den italiensk-irländska restaurangen som hennes morfar och ett gäng pigga farbröder driver som kärleken blir möjlig.


© MGM

Ibland är det väldigt trevligt med en gammaldags, avslappnad romantisk film. Eller rättare sagt, det är aldrig fel. Man ser ofta krystade filmer och historier med karaktärer och skådespelare där det mer handlar om ytan och att allt ska vara perfekt snarare än att berätta en fin historia med människor man faktiskt bryr sig om.


© MGM

Bonnie Hunt, som även varit med och skrivit manuset och spelar Graces väninna Megan, gjorde här sin regidebut. Det märks att hon vetat vad hon vill och lyckats få till en film som fungerar, trots en grundpremiss som skulle kunna vara tagen från en TV-såpa. Premissen borde nästan leda till något smörigt, men filmen lyckas till stor del undvika det.


© MGM

En viktig del av filmen är inte bara de två huvudkaraktärerna, utan även alla biroller som får en plats i berättelsen. Det är oftast en fördel med en regissör som även är van vid att själv stå framför kameran, eftersom en sådan regissör inte bara bryr sig om huvudpersonerna utan ger alla en chans att visa upp sig.


© MGM

David Duchovny och Minnie Driver känns naturliga och är duktiga i huvudrollerna. Duchovny har aldrig setts bättre än här, medan Driver har övertygat i inte minst Owning Mahowny (2003), där hon är utmärkt. Man får inte heller glömma de fyra farbröderna samt Bonnie Hunt och Jim Belushi, som alla har en skönt avslappnad jargong med varandra.


© MGM

Mycket av filmens värde ligger i värmen och hjärtat som visas upp. Filmen blir aldrig riktigt sentimental och sockersöt på det sätt som den skulle kunna bli, men samtidigt behövs det nästan en gnutta av det i en sådan här film. Om det inte finns blir det svårt att känna något, och man vill att en film ska få en att känna. Det hjälper förstås om man är upplagd för denna sorts film. Är man det är chansen stor att den går hem och bjuder på en lagom dos romantik som lämnar en nöjd.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.0

Finding Emily

Titel: Finding Emily
Genre: Komedi/Romantik
Land: Storbritannien/USA
År: 2026
Regi: Alicia MacDonald
I rollerna: Angourie Rice, Spike Fearn, Timothy Innes, Minnie Driver

Handling: När en hopplöst förälskad musiker får fel telefonnummer till sin drömtjej tar han hjälp av en målmedveten psykologistudent för att hitta henne. Jakten utvecklas till en kaotisk och humoristisk resa genom universitetsområdet, där de tvingas omvärdera både sina känslor och sina framtidsdrömmar.

Omdöme: Owen (Spike Fearn) försöker få ordning på sitt liv efter att hans mamma gått bort. Han bor med sin storebror och hans sambo i huset som deras mamma efterlämnat, men de är redo att sälja och gå vidare. Som aspirerande musiker har Owen fått ett jobb som ljudtekniker på en nattklubb. Där möter han en kväll sin drömtjej och känner direkt en stark koppling till henne. När hon behöver gå vidare med sina vänner ber han om hennes namn och nummer.


© Universal Pictures

När den kärlekskranke och hopplöst förälskade Owen ska ta kontakt med sin drömtjej upptäcker han att numret han fått saknar en siffra. Eftersom han bara vet att hon heter Emily och att hon går på det lokala universitetet i Manchester, är han fast besluten att hitta henne där. Där kommer han i kontakt med Emily Raine (Angourie Rice), en amerikansk psykologistudent vars examensarbete handlar om kärlek som en form av galenskap. När hon träffar Owen och hör hans desperation i kärlekens namn inser hon att han kan vara precis vad hon behöver som underlag för att slutföra sin examensuppsats.


© Universal Pictures

Vad som borde vara enkelt blir snabbt komplicerat när en siffra saknas i telefonnumret. Owen beter sig irrationellt, och hans storebror har sett ett liknande beteende förut när Owen fått för sig att han är kär i någon. Även andra i hans närhet börjar märka hur besatt han är av att hitta den här tjejen. Men frågan är om hon ens vill bli hittad. Tänk om hon med flit utelämnade en siffra? Som obotlig romantiker är han dock övertygad om att hon faktiskt var intresserad av honom.


© Universal Pictures

Filmen uppvisar två tydliga ansikten och kan i praktiken delas upp i två halvor som ger helt skilda intryck. Den första halvan inleds med en småromantisk premiss där Owen ger sig ut på jakt efter sin Emily. Han får hjälp av psykologistudenten Emily, som har en dold agenda han inte har en aning om. Det som drar ner första halvan är hur tydligt filmen vill vara politiskt korrekt. Nästan alla de kommer i kontakt med tillhör olika minoriteter, och det pratas om rättigheter och annat som tyvärr bryter den romantiska känslan. Det är inte direkt vad man vill se i en romantisk komedi.


© Universal Pictures

Under andra halvan tar sig filmen avsevärt. Det känns som att lekstunden är över och att vi äntligen kan lägga det tillrättalagda åt sidan för det vi kommit för att se. Halvvägs in börjar nämligen Owen och Emily få allt finare stunder tillsammans, och den romantiska ådran börjar falla på plats. Det är en drastisk förändring, och även om det är uppskattat undrar man varför filmen inte kunde vara så här från början.


© Universal Pictures

Eftersom filmen får ett tydligt uppsving blir det klart trevligare att spendera tid med Owen och Emily när de börjar finna varandra. En stor anledning till skiftet är att Owens musiktalang kommer fram, något som får tittaren och Emily att omvärdera honom. Han känns inte längre konstig och udda, utan som en genuin person som bara är sig själv och visar sig ha mer av värde än man först hade kunnat tro. Till slut får man alltså den romantiska komedi man var ute efter, även om det satt långt inne. Eftersom första halvan ligger på ett underkänt betyg och andra halvan är klart bättre, hamnar slutbetyget logiskt nog någonstans i mitten.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.0

The Beekeeper

Titel: The Beekeeper
Genre: Action/Thriller
Land: USA/Storbritannien
År: 2024
Regi: David Ayer
I rollerna: Jason Statham, Emmy Raver-Lampman, Bobby Naderi, Josh Hutcherson, Jeremy Irons, Minnie Driver

Handling: Adam Clay har dragit sig tillbaka från uppdraget som The Beekeeper - en statligt anställd som bara kallas in när landet är i uppenbar fara. Men när Adam upptäcker en konspiration i maktens absoluta toppskikt beslutar han sig för att återuppta sitt tunga uppdrag.

Omdöme: När förtexterna drar igång ökar förhoppningarna en aning på denna Jason Statham-film. Manus av Kurt Wimmer som en gång i tiden skrev och regisserade sci-fi/action-rökaren Equilibrium (2002) med Christian Bale. Regi av David Ayer som tidigare i sin karriär bl.a. hade gjort sevärda filmer som Harsh Times (2005) med Christian Bale, End of Watch (2012) med Jake Gyllenhaal samt Fury (2014) med Brad Pitt. Dessutom visar det sig att den alltid duktige Jeremy Irons står med i rollistan.


©Miramax

Adam Clay (Jason Statham) håller en låg profil och lever ett stillsamt liv som biodlare på en gård där han får bo i en lada hos Eloise Parker (Phylicia Rashad). Men när hon blir utsatt för en hackerattack av en grupp som lurar åt sig stora summor pengar av äldre människor, går det så långt att Clay hittar Eloise död i sitt hem.


©Miramax

Clay arresteras av dottern Verona "V" Parker (Emmy Raver-Lampman) som visar sig vara FBI-agent och hittar honom i sin mors hem när hon kommer på besök. När det visar sig att Clay inte låg bakom dödsfallet, vänder V all sin energi på att försöka komma åt hackergruppen tillsammans med sin kollega, FBI-agenten Wiley (Bobby Naderi). De har inte mycket lycka med sin utredning, men någon hittar och ger sig på hackergruppen. Denna någon är givetvis Adam Clay.


©Miramax

Adam Clay visar sig vara en enmansarmé som är fast besluten att hitta och eliminera de som orsakat hans väns död. Adam Clay har tidigare haft en topphemlig statlig tjänst kallad för The Beekeeper. En dödsmaskin som kallas in när ingen annan klarar av de svåraste uppdragen. Nu när han fått upp spåret efter Derek Danforth (Josh Hutcherson) och Wallace Westwyld (Jeremy Irons) som är hjärnorna bakom operationen, skyr han inga medel för att komma åt dem och eliminera dem.


©Miramax

På förhand var det smått ofrånkomligt att hoppas på något liknande som Mr. Majestyk (1974) med Charles Bronson. I det fallet en melonodlare som efter att ha ställts mot väggen slår tillbaka med full kraft mot de kriminella som gett sig på honom. I det här fallet en biodlare med Jason Statham som ska ge igen. Tyvärr blir det långt ifrån en lika trevlig resa med den här filmen som med den gamla godingen.


©Miramax

Det finns på tok för mycket som inte funkar med filmen för att man ska kunna uppskatta det som faktiskt funkar och det man velat se mer av. Det hela börjar med de två FBI-agenterna V och Wiley som är otrevliga och oprofessionella rakt igenom, i synnerhet V. Emmy Raver-Lampman som spelar henne känns som en TV-skådis som är felcastad för rollen. Tyvärr får de båda FBI-agenterna ganska stort utrymme och ska väl ge filmen lite humor och kaxighet som inte går hem för fem öre.


©Miramax

Vidare har vi allt som har att göra med hackergruppen där vi får ta del av olika slags callcenters där någon pajas styr och ställer när de ska lura gamlingar på deras besparingar. Detta borde tonats ner och gjorts seriösare. På så vis hade filmen fått mer djup och det hela hade gett filmen en ton som hade gjort att det känts mer på allvar än vad det gör nu. Jeremy Irons hade t.ex. varit ett utmärkt val att spela huvudskurken.


©Miramax

Vad som funkar desto bättre är det mesta när Jason Statham är i farten som Adam Clay/The Beekeeper. Han rensar upp ordentligt och det blir ju lite småkul när han sopar mattan med bovarna. Hård men rättvis och om inte myndigheterna tar hand om problemet gör han det gladeligen själv. Ett par scener blir också lite sköna när han på ett brutalt sätt tar till olika metoder och lämnar en rad lik efter sig som de båda FBI-agenterna hittar likt brödsmulor som leder dem i rätt riktning.


©Miramax

Allt som allt borde filmen uppskattas mer. Det är trots allt hjärnlös actionunderhållning som förväntat. Tyvärr är det för många saker som inte riktigt klickar och stör helheten. Den borde varit seriösare med FBI-agenterna och hackergruppen vilket i sin tur hade gjort att scenerna med Statham hade varit pricken över i:et. Nu blir det runt 25% som funkar och resten är inte tillräckligt bra eller seriöst.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 6.7