Libel

Titel: Libel / Misstänkt
Genre: Drama/Mysterium
Land: Storbritannien/USA
År: 1959
Regi: Anthony Asquith
I rollerna: Dirk Bogarde, Olivia de Havilland, Paul Massie, Robert Morley, Wilfrid Hyde-White, Anthony Dawson, Robert Shaw

Handling: Sir Mark Loddon har svårt att minnas allt som hände under kriget. Efter att ha visat upp sitt dekadenta hem på TV anklagar en före detta armékompis honom för att vara någon annan än den han utger sig för att vara.

Omdöme: Kanadensiske veteranen från andra världskriget, Jeffrey Buckenham (Paul Massie), befinner sig i London under några dagar. Av en slump får han i ett TV-program syn på en man han känner igen - Sir Mark Loddon (Dirk Bogarde), som tillsammans med sin fru Lady Margaret "Maggie" Loddon (Olivia de Havilland) visar upp parets flotta hem för tittarna.


© MGM

Jeffrey söker upp Sir Loddon och det visar sig att de kände varandra under andra världskriget, då de var tillfångatagna. Jeffrey är övertygad om att Sir Loddon i själva verket är Frank Wellney (Dirk Bogarde), en aspirerande brittisk skådespelare som satt i fånglägret tillsammans med dem. Eftersom Frank var Sir Loddons dubbelgångare misstänker Jeffrey att det var Sir Loddon som dog vid ett rymningsförsök, och att Frank tog över hans identitet.


© MGM

Till en början vill inte Mark besvara anklagelserna, men när Jeffrey går till en skvallerblaska tvingas han rentvå sitt namn med stöd av Maggie. Under rättegången försöker Sir Wilfred (Robert Morley) försvara Sir Mark Loddons heder och ställs mot den sluge åklagaren Hubert Foxley (Wilfrid Hyde-White). Det blir ett uppseendeväckande fall som kommer gräva djupt för att försöka få fram sanningen.


© MGM

Filmen är lite av ett klassiskt brittiskt melodrama. Vi förstår ungefär hur det ligger till, men frågan är hur den kommer välja att presentera historien, och om det dyker upp något överraskningsmoment längs vägen. När det visar sig bli ett rättegångsdrama av det hela, känns det helt rätt. Det hade nog inte blivit lika intressant om det bara hade kretsat kring paret Loddon och Jeffrey som utpressar Mark.


© MGM

Vi får alltså ett rättegångsdrama, vilket passar bra, eftersom britterna alltid haft många duktiga skådespelare för den typen av dynamiska scener. Två typiskt torra britter, Robert Morley och Wilfrid Hyde-White, ställs mot varandra i rättegångssalen, vilket tillför lite humor. Dessutom dyker två gamla Bond-skurkar upp - Anthony Dawson som kusin Gerald och Robert Shaw i en liten roll som fotograf.


© MGM

Filmen har definitivt något, men samtidigt är den inte tillräckligt minnesvärd eller annorlunda för att direkt sticka ut. Givetvis får man någon vändning längs vägen och twist på slutet, men man känner att det blir lite väl otroligt med för många sammanträffanden. En ytterligare twist som förklarade allt hade därför varit passande. Nu lämnas man med en känsla av att det inte är helt logiskt, vilket sänker helhetsupplevelsen en aning.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.2

The Human Factor

Titel: The Human Factor / Den mänskliga faktorn
Genre: Drama/Thriller
Land: Storbritannien
År: 1979
Regi: Otto Preminger
I rollerna: Nicol Williamson, Iman, Richard Attenborough, Robert Morley, John Gielgud

Handling: När en läcka upptäcks inom den brittiska underrättelsetjänstens afrikanska avdelning, kopplas den nya säkerhetschefen in för att utreda händelsen.

Omdöme: Spionfilm baserad på en bok av Graham Greene i stil med John le Carré. Maurice Castle (Nicol Williamson) har jobbat för brittiska underrättelsetjänsten MI6 i 15 års tid och jobbar på den afrikanska avdelningen. Nu har MI6 fått information från en rysk avhoppare om att det finns en läcka inom den afrikanska avdelningen. Castle och hans kollega Arthur Davis (Derek Jacobi) synas nu extra noga av nya säkerhetschefen överste John Daintry (Richard Attenborough).


© Rank Film Distributors

Castle, som varit verksam i Sydafrika där han träffade sin nuvarande fru Sarah (Iman), fortsätter sitt inrutade och vardagliga liv. När han inte är på det händelsefattiga kontoret är han hemma med Sarah och sonen eller så införskaffar han böcker som är hans älskade och förmodligen enda tidsfördriv.


© Rank Film Distributors

Dagarna går runt runt för Castle, men kollegan Davis, som är singel och gillar att gå ut, dricka och ragga upp kvinnor, börjar bli obekväm med att han följs efter av MI6 som spanar på honom. De misstänker alltmer att han kan vara läckan, något Castle inte köper då han känner honom väl. Men vad händer när MI6 beslutar sig för att göra sig av med läckan?


© Rank Film Distributors

Veteranregissören Otto Preminger tog sig an denna spionhistoria vilket blev hans sista film. En brittisk produktion som inte hade något stort produktionsbolag som finansierade vilket fick Preminger att vända sig till mindre finansiärer. Men när det strulade med finansieringen under produktionen tvingades han sälja konst och en villa i Frankrike för att kunna slutföra filmen. En film som blev en ekonomisk flopp.


© Rank Film Distributors

Filmen har tyvärr en känsla av brittisk sunkighet vad gäller fotot. Produktionskvalitén är helt enkelt inte den bästa och det känns till stor del som en brittisk TV-produktion. Definitivt inte en nivå som skulle kunna förväntas av en erfaren och duktig regissör som Otto Preminger. Det drar ner helhetsintrycket för filmen som absolut hade kunnat få ett lyft om produktionen och fotot hållit en högre standard.


© Rank Film Distributors

Trots sina brister i produktionen har filmen en ganska invecklad spionhistoria som man gärna vill se vart den ska leda. Graham Greene hade sagt att han ville visa upp en mer alldaglig spionhistoria så som det faktiskt ser ut. Och det får man säga att filmen lyckas bra med. Det är inga avancerade tekniska prylar eller en massa action. Istället är det en smart historia som puttrar på i ett passande sävligt spiontempo.


© Rank Film Distributors

En sak som gör att det funkar någorlunda väl är gedigna brittiska skådespelare. De anförs av Nicol Williamson i huvudrollen som gör en bra prestation som vardaglige spionen Maurice Castle. De flesta känns klart passande och flera ansikten känns igen i birollerna. En som dock sticker ut i lite negativ bemärkelse är Iman i rollen som Castles afrikanska fru. Hon gjorde här sin filmdebut och det märks att hon i grunden var modell då hon är svag. Men det är inget som direkt sänker filmen.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
2 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.1

When Eight Bells Toll

Titel: When Eight Bells Toll / Åtta glas
Genre: Action/Äventyr/Mysterium
Land: Storbritannien
År: 1971
Regi: Etienne Périer
I rollerna: Anthony Hopkins, Robert Morley, Nathalie Delon, Jack Hawkins

Handling: Fartyg börjar försvinna spårlöst med värdesaker i lasten. Det blir Philip Calverts sak att ta itu med problemet.

Omdöme: Efter att flera fartyg och dess besättning försvunnit utanför Skottlands kust, kopplas agenten Philip Calvert (Anthony Hopkins) in på fallet. Tillsammans med en kollega utger de sig för att vara marinbiologer som forskar i området. De kommer bl.a. i kontakt med en misstänkt i form av Sir Anthony Skouras (Jack Hawkins) och hans fru Charlotte (Nathalie Delon) som lagt till i området med sin lyxyacht.


© Rank Film Distributors

Calverts överordnade Arthur Arnford-Jones även kallad farbror Arthur (Robert Morley) är föga imponerad över Calverts meriter och vill se resultat innan han är nöjd. Arthur är en klassisk pompös brittisk chef som ser ner på alla som har lägre rang eller samhällsklass. Calvert bryr sig dock inte nämnvärt och kör sitt race. Han är trots allt kommendörkapten och har därför ett och annat att säga till om.


© Rank Film Distributors

Producenterna hade anlitat Alistair MacLean att skriva ett par historier som skulle filmatiseras. Den första var succén Where Eagles Dare (1968). Med denna var det tänkt att filmen skulle bjuda på ett James Bond-äventyr som skulle rivalisera den världskända agenten. Sean Connery hade gått ut med att han inte skulle spela Bond något mer och producenterna såg en chans att kliva in och ta över manteln. Det planerades åtminstone två till filmer med Philip Calvert, men då filmen inte blev något hit skrotades idén.


© Rank Film Distributors

Det intressantaste valet man gjorde var att satsa på Anthony Hopkins i huvudrollen. Det kom att bli hans första huvudroll i en film och även om han hade visat att han var en skicklig klassisk skådespelare, var han inte en typisk actionskådis. Och det märks. Han är ok i rollen men han har inte grunden för att vara en actionskådespelare. Å andra sidan varken sänker eller höjer han filmen om man ska vara ärlig.


© Rank Film Distributors

Den största missen var att plocka in en oprövad belgisk regissör i form av Etienne Périer som tidigare endast hade jobbat på lågbudgetfilmer. Förmodligen ville man hålla nere kostnaderna och snålheten lönade sig inte. Inte heller den så viktiga musiken är lyckad av Walter Stott. Egentligen inte så tokig under de lugnare partierna men under spännings- och actionscenerna blir det svagt och känns som från en sunkig TV-serie från 60-talet. Noterbar läsning att Walter Stott blev Angela Morley efter ett könsbyte 1972 och Oscarsnominerades två gånger under 70-talet för bästa låt.


© Rank Film Distributors

Det är inte i närheten av att vara ett storslaget agentäventyr som James Bond-filmerna. Det känns helt enkelt som man hållit nere kostnaderna och resultatet blir en fattigmans-Bond. Ljussättningen är t.ex. påtagligt brittisk, precis som det grå och trista vädret och landskapet. Det är rått, ruggigt och regnigt. Hade det t.ex. utspelats vid Medelhavet hade det genast gett produktionen lite mer klass, vilket den hade behövt.


© Rank Film Distributors

Handlingen är det egentligen inget fel på och på sätt och vis får man ett klassiskt actionäventyr med agenten Philip Calvert i spetsen. Det finns också några överraskningar längs vägen som gör att historien inte bara blir enformig eller en actionrökare utan poäng. Så värst mycket action är det egentligen inte att tala om men det puttrar på lite lätt lagom för att hålla uppe intresset. Man kan dock förstå varför det inte blev en fortsättning eftersom produktionen missar mer än den träffar. Då ska man hellre se den desto mer lyckade The Ipcress File (1965) med Michael Caine som Harry Palmer. I det fallet fick den ett par uppföljare, även om de inte var i samma klass.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
2 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.0