She Rides Shotgun

Titel: She Rides Shotgun
Genre: Kriminalare/Drama/Thriller
Land: USA
År: 2025
Regi: Nick Rowland
I rollerna: Taron Egerton, Ana Sophia Heger, Rob Yang, John Carroll Lynch

Handling: Nyligen frigiven från fängelset och dödsmärkt av obevekliga fiender, måste Nate nu skydda sin 11-åriga dotter Polly till varje pris. Med knappa resurser och ingen att lita på, skapar Nate och Polly ett starkt band när han visar henne hur man kämpar och överlever - och hon lär honom vad villkorslös kärlek verkligen innebär.

Omdöme: 11-åriga Polly (Ana Sophia Heger) väntar på att hennes mamma ska hämta upp henne från skolan. Istället dyker hennes far Nate (Taron Egerton) upp. Nate har inte varit en del av sin dotters liv eftersom han suttit i fängelse. Nu har han kommit ut men det är ingen artighetsvisit han gör. Istället plockar han med Polly för att försöka hålla henne säker då någon är ute efter de båda.


© Lionsgate

Polly kommer nu tas med på en färd som innebär osäkerhet och fara, men även en chans att spendera tid med sin pappa och skapa ett starkt band när de försöker hålla sig undan. Dels är det en farlig grupp som kallas för Aryan Steel som dödsmärkt far och dotter eftersom Nate trampat dem på tårna inne i fängelset. Dels är det polisen som misstänker Nate för mord och kidnappningen av sin dotter.


© Lionsgate

Ingen mainstreamfilm från Hollywood utan snarare något av en indie- och festivalfilm. Ganska skönt som omväxling ibland där tempot är lite lägre och man får en mänsklig historia att följa. Det blir inte särskilt svårt att känna för inte minst Polly då Ana Sophia Heger spelar rollen bra. Hon uppvisar naturliga känslor som karaktären går igenom men även en styrka som krävs med tanke på situationen de hamnar i. Ibland kommer faktiskt unga Natalie Portman från Léon (1994) upp i tankarna.


© Lionsgate

Taron Egerton, som bl.a. setts i Kingsman-filmerna, visar en lite annan sida här. Man märker att han gått in för rollen och med tanke på att han varit med och producerat filmen har den nog betytt en del för honom. Han sköter sig också bra och man känner att han har ett fint samspel med sin unga motspelerska.


© Lionsgate

Filmen skapar god stämning nästan från början och det håller sedan i sig när Nate och Polly ger sig ut på vägarna. Bra musik är alltid viktig och det får man här. En sak som man sitter och tänker på under filmen är om den kanske kommer kännas för lång då speltiden är på runt två timmar. Men det känns inte direkt så även om den ibland tar lite längre tid på sig för att berätta sin historia. En historia som för övrigt bygger på en bok.


© Lionsgate

Är det något som håller tillbaka filmen en aning från något mer så är det framförallt två saker. Den ena stavas Rob Yang i rollen som polisdetektiven John Park. Han är något svagare än de övriga och kan inte matcha de två i huvudrollen vilket är lite synd. Det andra är att filmen tappar en aning under andra halvan. Intressant nog i samband med att Park får större utrymme. Vägen fram till upplösningen kunde också varit bättre även om filmen avslutar ganska starkt. Gillar en hel del med filmen men den klarar inte en svag fyra p.g.a. nämnda saker, vilket främst är andra halvan till sista tredjedelen av filmen.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.2

The Untouchables

Titel: The Untouchables / De omutbara
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1987
Regi: Brian De Palma
I rollerna: Kevin Costner, Sean Connery, Andy Garcia, Charles Martin Smith, Robert De Niro, Richard Bradford, Patricia Clarkson

Handling: Al Capone styr Chicago med järnhand. Ingen kan komma åt honom. Ingen kan stoppa honom. Tills Elliot Ness och några utvalda män beslutar sig för att få honom på fall.

Omdöme: Den federala agenten Eliot Ness (Kevin Costner) har i uppgift att sätta stopp för den illegala alkoholdistributionen under förbudstiden i 1930-talets Chicago. Al Capone (Robert De Niro) har fingrarna i de flesta brottsligheterna som begås i staden. Men att komma åt honom är allt annat än enkelt eftersom han mutar allt och alla, inklusive polisen och hela vägen upp till stadens borgmästare.


© Paramount Pictures

Eliot Ness inser att det enda sättet att ha en chans att komma åt Al Capone är genom att organisera en liten grupp ärliga män. Han rekryterar veteranpolisen Jim Malone (Sean Connery), den lovande nyligen utexaminerade polisen George Stone (Andy Garcia) samt revisorn Oscar Wallace (Charles Martin Smith). Gruppen kommer att kallas för The Untouchables - De omutbara.


© Paramount Pictures

Inspirerat av verkliga händelser har Brian De Palma och filmmakarna tagit sig vissa friheter i att berätta denna historia. En historia som är en klassisk berättelse om gott mot ont. Om ett par män som är övertygade om att det goda måste segra även om det kan kosta dem livet. Det enkla vore att blunda för Al Capones illegala verksamhet och få en nätt liten summa i fickan varje månad. Men då skulle Chicago sjunka allt djupare i korruption och brottslighet.


© Paramount Pictures

Ennio Morricone står för musiken och det är i mångt och mycket filmens hjärtslag som håller tempot. En blandning av toner från spaghettivästerns, eurocrime och lite mer storslagna filmer som han stått för tidigare i sin karriär. Oftast bra och passande, inte minst då det nästan blir lite som en slags västern i storstadsmiljö.


© Paramount Pictures

Gillar kvartetten omutbara. De anförs av Kevin Costner men det är utan tvekan som bäst när Sean Connery styr och ställer i sin Oscarsvinnande biroll. Han agerar fadersfiguren i gruppen och Jim Malone lever på sina street smarts. Svårt att säga emot honom när han talar. Och för det mesta har han rätt och levererar resultat.


© Paramount Pictures

Något filmen gör bra är att man börjar bry sig om kvartetten. Det är helt enkelt svårt att inte heja på hjältarna i det här fallet. De är något av underdogs trots allt då ingen riktigt tror på dem. Och ju effektivare de blir, ju farligare blir det för dem eftersom Capone tänker se till att tysta dem en gång för alla med hjälp av sina utsända män.


© Paramount Pictures

Lite intressant att en av filmens mest ikoniska scener, som utspelar sig på tågstationen Union Station, hade jag fått för mig att filmen avslutade med. Så är inte fallet men det är en minnesvärd sekvens som satt sig och sticker ut. En annan scen som sätter sig är påhälsningen som Malone får. Det är starkt och gripande, vilket även har att göra med att filmen lyckats få en att bry sig om de omutbara.


© Paramount Pictures

Det är tveklöst en klassfilm som rakt igenom håller en hög nivå i det mesta. Även om Brian De Palma gjorde en del filmer där emellan, har filmen en del likheter med hans tidigare film Scarface (1983) och senare film Carlito's Way (1993). I samtliga fall är det brottets bana som synas och även om det här går ut på att bekämpa den organiserade brottsligheten, har filmerna lite samma stil och känsla över sig. Framförallt är det tre utmärkta filmer som man blir sugen på att återbesöka med jämna mellanrum.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 7.8

Dead Calm

Titel: Dead Calm / Lugnt vatten
Genre: Thriller
Land: Australien
År: 1989
Regi: Phillip Noyce
I rollerna: Sam Neill, Nicole Kidman, Billy Zane

Handling: John och Rae Ingram ger sig ut på havet för att försöka komma över sin sons död. Ute till havs ser de en man i en jolle ge sig av från ett fartyg. Han påstår att alla ombord dött av matförgiftning. Men snart upptäcker John och Rae på ett ohyggligt sätt att mannen ljuger.

Omdöme: Efter att ha förlorat sin unge son i en olycka, bestämmer sig John (Sam Neill) för att ta med sin fru Rae (Nicole Kidman) bort från allt. De beger sig ut till havs utanför Australiens kust med sin yacht. Tanken är att de, främst Rae, ska samla sina tankar och kunna gå vidare efter tragedin. Och det verkar göra susen då de ett par veckor senare börjar kunna uppskatta livet igen utan en annan människa i sikte.


© Warner Bros.

Så händer det. De får sikte på ett mindre fartyg som verkar ha gått igenom en tuff tid. Från fartyget ser de en jolle i rask takt bege sig mot dem. I jollen befinner sig endast en person, en man som visar sig vara Hughie Warriner (Billy Zane). Förskräckt berättar han om vad som hänt ombord och att han är den enda överlevande efter att matförgiftning dödat de övriga ombord.


© Warner Bros.

John, som är en erfaren fartygskapten, bestämmer sig för att ta sig till det övergivna fartyget och inspektera det. Hughie är vettskrämd och tänker inte sätta sin fot på det sjunkande fartyget igen. Men när John lämnar yachten lämnar han sin fru med vad som visar sig vara en galning. Mardrömmen är ett faktum och det finns ingen som kan hjälpa dem. De enda som kan göra något åt situationen är de själva.


© Warner Bros.

Alltid lite vanskligt när en hel film ska utspela sig på en och samma plats. Nu är det dock inte riktigt så här då filmen utspelar sig på mer än bara yachten. Dessutom har vi ju havet runt omkring yachten och det andra fartyget. Filmen lyckas variera sig tillräckligt för att inte bli enformig och upprepande, vilket annars hade kunnat bli fallet. Det bygger trots allt på en bok (som Orson Welles försökte filmatisera redan i slutet av 1960-talet, men som aldrig blev klar) och storyn håller bra klass.


© Warner Bros.

Vi har tre karaktärer som alla spelas bra av sina respektive skådespelare. Tre roller som alla drar sitt strå till stacken. Den mystiske främlingen uppvisar uppenbara psykopatiska tendenser och Rae får utstå en hel del psykisk men även fysisk terror. Hon tvingas göra vad som krävs för att inte bara överleva utan även rädda sin make som behöver hennes hjälp. Att överlista och komma undan en psykopat är dock lättare sagt än gjort.


© Warner Bros.

Det är god stämning där ute på yachten och det hjälper även att det är sent 80-tal vilket ger det hela en lite nostalgisk look och känsla. En modernare film hade nog förstört en del av stämningen med snabba klipp och gjort det hela till mer av en skräckfilm än en renodlad psykologisk thriller som det är nu.


© Warner Bros.

En bra film och thriller för den delen är värd att återbesökas med jämna mellanrum. Även om filmen setts tidigare och en del minns från den, lyckas den ändå dra in en tidigt. Det blir även per automatik en del sommarkänsla över filmen med tanke på det (mestadels) fina vädret ute till havs. Ganska perfekt att se en lugn och tyst sommarnatt och låta spänningen greppa tag i en ordentligt.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 6.8

Force 10 from Navarone

Titel: Force 10 from Navarone / Styrka 10 från Navarone
Genre: Action/Äventyr/Krig
Land: Storbritannien
År: 1978
Regi: Guy Hamilton
I rollerna: Harrison Ford, Robert Shaw, Edward Fox, Franco Nero, Barbara Bach, Carl Weathers, Richard Kiel

Handling: Under andra världskriget får major Mallory och sprängämnesexperten Miller, veteraner från attacken mot ön Navarone, i uppdrag att hitta och likvidera en tysk agent som har infiltrerat jugoslaviska partisaner. De båda skickas med "Styrka 10" under befäl av överste Barnsby, en specialstyrka med ett hemligt uppdrag.

Omdöme: Efter succén med The Guns of Navarone (1961) ville man år 1967 göra en uppföljare. Tanken var att Gregory Peck, Anthony Quinn och David Niven skulle reprisera sina roller. Men de behövde ha materialet att jobba med. Alistair MacLean, som hade skrivit boken som den första filmen byggde på, skrev till slut denna uppföljare år 1968 men det skulle ta tio år till innan filmen äntligen producerades. Då var trion skådespelare för gamla för rollerna och den första filmen var inte längre lika aktuell.


© MGM/Columbia Pictures

Brittiska underrättelsetjänsten har fått reda på att tyske spionen "Nicolai", som tidigare förrått Navarone-uppdraget, nu infiltrerat de jugoslaviska partisanerna under namnet kapten Lescovar. Major Mallory (Robert Shaw) och sprängämnesexperten sergeant Miller (Edward Fox) ska skickas till ockuperade Jugoslavien med hjälp av "Styrka 10" ledda av överstelöjtnant Barnsby (Harrison Ford). De har i sin tur ett eget uppdrag som de i hemlighet ska genomföra på plats i Jugoslavien.


© MGM/Columbia Pictures

Efter en något svajig första halvtimme då de två britterna och "Styrka 10" beger sig mot Jugoslavien, tar sig det hela när tyskarna gör sitt inträde i historien. Här träffar våra hjältar på kapten Drazak (Richard Kiel) och Maritza (Barbara Bach) som kollaborerar med tyskarna. Men de kommer även i kontakt med partisanerna med kapten Lescovar (Franco Nero) i spetsen. De båda uppdragen kan börja där britterna och amerikanarna måste samarbeta för att ha en chans att fullborda sina respektive uppdrag.


© MGM/Columbia Pictures

De som ser den här filmen som en ren uppföljare och fortsättning på The Guns of Navarone (1961) kan nog bli lite besvikna. Personligen ses filmen som en fristående film som förvisso har en del av samma karaktärer, åtminstone till namnen och utspelar sig i samma sfär, men man gör nog bäst i att försöka se filmen blankt och utan några förväntningar.


© MGM/Columbia Pictures

Inledningen är som sagt något svag när de flyger mot sitt mål. Det är liksom lite B med musiken, flygscenerna och det har en viss studiokänsla över sig. Men man har trots allt gamle Bond-regissören Guy Hamilton bakom spakarna och musiken står Ron Goodwin för som gjorde den så passande musiken till favoriten Where Eagles Dare (1968), även det ett Alistair MacLean-skrivet krigsäventyr. Och man får säga att både regin och musiken tar sig under filmens gång, utan att för den delen nå klassiker-status.


© MGM/Columbia Pictures

Egentligen inget fel på skådespelarvalen. Harrison Ford hade gjort Star Wars (1977) och Robert Shaw hade Jaws (1975). Edward Fox spelade minnesvärt Schakalen i The Day of the Jackal (1973) och Carl Weathers var med i Rocky (1976). Franco Nero var främst stor hemma i Italien och passar bra som kapten Lescovar. Och så har vi Barbara Bach och Richard Kiel som båda var med i Bond-filmen The Spy Who Loved Me (1977).


© MGM/Columbia Pictures

Något som är bra med historien är att vi inte bara har ett uppdrag utan två. Så samtidigt som den lilla gruppen elitsoldater ska spränga något i luften, har de den tyske spionen att akta sig för. Det blir sabotage som försvårar deras uppdrag. Och det blir faktiskt ganska trevligt till slut när inte minst Mallory och Barnsby samarbetar för att hjälpa varandra på det livsfarliga uppdraget i Jugoslavien.


© MGM/Columbia Pictures

Inte så ofta man ser filmer utspela sig så pass mycket i forna Jugoslavien som här. En bra skådeplats får sägas, speciellt när det handlar om bron och dammen som hamnar i blickfånget. Filmen blir även till ett trevligt krigsäventyr som faktiskt är bättre än väntat i vissa avseenden. Visst kan den inte mäta sig med klassikerna The Guns of Navarone (1961) och Where Eagles Dare (1968), men det blir lite av en blandning mellan de två filmerna. Dock med en något svag inledning och ett lite utdraget slut. Men överlag får man ändå känna sig nöjd, så länge man alltså inte förväntar sig för mycket.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.4

The Morning After

Titel: The Morning After / Mellan midnatt och gryning
Genre: Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1986
Regi: Sidney Lumet
I rollerna: Jane Fonda, Jeff Bridges, Raul Julia, Rick Rossovich, Kathy Bates

Handling: En kvinna vaknar upp en morgon bredvid en mördad man. Gjorde hon det själv? Och om inte - är hon då i fara?

Omdöme: Den avdankade skådespelerskan Viveca Van Loren, vars riktiga namn är Alexandra "Alex" Sternbergen (Jane Fonda), vaknar upp i en säng bredvid en död man som blivit knivhuggen i bröstet. Alex har inget minne av hur hon hamnat där och hon känner inte mannen som visar sig vara en regissör av kontroversiella nakenfilmer.


© 20th Century Fox

Den alkoholiserade Alex, som haft trubbel med rättvisan tidigare, vänder sig till sin bästa vän Jacky (Raul Julia) som driver en frisörsalong. Hon väljer att städa lägenheten ordentligt för att ta bort alla spår av att hon varit där. Hon träffar Turner Kendall (Jeff Bridges) som hjälper henne ur en knipa men efter att ha tagit till flaskan på nytt hamnar hon i trubbel igen. Frågan är om hon kan lita på Turner.


© 20th Century Fox

Sidney Lumet var en toppregissör men allt han gjorde höll inte högsta klass. Detta var en film som hade setts tidigare men uppenbarligen lämnade den inte några direkta spår efter sig. Fast det gör ju att det är passande att se om när man är upplagd för en thriller.


© 20th Century Fox

Jane Fonda, som Oscarsnominerades för sin roll, har aldrig varit en personlig favorit även om det är en duktig skådespelerska som gjort en del bra roller och filmer. Då uppskattas Jeff Bridges desto mer och tycker de funkar ihop utan att det skulle spraka om dem.


© 20th Century Fox

Filmens öppning och en bit in i filmen har känslan av en film-noir i stilen, fast inte en av de klassiska sådana utan snarare mer av en B-film i genren. Sådant kan vara småtrevligt även om man känner att de saknar en bit upp till de bästa på alla sätt och vis. Det kan man också säga om denna thriller som är lite av en lättviktare som funkar att se utan att sticka ut.


© 20th Century Fox

Man har en del kvalitet i form av regissören, skådespelarna och till viss del fotot som är helt ok. Men det lyckas inte matchas av manuset och inte minst musiken som håller lite lägre klass. Särskilt musiken har svårt att övertyga och låter mer som en TV-film än en storfilm som det ändå ska vara.


© 20th Century Fox

Intressant nog var detta den enda filmen Sidney Lumet gjorde i Hollywood då han inte gillade det där. Los Angeles passar historien så det är inget fel på skådeplatsen men kanske var han inte helt motiverad att göra filmen där. Hur det än ligger till puttrar den på i ett ganska sävligt tempo, har en del spänningsinslag men det är inte någon nagelbitare. Det utvecklas nästan mer till en romantisk historia som överskuggar resten. Även om det inte är någon toppfilm är den ändå ok för stunden, varken mer eller mindre.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 5.9

F1

Titel: F1 / F1: The Movie
Genre: Action/Drama/Sport
Land: USA
År: 2025
Regi: Joseph Kosinski
I rollerna: Brad Pitt, Damson Idris, Kerry Condon, Javier Bardem, Kim Bodnia, Shea Whigham

Handling: Sonny Hayes var Formel 1:s mest lovande stjärnskott på 90-talet, tills en olycka på banan nästan satte punkt för hans karriär. Trettio år senare är han en kringflackande hyrbar racerförare när han kontaktas av sin tidigare lagkamrat Ruben Cervantes, ägare till ett kämpande Formel 1-stall på randen till kollaps. Ruben övertalar Sonny att göra comeback i Formel 1, en sista chans för att rädda teamet och bli världsmästare.

Omdöme: Sonny Hayes (Brad Pitt) är en duktig racerförare som kommit upp en bit över 50-års strecket. Han lever i sin van och tar en dag i taget. Han kör inte för pengarnas skull eller för att stå i rampljuset utan för att han älskar racing. En dag blir han uppsökt av Ruben Cervantes (Javier Bardem). Ruben var en tidigare stallkamrat till Sonny när de båda körde Formel 1 på 90-talet. Numera äger Ruben ett Formel 1-stall som är i behov av hjälp.


© Warner Bros./Apple Original Films

Ruben ger Sonny en chans att återvända till F1-cirkusen och avsluta det han påbörjade för 30 år sedan. Stallet har en lovande nykomling i Joshua Pearce (Damson Idris), men de behöver en veteran som kan agera som mentor. De har halva säsongen på sig, nio lopp, att vinna ett lopp. Om inte riskerar Ruben att förlora sitt stall tack vare en klausul i kontraktet.


© Warner Bros./Apple Original Films

Sonny ställer upp för sin gamle vän och börjar genast jobba med stallet för att göra ändringar på bilen. Sonnys stil ses av många som arrogant, inte minst stallets tekniska direktör Kate McKenna (Kerry Condon) som är ansvarig för designen och tekniken. Men hon och de övriga värmer inför vad Sonny har att erbjuda när de märker att han faktiskt kör för teamet och inte bara för sig själv.


© Warner Bros./Apple Original Films

Demonproducenten Jerry Bruckheimer kan det här med storfilmer och hans namn är lite av en garanti på att man får en storslagen film med extra allt. Han har tagit hjälp av Hans Zimmer för att ge filmen den rätta stämningen och det lyckas han med. Zimmers musik håller bra klass, men den borde använts klart mer än den gör. Istället används flera låtar som inte alltid håller högsta klass så varje gång Zimmers musik är med höjs nivån.


© Warner Bros./Apple Original Films

Storyn med de två rivaliserande stallkamraterna där vi har en nykomling och en veteran känns något krystad redan från början. Sonny och Joshua har båda stora egon och har därför svårt att vinna ens sympatier med hur de är. Två karaktärer som på sätt och vis är varandras raka motsatser även om de lär sig att samarbeta för stallets bästa. Det betyder dock inte att de lyckas få en att gilla dem och de känns inte alltid direkt proffsiga, varken på eller utanför banan.


© Warner Bros./Apple Original Films

På sätt och vis känns filmen faktiskt lite som en modern Days of Thunder (1990), även det en Jerry Bruckheimer-produktion och där Hans Zimmer också gjorde musiken, deras första samarbete för övrigt. Filmen lär mycket riktigt ha varit föreslagen som en uppföljare till nämnda film så likheterna finns helt klart där.


© Warner Bros./Apple Original Films

Något man var lite orolig över var om filmen skulle använda sig av en massa CGI-effekter för själva racingen och annat. Det ser dock äkta ut då man har använt sig av riktiga bilar och filmat på plats på banorna runt om i världen. Trots det saknas något. Racingkänslan finns till stor del där men filmen har lite svårt att engagera fullt ut. Kanske för att man inte riktigt bryr sig om karaktärerna och deras metoder känns inte direkt trovärdiga. De skulle bli diskvalificerade och utslängda om de höll på som de gör. Så det är lite synd att filmen inte försökt hålla en högra trovärdighetsfaktor, speciellt när de trots allt använt sig av riktiga F1-förare runt dem.


© Warner Bros./Apple Original Films

Personligen hade jag velat se historien utspela sig under 90-talet. Tiden som man får se ett par gånger i form av drömmarna Sonny har från en olycka. Man hade också kunnat få med flera förare och karaktärer att följa istället för endast de två i stallet. På så vis hade man kunnat skapa något större och kanske fått en att bry sig mer om de olika personligheterna. Plus att det hade blivit mer kännbart och gripande med olyckor och annat då sporten inte var lika säker på 90-talet.


© Warner Bros./Apple Original Films

Sammanfattningsvis hade man trots allt hoppats på något mer. Det är en klart välgjord racingfilm och man hade kanske inte kunnat kräva mer av just den aspekten. Samtidigt är karaktärerna inte tillräckligt intressanta eller sympatiska för att engagera en i storyn med ett manus som är ganska ordinärt får sägas. Det är inte den bästa racingfilmen som setts men visst är den sevärd. Man kan dock kräva lite mer och den allra högsta nivån når den inte, även om den får till det på sina håll.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.9