Internal Affairs

Titel: Internal Affairs / Misstänkta förbindelser
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1990
Regi: Mike Figgis
I rollerna: Andy Garcia, Richard Gere, Nancy Travis, Laurie Metcalf, William Baldwin, Annabella Sciorra, Michael Beach, Richard Bradford, Xander Berkeley, Elijah Wood

Handling: En ung polis börjar jobba på Los Angeles-polisens avdelning för interna utredningar. Han blir besatt av tanken på att få fast en självsäker, korrumperad snut.

Omdöme: När polisen Raymond Avilla (Andy Garcia) börjar jobba som internutredare inom Los Angeles-polisen, får han Amy Wallace (Laurie Metcalf) som partner. Han lär sig ett och annat av henne medan hon tidigt ser att Raymond är en duktig och mycket driven polis. Deras första fall blir att utreda LA-polisen Van Stretch (William Baldwin) som hamnat i trubbel för tredje gången senaste året. Raymond gick polisutbildningen med Van men försäkrar Amy om att han inte kommer låta det påverka sitt omdöme.


© Paramount Pictures

När utredningen fortlöper dyker ett namn ständigt upp - Dennis Peck (Richard Gere). Han är en kollega och vän till Van Stretch. Dennis nämns ofta som en av Los Angeles bästa poliser men han har inte avancerat från sin tjänst som patrullerande polis, något som lär vara för att han själv vill ha det så.


© Paramount Pictures

Som det visar sig är Dennis Peck en duktig polis och smart, men han är även manipulativ. Han hjälper sina kollegor så de gillar honom men även står i skuld till honom. Det och annat han har på dem gör att han har en hållhake på dem ifall han behöver en gentjänst. Raymond och Amy upptäcker att Dennis Peck inte bara kan vara korrumperad vad gäller pengar utan även ligga bakom dödsfall.


© Paramount Pictures

Det här är en typ av film som uppskattas när den görs rätt. En film som hade setts en gång i tiden. Kom ihåg att den gillades men annars mindes inget från den förutom att Richard Gere och Andy Garcia var med. Regin står britten Mike Figgis för som här gjorde sin andra film där den första var den mindre lyckade Stormy Monday (1988). Till en början tänker man på att fotot inte är så där varmt och behagligt som Los Angeles-baserade filmer brukar ha. Istället är det lite av ett brittiskt skimmer över filmen, åtminstone till en början.


© Paramount Pictures

Filmen har en del som talar för den. Allt börjar med skådespelarna och karaktärerna. Richard Gere går emot sina vanliga roller och får spela en elaking som Dennis Peck. Och han gör det övertygande. Man känner att Dennis är i kontroll och vet vilka knappar han ska trycka på för att få som han vill. Andy Garcia är alltid duktig och man vet vad man får. Raymond låter dock sina känslor styra lite för mycket vilket Dennis utnyttjar. De båda lär inte ha kommit överens under inspelningen, men trots det lär Gere se det som en av sina favoritfilmer.


© Paramount Pictures

Vid sidan av de två huvudpersonerna får vi även bra support från birollerna. Laurie Metcalf som internutredaren Amy Wallace är duktig, William Baldwin funkar bra som polisen som utreds, Nancy Travis som Raymonds fru Kathleen och Annabella Sciorra som Dennis fru likaså. Sedan har vi Richard Bradford och Xander Berkeley i mindre biroller plus en ung Elijah Wood som son till Van Stretch.


© Paramount Pictures

Filmen spelade in bra med pengar när den kom och fick ganska bra kritik, ändå känns det som den nog är lite underskattad och bortglömd. Visst är det inte en klassiker men den levererar något som engagerar och är en ganska rå historia om korrupta poliser och poliserna som försöker stoppa dem. Bättre än mycket annat i genren och väl värd att se.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 6.5

The Untouchables

Titel: The Untouchables / De omutbara
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1987
Regi: Brian De Palma
I rollerna: Kevin Costner, Sean Connery, Andy Garcia, Charles Martin Smith, Robert De Niro, Richard Bradford, Patricia Clarkson

Handling: Al Capone styr Chicago med järnhand. Ingen kan komma åt honom. Ingen kan stoppa honom. Tills Elliot Ness och några utvalda män beslutar sig för att få honom på fall.

Omdöme: Den federala agenten Eliot Ness (Kevin Costner) har i uppgift att sätta stopp för den illegala alkoholdistributionen under förbudstiden i 1930-talets Chicago. Al Capone (Robert De Niro) har fingrarna i de flesta brottsligheterna som begås i staden. Men att komma åt honom är allt annat än enkelt eftersom han mutar allt och alla, inklusive polisen och hela vägen upp till stadens borgmästare.


© Paramount Pictures

Eliot Ness inser att det enda sättet att ha en chans att komma åt Al Capone är genom att organisera en liten grupp ärliga män. Han rekryterar veteranpolisen Jim Malone (Sean Connery), den lovande nyligen utexaminerade polisen George Stone (Andy Garcia) samt revisorn Oscar Wallace (Charles Martin Smith). Gruppen kommer att kallas för The Untouchables - De omutbara.


© Paramount Pictures

Inspirerat av verkliga händelser har Brian De Palma och filmmakarna tagit sig vissa friheter i att berätta denna historia. En historia som är en klassisk berättelse om gott mot ont. Om ett par män som är övertygade om att det goda måste segra även om det kan kosta dem livet. Det enkla vore att blunda för Al Capones illegala verksamhet och få en nätt liten summa i fickan varje månad. Men då skulle Chicago sjunka allt djupare i korruption och brottslighet.


© Paramount Pictures

Ennio Morricone står för musiken och det är i mångt och mycket filmens hjärtslag som håller tempot. En blandning av toner från spaghettivästerns, eurocrime och lite mer storslagna filmer som han stått för tidigare i sin karriär. Oftast bra och passande, inte minst då det nästan blir lite som en slags västern i storstadsmiljö.


© Paramount Pictures

Gillar kvartetten omutbara. De anförs av Kevin Costner men det är utan tvekan som bäst när Sean Connery styr och ställer i sin Oscarsvinnande biroll. Han agerar fadersfiguren i gruppen och Jim Malone lever på sina street smarts. Svårt att säga emot honom när han talar. Och för det mesta har han rätt och levererar resultat.


© Paramount Pictures

Något filmen gör bra är att man börjar bry sig om kvartetten. Det är helt enkelt svårt att inte heja på hjältarna i det här fallet. De är något av underdogs trots allt då ingen riktigt tror på dem. Och ju effektivare de blir, ju farligare blir det för dem eftersom Capone tänker se till att tysta dem en gång för alla med hjälp av sina utsända män.


© Paramount Pictures

Lite intressant att en av filmens mest ikoniska scener, som utspelar sig på tågstationen Union Station, hade jag fått för mig att filmen avslutade med. Så är inte fallet men det är en minnesvärd sekvens som satt sig och sticker ut. En annan scen som sätter sig är påhälsningen som Malone får. Det är starkt och gripande, vilket även har att göra med att filmen lyckats få en att bry sig om de omutbara.


© Paramount Pictures

Det är tveklöst en klassfilm som rakt igenom håller en hög nivå i det mesta. Även om Brian De Palma gjorde en del filmer där emellan, har filmen en del likheter med hans tidigare film Scarface (1983) och senare film Carlito's Way (1993). I samtliga fall är det brottets bana som synas och även om det här går ut på att bekämpa den organiserade brottsligheten, har filmerna lite samma stil och känsla över sig. Framförallt är det tre utmärkta filmer som man blir sugen på att återbesöka med jämna mellanrum.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 7.8

Permanent Record

Titel: Permanent Record / Sista lektionen
Genre: Drama
Land: USA
År: 1988
Regi: Marisa Silver
I rollerna: Keanu Reeves, Alan Boyce, Jennifer Rubin, Richard Bradford

Handling: När en begåvad och populär high school-elev plötsligt begår självmord, tar hans bäste vän över ansvaret för många av hans sysslor, från skolarbete till omsorg om hans familj, bara för att efter ett tag finna att han också känner hur betungande allt ansvar är.

Omdöme: Bästa vännerna David (Alan Boyce) och Chris (Keanu Reeves) går sista året på high school och spelar i ett band tillsammans. De kämpar med betygen och försöker skriva klart ett par låtar. Under tiden övar de med de flesta andra eleverna på skolan inför skolmusikalen där David fått ansvaret att skriva dess sångnummer.


©Paramount Pictures

Vad ingen kan ana är att pressen David känner blir för mycket. Skolans rektor Leo Verdell (Richard Bradford) ger även David goda nyheter om att han kommit in på en prestigefull musikskola. Men David reagerar inte som väntat. Istället är han panikslagen och ångestfylld innan han inser att det inte är förrän nästa år han ska börja. Det är dock ett tecken på att David känner pressen på sig från alla håll och kanter.


©Paramount Pictures

När David en kväll dör kommer det givetvis som en chock för alla, inte minst Chris som var den sista som såg sin bästa vän vid liv. Vad som till en början verkar ha varit en olyckshändelse pekar snart på självmord då Chris pusslar ihop ett plus ett. Han och de övriga ungdomarna inser att han höll allt inombords och de börjar undra om de själva kan hamna i samma situation.


©Paramount Pictures

Ett jobbigt ämne med självmord, press och ångest men det är ett ämne som är viktigt att diskutera, speciellt bland ungdomar. Tyvärr är det nog inte lätt för de som går i sådana tankar att dela med sig och söka hjälp. De vill inte vända sig till sina nära och kära då det är för svårt. Oftast kan det vara bäst att få tala med någon utomstående om något sånt, men att ta steget och be om hjälp är det svåraste.


©Paramount Pictures

Inte någon trevlig ungdomskomedi eller liknande utan alltså ett dystrare ungdomsdrama. Behöver inte vara fel om det görs på rätt sätt men här tycker jag ändå att regin lämnar en del att önska. Hade sett Old Enough (1984) av Marisa Silver och det var också ett relativt tungt ungdomsdrama som precis som denna inte är direkt "vacker" eller mysig att titta på. Fotot är lite trist och det skapar ett något deppigt skimmer över filmen.


©Paramount Pictures

En ungdomsfilm behöver självklart inte vara lättsam, men när det trots allt handlar om en 80-talare förväntar man sig nästan per automatik något mer nostalgiskt och mysigt. Eftersom man har ett dystert ämne är det kanske inte så konstigt att den rätta känslan man är ute efter inte infinner sig. Filmen har en del av värde med sitt budskap men genomförandet lämnar alltså en del att önska.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
2 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 6.4

The Mean Season

Titel: The Mean Season / Het linje
Genre: Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1985
Regi: Phillip Borsos
I rollerna: Kurt Russell, Mariel Hemingway, Richard Jordan, Richard Masur, Andy Garcia, Richard Bradford, Joe Pantoliano, William Smith

Handling: När en tonåring blivit skjuten på en strand i Miami skickas en journalist från The Miami Journal för att bevaka historien. Han blir uppringd av mördaren och får veta att det kommer bli fyra offer till.

Omdöme: Kriminalreportern Malcolm Anderson (Kurt Russell) återvänder till Miami och sitt jobb på The Miami Journal efter att ha spenderat lite tid hos sin flickväns föräldrar i Colorado. Han känner att han vill bort från Miami då han blivit utbränd med att skriva om alla mord som begås. Tanken är att han och flickvännen Christine (Mariel Hemingway) ska flytta till Colorado inom kort och Malcolm då kan få ett bättre jobb på den lokala, mindre tidningen.


©Orion Pictures

Innan Malcolm hinner lämna in sin avskedsansökan till sin chef Bill Nolan (Richard Masur), sker ett mord på en tonårig tjej på en strand i Miami. Malcolm skickas tillsammans med fotografen Andy Porter (Joe Pantoliano) att bevaka det hela. Vad ingen kunnat ana är att mördaren kommer ta kontakt med Malcolm efter att artikeln kommit ut. Mördaren, som visar sig heta Alan Delour (Richard Jordan), avslöjar saker som bara mördaren kan känna till och delar även med sig att det kommer bli ytterligare fyra offer.


©Orion Pictures

Malcolm har fått sitt livs scoop och är fast i Miami under tiden som seriemördaren härjar. Han vänder sig till polisutredarna Ray Martinez (Andy Garcia) och Phil Wilson (Richard Bradford) för att samarbeta. Tillsammans kämpar de mot klockan för att försöka få ledtrådar som kan leda till mördaren och förhindra nästa mord. Men mördaren är slug och ger dem endast tillräckligt med information för att hålla dem upptagna.


©Orion Pictures

Värmebölja och noirig thriller, då är det lätt att tänka på Body Heat (1981) som förvisso är mer noirig än vad denna är, men trots allt lite i samma sfär. Den stora skillnaden är egentligen att man istället för en femme fatale har en galen seriemördare som inleder en slags lek med tidningsreportern och polisen. Titeln refererar för övrigt till den tuffa månaden juli i Florida då det oftast är en kombination av värmeböljer och kraftigt åskoväder.


©Orion Pictures

Inte den mest kända filmen och thrillern men den gör ett habilt jobb där det inte minst går ut på att mördaren och tidningsreportern skapar ett slags band till varandra. De båda behöver varandra av lite olika anledningar. Malcolm ser sin chans att hamna i blickfånget och rida på vågen medan mördaren söker uppmärksamhet genom Malcolms artiklar.


©Orion Pictures

En film som hade setts tidigare men kul nog mindes inget eller åtminstone ytterst lite. Även om det inte är en thriller som skulle vara hyperspännande och nervig så funkar den att se. Gedigna skådespelare rakt igenom bidrar. Ibland är några av scenerna från Malcolms och Christines privatliv lite temposänkande men inte så det skulle bli för mycket. Däremot skapar musiken av Lalo Schifrin lite blandade känslor. Inte dåligt och för det mesta ganska stämningsfullt, men även för pompöst på sina håll. Även tydligt att han försökt skapa något i stil med Bernard Herrmanns ikoniska musik till Psycho (1960) utan att lyckas fullt ut.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.1

Night Game

Titel: Night Game / Dödlig seger
Genre: Kriminaldrama/Mysterium/Thriller/Skräck
Land: USA
År: 1989
Regi: Peter Masterson
I rollerna: Roy Scheider, Karen Young, Richard Bradford, Paul Gleason, Lane Smith

Handling: En poliskommissarie jagar en seriemördare som attackerar unga kvinnor längs stranden varje gång en känd baseballspelare vunnit en kvällsmatch.

Omdöme: Ok, det får sägas att denna film fångade intresset tack vare en lovande trailer. Det hjälpte även att den hade Roy Scheider, det var 80-tal och vad som verkade kunna bli en spännande seriemördarjakt.


©MGM

Filmen utspelar sig i Houston, Texas där polisdetektiven Mike Seaver (Roy Scheider) frenetiskt följer det lokala baseballaget i deras jakt på en slutspelsplats. Samtidigt har han och den klart mycket yngre flickvännen Roxy (Karen Young) bestämt sig för giftermål. Han gick i skolan med hennes mamma bör tilläggas. En blivande svärmor som inte direkt gillar Mike och tycker dottern borde tänka igenom det hela ordentligt.


©MGM

En seriemördare slår till på nytt då en ung kvinna hittas mördad på stranden. Mordet skedde under natten och Mike kallas till platsen på morgonen. Där får han av sin chef Nelson (Richard Bradford) veta att de måste dela utredningen med Texas Walker Rangern Kyle Broussard (Paul Gleason). Mike och Broussard avskyr varandra, inte minst då Mike misstänker Broussard för att vara en hallick som tjänar pengar vid sidan eftersom han har råd med en lyxyacht.


©MGM

Under tiden som seriemördaren slår till fler gånger börjar Mike leta efter misstänkta tidigare straffade förbrytare. Han har även fullt upp med att följa sin baseball och det planerade giftermålet med Roxy. Ett förhållande som blir lidande med tanke på att Mike är upptagen med utredningen och sin baseball. Kan mordfallen och hans älskade baseball ha ett samband mån tro?


©MGM

En seriemördarfilm som mer blir till något av en slasher. Det innebär även att storyn tyvärr inte är den bästa. Det skulle helt enkelt kunna beskrivas som en något småsunkig slasher förklädd till en lite finare seriemördarfilm. Resultatet är dock inte som trailern visade upp. Falsk marknadsföring som förvisso gjorde sitt jobb men man önskar bara att filmen, och musiken, varit mer i stil med det som trailern visade upp.


©MGM

Även om det inte är någon vidare bra film är det inte en helt bortkastad titt. Det är trots allt lite småtrevligt att se Roy Scheider glida runt i Houston-natten och ha huvudbry över det ena och det andra. Själva storyn med hans privatliv är dock svagt och blir mest utfyllnad. Förvisso lite småkul på sina håll när Mikes förhållande till den klart yngre flickvännen ifrågasätts vilket gör honom upprörd. Storyn med seriemördaren är något krystad och den oinspirerade musiken hjälper inte direkt med att skapa stämning.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 5.0