Toy Story 4

Titel: Toy Story 4
Genre: Animerat
Land: USA
År: 2019
Regi: Josh Cooley
Röster: Tom Hanks, Tim Allen, Annie Potts, Tony Hale, Christina Hendricks, Keanu Reeves, Joan Cusack, Wallace Shawn, John Ratzenberger, Estelle Harris, Timothy Dalton, June Squibb, Carl Weathers, Laurie Metcalf

Handling: Woody har alltid varit självsäker på sin plats i världen och att hans prioritet är att ta hand om sitt barn, oavsett om det är Andy eller Bonnie. Men när Bonnie skaffar en ny motvillig leksak som heter Forky, börjar ett äventyr tillsammans med gamla och nya vänner. Det visar Woody hur stor världen kan vara för en leksak.

Omdöme: Som den gode vän och leksak Woody (Tom Hanks) är, är han alltid mån om att hans ägare och leksakskompisar mår bra. Bonnie ska börja på dagis och Woody följer med henne som moraliskt stöd utan att hon vet om det, eftersom han håller sig gömd i hennes ryggsäck. Han hjälper henne att känna sig mindre ensam och vilsen, vilket får henne att skapa en egen leksak - Forky (Tony Hale).


© Walt Disney Pictures / Pixar

Forky, som är gjord av skräp, vet inte om att han är en ny leksak. Woody inser att Forky för tillfället är den viktigaste leksaken i Bonnies liv och bestämmer sig för att göra allt för att hjälpa den nya leksakskompisen. När Bonnie och hennes föräldrar ger sig ut på husbilssemester följer leksakerna med och har i uppdrag att hålla koll på Forky och finnas där som stöd. Äventyret leder dem till en antikaffär och ett tivoli som håller leksakskompisarna fullt sysselsatta.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Efter den lyckade tredje filmen i Toy Story-serien var ribban satt väldigt högt. Det är inte lätt att hålla nivån eller överträffa de tidigare filmerna, men man ska inte underskatta filmerna i serien. Det blev för övrigt den andra Toy Story-filmen i rad att vinna en Oscar för bästa animerade film.


© Walt Disney Pictures / Pixar

En något melankolisk känsla infinner sig i denna fjärde film. Den saknar en del av värmen och humorn som föregångarna hade. Dessutom finns inte samma glädje och idérikedom - små saker som gör stor skillnad. Det är inte så att det är en dålig animerad film, för det är fortfarande trevligt att följa med vännerna på nya äventyr, men magin infinner sig inte riktigt som tidigare.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Huvudanledningen till att filmen saknar en bit upp till något bättre är det faktum att de gamla vännerna till stor del får se sig förpassade till avbytarbänken. Woody är fortfarande den centrala figuren, men Buzz Lightyear (Tim Allen) och de övriga hamnar under långa stunder i bakgrunden. Det gör att gänget inte riktigt håller ihop och har lika trevligt tillsammans som man är van vid. De nya leksakerna lyckas inte fylla deras skor och röstskådespelarna sticker inte heller direkt ut, även om det är lite kul med den våghalsige kanadensiske stuntmannen Duke Caboom (Keanu Reeves).


© Walt Disney Pictures / Pixar

Överlag är det en helt ok animerad film och det finns en del roliga och bra ögonblick, men tonen känns lite "off" under i princip hela filmen. Antikaffären, tivolit och husbilen blir de tre huvudsakliga skådeplatserna och de har sin charm, men samtidigt känns det begränsat - det blir helt enkelt inte lika kul att följa gänget. Den melankoliska känslan gör sig också påmind och det är inte lika muntert som i föregångarna. Manuset känns inte heller lika genomarbetat eller tajt, vilket gör att man inte känner sig fullt så engagerad som man hade önskat.

4 - Röster
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.6

Close Encounters of the Third Kind [Director's Cut]

Titel: Close Encounters of the Third Kind / Närkontakt av tredje graden
Genre: Sci-Fi/Drama
Land: USA
År: 1977
Regi: Steven Spielberg
I rollerna: Richard Dreyfuss, François Truffaut, Teri Garr, Melinda Dillon, Bob Balaban, Josef Sommer, Lance Henriksen, Carl Weathers

Handling: Efter att strömmen har slagits ut över ett stort område skickas elreparatören Roy Neary för att undersöka strömavbrottet. På vägen stannar bilen och börjar skaka. Roy bländas av ett starkt ljussken och får, tillsammans med flera andra personer, närkontakt med ett ufo. Efter händelsen blir han förändrad och som besatt av tanken på att möta ufot igen.

Omdöme: När Wyoming drabbas av ett heltäckande strömavbrott tvingas elreparatören Roy Neary (Richard Dreyfuss) lämna sin familj och ge sig ut i det becksvarta mörkret. Där får han en närkontakt med ett UFO som inte bara lyser upp himlen, utan även slår ut belysning, elektronik och andra föremål i närheten.


© Columbia Pictures

Roy är inte den enda som bevittnar fenomenet denna kväll. Även den ensamstående mamman Jillian (Melinda Dillon) och hennes lilla son Barry (Cary Guffey) dras in i liknande oförklarliga upplevelser. Medan Jillian är förskräckt är hennes pojke eld och lågor över vad han ser som lekkamrater som kommit på besök.


© Columbia Pictures

En grupp forskare, ledda av fransmannen Claude Lacombe (François Truffaut) och hans assistent tillika tolk David Laughlin (Bob Balaban), har stött på liknande oförklarliga fenomen på olika platser runt om i världen. Samtidigt blir Roy allt mer besatt av en återkommande bild i huvudet av ett mystiskt berg, en vision som får honom att agera som en galning. Det får i sin tur hans fru Ronnie (Teri Garr) att bli orolig och frukta för sin egen och barnens säkerhet.


© Columbia Pictures

Filmen gör något intressant genom att visa en försmak av fenomenet relativt tidigt, när det omfattande strömavbrottet får Roy att uppleva det med egna ögon. Men sedan blir det inte bara en fortsättning på det spåret. Istället övergår filmen till att utforska Roys psyke, hur han förändras och påverkas. Han kan inte förklara det, men besattheten håller på att driva honom till vansinne. Han bara måste ta reda på vilken betydelse bilden i hans huvud har.


© Columbia Pictures

Istället för att bli en traditionell och storslagen sci-fi berättelse med många karaktärer väljer Steven Spielberg att följa ett par helt vanliga människor. Roy och Jillian är de två vars öden står i centrum, snarare än myndigheternas jakt på svar kring fenomenet. Förvisso finns forskarna med på ett hörn, men den centrala delen av filmen kretsar kring Roys krokiga resa mot sanningen. Det är inte fel, men om man får vara lite kritisk känns det som att filmen ibland står och stampar på samma ställe istället för att föra historien framåt.


© Columbia Pictures

Steven Spielberg valde att göra mer av ett familjedrama än renodlad science fiction. Filmen blev en stor succé och kan sägas vara den första av flera av hans filmer som var mer familjevänliga. Däremot lyckades han bättre med tempo och driv i flera av hans kommande filmer, som Raiders of the Lost Ark (1981). Med tanke på filmens brist på driv hade lite mer äventyr varit välkommet. Även när Roy till slut når fram till slutdestinationen stannar den upp lite för mycket och känns utdragen. Filmen är helt enkelt ingen personlig favorit, trots att den har sina ögonblick där det visuella och fotot håller hög klass.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.6

Force 10 from Navarone

Titel: Force 10 from Navarone / Styrka 10 från Navarone
Genre: Action/Äventyr/Krig
Land: Storbritannien
År: 1978
Regi: Guy Hamilton
I rollerna: Harrison Ford, Robert Shaw, Edward Fox, Franco Nero, Barbara Bach, Carl Weathers, Richard Kiel

Handling: Under andra världskriget får major Mallory och sprängämnesexperten Miller, veteraner från attacken mot ön Navarone, i uppdrag att hitta och likvidera en tysk agent som har infiltrerat jugoslaviska partisaner. De båda skickas med "Styrka 10" under befäl av överste Barnsby, en specialstyrka med ett hemligt uppdrag.

Omdöme: Efter succén med The Guns of Navarone (1961) ville man år 1967 göra en uppföljare. Tanken var att Gregory Peck, Anthony Quinn och David Niven skulle reprisera sina roller. Men de behövde ha materialet att jobba med. Alistair MacLean, som hade skrivit boken som den första filmen byggde på, skrev till slut denna uppföljare år 1968 men det skulle ta tio år till innan filmen äntligen producerades. Då var trion skådespelare för gamla för rollerna och den första filmen var inte längre lika aktuell.


© MGM/Columbia Pictures

Brittiska underrättelsetjänsten har fått reda på att tyske spionen "Nicolai", som tidigare förrått Navarone-uppdraget, nu infiltrerat de jugoslaviska partisanerna under namnet kapten Lescovar. Major Mallory (Robert Shaw) och sprängämnesexperten sergeant Miller (Edward Fox) ska skickas till ockuperade Jugoslavien med hjälp av "Styrka 10" ledda av överstelöjtnant Barnsby (Harrison Ford). De har i sin tur ett eget uppdrag som de i hemlighet ska genomföra på plats i Jugoslavien.


© MGM/Columbia Pictures

Efter en något svajig första halvtimme då de två britterna och "Styrka 10" beger sig mot Jugoslavien, tar sig det hela när tyskarna gör sitt inträde i historien. Här träffar våra hjältar på kapten Drazak (Richard Kiel) och Maritza (Barbara Bach) som kollaborerar med tyskarna. Men de kommer även i kontakt med partisanerna med kapten Lescovar (Franco Nero) i spetsen. De båda uppdragen kan börja där britterna och amerikanarna måste samarbeta för att ha en chans att fullborda sina respektive uppdrag.


© MGM/Columbia Pictures

De som ser den här filmen som en ren uppföljare och fortsättning på The Guns of Navarone (1961) kan nog bli lite besvikna. Personligen ses filmen som en fristående film som förvisso har en del av samma karaktärer, åtminstone till namnen och utspelar sig i samma sfär, men man gör nog bäst i att försöka se filmen blankt och utan några förväntningar.


© MGM/Columbia Pictures

Inledningen är som sagt något svag när de flyger mot sitt mål. Det är liksom lite B med musiken, flygscenerna och det har en viss studiokänsla över sig. Men man har trots allt gamle Bond-regissören Guy Hamilton bakom spakarna och musiken står Ron Goodwin för som gjorde den så passande musiken till favoriten Where Eagles Dare (1968), även det ett Alistair MacLean-skrivet krigsäventyr. Och man får säga att både regin och musiken tar sig under filmens gång, utan att för den delen nå klassiker-status.


© MGM/Columbia Pictures

Egentligen inget fel på skådespelarvalen. Harrison Ford hade gjort Star Wars (1977) och Robert Shaw hade Jaws (1975). Edward Fox spelade minnesvärt Schakalen i The Day of the Jackal (1973) och Carl Weathers var med i Rocky (1976). Franco Nero var främst stor hemma i Italien och passar bra som kapten Lescovar. Och så har vi Barbara Bach och Richard Kiel som båda var med i Bond-filmen The Spy Who Loved Me (1977).


© MGM/Columbia Pictures

Något som är bra med historien är att vi inte bara har ett uppdrag utan två. Så samtidigt som den lilla gruppen elitsoldater ska spränga något i luften, har de den tyske spionen att akta sig för. Det blir sabotage som försvårar deras uppdrag. Och det blir faktiskt ganska trevligt till slut när inte minst Mallory och Barnsby samarbetar för att hjälpa varandra på det livsfarliga uppdraget i Jugoslavien.


© MGM/Columbia Pictures

Inte så ofta man ser filmer utspela sig så pass mycket i forna Jugoslavien som här. En bra skådeplats får sägas, speciellt när det handlar om bron och dammen som hamnar i blickfånget. Filmen blir även till ett trevligt krigsäventyr som faktiskt är bättre än väntat i vissa avseenden. Visst kan den inte mäta sig med klassikerna The Guns of Navarone (1961) och Where Eagles Dare (1968), men det blir lite av en blandning mellan de två filmerna. Dock med en något svag inledning och ett lite utdraget slut. Men överlag får man ändå känna sig nöjd, så länge man alltså inte förväntar sig för mycket.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.4

Happy Gilmore

Titel: Happy Gilmore
Genre: Komedi/Sport
Land: USA
År: 1996
Regi: Dennis Dugan
I rollerna: Adam Sandler, Christopher McDonald, Carl Weathers, Julie Bowen, Ben Stiller, Richard Kiel

Handling: Happy Gilmore drömmer om att bli ishockeyproffs, men blir utslängd från sitt lag. Kronofogden beslagtar hans mormors hus och Happy försöker komma på ett sätt att få ihop tillräckligt med pengar för att köpa tillbaka huset.

Omdöme: Happy Gilmore (Adam Sandler) har alltid älskat ishockey ända sedan han var liten grabb. Som vuxen lever fortfarande drömmen om att bli ishockeyspelare. Han tror att han äntligen kommer få en plats i ett lag under uttagningarna då han har ett stenhårt skott, men han är även en usel skridskoåkare och ingen bra spelare.


©Universal Pictures

Efter att flickvännen lämnat honom då hon inte vill vara med en loser som inte är på väg någonstans, får han nästa slag under bältet när hans älskade mormor (Frances Bay) visar sig ha "missat" att betala skatt i flera års tid och hennes hus beslagtas. Det är då han upptäcker att han kan slå en golfboll längre än någon annan, något som golftränaren Chubbs (Carl Weathers) får upp ögonen för. Han tror han kan få in Happy på en golfturnering som om han vinner leder till golftouren och bra med prispengar.


©Universal Pictures

Happy tar med sig mentaliteten från ishockey till golf vilket rör om den stela sporten ordentligt. Han får snart ett stort fan i form av golftourens PR-ansvariga Virginia Venit (Julie Bowen) och en helt ny sorts skara fans som annars inte hade varit intresserade av golf. Men en som avskyr Happy Gilmore och allt han står för är golfstjärnan Shooter McGavin (Christopher McDonald) som blir hans största rival på och utanför golfbanan.


©Universal Pictures

Även om den setts förr och flera scener minns väl är det en film som håller relativt bra även vid omtitt. Man vet vad man får och det blir en lättsam titt som ger en oftast komisk filmstund. Något som gör att filmen funkar är att det finns flera bra karaktärer runt Happy Gilmore. Shooter McGavin är favoriten, men Chubbs, storväxta Larson (Richard Kiel) och sjukvårdsbiträdet Hal (Ben Stiller) sticker alla ut som minnesvärda birollskaraktärer.


©Universal Pictures

En del scener får en att skratta gott och även om vissa scener nästan går till överdrift funkar det för det mesta. Det har blivit en omtyckt och älskad komedi för många. Även om det inte är en personlig jättefavorit så funkar den överlag bra. Om en film vågar ta ut svängarna på sina håll och lyckas få en att skratta så kan man inte klaga för mycket.


©Universal Pictures

Säga vad man vill om Adam Sandler så funkar han överraskande bra i huvudrollen som Happy Gilmore. Det lär vara hans favoritfilm och favoritroll bland hans egna filmer och det känns som han haft kul med rollen. En roll som både har replikerna, den fysiska aspekten och även crossovern mellan ishockey och golf som gjort det till en smått ikonisk karaktär och film i mångas ögon.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.0