Teen Witch

Titel: Teen Witch
Genre: Komedi/Fantasy/Romantik
Land: USA
År: 1989
Regi: Dorian Walker
I rollerna: Robyn Lively, Dan Gauthier, Mandy Ingber, Zelda Rubinstein

Handling: När Louise upptäcker att hon har magiska krafter blir hon tuffast i high school. Men är det verkligen rätt att trolla sig till popularitet?

Omdöme: Louise (Robyn Lively) är en vanlig tonårstjej som börjat på gymnasiet. Hon är kär i skolans quarterback Brad (Dan Gauthier) men skulle aldrig våga att visa eller säga vad hon känner för honom. En kväll när hon cyklar hem hamnar hon i ett regnoväder och får punktering. Hon söker skydd i ett hus och för att ringa efter hjälp. Det visar sig att hon kommit hem till sierskan Madame Serena (Zelda Rubinstein) som gärna vill spå henne. Till sin förvåning upptäcker Madame Serena att Louise är en av dem. Om en vecka på hennes 16-årsdag kommer Louise få oanade krafter och bli en häxa.


© Trans World Entertainment

Mycket riktigt sker något när Louise fyller 16 år och hon lär sig nu hur hon ska använda sina nyfunna krafter. Hon lär sig småsaker som att få det att blåsa och regna till att få sin lillebror att bli en hund. Men det hon helst vill är att få Brad. Att använda en trollformel på Brad för att få honom att älska henne känns dock inte rätt. Hon vill att det ska vara äkta kärlek. Då populära killar vill vara med populära tjejer, inser hon att hon måste använda sina häxkrafter för att bli populär.


© Trans World Entertainment

Det kom många ungdomsfilmer under 80-talet. Långt ifrån samtliga är bra men är man ute efter den riktiga 80-tals känslan är de ofta ett säkert kort. Den här filmen var från början tänkt som en kvinnlig version/fortsättning på Teen Wolf (1985). Det projektet lades på is men grunden finns kvar. Först var det tänkt som en typisk sexkomedi men man valde att tona ner det hela och istället lägga in musikalnummer.


© Trans World Entertainment

Hade någon på förhand nämnt musikalnummer hade jag nog möjligen valt bort filmen. Det är dock inte en typ av musikalnummer som skulle komma från klarblå himmel där alla brister ut i sång och dans, sådant ogillas. Istället funkar det och är charmigt harmlöst. Inte alltid bra men musiken är mestadels så där 80-tals skön. Däremot är det alltför ofta svaga sångare. Ett plus till rapförsöken som är mer komiska än bra, men återigen något harmlöst och charmigt över det hela. Redan när man hör saxofonen när filmen börjar känner man att det kan bli något trevligt av det hela.


© Trans World Entertainment

Häxkonster, magi och fantasy är inte något som brukar gå hem men det får sägas att det funkar ganska bra här. Robyn Lively och hennes Louise känns jordnära och gör en del för det inte ska rinna iväg. Detsamma kan sägas om det mesta. Det skulle kunna bli överdrivet med taffliga effekter men man håller det ganska nedtonat vilket är smart. Filmen är inte jättebra men det funkar och ger en stark dos av 80-tals känslan, vilket trots allt är vad man är ute efter när en sån här film tas an.

3 - Skådespelare
2 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.0

Cairo Station

Titel: Bab el-Hadid / Cairo Station / Kairo centralstation
Genre: Kriminalare/Drama
Land: Egypten
År: 1958
Regi: Youssef Chahine
I rollerna: Youssef Chahine, Farid Shawqi, Hind Rostom, Hassan el Baroudi

Handling: Qinawi, som tjänar sitt uppehälle genom att sälja tidningar på Kairo centralstation, blir helt besatt av Hannuma - en attraktiv, ung kvinna som säljer drycker.

Omdöme: Detta är historien som berättas av Madbouli (Hassan el Baroudi) som har ett tidningsstånd på Kairo centralstation. Han är van vid att läsa om alla möjliga konstiga och hemska fall i tidningarna. Men nu berättar han vad han själv varit med om. Det börjar med att han träffar på en ung man som verkar i behov av hjälp. När Madbouli inser att stackaren är halt, bestämmer han sig för att inte bara ge honom ett jobb som tidningsförsäljare utan hittar även ett skjul åt honom där han kan bo.


© Criterion

Den halte mannen visar sig heta Qinawi (Youssef Chahine) och håller sig mest för sig själv. Madbouli finner att Qinawi måste vara sexuellt frustrerad då hans skjul snart är belamrat med bilder på lättklädda damer. Mycket riktigt blir Qinawi besatt av Hannuma (Hind Rostom). Hon är en av de lokala unga kvinnorna som säljer dryck och stjäl på tågstationen. Hon är i färd med att snart gifta sig med Abu Siri (Farid Shawqi) som är en storväxt bagagebärare på stationen. Det hindrar inte Qinawi från att själv vilja göra Hannuma till sin fru.


© Criterion

Inte varje dag man plockar fram en gammal egyptisk film men denna hade man hört talas om som en klassiker, kanske även att det skulle vara något i stil med en Hitchcock-film. Det är farligt att hoppas eller förvänta sig något i klass med hans filmer, men trots allt lät upplägget tillräckligt intressant för att få en att vilja ta sig en titt.


© Criterion

Upplägget är det inget fel på när det hela drar igång. Men när man jämför med västerländska klassiker finns det ett par problem. Prestationerna är lite väl teatraliska på sina håll, syftar främst på Hind Rostom som Hannuma. Hon känns nästan tagen från en 30-tals film. Sedan har filmen en tendens att få med utfyllnadsscener som drar ut på det hela innan den kommer igång med det man väntat på. Visst vill man visa upp de olika karaktärerna där på tågstationen men det är sällan det engagerar.


© Criterion

Vad man får är en film som mer kan liknas vid italiensk neorealism än film-noir eller Hitchcock. Den synar det egyptiska samhället och gör ett ganska bra jobb med att ge en bild av en del av problemen som Egypten stod inför runt den här tiden. Personligen hade det dock föredragits om filmen varit tvärtom, tonat ner neorealismen och varit mer lik film-noir som den har en del gemensamt med längre fram.


© Criterion

Filmen tar sig när Qinawis besatthet driver honom till att begå en våldsgärning. Han känner att om han inte kan få Hannuma så ska ingen annan få henne. Ett klassiskt svartsjukedrama med andra ord. Filmen tar sig i och med dessa spänningsmoment men det får sägas att Qinawi är en bra karaktär och spelas bra av regissören själv. Det är även ett elegant svartvitt foto och det är främst dessa två saker - Qinawi och fotot - som man tar med sig från filmen.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.5

The Snorkel

Titel: The Snorkel / Den smygande döden
Genre: Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: Storbritannien
År: 1958
Regi: Guy Green
I rollerna: Peter van Eyck, Mandy Miller, Betta St. John, Grégoire Aslan

Handling: Även om polisen har klassat hennes mors död som självmord, tror en tonårsflicka att hennes styvfar mördade henne.

Omdöme: På ett "Colombo"-liknande sätt inleder filmen med att visa mördaren begå det till synes perfekta brottet. Paul Decker (Peter van Eyck) dödar sin fru i parets italienska villa men får det att se ut som ett självmord. Den lokala polisinspektören (Grégoire Aslan) har ingen anledning att misstänka något brott. Allt tyder på självmord och Paul är för tillfället bortrest över gränsen i Frankrike.


© Columbia Pictures

Pauls styvdotter, tonårsflickan Candy (Mandy Miller), är övertygad om att hennes mamma aldrig skulle begå självmord och misstänker att Paul ligger bakom. Hon försöker förklara för polisen och Jean (Betta St. John), vän till familjen och Candys resekompanjon, att Paul är skyldig. Detta då hon redan som liten flicka påstod sig ha sett hur han dränkte hennes biologiska far utan att någon trott henne.


© Columbia Pictures

Det första man får säga är att filmen har en annorlunda och ganska fräck historia med snorkelmannen. Inte varje dag man ser en mördare använda sig av snorkel som mordredskap för att slinka undan och inte lämna några spår efter sig. Även om det är lite av en brittisk B-film (Hammer Films), kan man inte klaga på storyn som är ganska originell. Det roligaste är att en viss Anthony Dawson skrivit boken som filmen bygger på. För de som kan sin James Bond spelade han skurken professor Dent i Dr. No (1962).


© Columbia Pictures

Som nämnts är det lite "Colombo" över upplägget och Peter van Eyck är som tagen därifrån som mördaren. Han är smått arrogant och säker på att han kommit undan med det perfekta brottet. Istället för att ställas mot en snokande mordutredare har han tonårsflickan Candy som själv tänker gå till botten med sin mors död. Tyvärr är Mandy Miller det svagaste kortet i filmen även om hon växer in i rollen och funkar längre in.


© Columbia Pictures

Vad som uppskattas med en sån här film är att den kommer med roliga idéer som man inte ser varje dag. Twisten på slutet är också välkommen och gör filmen minnesvärd. Det gör en hel del för helheten och får en att känna att filmen faktiskt har något utöver det vanliga. För när man blickar tillbaka på filmen har den flera smarta saker som gör det till en trevlig liten film.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.7

A House of Dynamite

Titel: A House of Dynamite
Genre: Drama/Thriller
Land: USA
År: 2025
Regi: Kathryn Bigelow
I rollerna: Idris Elba, Rebecca Ferguson, Gabriel Basso, Jared Harris, Tracy Letts, Jason Clarke

Handling: En kärnvapenmissil upptäcks på väg mot USA. Med knappt 18 minuter till detonation måste presidenten och hans rådgivare samordna evakuering av nyckelpersoner, beräkna attackens utfall och planera motangrepp.

Omdöme: Det är en helt vanlig morgon i Washington, D.C. Kapten Olivia Walker (Rebecca Ferguson) tar sig till Vita huset där hon påbörjar sitt skift i situationsrummet. Inom kort får de ett larm om att en missil avfyrats från obekräftad plats någonstans i Stilla havet. Det är inget ovanligt med missiltester utförda av bl.a. Nordkorea, men det finns ingen registrerad testskjutning denna dag vilket skapar viss oro.


© Netflix

Olivia och hennes överordnade amiral Mark Miller (Jason Clarke) håller sig till säkerhetsprotokollet och det upprättas kontakt med alla topparna inom militären och regeringen. Samtidigt är militärstationen i Alaska den första punkten där missilen kommer flyga in över om den tar sig till USA. Mycket riktigt visar den sig vara på väg mot Chicago inom runt 20 minuter ifall den amerikanska militären inte lyckas skjuta ner missilen.


© Netflix

Kalla kriget-filmer under 1960-talet har jag alltid varit svag för. Det kom också flera bra och täta sådana filmer som synade ett stundande kärnvapenkrig. Detta var något som var ett genuint hot och som skrämde folk en hel del. Att göra film om ämnet visar sig ofta leda till nerviga historier som man blir uppslukad av.


© Netflix

Kathryn Bigelow regisserar och efter filmer som The Hurt Locker (2008) och Zero Dark Thirty (2012) vet man att det kommer vara på allvar. Ingen tafflig actionfilm om en attack på Vita huset eller liknande. Nej, det är realistiskt och trovärdigt när vi följer flera inblandade på olika positioner i Vita huset och inom andra organisationer som går upp i stabsläge.


© Netflix

Något överraskande väljer filmen att gå ganska rakt på sak. Normalt sett hade man förväntat sig att man låter en lära känna karaktärerna och bygger upp spänningen. Nu kommer larmet om en inkommande missil relativt tidigt. Det finns en anledning till detta. Filmen berättas nämligen i tre delar. Det låter en följa en rad olika personer från deras synvinkel men det blir i princip samma händelseförlopp i varje del.


© Netflix

Att välja att berätta historien på det här sättet visar sig kanske inte vara optimalt. Det blir lite upprepande och spänningsmomentet försvinner en aning när man får ta del av samma sak tre gånger, även om det alltså visas från olika synvinklar vilket ger mer information till helhetsbilden. Det funkar ändå bra under de två första delarna och man sitter bitvis som på nålar i väntan på att se hur det hela ska avslutas.


© Netflix

Den avslutande tredjedelen är tyvärr svagast. Nu får vi följa den amerikanska presidenten (Idris Elba), hur han spenderar dagen innan han får reda på hotet och hans svåra beslut inför vad som ska ske härnäst. Tyvärr tappar filmen istället för att höjas och bli tätare. Det är synd då det annars är en intressant historia som var upplagd för något mer. I vilket fall som helst är det en tankeväckande upplevelse som leder till en del funderingar.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.1

The Man Who Never Was

Titel: The Man Who Never Was / Mannen som inte fanns
Genre: Drama/Thriller/Krig
Land: Storbritannien/USA
År: 1956
Regi: Ronald Neame
I rollerna: Clifton Webb, Robert Flemyng, Josephine Griffin, Gloria Grahame, Stephen Boyd

Handling: Inför de allierades invasion av Sicilien, får en brittisk underrättelseofficerare i uppdrag att plantera felaktig information om invasionen hos nazisterna. Hans plan är att plantera informationen via en död engelsk officerare som skall flyta i land på den spanska kusten.

Omdöme: En verklighetsbaserad historia som utspelade sig under andra världskriget. Året är 1943 och britterna oroas över tyskarnas styrkor på Sicilien då det kommer skörda många allierade truppers liv vid den planerade invasionen. Örlogskapten Ewan Montagu (Clifton Webb) och hans kollega kapten George Acres (Robert Flemyng) försöker komma på ett sätt att få nazisterna att tro att britterna ska genomföra en invasion i Grekland istället för Sicilien.


© 20th Century Fox

Sakta men säkert tar de fram en plan. En plan som går ut på att få det att se ut som att en brittisk officer med viktiga dokument blivit nedskjuten och drunknat. Förhoppningen är att dokumenten som talar om en invasion av Grekland ska falla i "fel" händer. Men operationen är allt annat än simpel. Det krävs en hel del planering, inte bara att hitta en kropp de kan använda och se till så den flyter upp på land, bakgrundshistorien med den fiktiva officeren måste även hålla för fiendes granskning.


© 20th Century Fox

Alltid trevligt med spionhistorier och detta är ju en sann historia som gick under namnet "Operation Mincemeat". En historia som följer Montagus detaljerade planering för att operationen ska ha en chans att lyckas. Alla detaljer måste vara minutiöst granskade och planerade, något filmen gör ett bra jobb med att förmedla.


© 20th Century Fox

Historien ökar temperaturen när nazisterna skickar agenten som går under namnet Patrick O'Reilly (Stephen Boyd). Hans uppgift är att bekräfta äktheten på dokumenten och historien genom att kolla upp den fallna officerens bakgrund. Detta är något britterna inte direkt räknat med. De har räknat med att nazisterna ska göra en noggrann bakgrundskoll, men inte till den grad att de skickar en agent till London.


© 20th Century Fox

Filmen saknar lite nerv för att kunna räknas som en riktigt bra spionfilm. Det är dock en högintressant historia man tar del av. En historia som berättas bra och mycket ligger i detaljerna. Det läggs mycket energi på det och det uppskattas. Men det hade kunnat göras lite mer nervkittlande, speciellt när den tyske agenten är i farten. Fast gillar det ändå som det är då det är en gammal hederlig spionhistoria från andra världskriget. Det är trots allt verklighetsbaserat vilket gör att man inte lagt till något extra bara för effektens skull.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.4

How to Get Ahead in Advertising

Titel: How to Get Ahead in Advertising / Ett huvud för mycket
Genre: Komedi/Fantasy
Land: Storbritannien
År: 1989
Regi: Bruce Robinson
I rollerna: Richard E. Grant, Rachel Ward, Richard Wilson, Jacqueline Tong

Handling: Denis är en ung reklammakare som har i uppgift att komma på en slogan och en reklamsnutt för ett nytt medel mot finnar. Han finner dock snart att det är svårare än han tror och börjar hata sig själv och sitt jobb, vilket leder till att han själv får en stressrelaterad böld på sin axel. Snart börjar bölden, som också förses med ögon och mun, att prata, och det är inga snälla saker den säger. Har Denis projicerat alla de sidor han hatar hos sig själv in i sin böld, är han galen eller är det verkligen så att bölden pratar?

Omdöme: Denis Bagley (Richard E. Grant) jobbar inom reklambranschen. Han är förmodligen den skickligaste av dem alla och en värdefull pjäs på reklambyrån som ägs av John Bristol (Richard Wilson). Bagley är hänsynslös och skyr inga medel, allt för att få resultat, vilket är det viktigaste i en tuff bransch.


© HandMade Films / Warner Bros.

Något händer med Bagley när han är mitt uppe i att försöka brainstorma fram en reklamkampanj för ett nytt acnemedel. Hans fru Julia (Rachel Ward) känner att han håller på att drabbas av ett nervsammanbrott och behöver vila. Men det är för sent då Bagley får en stor böld på sin axel. En böld som tar över hela hans liv och börjar driva honom till vansinne.


© HandMade Films / Warner Bros.

En brittisk film som togs an med förhoppning om att den skulle följa en man i reklambranschen som tar till diverse fula tricks. Och det börjar ju faktiskt så när Bagley håller ett tal till andra, mindre erfarna reklammakare och sedan jobbar på den nya reklamkampanjen. Det verkar kunna bli något roligt av det hela med Richard E. Grant i toppform.


© HandMade Films / Warner Bros.

I och med att bölden kliver in i handlingen utvecklas filmen till något annat än förväntat. Tyvärr är det inte till filmens fördel då det hela blir surrealistiskt och bisarrt vilket jag ofta har svårt för. Det blir lite som David Cronenberg varit framme med sin body horror när bölden får ett ansikte, börjar prata och tar över Bagleys liv. Förvisso välgjort och ofta med bitsk humor men inte riktigt min kopp te.


© HandMade Films / Warner Bros.

Vad som till slut räddar filmen är Richard E. Grant vars prestation är underhållande från första till sista scenen. Han är helt klart behållningen med filmen. Visst kan jag se hur filmen faller vissa i smaken om de gillar surrealism och en djupdykning i det mänskliga psyket. Filmen är också mörkare än förväntat när man såg fram emot en desto lättsammare och renodlad komedi än vad man får.


© HandMade Films / Warner Bros.

4 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.8

The Black Panther

Titel: The Black Panther
Genre: Kriminalare/Thriller
Land: Storbritannien
År: 1977
Regi: Ian Merrick
I rollerna: Donald Sumpter, Debbie Farrington, Andrew Burt, Marjorie Yates

Handling: Donald Neilson är en familjefar med militärt förflutet. En tid han längtar tillbaka till. Det civila livet passar honom inte och han begår en mängd rån mot postkontor runt om i Storbritannien men pengarna räcker ändå inte till. Donald beslutar sig för att kidnappa en rik arvtagerska. Baserad på verkliga händelser.

Omdöme: En man är ute och springer i skogen. Han har packningen full med stenar för att träna upp sig ordentligt. Mannen är Donald Neilson (Donald Sumpter), en familjefar med fru och tonårsdotter där hemma. Ibland kommer han hem, propert klädd och driver hushållet med militärstil. Han har nämligen gått igenom militärtjänstgöring och längtar uppenbarligen tillbaka till den tiden då det civila livet inte har mycket att erbjuda.


© Alpha Films

Vad ingen vet är att Donald i smyg tränar och planerar rån mot postkontor runt om i landet. Han blir snart känd som den maskerade brottslingen "The Black Panther". Något som står klart tidigt är att Donald inte skyr att avlossa sin bössa, även om det innebär att han dödar sina offer. Donald är kallblodig och verkar likgiltig inför sina dåd. När det skrivs om hans gärningar i tidningarna får han en kick av det hela och sparar tidningsklippen.


© Alpha Films

Donald lever nu för att planera nya postrån. Det är nästan militärisk precision vad gäller planeringen med övervakning av platserna och flyktvägar som noggrant väljs ut. Han är övertygad om att han är smartare än alla andra. Trots det verkar det gå snett varje gång eftersom han är skjutglad och inte har samma iskalla nerver som när han planerar dåden. Det hindrar honom inte från att besluta sig för att kidnappa 16-åriga Lesley Whittle (Debbie Farrington) då han läst om att hon är en ung arvtagerska och han då kan utpressa familjen på stora pengar.


© Alpha Films

Detta är en verklighetsbaserad film som blev kritiserad och kontroversiell när den släpptes eftersom den kom så kort efter att händelserna ägde rum. Men även för att den var så realistisk vilket var svårt att se med allt så färskt i minnet för britterna. Filmen drogs därför tillbaka från de flesta biograferna. Men när filmen restaurerades och hade nyrelease 2012, hyllades den istället. Det är en autentisk och avskalad titt på en galning som terroriserade Storbritannien med sina dåd under flera års tid under 70-talet.


© Alpha Films

Till en början är man lite osäker på hur filmen kommer falla en i smaken eftersom det är så där grått och trist som brittiska filmer runt den här tiden kan vara. Normalt sett gör det ju en del om det är en snygg yta. Men i det här fallet får man alltså en autentisk känsla av filmen vilket passar bra.


© Alpha Films

Något som kunde gjorts bättre på sina håll är att förklara lite bättre. Man kan t.ex. få se Donalds planering med kartor och spaning på plats inför ett rån eller kidnappningen. Men ibland förstår man inte riktigt vad tanken är. Eftersom Donald agerar ensam och inte delar med sig av sina planer, är det lite svårt att förmedla vad han planerar och hur han tänker. Och eftersom filmen försökt gå efter fakta från verkligheten, kan det vara som så att en del saker lämnas oförklarade, speciellt som det sällan går enligt Donalds plan.


© Alpha Films

Tycker det visar sig vara en sevärd liten film om en misslyckad brottsling som dock lyckas terrorisera ett helt samhälle. Hade han varit en lyckad brottsling hade han förmodligen inte tagit till våld och haft mer is i magen när han konfronteras och överraskas. Men eftersom han nästan verkar njuta lite av att få döda och gärna skyller på andra eftersom han ju är så smart, är det nog så han vill ha det.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.7