Easy Living

Titel: Easy Living / Pappa har en väninna
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1937
Regi: Mitchell Leisen
I rollerna: Jean Arthur, Edward Arnold, Ray Milland, Luis Alberni

Handling: J.B. Ball tröttnar på sin familjs förmåga att spendera pengar och slänger ut sin hustrus nyköpta dyra päls genom fönstret. Den landar på den stackars hårt arbetande Mary Smith. J.B. Ball kommer snart att lära sig att det är inte så enkelt att ge bort saker av värde...

Omdöme: J.B. Ball (Edward Arnold) är den tredje rikaste bankiren i landet, men det betyder inte att han i onödan vill slänga pengarna i sjön. Det är precis vad han vill undvika när han först får reda på att sonen John (Ray Milland) köpt en ny sportbil, trots att han redan hade en sportbil. Sedan upptäcker han att frun Jenny (Mary Nash) gått och köpt en vansinnigt dyr päls, trots att hon har garderoben full av dyra pälsar.


© Paramount Pictures

För att statuera ett exempel tar han pälsen och slänger ut den på gatan nedanför. Pälsen landar på en minst sagt förvånad ung kvinna som visar sig vara Mary Smith (Jean Arthur). När hon försöker lämna tillbaka pälsen, försäkrar J.B. Ball henne om att hon får behålla den. Dessutom köper han en ny dyr hatt åt henne. Det får hattförsäljaren att genast dra slutsatsen att Mary är hans unga älskarinna, något som kommer sprida sig och leda till en rad missförstånd och förvecklingar.


© Paramount Pictures

Filmen togs an eftersom en gammal hederlig screwball-komedi sällan är fel. Det inleder också klart lovande då Edward Arnold i rollen som bankiren blir ordentligt upprörd. När sedan duktiga Jean Arthur kliver in i handlingen blir det ännu roligare. När de båda sätter sig i bilen och är på väg till hattaffären bjuds det på rapp dialog och ordväxlingar, precis som man önskar sig av en den här typen av komedi. Det är trots allt manus av Preston Sturges som kom att bli en av de mest hyllade regissörerna i genren under 40-talet.

Mary Smith: - "You know, you don't have to get mad just because you're so stupid."

© Paramount Pictures

En sån här typ av komedi ska gärna ha ett högt tempo med smart dialog och ett par bra karaktärer som håller intresset uppe. Det kräver givetvis även att skådespelarna gör sitt och det funkar ganska bra vad gäller skådespelarna. Jean Arthur är optimal för en sån här roll, däremot får hon inte riktigt en danspartner som kan matcha henne. Ray Milland är förvisso helt ok, men han var fortfarande ung här. Gillar honom mer som lite äldre och i andra typer av roller. Edward Arnold som upprörd funkar, men han används på lite fel sätt under filmens gång. Oftast sitter han på sitt kontor och gapar order över telefonen eller till sin sekreterare.


© Paramount Pictures

Överlag är det en ok film med ett par bra prestationer och en del roliga ögonblick. Dialogen är också bra på sina håll men allt kunde ha vridits upp ett snäpp. Vill ha de där härliga ordväxlingarna, förväxlingarna och tempot som skiljer de allra främsta från resten. Denna har tendenser till det, särskilt inledningsvis, men klarar inte av att vrida upp tempot som önskat. Funkar för stunden utan att bli en av de minnesvärda screwball-komedierna.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.5