My Favorite Wife

Titel: My Favorite Wife / Min favorithustru
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1940
Regi: Garson Kanin
I rollerna: Cary Grant, Irene Dunne, Randolph Scott, Gail Patrick

Handling: Sju år efter det skeppsbrott då Ellen Arden räknats som död, dyker hon upp hemma igen. Hon hittar då sin man, Nick, nyligen omgift med Bianca. Den överlyckliga Nick försöker försiktigt berätta nyheten för Bianca, men innan han hinner göra det får han reda på att Ellen har spenderat sina 7 år på en ö med en annan överlevande, Burkett. Avundsjuke Nick försöker ta reda på sanningen.

Omdöme: Efter att hon varit försvunnen i sju år efter ett skeppsbrott, är det dags för Nick (Cary Grant) att officiellt få sin fru Ellen (Irene Dunne) dödsförklarad av en domare. Direkt därefter gifter han om sig med Bianca (Gail Patrick) hos samma domare. Innan Nick hinner berätta för sina två små barn att de nu har en ny mamma, får han syn på Ellen som verkar ha återvänt från de döda...


© RKO Radio Pictures

Det visar sig att Ellen lyckades ta sig till en obebodd ö, där hon överlevde i sju år innan hon upptäcktes av ett mindre fraktfartyg. Nick blir givetvis både chockad och överlycklig, men hur ska han berätta nyheten för sin nyblivna hustru Bianca? När han dessutom får reda på att Ellen inte var ensam på ön, utan var där med Burkett (Randolph Scott), måste han ta reda på om Ellen varit honom trogen.


© RKO Radio Pictures

Leo McCarey, som skrev och regisserade klassiska screwball-komedin The Awful Truth (1937) med Cary Grant och Irene Dunne, var även tänkt att regissera denna lite snarlika film som återförenade de två stjärnorna. Han var emellertid med om en svår bilolycka innan inspelningen, och regiansvaret lämnades över till Garson Kanin. McCarey blev dock Oscarsnominerad för manuset, men filmen hade med största sannolikhet kunnat vara bättre med hans regi.


© RKO Radio Pictures

Till en början när triangeldramat mellan Nick, Bianca och Ellen drar igång, känns det som att Cary Grant inte riktigt funkar så bra som han brukar göra. Det blir liksom lätt överspel från hans sida, samtidigt som Irene Dunne glänser i ett par scener. Under filmens gång jämnas det sedan ut och han känns mer komfortabel, men i mångt och mycket är det fortfarande Irene Dunnes film.


© RKO Radio Pictures

Det blir inte den sprakande och härliga komedin som man hade önskat, även om det blir lite småroligt på sina håll. Förutom ett par roliga scener med Irene Dunne i centrum är även de två sekvenserna med domare Bryson (Granville Bates) underhållande. Det hade gärna fått vara mer av den varan, och tror bestämt att filmen hade blivit bättre och roligare i Leo McCareys händer. Allt som allt en helt ok komedi.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.2