The Hot Rock

Titel: The Hot Rock / Fyra smarta bovar
Genre: Kriminalare/Komedi
Land: USA
År: 1972
Regi: Peter Yates
I rollerna: Robert Redford, George Segal, Ron Leibman, Paul Sand, Moses Gunn, Zero Mostel, Christopher Guest

Handling: Fyra dåraktiga tjuvar stjäl en afrikansk diamant från Brooklyns museum. Snart upptäcker de hur svårt det är att behålla ädelstenen i sin ägo.

Omdöme: John Dortmunder (Robert Redford) kommer ut från fängelset och hämtas upp av sin svåger Andy Kelp (George Segal). Dortmunder får knappt en chans att njuta av sin första dag i frihet innan Kelp försöker rekrytera honom till en ny stöt. Kelp, som är låsexpert, behöver Dortmunders ledarskap och hjärna för att genomföra jobbet.


© 20th Century Fox

Stöten går ut på att stjäla en afrikansk diamant från Brooklyns museum. Dr. Amusa (Moses Gunn) är villig att betala männen $25.000 vardera för jobbet. Han vill få tillbaka stenen till sitt folk i Afrika, varifrån den en gång stals innan den hamnade på museet i New York. Dortmunder och Kelp antar uppdraget, men eftersom det krävs fyra man plockar de även in Stan Murch (Ron Leibman) och Allan Greenberg (Paul Sand). Nu återstår bara att Dr. Amusa tillhandahåller "materialet" som de fyra tjuvarna behöver för att genomföra stöten - något som snart börjar driva honom till vansinne.


© 20th Century Fox

Peter Yates, som bland annat regisserade Bullitt (1968) och flera andra intressanta filmer, står för regin. Filmen bygger på en av flera böcker om John Dortmunder skrivna av Donald E. Westlake. Förutom böckerna om Dortmunder skrev han även böcker om Parker, varav flera har filmatiserats. Han skrev dessutom förlagor och manus till filmer som Point Blank (1967), The Stepfather (1987), The Grifters (1990), Le couperet (2005) och No Other Choice (2025), för att nämna några.


© 20th Century Fox

Den här filmen och karaktären John Dortmunder skiljer sig från de flesta andra filmatiseringar av författarens verk. Detta är snarare en heistkomedi än en tuff och hård kriminalhistoria som de flesta av de andra filmerna är. Tanken var att kombinera de kriminella elementen med humor och karaktärer som är lätta att tycka om och hålla på. Resultatet är en kriminalkomedi som lyckas någorlunda väl, men inte fullt ut.


© 20th Century Fox

Filmen har duktiga skådespelare, inte minst stjärnan Robert Redford i huvudrollen, och en regissör som tidigare visat att han kan göra underhållande filmer. Ändå blev filmen långt ifrån framgångsrik när den kom och folk strömmade inte direkt till biograferna. Kanske berodde det på att den inte är särskilt rolig, trots att den innehåller mycket humor. Å andra sidan är den smårolig, men framförallt är kriminalhistorien och tjuvarnas eskapader tillräckligt bra och underhållande för att filmen ska behålla intresset rakt igenom.


© 20th Century Fox

En av huvudanledningarna till att filmen inte gjorde något hål i väggen kan mycket väl ha varit marknadsföringen. Man missade förmodligen att förmedla vilken typ av film det var och att den faktiskt är seriös och välgjord och inte någon fars. Bara man tittar på filmaffischen måste man skaka på huvudet. Den som valde den borde få sparken på stubben - det är en av de fulaste och tråkigaste filmaffischerna som setts, åtminstone för en film av den här kalibern. Inte en film man springer och ser när man ser den postern.


© 20th Century Fox

Det är ingen dålig film och den fungerar till stor del bra som den heistkomedi den är. Heistinslagen och andra täta scener är välgjorda och man märker att det är en regissör som kan sina saker. Filmen blev för övrigt Oscarsnominerad för bästa klippning, vilket ändå visar prov på att den inte var helt bortglömd när den kom.


© 20th Century Fox

En sak som inte är i närheten av Oscarsklass är musiken av Quincy Jones. Hans musik håller en ojämn nivå - ibland passande, men oftast mindre lyckad. Det intressanta är att han året innan stod för musiken till en annan heistkomedi - $ / Dollars (1971). Där lyckades han klart bättre med musiken, vilket också bidrog till att filmen blev riktigt trevlig. Det lyckas han inte direkt med här, även om filmen inte alls är tokig och bjuder på en trevlig filmstund.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.8

Flirting with Disaster

Titel: Flirting with Disaster
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1996
Regi: David O. Russell
I rollerna: Ben Stiller, Patricia Arquette, Tea Leoni, Josh Brolin, Richard Jenkins, Mary Tyler Moore, George Segal, Alan Alda, Lily Tomlin, David Patrick Kelly

Handling: Mel Coplin är en neurotisk ung man i New York som en dag får reda på att han blivit adopterad som liten. Han kontaktar adoptionsbyrån för att ta reda på vilka som är hans biologiska föräldrar.

Omdöme: Mel Coplin (Ben Stiller) har fått reda på att han är adopterad. Då han och frun Nancy (Patricia Arquette) inte kunnat bestämma vad de ska döpa sin nyfödde son till, känner Mel att han behöver träffa sina biologiska föräldrar innan de kan ta beslutet. Adoptionsbyrån lokaliserar Mels biologiska mamma i San Diego, Kalifornien vilket betyder att de behöver ta sig dit från New York. Med sig får de den inte helt kompetenta Tina (Tea Leoni) som följer med från adoptionsbyrån i utbildningssyfte.


©Miramax

Jakten på Mels biologiska föräldrar uppskattas inte direkt av Mels adoptivföräldrar Pearl (Mary Tyler Moore) och Ed (George Segal), men de förstår att Mel behöver göra detta för att få reda på varifrån han kommer. Längs vägen kommer Mel, Nancy och Tina stöta på en rad problem och udda karaktärer i jakten på ett möte med hans biologiska föräldrar.


©Miramax

Innan David O. Russell blev flerfaldigt Oscarsnominerad för regi och manus visade han potential med denna film. Han har lyckats samla en rad kända namn i rollistan vilket gör att man får en film som hela tiden är i rörelse. Vare sig de tre huvudkaraktärerna är ute på road trip eller träffar någon dyker det upp flera bra karaktärer längs vägen.


©Miramax

Filmen är lite som ett par andra Ben Stiller-komedier i form av Meet the Parents (2000) och dess uppföljare. På ett liknande sätt får hans karaktär en hel del att tänka på och försöka ta sig igenom. Äktenskapet får sig en törn, han lockas av en annan kvinna, får problem med sina adoptivföräldrar respektive potentiellt biologiska föräldrar. För givetvis ska det inte gå smärtfritt i jakten på Mels biologiska föräldrar då det blir ett och annat missförstånd och misstag under resans gång.


©Miramax

Även om det är småroligt blir det sällan riktigt roligt. Trots en del lite vågade situationer kunde filmen gott tagit ut svängarna lite mer för att ge mer effekt. Det som istället blir filmens behållning är de många kända ansiktena som dyker upp och avlöser varandra. Rutinerade rävar som får ganska bra karaktärer att jobba med i birollerna. Men som sagt, filmen blir inte riktigt så rolig och trevlig som önskat även om den funkar helt ok.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.7

A Touch of Class

Titel: A Touch of Class / Kärlek börjar med kast
Genre: Komedi/Romantik
Land: Storbritannien/USA
År: 1973
Regi: Melvin Frank
I rollerna: George Segal, Glenda Jackson, Paul Sorvino, Hildegard Neil

Handling: En gift man som bara tänkt sig ett lättsamt hopp över skaklarna, blir förälskad i kvinnan han har en affär med.

Omdöme: En amerikansk man, Steve Blackburn (George Segal) som bor och jobbar i London, träffar en dag brittiska Vickie Allessio (Glenda Jackson). De kommer sedan stöta på varandra ett par gånger till vilket leder dem till att inleda en affär med varandra. Hon är förvisso en skild tvåbarnsmamma och med en italiensk ex-make som bor i Italien, men han är gift och har två barn. Han har dock den enkla inställningen att om frun inte är i samma stad är det fritt fram för honom att hoppa i säng med någon annan. Frun är för tillfället på besök i USA med barnen och sina föräldrar.


©AVCO Embassy Pictures

Steve och Vickie beslutar sig för att ge sig iväg på en romantisk weekend till soligare trakter och lämna det regniga London bakom sig. En weekend blir till en hel vecka och destinationen är Marbella på den spanska sydkusten. Vad som var tänkt som en romantisk resa visar sig bli annorlunda än de väntat sig när de lär känna varandra lite bättre. De går minst sagt igenom toppar och dalar där de går mellan att avsky varandra till att bli kära. De måste försöka lösa det på något sätt när de återvänder till London.


©AVCO Embassy Pictures

Filmen blev femfaldigt Oscarsnominerad, inklusive bästa film och manus, och vann en (Glenda Jackson för bästa kvinnliga huvudroll). Att hon vann är inte direkt överraskande då hon är klart bra, däremot något överraskande med hela fem nomineringar. Melvin Frank, som även skrev manuset, regisserade för övrigt The Prisoner of Second Avenue (1975) som nästa film (manus av Neil Simon). En film som uppskattades mer än denna även om båda har lite av det där klassiskt mysiga som romantiska komedier från den här eran ofta besitter.


©AVCO Embassy Pictures

Mycket av filmen handlar om samspelet mellan George Segal och Glenda Jackson. Båda är bra och på sina håll blir det småroligt när de bråkar och har sig. Dock är det inte lika klockrent som man sett i en del andra filmer av det här slaget. Filmen är på sätt och vis lite som Billy Wilder-filmen Avanti! (1972) från året innan där en amerikan och en brittiska träffas på Sardinien och inleder en romans. Det är dock en bättre film med ännu finare samspel mellan de två huvudrollerna spelade av Jack Lemmon och Juliet Mills.


©AVCO Embassy Pictures

Tycker filmen tar sig längre in när Steve och Vickie återvänder till London och bestämmer sig för att skaffa en lägenhet där de kan träffas när det passar. Inte minst blir det bättre när de börjar inse att de faller för varandra vilket komplicerar saker ytterligare. För så länge de håller det till en affär kan de hålla känslorna i styr. Men när deras hjärtan slår för varandra är frågan om det är en hållbar situation.


©AVCO Embassy Pictures

Kan tycka att själva grundtemat med en affär mellan de två redan från början hamnar lite snett med tanke på att en av dem är gift och alltså otrogen. Det är inte något som varken filmen eller karaktärerna ödslar särskilt mycket tid och energi på, något som gör att det hela ger en lite sur eftersmak. Förvisso ger Steves vän Walter (Paul Sorvino) honom ett par goda råd då han själv varit i samma situation. Detta ger Steve en tankeställare även om han och Vickie mest viftar bort det. En romantisk komedi men som alltså blir bättre när det blir mer dramatiskt eftersom humorn sällan är på en nivå för att höja filmen.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.5