Escape from New York

Titel: Escape from New York / Flykten från New York
Genre: Action/Sci-Fi
Land: USA
År: 1981
Regi: John Carpenter
I rollerna: Kurt Russell, Lee Van Cleef, Harry Dean Stanton, Adrienne Barbeau, Ernest Borgnine, Donald Pleasence, Frank Doubleday, Isaac Hayes, Tom Atkins, Charles Cyphers

Handling: Året är 1997 och Manhattan har förvandlats till ett enda stort fängelse. USA:s president kraschlandar i staden och den livstidsdömde krigsveteranen Snake Plissken får uppdraget att hämta ut honom.

Omdöme: I en nära framtid - rättare sagt år 1997 - har hela Manhattan gjorts till ett stort fängelse. Det finns inga vakter innanför murarna, men övervakningen är så omfattande att den som hamnar där stannar för gott. Efter att terrorister tagit över Air Force One med USA:s president ombord, störtar de planet mitt på Manhattan. Presidenten lyckas överleva, men tillfångatas av de lokala invånarna - de livstidsdömda vildarna.


© StudioCanal

Poliskommissarie Bob Hauk (Lee Van Cleef) rekryterar den senaste fången som ska skickas till fängelset - ingen mindre än Snake Plissken (Kurt Russell), som är en dekorerad krigshjälte men även livstidsdömd för ett rån. Han får 24 timmar på sig att ta sig in, lokalisera presidenten och få ut honom tillsammans med ett viktigt ljudband. Lyckas han lovas han benådning. Misslyckas han eller inte hinner tillbaka i tid är han död.


© StudioCanal

Snake Plissken, bara namnet är coolt. Kurt Russell är också klockren i den ikoniska rollen. Hans utstyrsel är en stor del av karaktären då han bär ögonlapp och en stil som för tankarna till en blandning av en pirat och en medlem i ett 80-talsrockband. Han får det att kännas naturligt och inte fjantigt som det lätt hade kunnat bli. En annan sak värd att nämna är sättet Russell pratar på. Hans nästan viskande röst påminner om hur Clint Eastwood ibland pratade i Sergio Leones västernfilmer.


© StudioCanal

Eftersom filmen setts tidigare vet man vad som väntar. Trots det får det sägas att den överraskar något positivt. Stilistisk futurism tilltalar mer än den dystopiska miljö som filmen visar upp. Det finns en hopplöshet och en sunkighet över dystopier som inte tilltalar särskilt mycket. Det är dock inte lika extremt, nedgånget och galet som i till exempel Mad Max-filmerna.


© StudioCanal

Vissa karaktärer mindes som mer vilda och småjobbiga, men så är inte fallet. Ta en som Romero, spelad av Frank Doubleday, som inte ser klok ut med sitt hår och sin galna stil. Men han är faktiskt en skön karaktär. Detsamma gäller egentligen Brain och Maggie, spelade av Harry Dean Stanton och Adrienne Barbeau, som hjälper Snake och bidrar med en annan sorts coolhet.


© StudioCanal

Även om det är något av en B-film, speciellt inledningsvis får man den känslan, håller filmen förvånansvärt bra än idag. Visst är tekniken och mycket annat daterat, men det är inte uselt presenterat eller genomfört. Filmens utan tvekan främsta styrka är dock John Carpenters musik och till viss del regi. Den elektroniska musiken gör till stor del filmen till vad den är. Det var inte första eller sista gången hans musik skapade stämningen i en av hans filmer. Det är ändå värt att lyfta fram den eftersom det är den främsta orsaken till varför filmen får till det - tillsammans med Snake Plissken.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
5 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.1

Lethal Weapon [Director's Cut]

Titel: Lethal Weapon / Dödligt vapen
Genre: Action/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1987
Regi: Richard Donner
I rollerna: Mel Gibson, Danny Glover, Gary Busey, Mitchell Ryan, Tom Atkins

Handling: Martin Riggs är polis i ett ökänt knarkområde. Han drar sig inte för någonting, har självmordstankar och kan offra sitt liv för någon annan. Han har smeknamnet "dödligt vapen" för att han när som helst kan göra något dumt med fara för sitt eller andras liv.

Omdöme: Den lösa kanonen Martin Riggs (Mel Gibson) paras ihop med veteranpolisen Roger Murtaugh (Danny Glover). Medan Martin sörjer sin bortgångna hustru, vilket lett honom till en självdestruktiv tillvaro, firar Roger sin 50-årsdag och försöker acceptera att han börjar bli gammal. Den försiktige Roger är inte direkt glad över att få en tickande bomb som partner. Martins rykte föregår honom och hans dödslängtan är tydlig för alla att se.


© Warner Bros.

Under tiden som de nya kollegorna kallas till olika brottsplatser utreder de dödsfallet av en ung kvinna som fallit till sin död. Den unga kvinnan var dotter till Michael Hunsaker (Tom Atkins), en före detta Vietnamkollega till Roger som nu kräver att de skyldiga hittas och dödas. Roger och Martin upptäcker snart att fallet leder dem till en heroinliga som leds av general Peter MacAllister (Mitchell Ryan) och hans högra hand, legosoldaten Joshua (Gary Busey).


© Warner Bros.

Det är en av de mest ikoniska så kallade buddy cop-filmerna, där Mel Gibson och Danny Glover iklär sig rollerna som Martin Riggs respektive Roger Murtaugh. Två prestationer som i högsta grad bidrog till att göra de båda till storstjärnor. Men det viktigaste är deras samspel och att de verkar ha haft kul tillsammans. De har en skön jargong med varandra och det blir inte minst roligt att se hur Roger drivs till vansinne av Martins farliga utspel. Roger är inte bara rädd för att Martin ska ta sitt eget liv - han oroar sig även för sitt eget välbefinnande.


© Warner Bros.

En stor anledning till varför filmen funkar så pass bra är att Roger och Martin även tillbringar tid privat när Roger bjuder hem sin nya partner. Den familjära inramningen gör mycket för att vi som tittare ska känna att de blir vänner och inte bara poliskollegor. Det är något som blir viktigt för filmen och dess uppföljare. När Roger öppnar dörren till sitt hem och sin familj får det Martin på lite andra tankar när han behöver det som mest under en svår period i sitt liv.


© Warner Bros.

Musiken av Michael Kamen och Eric Clapton har stor betydelse för filmens ton. Även om det inte är den bästa musiken, skapar den en stämning som i hög grad definierar filmen. Saxofonen används inte minst flitigt och det är svårt att föreställa sig filmen utan detta sound. Trots att musiken överlag är passande, finns det partier där det blir lite väl överväldigande.


© Warner Bros.

Director's Cut-versionen är sju minuter längre än bioversionen. Förutom ett par kortare extrascener finns det en tidig scen som etablerar Martin Riggs och hans dödslängtan när en krypskytt terroriserar en skola. Det är ingen dålig scen, men man kan förstå varför den inte var med i originalversionen, eftersom Riggs kort därefter hamnar i en lite liknande situation där hans galna sida visas upp.


© Warner Bros.

Överlag är det en underhållande och till stor del tillfredsställande film. Det är inte särskilt svårt att förstå varför det ledde till uppföljare. Det är en actionspäckad film, men det viktigaste är att den lyckas med vänskapen och humorn, främst mellan Martin och Roger. Inte minst framstår Danny Glover som filmens lite bortglömda hjälte, eftersom han verkligen spelar sin roll med övertygelse och på ett skönt sätt.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.6