Escape from New York

Titel: Escape from New York / Flykten från New York
Genre: Action/Sci-Fi
Land: USA
År: 1981
Regi: John Carpenter
I rollerna: Kurt Russell, Lee Van Cleef, Harry Dean Stanton, Adrienne Barbeau, Ernest Borgnine, Donald Pleasence, Frank Doubleday, Isaac Hayes, Tom Atkins, Charles Cyphers

Handling: Året är 1997 och Manhattan har förvandlats till ett enda stort fängelse. USA:s president kraschlandar i staden och den livstidsdömde krigsveteranen Snake Plissken får uppdraget att hämta ut honom.

Omdöme: I en nära framtid - rättare sagt år 1997 - har hela Manhattan gjorts till ett stort fängelse. Det finns inga vakter innanför murarna, men övervakningen är så omfattande att den som hamnar där stannar för gott. Efter att terrorister tagit över Air Force One med USA:s president ombord, störtar de planet mitt på Manhattan. Presidenten lyckas överleva, men tillfångatas av de lokala invånarna - de livstidsdömda vildarna.


© StudioCanal

Poliskommissarie Bob Hauk (Lee Van Cleef) rekryterar den senaste fången som ska skickas till fängelset - ingen mindre än Snake Plissken (Kurt Russell), som är en dekorerad krigshjälte men även livstidsdömd för ett rån. Han får 24 timmar på sig att ta sig in, lokalisera presidenten och få ut honom tillsammans med ett viktigt ljudband. Lyckas han lovas han benådning. Misslyckas han eller inte hinner tillbaka i tid är han död.


© StudioCanal

Snake Plissken, bara namnet är coolt. Kurt Russell är också klockren i den ikoniska rollen. Hans utstyrsel är en stor del av karaktären då han bär ögonlapp och en stil som för tankarna till en blandning av en pirat och en medlem i ett 80-talsrockband. Han får det att kännas naturligt och inte fjantigt som det lätt hade kunnat bli. En annan sak värd att nämna är sättet Russell pratar på. Hans nästan viskande röst påminner om hur Clint Eastwood ibland pratade i Sergio Leones västernfilmer.


© StudioCanal

Eftersom filmen setts tidigare vet man vad som väntar. Trots det får det sägas att den överraskar något positivt. Stilistisk futurism tilltalar mer än den dystopiska miljö som filmen visar upp. Det finns en hopplöshet och en sunkighet över dystopier som inte tilltalar särskilt mycket. Det är dock inte lika extremt, nedgånget och galet som i till exempel Mad Max-filmerna.


© StudioCanal

Vissa karaktärer mindes som mer vilda och småjobbiga, men så är inte fallet. Ta en som Romero, spelad av Frank Doubleday, som inte ser klok ut med sitt hår och sin galna stil. Men han är faktiskt en skön karaktär. Detsamma gäller egentligen Brain och Maggie, spelade av Harry Dean Stanton och Adrienne Barbeau, som hjälper Snake och bidrar med en annan sorts coolhet.


© StudioCanal

Även om det är något av en B-film, speciellt inledningsvis får man den känslan, håller filmen förvånansvärt bra än idag. Visst är tekniken och mycket annat daterat, men det är inte uselt presenterat eller genomfört. Filmens utan tvekan främsta styrka är dock John Carpenters musik och till viss del regi. Den elektroniska musiken gör till stor del filmen till vad den är. Det var inte första eller sista gången hans musik skapade stämningen i en av hans filmer. Det är ändå värt att lyfta fram den eftersom det är den främsta orsaken till varför filmen får till det - tillsammans med Snake Plissken.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
5 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.1

Down Periscope

Titel: Down Periscope / Titta vi dyker
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1996
Regi: David S. Ward
I rollerna: Kelsey Grammer, Lauren Holly, Rob Schneider, William H. Macy, Bruce Dern, Toby Huss, Harry Dean Stanton, Rip Torn

Handling: Tom Dodge får befälet över USS Stingray, en gammal rostig dieselubåt. Med hjälp av en minst sagt brokig skara besättningsmedlemmar får han i uppdrag att ta sig in i en amerikansk flottbas och sänka ett målfartyg.

Omdöme: När den amerikanska flottan ska genomföra en övning får Tom Dodge (Kelsey Grammer) befälet över sin egen ubåt. Han är eld och lågor över chansen, ända tills han får reda på att det är en gammal rostig dieselubåt. Men övningen är viktig för att ta reda på om en dieselubåt obemärkt skulle kunna ta sig förbi atomubåtarna.


© 20th Century Fox

Viceamiral Dean Winslow (Rip Torn) tror på Dodge och lovar honom att om han lyckas med övningen ska han få befälet över en atomubåt. Mot sig får Dodge sin f.d. befälhavare, kommendör Carl Knox (William H. Macy) vars atomubåt ska försöka lokalisera dieselubåten innan den hinner slinka igenom. Konteramiral Yancy Graham (Bruce Dern) ogillar Dodge och ändrar på reglerna för övningen så att Dodge ska misslyckas vilket skulle innebära att han själv befordras.


© 20th Century Fox

Dodge får inte bara en rostig gammal dieselubåt, han får även en brokig besättning som handplockats av Graham, allt för att ge Dodge huvudbry så att han ska misslyckas. Bland besättningen hittas överambitiöse Marty Pascal (Rob Schneider) som ska agera som Dodges andreman, elektrikern Nitro (Toby Huss) som har en tendens att få elstötar, veteranen Howard (Harry Dean Stanton) som har hand om dieselmotorn samt Emily Lake (Lauren Holly) som är med i ett pilotprogram för att testa om kvinnor kan vara lämpliga som en del av ubåtsbesättningen.


© 20th Century Fox

Regi av David S. Ward som hade gjort baseballkomedin Major League (1989) och skriven av Hugh Wilson som skrev parodin Police Academy (1984). Med den vetskapen skulle man kunna förvänta sig mer av en crazy-komedi. Men det visar sig inte riktigt vara en ren parodi på ubåtsfilmer så som t.ex. Airplane! (1980) var för flygfilmer. Den svenska titeln Titta vi dyker är därför något missvisande då man lätt skulle kunna tro att det är samma gäng som låg bakom nämnda parodi känd som Titta vi flyger!.


© 20th Century Fox

Kelsey Grammer har huvudrollen och han hade blivit stor med TV-serien "Frasier", något som per automatik får en att tänka på den karaktären. Förvisso spelar han rollen lite annorlunda men han är ganska begränsad i sin repertoar för att kunna övertyga fullt ut. Samtidigt lite kul att Rob Schneider ibland får en att tänka på David Hyde Pierce som ju spelar Niles Crane i "Frasier".


© 20th Century Fox

Ett par lite tyngre namn i birollerna så som Bruce Dern, William H. Macy och Harry Dean Stanton gör att filmen får lite mer tyngd än väntat. Även det faktum att filmen inte spårar ur med en massa crazy humor är skönt att se. Visst blir det en del lite mer galen humor på sina håll men filmen blir seriösare än väntat och är inte bara en komedi. Den är för övrigt inte särskilt rolig förutom vid ett par tillfällen då man skrattar gott. Allt som allt ganska ok och den gör åtminstone inte bort sig.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.2

Rancho Deluxe

Titel: Rancho Deluxe / Fräcka som fan
Genre: Komedi/Drama/Västern
Land: USA
År: 1975
Regi: Frank Perry
I rollerna: Jeff Bridges, Sam Waterston, Clifton James, Harry Dean Stanton, Slim Pickens

Handling: Två nonchalanta dagdrivare med vilt skilda bakgrunder blir boskapstjuvar i moderna Montana.

Omdöme: Bästa vännerna Jack (Jeff Bridges) och Cecil (Sam Waterston) driver runt i Montana där de livnär sig på att vara boskapstjuvar. De tjuvskjuter boskap som de sågar med motorsåg och säljer sedan köttet. Medan Jack och Cecil håller på med sin "verksamhet", rullar de runt i sänghalmen med två systrar. Detta är något deras far är allt annat än glad över då de båda unga männen inte inger något direkt respektfullt eller hederligt intryck.


©United Artists

Ranchägaren John Brown (Clifton James) tänker inte acceptera några boskapstjuvar. Hans två anställda Curt (Harry Dean Stanton) och Burt (Richard Bright) har inte lyckats stoppa tjuvskyttet och boskapsstölderna. Det gör att han anlitar den legendariska boskapsdetektiven Henry Beige (Slim Pickens) som ska försöka få fast boskapstjuvarna. Henry Beige och hans oskuldsfulla brorsdotter Laura (Charlene Dallas) flyttar in i gästhuset och får Curt och Burt att drägla över henne.


©United Artists

Inget direkt fel på upplägget och det blir relativt intressant att följa de olika karaktärerna med ett par duktiga skådespelare också. Däremot är filmen ganska ojämn med många scener som känns som utfyllnad och inte direkt leder historien framåt. Filmen hade kunnat bli något i stil med Prime Cut (1972) om den spelat sina kort rätt. Den stora skillnaden är dock att det är en seriösare och mer hårdkokt film medan denna är mer av en komedi även om den är ganska allvarlig i tonen.


©United Artists

Favoritscenen måste vara när Jack och Curt möts i en bar för att diskutera lite affärer och hamnar vid arkadspelet Pong. Av någon anledning blir det sanslöst kul att se dem spela mot varandra där kameran är fixerad på skärmen med deras ansikten reflekterade. Smått hypnotiserande och efter ett tag koncentrerar man sig bara på "matchen" de har och inte på dialogen. Jeff Bridges och Harry Dean Stanton lär ha spenderat en hel del tid mellan tagningarna med att spela Pong på baren vilket gjorde att de bestämde sig för att lägga till scenen där de spelar.


©United Artists

Av de fem filmerna som setts av Frank Perry är detta den svagaste. Men även om filmen inte är någon höjdare är den inte utan intresse. Duktiga skådespelare hjälper och den har en del scener och situationer som funkar, men överlag är den alltså ojämn vilket gör att den blir något tråkig. Synd när den har en del bra och ibland är ganska rolig.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 6.3

Slam Dance

Titel: Slam Dance
Genre: Kriminalare/Drama/Mysterium/Thriller
Land: USA/Storbritannien
År: 1987
Regi: Wayne Wang
I rollerna: Tom Hulce, Mary Elizabeth Mastrantonio, Harry Dean Stanton, Virginia Madsen

Handling: C.C. Drood är en serietecknare. Hans liv är en enda röra, och hustrun har lämnat honom. Plötsligt blir han bortförd av okända män och blir huvudmisstänkt för mordet på sin älskarinna...

Omdöme: Los Angeles-baserade serietecknaren C.C. Drood (Tom Hulce) hamnar i en soppa. Två män misshandlar och för bort honom och vill veta vad han fått av kvinnan. Drood har ingen som helst aning vad männen pratar om eller vilken kvinna. Han lyckas hoppa ur bilen och komma undan. Han tar sig till polisen och förhörs av polisdetektiven Smiley (Harry Dean Stanton) som inte vet om Drood är ett vittne eller en misstänkt. Detta då en ung kvinna vid namn Yolanda Caldwell (Virginia Madsen) hittats mördad.


©MGM

Drood kände Yolanda då hon var hans älskarinna, men han verkar inte ha varit medveten om att hon är död. Samtidigt som polisen håller koll på honom, får Drood återigen påhälsning av en av de två männen som vill ha något som Yolanda kan ha gett Drood. Drood måste försöka ta reda på vad han kan ha fått av henne och vad det är som är så värdefullt för någon. Dessutom måste han försöka lappa ihop äktenskapet med sin fru Helen (Mary Elizabeth Mastrantonio) som han älskar och har en liten dotter med.


©MGM

Denna neo-noir har ett par saker som talar för den och ett par som talar emot den. En av sakerna som talar för den är fotot som genomgående är elegant och stiligt. Fotot står Amir Mokri för och det noterbara är att detta var hans första långfilm som filmfotograf. Han fotade senare bl.a. Lord of War (2005) och Anon (2018), två filmer som också har ett foto som sticker ut i positiv bemärkelse. En annan sak som filmen får till bra är dess stämning. För även om filmen är något ojämn överlag har den en stämning som vid sidan av fotot gör att nyfikenheten bibehålls.


©MGM

Vad som funkar lite mindre bra är att filmen känns något ofokuserad. Även om själva handlingen inte är så tokig och har en del på gång, har filmen ibland en tendens att lunka fram utan att det händer särskilt mycket. En del av filmen berättas i form av flashbacks och för det mesta funkar det bra, men i vissa lägen blir det desto mer onödiga inslag. Tänker inte minst på någon sekvens som visar C.C. Drood när han är på nattklubb som spelar punkmusik av något slag och där folk dansar "slam dance" på dansgolvet. Detta går ut på att de stöter till varandra likt knarkare som har spasmer.


©MGM

Musiken är av blandat slag där det blir lite blandad kompott. Punkmusiken är inte min smak och då är det tyvärr svagt. Där emellan är det mer passande spänningsmusik som hjälper till att skapa stämningen filmen mestadels har. Filmen är något udda får man säga vilket är på gott och ont. Den blandade musiken och tonen spelar helt klart in. Tänker lite på en film som After Hours (1985) och att den möjligen kan ha agerat som inspiration till denna. Även om det är en lite mer komisk film än vad denna är, är det lite liknande stämning och med en huvudperson som dras in i en konstig soppa.


©MGM

När man läser lite mer om produktionen kommer det fram att regissören Wayne Wang ville ha sitt namn borttaget från filmen efter det att producenterna la sig i vilket gjorde att slutprodukten inte blev som han hade tänkt sig. Det kan förklara varför det ibland känns lite konstigt och rörigt på sina håll. Blir sällan bra om en film har flera kockar som ska in och ändra. Överlag funkar det ändå någorlunda, främst tack vare fotot och stämningen.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.2