Rosemary's Baby

Titel: Rosemary's Baby / Rosemarys Baby
Genre: Drama/Skräck
Land: USA
År: 1968
Regi: Roman Polanski
I rollerna: Mia Farrow, John Cassavetes, Ruth Gordon, Sidney Blackmer, Ralph Bellamy, Charles Grodin, Tony Curtis (röst)

Handling: Rosemary och Guy flyttar in i sin drömvåning i New York. Rosemary upptäcker att hon är gravid samtidigt som hon börjar drömma märkliga drömmar. Drömmarna känns kusligt verkliga och hon börjar misstänka att hon är offer för en djävulsk komplott.

Omdöme: Rosemary (Mia Farrow) och Guy (John Cassavetes) är överlyckliga när de hittar sin nya lägenhet. Den behöver piffas upp efter den tidigare hyresgästen, men det är en stor lägenhet i ett gammalt anrikt hyreshus i New York. Rosemary, som är hemmafru, och Guy, som är skådespelare och väntar på sitt stora genombrott, har planer på att skaffa barn. Nu när de har flyttat in i sin nya lägenhet kan de börja skapa sitt drömliv.


© Paramount Pictures

Paret bekantar sig med det äldre grannparet Minnie (Ruth Gordon) och Roman (Sidney Blackmer), som är vänliga men även väldigt nyfikna. Guy, som till en början är skeptisk till att ens träffa grannarna, visar sig komma väldigt bra överens med framförallt Roman. Rosemary börjar dock uppleva konstiga saker. Det blir inte bättre när hon under mystiska omständigheter blir gravid och börjar må allt sämre.


© Paramount Pictures

Det tar inte lång tid för denna Roman Polanski-klassiker att etablera den obehagliga stämning som kommer att genomsyra filmen. Barnvisan som spelas under förtexterna är både vacker och illavarslande. Att sedan följa det unga och glada paret Rosemary och Guy som flyttar in i det gamla hyreshuset är nästan hjärtskärande att se, eftersom man vet att deras lycka inte kommer att bli långlivad.


© Paramount Pictures

Vi har ett psykologiskt drama med rysarinslag som bygger mycket på den sinnesstämning som filmen försätter både oss och Rosemary i. Det blir svårt att inte tycka synd om henne och frukta för hennes välbefinnande. Lycklig och full av liv ser hon fram emot att få barn och leva ett lyckligt liv med Guy. Verkligheten blir inte riktigt som hon föreställt sig på grund av var de valt att flytta in - de hjälpsamma grannarna har nämligen djävulska planer för paret.


© Paramount Pictures

Tillsammans med den obehagliga stämningen hamnar skådespelarprestationerna i fokus. Mia Farrow passar verkligen bra som den unga kvinnan som inte direkt är naiv, men väljer att lita för mycket på människorna omkring sig. John Cassavetes är lite småkuslig med sin blick och väcker en osäkerhet kring hans inblandning i det hela. Ruth Gordon knep en Oscarsvinst för bästa kvinnliga biroll och sticker ut som näsvis och påträngande granne. Sidney Blackmer som hennes make Roman är inte lika påträngande utan håller sig mer i bakgrunden, men när han pratar lyssnar man. Han har en distinkt röst och stil som ger karaktären tyngd - en blandning mellan en mysfarbror och något desto mer ondskefullt.


© Paramount Pictures

Det är en film som är svår att älska, men samtidigt uppskattas den för vad den är. Känslorna och stämningen som den skapar är till stor del vad filmen handlar om. Det är definitivt ingen munter film, snarare en väldigt mörk historia. Den håller en i sitt grepp, och genom den intet ont anande Rosemary får man en oskuldsfull huvudperson man inte vill ska råka illa ut. Därför känner man sig maktlös när de alltmer olycksbådande händelserna börjar ta över hennes liv och kropp. Även om filmen inte riktigt uppskattas fullt ut som någon favorit, har den sin plats i filmhistorien - en film man sent glömmer.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.0

Some Like It Hot

Titel: Some Like It Hot / I hetaste laget
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1959
Regi: Billy Wilder
I rollerna: Jack Lemmon, Tony Curtis, Marilyn Monroe, George Raft

Handling: När Chicago-musikanterna Joe och Jerry råkar bli vittnen till ett maffiamord, tvingas de ta till flykten på ett tåg till Florida, utklädda till Josephine och Daphne, de nya medlemmarna i ett flickjazzband. Deras förklädnad är perfekt - ända tills de båda förälskar sig i sångerskan Sugar och en miljonär börjar uppvakta Daphne. Och maffiabossen är fortfarande på jakt efter dem...

Omdöme: Jerry (Jack Lemmon) och Joe (Tony Curtis) är musikanter som spelar i ett band som uppträder på en illegal nattklubb i Chicago. Efter att polisen gjort ett tillslag mot nattklubben, behöver de båda vännerna få in pengar på ett annat sätt. På väg till en annan spelning bevittnar de ett maffiamord och lyckas knappt komma undan med livet i behåll. Maffiabossen Spats Colombo (George Raft) och hans män tänker dock inte låta vittnena komma undan så lätt.


© United Artists

För att ligga lågt ett tag tar Joe och Jerry chansen att hoppa på ett jobb nere i Florida. De får tågbiljetten ner betald och även betalt för uppehället i tre veckor. Det finns dock en liten hake - det är ett tjejband och två tjejer eftersöks. Det hindrar dock inte Joe och Jerry som blir Josephine och Daphne när de hoppar på nattåget mot Florida.


© United Artists

På tåget känner de att de hamnat i himlen med tanke på att de är omgärdade av de övriga medlemmarna i tjejbandet. En av dessa är Sugar Kane (Marilyn Monroe) som de båda blir förtjusta i. Men det finns ju ett litet problem - de utger sig för att vara kvinnor och måste fortsätta med det på tåget och även när de kommer ner till Florida, något som givetvis ställer till det.


© United Artists

En klassisk komedi som även håller vad den lovar. Det finns många klassiska och hyllade komedier som kanske är bra men inte riktigt så bra eller som tappar med tiden när de ses om. Denna håller hög klass, vilket man kanske inte ska bli överraskad av. Den är trots allt gjord av Billy Wilder, en av de allra främsta regissörerna genom tiderna, som gjorde en rad älskade filmer både innan och efter denna.


© United Artists

Tempo, tempo, tempo, det är något som slår en med filmen. Den har ett bra tempo mest hela tiden. Något av en klassisk screwball-komedi som kräver duktiga skådespelare, kvick dialog och ett manus som hela tiden är i rörelse, vilket är precis vad man får här.


© United Artists

Trion Jack Lemmon, Tony Curtis och Marilyn Monroe är verkligen utmärkta och har ett riktigt bra samspel med varandra. Men det är inte bara stjärnorna som briljerar. En av de bästa och roligaste karaktärerna är Osgood Fielding III spelad av Joe E. Brown. Han ger en minnesvärd prestation som den kärlekskranke miljonären som faller hårt för Daphne.


© United Artists

En stor del av värdet med komedin ligger i hur de båda vännerna ständigt måste påminna sig själva och balansera att de är Joe/Josephine och Jerry/Daphne. Flera roliga, små detaljer i deras beteende, röst, gångstil och mer som inte hade kommit fram på samma sätt om skådespelarna inte varit så pass duktiga. Självklart hade de inte varit lika lyckade utan det vassa manuset och regin, men det kräver en hel del av skådespelarna för att det ska fungera.


© United Artists

Det finns mycket som funkar och får en att sitta med ett leende på läpparna filmen igenom. Hela tågsekvensen när Josephine och Daphne snabbt måste bli varma i kläderna är fenomenal. Skrattar gott när Daphne vill komma nära Sugar genom att ha en privat liten fest i den trånga sovbunken, vilket slutar med att hela tjejbandet kommer och hälsar på när de får reda på att det vankas fest. Och pricken över i:et är den absolut sista repliken som perfekt sätter punkt för denna komediklassiker.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0 alt. 8.5
IMDb: 8.2

The Midnight Story

Titel: The Midnight Story / Appointment with a Shadow / Döden var snabbare
Genre: Drama/Film-Noir
Land: USA
År: 1957
Regi: Joseph Pevney
I rollerna: Tony Curtis, Gilbert Roland, Marisa Pavan, Ted de Corsia

Handling: En omtyckt präst mördas i en gränd i San Francisco. För trafikpolisen Joe Martini blir det ett måste att hitta mördaren.

Omdöme: En präst mördas i ett knivdåd i San Francisco. Ingen kan förstå varför det skett då han var omtyckt av alla och hade inga fiender. Uppenbarligen har något hänt som gjort honom till måltavla för det fruktansvärda dådet. Trafikpolisen Joe Martini (Tony Curtis) tar det hela hårdare än de flesta. Han såg prästen som en nära vän som hjälpte honom som ung när han förlorade sina föräldrar och även hjälpte honom bli polis.


©Universal Pictures

Eftersom mordutredarna inte har något att gå på och det inte finns några misstänkta, känner Joe att han vill göra något. Han vill hjälpa till med utredningen och ber om att få bli förflyttad till mordroteln. Men polischefen vill inte höra talas om något sådant då han dels inte är kvalificerad och dels är för personligt involverad.


©Universal Pictures

Efter att Joe sett hur Sylvio Malatesta (Gilbert Roland) är helt förstörd under prästens begravning, misstänker han att han skulle kunna vara gärningsmannen. Joe väljer att utreda på egen hand genom att bekanta sig med Sylvio som är en omtyckt fiskhandlare i stan. Snart har Joe blivit inbjuden hem till Sylvio där han träffar hans familj som inkluderar hans mamma, yngre bror och den vackra kusinen Anna (Marisa Pavan) som flyttat dit från Italien.


©Universal Pictures

En film-noir i San Francisco, det lät inte helt fel. Det visar sig dock vara mer ett drama än en spännande och stämningsfull noir-film. Joe är på jakt efter sin väns mördare men när han bekantar sig med den huvudmisstänkte visar han sig vara så hjärtlig att de blir goda vänner. Han blir tidigt accepterad av Sylvios familj och känner sig snart som en del av en familj för första gången i sitt liv.


©Universal Pictures

Historien blir ett moraliskt dilemma för Joe Martini. Att finna mördaren är prio ett, men vänskap, familj och kärlek blir något han lär känna tack vare Sylvio och hans familj. Anna vinner hans hjärta och han börjar se en framtid med henne. Samtidigt börjar han bli osäker på hur det faktiskt ligger till med Sylvio. Är han oskyldig eller kan Joe hitta bevis för att hans nyfunna vän kan ha dödat?


©Universal Pictures

Ingen direkt nerv utan alltså snarare ett drama. Men det blir lite småtrevligt trots allt då Joe finner en helt annan mening med livet. I bakhuvudet finns dock mordet på hans gamle vän kvar och han kan inte släppa det så enkelt. Dilemmat kastar honom mellan hopp och förtvivlan, något som hotar vänskapen och hans potentiella kärlek. Ganska ok men hade önskat mer film-noir av det hela och att se lite mer av San Francisco, särskilt som filmen presenteras i CinemaScope-formatet.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.6