Toy Story 5

Titel: Toy Story 5
Genre: Animerat
Land: USA
År: 2026
Regi: Andrew Stanton
Röster: Joan Cusack, Tom Hanks, Tim Allen, Conan O'Brien, Greta Lee, Wallace Shawn, John Ratzenberger, Annie Potts, Keanu Reeves, Tony Hale

Handling: Den här gången är det Toy möter Tech. Buzz, Woody, Jessie och resten av gängets jobb utmanas när de introduceras till det som barn är besatta av idag... elektronik.

Omdöme: När flickan Bonnie har svårt att skaffa vänner väljer hennes föräldrar att ge henne en surfplatta i form av Lilypad (Greta Lee). På så vis hoppas de att Bonnie ska skaffa vänner, eftersom barn i hennes ålder - och i alla åldrar - stirrar in i skärmarna istället för att leka med leksaker. Kortsiktigt verkar draget ge resultat då Bonnie får kontakt med några granntjejer som hon kan leka med via Lilypad. Långsiktigt kan det däremot få negativa konsekvenser, eftersom det påverkar hennes humör, hälsa och sociala förmåga.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Jessie (Joan Cusack) är Bonnies favoritleksak, åtminstone fram tills Lilypad kliver in i bilden. Jessie är orolig för Bonnie och vill hjälpa henne att skaffa vänner som hon kan leka med på riktigt, med leksaker. Jessie kontaktar Woody (Tom Hanks) för att få råd innan hon och hennes häst Bullseye hamnar på villovägar. De träffar nya leksakskompisar, inte minst elektronikleksaken Smarty Pants (Conan O'Brien), medan Woody, Buzz Lightyear (Tim Allen) och övriga vänner försöker hitta Jessie och Bullseye och få hem dem igen.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Det har gått över 30 år sedan den första filmen Toy Story (1995) kom och vi har kommit fram till den femte filmen i den älskade filmserien. Tiderna har förändrats men leksakskompisarna består - eller gör de det? Även om den är en del av Toy Story-filmerna går det ganska tydligt att separera de tre första filmerna från den fjärde och femte. Denna har i synnerhet mer gemensamt med den fjärde filmen än de föregående tre.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Stjärnorna Woody och Buzz börjar få kliva åt sidan och ge plats åt andra mer aktuella inslag - elektroniken. Men det är inte bara elektroniken som tar större plats i denna film. Jessie hamnar i strålkastarljuset som den nya sheriffen i stan och det är hon som ska klara biffen. Det finns ytterligare en stor skillnad mellan filmen och de tidigare filmerna - människorna.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Toy Story-filmerna har handlat om leksakskompisarna och deras äventyr, där de hjälper varandra och finns där för sina ägare. Det har liksom varit en parallell värld till människovärlden, något som fungerat väldigt bra och varit trevligt att följa. Här låter man människorna ta större plats, alltför stor plats kan tyckas. Det gör tyvärr att filmen förlorar lite av sin charm och själ, vilket förändrar filmens innebörd och karaktär lite för mycket. Det är fortfarande en Toy Story-film, men man får inte samma glädje av att följa våra leksakskompisar.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Att välja att få med hur elektroniken och sociala medier påverkar barn (och vuxna) är i sig inte fel. Problemet är istället att det inte blir särskilt trevligt att påminnas om verkligheten när man tittar på en animerad film, och inte vilken animerad film som helst. Att låta människorna ta så pass stor plats i filmen känns som det största felet. Samhällskritiken är en sak, men Toy Story-filmerna har alltid varit en plats där man kan släppa verkligheten för en stund och bara njuta av äventyret med leksakskompisarna och deras värld.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Precis som med Toy Story 4 (2019) är det uppenbart att det gamla gänget fasas ut för att ge plats åt nya leksaker. Nu kan Woody och Buzz Lightyear läggas till de övriga som egentligen inte längre får något utrymme alls. Bara en sådan sak som att driva med att Woody börjar bli gammal visar på åldersfixering och en osmaklig attityd där gamla trotjänare inte längre värdesätts. Visst behöver man förnya sig, men eftersom de nya leksakerna och inslagen inte håller måttet blir avsaknaden av det gamla gänget större.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Animeringen under drömsekvenserna känns inte helt lyckad, även om poängen nog är att tydligare visa att det är drömscenarier så att folk inte ska behöva tänka till lite mer. Överhuvudtaget känns det som att finessen inte riktigt finns där, och det börjar med att människorna får ta alltför stor plats samtidigt som humorn, värmen och själen från de första tre filmerna aldrig riktigt infinner sig. Även om filmen har sina stunder då den är lyckad och bitvis får fram lite känslor och värme, lämnas man med känslan att det man tar del av inte är direkt minnesvärt.

4 - Röster
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.4

Toy Story 4

Titel: Toy Story 4
Genre: Animerat
Land: USA
År: 2019
Regi: Josh Cooley
Röster: Tom Hanks, Tim Allen, Annie Potts, Tony Hale, Christina Hendricks, Keanu Reeves, Joan Cusack, Wallace Shawn, John Ratzenberger, Estelle Harris, Timothy Dalton, June Squibb, Carl Weathers, Laurie Metcalf

Handling: Woody har alltid varit självsäker på sin plats i världen och att hans prioritet är att ta hand om sitt barn, oavsett om det är Andy eller Bonnie. Men när Bonnie skaffar en ny motvillig leksak som heter Forky, börjar ett äventyr tillsammans med gamla och nya vänner. Det visar Woody hur stor världen kan vara för en leksak.

Omdöme: Som den gode vän och leksak Woody (Tom Hanks) är, är han alltid mån om att hans ägare och leksakskompisar mår bra. Bonnie ska börja på dagis och Woody följer med henne som moraliskt stöd utan att hon vet om det, eftersom han håller sig gömd i hennes ryggsäck. Han hjälper henne att känna sig mindre ensam och vilsen, vilket får henne att skapa en egen leksak - Forky (Tony Hale).


© Walt Disney Pictures / Pixar

Forky, som är gjord av skräp, vet inte om att han är en ny leksak. Woody inser att Forky för tillfället är den viktigaste leksaken i Bonnies liv och bestämmer sig för att göra allt för att hjälpa den nya leksakskompisen. När Bonnie och hennes föräldrar ger sig ut på husbilssemester följer leksakerna med och har i uppdrag att hålla koll på Forky och finnas där som stöd. Äventyret leder dem till en antikaffär och ett tivoli som håller leksakskompisarna fullt sysselsatta.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Efter den lyckade tredje filmen i Toy Story-serien var ribban satt väldigt högt. Det är inte lätt att hålla nivån eller överträffa de tidigare filmerna, men man ska inte underskatta filmerna i serien. Det blev för övrigt den andra Toy Story-filmen i rad att vinna en Oscar för bästa animerade film.


© Walt Disney Pictures / Pixar

En något melankolisk känsla infinner sig i denna fjärde film. Den saknar en del av värmen och humorn som föregångarna hade. Dessutom finns inte samma glädje och idérikedom - små saker som gör stor skillnad. Det är inte så att det är en dålig animerad film, för det är fortfarande trevligt att följa med vännerna på nya äventyr, men magin infinner sig inte riktigt som tidigare.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Huvudanledningen till att filmen saknar en bit upp till något bättre är det faktum att de gamla vännerna till stor del får se sig förpassade till avbytarbänken. Woody är fortfarande den centrala figuren, men Buzz Lightyear (Tim Allen) och de övriga hamnar under långa stunder i bakgrunden. Det gör att gänget inte riktigt håller ihop och har lika trevligt tillsammans som man är van vid. De nya leksakerna lyckas inte fylla deras skor och röstskådespelarna sticker inte heller direkt ut, även om det är lite kul med den våghalsige kanadensiske stuntmannen Duke Caboom (Keanu Reeves).


© Walt Disney Pictures / Pixar

Överlag är det en helt ok animerad film och det finns en del roliga och bra ögonblick, men tonen känns lite "off" under i princip hela filmen. Antikaffären, tivolit och husbilen blir de tre huvudsakliga skådeplatserna och de har sin charm, men samtidigt känns det begränsat - det blir helt enkelt inte lika kul att följa gänget. Den melankoliska känslan gör sig också påmind och det är inte lika muntert som i föregångarna. Manuset känns inte heller lika genomarbetat eller tajt, vilket gör att man inte känner sig fullt så engagerad som man hade önskat.

4 - Röster
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.6

Toy Story 3

Titel: Toy Story 3
Genre: Animerat
Land: USA
År: 2010
Regi: Lee Unkrich
Röster: Tom Hanks, Tim Allen, Joan Cusack, Ned Beatty, Michael Keaton, Don Rickles, Wallace Shawn, John Ratzenberger, Estelle Harris, R. Lee Ermey, Laurie Metcalf, Timothy Dalton

Handling: En av leksakers värsta farhågor är att inte längre få någon att leka med dem. Den allra värsta farhågan är dock att bli ifrånväxt, att bli bortglömd... Woody, Buzz Lightyear och resten av Andys gamla leksaker oroar sig över vad som kommer att hända när Andy snart lämnar sitt barndomshem för college.

Omdöme: Andy, som inte lekt med sina gamla leksaker på ett tag, har fyllt 17 år och ska iväg till college. Leksakerna, ledda av Woody (Tom Hanks), har skäl att vara oroliga över sin framtid. De inser att risken är överhängande att de kommer slängas eller i bästa fall hamna på vinden där de glöms bort. Efter att Andy valt att endast ta med sig Woody till college separeras han från de övriga leksakerna, som av misstag hamnar bland soporna.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Woodys leksakskompisar lyckas rädda sig själva från en säker död på soptippen och hamnar istället i kartongen som Andys mamma ska donera till dagiset Sunnyside. Leksakerna är överlyckliga över sitt nya hem, men Woody är inte lika entusiastisk. Han kan mycket väl ha rätt när det visar sig att teddybjörnen Lotso (Ned Beatty), barbiedockan Ken (Michael Keaton) och säkerhetsapan med cymbalerna driver dagiset med järnhand.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Pixar slog verkligen på stort med denna tredje del i Toy Story-serien. Budgeten hade nästan tiodubblats i jämförelse med den första filmen, men det hade också gått 15 år sedan den första filmen släpptes. Succén med de två första filmerna gjorde dock att det var oundvikligt att en tredje film skulle komma. Att det tog elva år efter att tvåan kom var lite mer överraskande, men när man ser resultatet känns det som helt rätt beslut eftersom filmen är klart lyckad.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Att förlägga stora delar av handlingen till dagiset är ett smart drag då det ger chansen att introducera en rad nya leksaker och på ett naturligt sätt skapa äventyr och spänning. Bland de nya karaktärerna är Lotso den som tar störst plats, och det med all rätt. Han är en auktoritet på dagiset och Ned Beattys röst passar utmärkt. Ken är ett desto roligare inslag och hans sidohistoria med Barbie låter filmen ibland sväva iväg till deras drömvärld utan att sväva bort för långt. Filmen behåller hela tiden fokus och låter den röda tråden föra handlingen framåt.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Det känns mer storslaget än föregångarna och på många sätt får man säga att det är den mest lyckade av Toy Story-filmerna. Det är givetvis högst subjektivt, men vad man kan slå fast är att de tre första filmerna inte blir svagare. Oftast är originalet tydligt bäst, men här håller alla tre en jämnhög nivå. Det vore inte heller en överdrift att säga att det är den bästa animerade trilogin som gjorts.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Vad som blir tydligt är att filmen har ett ytterst välskrivet och genomtänkt manus. Filmen behåller tempot, humorn och spänningen i princip rakt igenom. Det känns även som att den är ganska mörk och emotionell, vilket de tidigare två filmerna förvisso också kunde vara, men inte till denna grad. Det hör inte till vanligheterna att en animerad film uppvisar ett sådant djup, något som bidrar till att Toy Story-filmerna uppskattas lite extra - och frågan är om inte denna tredje film uppskattas allra mest.

5 - Röster
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
5 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0
IMDb: 8.3

Toy Story 2

Titel: Toy Story 2
Genre: Animerat
Land: USA
År: 1999
Regi: John Lasseter
Röster: Tom Hanks, Tim Allen, Joan Cusack, Kelsey Grammer, Wayne Knight, Don Rickles, Wallace Shawn, John Ratzenberger, Annie Potts, Estelle Harris, R. Lee Ermey, Laurie Metcalf

Handling: När Andy är på sommarläger kidnappas Woody av en fanatisk leksakssamlare, som planerar att sälja Woody till ett museum. Nu är det upp till Buzz Lightyear och gänget att rädda sin leksakskompis.

Omdöme: Under tiden som Andy är iväg på sommarläger passar hans mamma på att ha gårdsloppis. När Woody (Tom Hanks) försöker rädda en leksak som ska säljas på loppisen hamnar han av misstag ute på tomten. Woody lyckas rädda sin leksakskompis, men hinner inte komma undan i tid. Istället får den girige leksakssamlaren och leksaksförsäljaren Al (Wayne Knight) syn på Woody. Han inser vilket samlarvärde Woody har och stjäl honom.


© Walt Disney Pictures / Pixar

När Buzz Lightyear och de övriga leksakerna inser att Woody blivit kidnappad bestämmer de sig för att hjälpa sin trogne vän. De ger sig ut på ett räddningsuppdrag för att hitta Al och få hem Woody. Men vad de inte vet är att Woody kommer att träffa några nygamla vänner. Han får reda på var han kommer ifrån och ställs inför valet att följa med sina nyfunna vänner Jessie (Joan Cusack), Stinky Pete (Kelsey Grammer) och hästen Bullseye.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Äventyret fortsätter och vännerna är tillbaka. Det mesta är sig likt, förutom att Andy fått en hundvalp som alltid är på lekhumör när leksakerna lämnas ensamma hemma. När Woody försvinner drar ett nytt äventyr igång. Det blir framförallt Buzz Lightyears uppgift att leda styrkorna och se till att de hämtar hem sin vän.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Man känner sig hemma och har lika trevligt med denna uppföljare - ja, åtminstone till stor del. Det finns dock en invändning och det är Roundup-gänget, alltså Jessie, Stinky Pete och Bullseye. Detta är något som inte riktigt går hem fullt ut. Visst är det kul att få en liten bakgrund till var Woody kommer ifrån, men det blir inte lika trevligt att spendera tid med trion som med de andra leksakerna.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Själva räddningsuppdraget blir egentligen där det mesta av det bästa ligger. Leksakskompisarna ränner runt och kämpar desperat för att hinna fram till Woody innan han skeppas iväg till sitt nya hem i Japan. Det hade för övrigt varit något man gärna hade sett. Istället för att spendera tid med Roundup-gänget hade Woody kunnat hamna i Japan med vännerna i släptåg. Potentialen för ett riktigt storslaget äventyr hade varit enorm.


© Walt Disney Pictures / Pixar

De lyckade röstskådespelarna från den första filmen är tillbaka och nu får Tom Hanks, Tim Allen och de övriga sällskap av Joan Cusack som Jessie, Kelsey Grammer som Stinky Pete, Wayne Knight som Al och Estelle Harris som Mrs. Potato Head. Alla passar bra och tillför karaktär och en gnutta humor. En rolig iakttagelse är att tre av de klassiska sit-com-serierna är flitigt representerade: "Cheers" (John Ratzenberger och Kelsey Grammer), "Seinfeld" (Wayne Knight och Estelle Harris) och "Frasier" (Kelsey Grammer). Det är röster man känner igen och de väcker lite av en välbekant känsla.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Även om det kanske inte är samma upplevelse som när gänget träffades första gången i Toy Story (1995) finns det absolut mycket att gilla med denna uppföljare. Det är mer av det som gjorde originalfilmen så lyckad och det finns inget att invända mot gällande animeringen. Denna film kanske saknar lite av värmen och humorn, men det är alltid svårt att jämföra med originalet. Till stor del håller denna uppföljare en likvärdig nivå och bjuder på en klart trevlig filmstund.

5 - Röster
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
5 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.9

Toy Story

Titel: Toy Story
Genre: Animerat
Land: USA
År: 1995
Regi: John Lasseter
Röster: Tom Hanks, Tim Allen, Don Rickles, Wallace Shawn, John Ratzenberger, Annie Potts, R. Lee Ermey, Laurie Metcalf

Handling: Tänk dig att alla dina leksaker blir levande så fort du inte tittar på dem. Två leksaker, Woody och Buzz Lightyear, ogillar varandra jättemycket. Men när de av en anledning blir borttagna från sitt hem går de ihop i en pakt för att kunna hitta hem igen.

Omdöme: Woody (Tom Hanks) är pojken Andys favoritleksak, något han både är stolt över och har blivit van vid. Han och de övriga leksakerna uppskattar att Andy leker med dem, samtidigt som de har sina egna rutiner. När de är ensamma i rummet kan de nämligen umgås och fritt göra vad de känner för, men det gäller att inte bli upptäckta av människor.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Snart är det dags för Andy och familjen att flytta, vilket gör att hans mamma bestämmer sig för att ha ett avskedskalas för Andy och hans vänner en vecka innan han fyller år. En av presenterna visar sig vara en Buzz Lightyear-leksak. Den är coolare än alla andra leksaker och blir Andys nya favoritleksak. Den konfunderade och smått självgode Woody gillar inte att ha en konkurrent, men tvingas samarbeta med Buzz när de båda leksakerna hamnar på villovägar och behöver hitta hem.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Detta blev inte bara den första långfilmen som Pixar gjorde åt Disney, det var också den allra första helt dataanimerade långfilmen. Filmen blev en succé och resten är historia. Men vad är det som gör den till en så lyckad och älskad animerad film?


© Walt Disney Pictures / Pixar

Rösterna i animerade filmer är viktiga, och det behöver inte alltid vara kända skådespelare som står för dem. Här är det en blandning av kända och mindre kända skådespelare som lånat ut sina röster. Tom Hanks och Tim Allen som Woody respektive Buzz Lightyear passar utmärkt och har dessutom ett bra samspel när de rivaliserande leksakerna försöker bräcka varandra. Samtidigt ger övriga röster en skön prägel på sidokaraktärerna, inte minst genom värme och humor som fångar filmens charm.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Animeringen håller hög klass och väcker de olika leksakerna till liv samtidigt som det fortfarande känns som leksaker. De uppvisar också olika karaktärsdrag, vilket får sägas sitter i detaljerna. Det är inte heller överarbetat som nyare animerade filmer kan kännas. Skulle inte kalla det barskrapat, men animeringen känns naturlig och låter det flyta på istället för att stressa fram en massa snabba klipp.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Man har trevligt med leksakerna som kastas in i diverse äventyr som både utspelar sig på hemmaplan och ute i det okända. Samarbete leder till vänskap och däremellan glömmer man inte bort att ha kul. Det finns flera roliga ordväxlingar och andra ögonblick mellan leksakerna, och överhuvudtaget är det en avslappnad stämning. Musiken och Randy Newmans sångröst bidrar till detta, även om den snarare får en att dra på smilbanden än att vara riktigt strålande. Man har helt enkelt en trevlig filmstund med Woody, Buzz Lightyear och de övriga leksaksvännerna i denna animerade klassiker.

5 - Röster
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
5 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0
IMDb: 8.3

Vegas Vacation

Titel: Vegas Vacation / Ett päron till farsa i Las Vegas
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1997
Regi: Stephen Kessler
I rollerna: Chevy Chase, Beverly D'Angelo, Ethan Embry, Marisol Nichols, Randy Quaid, Wallace Shawn, Wayne Newton, Toby Huss

Handling: Familjen Griswold är ute på semester igen - och nu blir det snurrigare än någonsin. De beger sig nämligen till roulettehjulens förlovade och neonskimrande stad - Las Vegas. Men här lurar dock många farliga, förföriska och falska filurer som vill lägga beslag på semesterkassan. Knappt har de hunnit checka in förrän pappa Clark spelat bort skjortan.

Omdöme: Clark (Chevy Chase) är i farten igen. Han har fått en bonus på jobbet och bestämmer sig för att ta familjen Griswold på familjesemester till Las Vegas. Hans fru Ellen (Beverly D'Angelo) och tonårsbarnen Rusty (Ethan Embry) och Audrey (Marisol Nichols) är inte helt övertygade om att det är rätt plats för en familjesemester då det bara är till för att spela bort pengar. Dessutom är barnen för unga för att få spela då det är 21-årsgräns för det.


© Warner Bros.

Väl på plats i Las Vegas inser hela familjen att det kanske inte var någon tokig idé trots allt. Clark har svårt att hålla sig undan spelandet, Ellen får ögonkontakt med Wayne Newton som hon alltid varit förtjust i, Audrey umgås med sin kusin som är en exotisk dansös och Rusty visar sig ha tur i spel men måste fixa falskt ID för att kunna spela.


© Warner Bros.

Denna fjärde film i Ett päron till farsa-filmerna hade setts en gång i tiden och minnet var bara att den inte alls var rolig eller bra. Hade därför ingen direkt lust att se om den, men ibland kan lågt ställda förväntningar vara till en films fördel. Det är inte som så att de föregående filmerna var strålande, så hur mycket sämre kan det bli?


© Warner Bros.

En del småroliga scener längs vägen och även om det sällan är superkul kan man inte låta bli att småle åt Clark och hans påhitt. Randy Quaid som Clarks kusin Eddie är smått för mycket, precis som man blivit van vid. Långt ifrån någon favorit även om han inte stör lika mycket som tidigare. Men visst är han en pinsam karaktär som går till överdrift.


© Warner Bros.

Det visar sig att det faktiskt inte är så dåligt som befarat. Visst är det inte samma känsla som i 80-tals filmerna när familjen Griswold beger sig till Europa eller firar jul i den andra respektive tredje delen. Men det är ändå lite småtrevligt att spendera en stund med Clark, Ellen, Rusty och Audrey när de förlorar sig själva i förföriska Las Vegas bara för att inse att de är lyckligast och starkast som familj.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.9

Manhattan

Titel: Manhattan
Genre: Komedi/Drama/Romantik
Land: USA
År: 1979
Regi: Woody Allen
I rollerna: Woody Allen, Diane Keaton, Mariel Hemingway, Michael Murphy, Meryl Streep, Wallace Shawn

Handling: Isaac Davis hoppar av sitt jobb som manusförfattare till TV-shower. Samtidigt är hans f.d. hustru (som lämnat honom för en annan kvinna) på väg att ge ut en bok om deras gemensamma liv. Isaac själv har ett förhållande med en 17-årig skolelev.

Omdöme: Detta är en kärleksförklaring till New York och i synnerhet Manhattan av Woody Allen. Isaac Davis (Woody Allen) håller på att skriva en bok om sin älskade stad. Detta vid sidan om sitt jobb som manusförfattare till en humoristisk TV-show. Men en dag får han nog och säger upp sig då han vill vara fin i kanten. Genast klagar han till sin bästa vän Yale (Michael Murphy) att han nu måste snåla, flytta från sin lägenhet och annat som stör honom.


©United Artists

Isaac, som har ett förhållande med 17-åriga studenten Tracy (Mariel Hemingway), får reda på att gifte Yale vänstrar med en journalist han träffat. Journalisten i fråga är Mary (Diane Keaton). En Mary som Isaac till en början starkt ogillar då de har helt olika syn på saker och ting men som han snart blir förtjust i. Samtidigt har Isaac fullt upp med att oroas över ex-frun Jills (Meryl Streep) bok som kommer ta upp deras äktenskap i detalj.


©United Artists

Den neurotiske Isaac är nog till stor del en kopia av Woody Allen själv. Han behöver inte spela rollen eftersom han bara spelar sig själv, inklusive att ha ett sexuellt förhållande med en 17-åring vilket han lär ha haft i verkligheten runt den här tiden. Isaac är även självgod, har skev humor och ser sig själv som världens främsta älskare. Uppenbarligen går han hem hos kvinnorna, frågan är bara vem han egentligen vill vara med.


©United Artists

När denna Woody Allen-film sågs första gången var det nog en topp tre eller åtminstone topp fem film bland hans filmer. Dags att se om den med minne av en fin och vacker film, inte bara att se på utan även innehållsmässigt. Vet inte riktigt varför men filmen känns ganska medelmåttig när den nu ses. Inte så speciell förutom någon scen som sticker ut. Inte heller dålig men när man förväntar sig något riktigt bra och det inte håller den klassen blir man lite besviken trots allt.


©United Artists

Woody Allen lär inte ha varit nöjd med filmen och det var inte förrän den klipptes om som den funkade och blev en succé när den släpptes. Det är inte riktigt den kärleksförklaring till Manhattan som förväntat men det finns flera fina scener, det får man ge den. Det svartvita fotot är bra men även här ville jag minnas att det var ett finare foto överlag. Känns som det på sina håll kunde varit bättre ljussättning, speciellt kvällsscenerna.


©United Artists

Det är lite tråkigt när en film inte är lika bra som man ville minnas den som. Det sker inte så ofta med klassiker av det här slaget. Så frågan är vad som gör att filmen inte uppskattas mer? Ibland kan det vara förväntningarna som spelar in och ibland kan det vara fel film vid fel tillfälle. Kanske en kombination av de två i det här fallet. Trots det är det en småtrevlig film som ändå har sitt värde. Aldrig dålig och med en del fina och trevliga scener, bara att det borde varit mer av det och hållit en genomgående hög nivå.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.8