La menace

Titel: La menace / The Threat / Hatet, hotet och hämnden
Genre: Drama/Kriminalare/Thriller
Land: Frankrike/Kanada
År: 1977
Regi: Alain Corneau
I rollerna: Yves Montand, Carole Laure, Marie Dubois, Jean-François Bolmer

Handling: Henri Savin blir kär i Julie, en ung kanadensiska. Hans tidigare flickvän Dominique tar livet av sig och Julie misstänks för mord. Henri försöker få polisen att misstänka honom istället...

Omdöme: Efter att Yves Montand spelat huvudrollen i Alain Corneaus regidebut Police Python 357 (1976) fortsatte de samarbetet med den här filmen. Alain Corneau uppgav att filmen var inspirerad av Fritz Langs film-noir Beyond a Reasonable Doubt (1956). Det finns även en koppling till The Wages of Fear (1953), där en betydligt yngre Yves Montand också medverkade.


© LCJ Productions

Henri Savin (Yves Montand) har återvänt till Frankrike efter att ha kört långtradare i Kanada. Numera driver han ett åkeri tillsammans med sin tidigare flickvän Dominique (Marie Dubois). De har separerat eftersom Henri blivit förälskad i Julie (Carole Laure). Dominique har svårt att acceptera separationen och att Henri hittat någon annan, vilket leder till både självmordstankar och svartsjuka.


© LCJ Productions

Efter att Dominique konfronterat Julie faller hon till sin död. Misstankarna riktas genast mot Julie, som berättar vad som hänt för Henri. Han tror på hennes version, men polisen, med Waldeck (Jean-François Bolmer) i spetsen, finner att bevisen talar för att Julie både haft tillfälle och motiv att döda Dominique. Paret hamnar i en svår sits, vilket får Henri att sätta igång en komplicerad plan för att själv bli misstänkt...


© LCJ Productions

En man, två kvinnor - det hela inleds som ett klassiskt triangeldrama fyllt av passion och svartsjuka. Dominique har inte bara svårt att släppa Henri och vad de haft tillsammans - även hennes stolthet står på spel. Situationen tär dessutom psykiskt på henne, vilket inte bara leder till självmordstankar utan även mordiska tendenser. Det skapar en ytterst laddad och farlig situation för Henri och Julie.


© LCJ Productions

Efter den inledande halvtimmen övergår filmen från att vara ett renodlat triangeldrama till något annat. Det blir svårt att förutse vad som ska ske när Henri tar till drastiska åtgärder som krävs i desperata tider. Exakt vad han vill åstadkomma förblir till en början ett mysterium. Hans plan verkar antingen vara ytterst genomtänkt och smart, eller så improviserar han längs vägen, med tanke på att varje drag känns oförutsägbart.


© LCJ Productions

Man får lite blandade känslor med filmen och Henris plan för att själv bli misstänkt. Man fascineras av detaljerna och hur långt han är villig att gå, samtidigt som man undrar vad han egentligen vill åstadkomma. Det klarnar till slut längre in i filmen, även om det också känns något långsökt att polisen skulle upptäcka brödsmulorna han lämnat efter sig precis så som han vill. Därför blir det lite småroligt att följa, men kanske inte så smart som det var tänkt. Filmen är dock intressant och bjuder dessutom på en tragikomisk upplösning som är lite passande.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.6

Le cercle rouge

Titel: Le cercle rouge / The Red Circle / Den röda cirkeln
Genre: Kriminaldrama
Land: Frankrike/Italien
År: 1970
Regi: Jean-Pierre Melville
I rollerna: Alain Delon, Bourvil, Gian Maria Volontè, Yves Montand

Handling: En nyligen frisläppt tjuv, en förrymd fånge och en före detta polis planerar det stora juvelrånet. Samtidigt är en kattälskande hårdför polis dem på spåren.

Omdöme: Inspektör Mattei (Bourvil) är en veteran inom den franska poliskåren. Denna morgon ska han transportera fången Vogel (Gian Maria Volontè) från Marseille till Paris med tåg. Vogel lyckas dock fly och Mattei tar upp jakten mitt ute på den franska landsbygden. Tidigare samma morgon har Corey (Alain Delon) blivit frisläppt från fängelset och kör från Marseille mot Paris när Vogel plötsligt dyker upp i hans bil.


© Criterion

Ett stort polispådrag inleds efter den förrymde fången, men det hindrar inte Corey från att hjälpa Vogel. Corey behöver nämligen hjälp med att genomföra en juvelkupp han blivit tipsad om. Vogel, som är tacksam för vad Corey gjort för honom, behöver också pengarna. De rekryterar även en tredje man som Vogel känner sedan tidigare - den utmärkte skytten och före detta polisen Jansen (Yves Montand).


© Criterion

Det är ett kylslaget och vintrigt Frankrike som visas upp i denna klassiker av Jean-Pierre Melville. Inramningen och fotot målar upp en blek bild som lägger sig som en våt handduk över filmen. Det bidrar till en dyster stämning som även speglar de fyra karaktärerna och deras öden. Tack vare det blir det inte någon direkt vacker film, vare sig på insidan eller utsidan.


© Criterion

De fyra karaktärerna är alla något av ensamvargar som helst sköter sitt. Corey är den coola och mystiska tjuven som verkar vara iskall i allt han gör. Vogel är potentiellt farlig och desperat som förrymd fånge, men han uppvisar också en hederskodex gentemot andra kriminella. Jansen har blivit försupen efter att han lämnat polisen, så det gäller att han håller sina inre demoner i schack för att de ska ha en chans att lyckas med stöten. Och så har vi Mattei som är en kattälskande polis som inte behöver vara omtyckt. Han är bara duktig på polisyrket och är villig att ta till alla tricks för att få resultat.


© Criterion

Filmen har sparsamt med dialog och en distinkt atmosfär som är tänkt att skapa en kall och cool stämning. Frågan är dock om den lyckas med vad den försökt sig på. Lite både och skulle man kunna säga. Det är en film som har en stil som skiljer sig från mängden, men det är nästan lite deprimerande hur kylig den är. Det är skillnad på att vara stilistiskt ren och snygg, men samtidigt kall. Här är det snarare avskalat och minimalistiskt, men på grund av det blir det också något känslolöst.


© Criterion

Den 2.20 långa filmen hade utan tvekan vunnit på att trimmas ner, men även en annan sorts klippning hade hjälpt. Det är ett onödigt långsamt tempo, även om filmen aldrig direkt blir trist. Det är en del av filmens stil, men det finns olika sätt att göra det på. Det är främst den första timmen som man kunde ha kortat ner. Runt halvvägs in kommer nämligen den minnesvärda juvelkuppen. Även här tar filmen god tid på sig, men det passar desto bättre när man visar upp hur metodiskt tjuvarna går tillväga.


© Criterion

Allt som allt är det en film med en del av värde. Det finns inslag och scener man kan plocka ut som är klart lyckade och som uppslukar en. Men tempot, den bleka och kyliga inramningen plus karaktärer som är svåra att känna för gör att det saknas en del för att uppskatta filmen mer. Jean-Pierre Melville är en regissör vars filmer och stil uppskattas, men trots att detta är en av hans mest kända och hyllade filmer föredras personligen ett par andra av hans tidigare verk mer.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.9