Midnight Run

Titel: Midnight Run
Genre: Action/Komedi
Land: USA
År: 1988
Regi: Martin Brest
I rollerna: Robert De Niro, Charles Grodin, Yaphet Kotto, John Ashton, Dennis Farina, Joe Pantoliano, Philip Baker Hall

Handling: Jack Walsh är en före detta polis som numera jagar reda på brottslingar och får betalt för det. Han får i uppdrag att hitta Jonathan Mardukas. Men det visar sig bli aningen svårt att få med honom hem. Han har nämligen maffian, FBI och en av sina kollegor efter sig.

Omdöme: F.d. Chicago-polisen Jack Walsh (Robert De Niro) är numera en prisjägare som letar rätt på efterlysta brottslingar och plockar in dem mot betalning. Vanligtvis får han ett par hundra eller tusen dollar för besväret. Denna gång handlar det om klart mycket mer pengar som han skulle kunna pensionera sig med.


© Universal Pictures

Borgenären Eddie Moscone (Joe Pantoliano) är desperat. Eftersom han är i färd med att förlora upp emot en halv miljon dollar ifall Jonathan Mardukas (Charles Grodin) inte är i hans förvar vid midnatt på fredag, är han villig att betala Jack $100.000 om han lyckas leverera honom i tid.


© Universal Pictures

Jack använder sina kunskaper och kontakter från tiden inom polisen för att lokalisera Jonathan som förskingrat $15m från maffiabossen Jimmy Serrano (Dennis Farina). Serrano var orsaken till varför Jack tvingades lämna Chicago-polisen. Jack och Jonathan får nu Serranos män efter sig, men även FBI ledda av specialagent Alonzo Mosely (Yaphet Kotto) och Jacks prisjägarkollega Marvin Dorfler (John Ashton).


© Universal Pictures

Serrano vill döda Jonathan Mardukas, inte bara för att han kommit undan med en stor summa pengar utan främst för att han sitter på känslig information som kan sätta dit Serrano. FBI vill plocka in Mardukas för att kunna sätta dit Serrano. Eddie är orolig för att Jack inte ska lyckas och skickar därför Marvin efter dem. Och Jack får inte bara alla efter sig, han måste även dras med Jonathan som går honom på nerverna.


© Universal Pictures

Vissa favoriter är värda att se om och om igen. För trots att denna film setts många gånger och minns ganska väl, är det en typ av film som alltid gör en på bra humör. Martin Brest hade gjort favoriten Beverly Hills Cop (1984) ett par år tidigare och han har plockat med sig samma entusiasm. Det är en film full av skaparglädje med en hel del minnesvärda scener och karaktärer filmen igenom.


© Universal Pictures

Robert De Niro och Charles Grodin blir ett bra radarpar som ger sig ut på en road trip som ska ta dem från New York till Los Angeles. De gnabbas och har sig som ett gammalt par. Till en början ogillar de varandra och Jonathan tar till alla knep han känner till för att försöka komma undan. Jack Walsh är mer street smart medan Jonathan Mardukas är lurig.


© Universal Pictures

Yaphet Kotto är helskön som ledande FBI-agenten Alonzo Mosely vars tålamod blir ordentligt testat. Likväl är John Ashton underbar att skåda som småkorkade Marvin Dorfler som tror han är smart men hela tiden tabbar sig när det väl gäller. Han dyker gång på gång upp som gubben i lådan och bidrar med en hel del humor. Detsamma kan sägas om Joe Pantoliano som den upprörde och sliskige borgenären. Dennis Farina som Jimmy Serrano och hans två maffiamedhjälpare ska inte heller glömmas bort. Det är helt enkelt en film fylld med utmärkta karaktärer och prestationer.


© Universal Pictures

Vad som till slut cementerar filmen som en klassiker är hur den får ihop allt när man når upplösningen. I princip alla karaktärer samlas på ett och samma ställe och det är både smart och roligt. Helt enkelt ett välskrivet manus och en film som inte har någon uppenbar svacka under de två timmarna. Dessutom med en del hjärta längs vägen och även på slutet vilket på ett passande vis sätter punkt för denna favorit.


5 - Skådespelare
5 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
22 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.5
IMDb: 7.5

The Fugitive

Titel: The Fugitive / Jagad
Genre: Action/Kriminaldrama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1993
Regi: Andrew Davis
I rollerna: Harrison Ford, Tommy Lee Jones, Joe Pantoliano, Andreas Katsulas, Jeroen Krabbé, Sela Ward, Julianne Moore

Handling: Dr. Richard Kimble är en framstående och respekterad kirurg som blir oskyldigt dömd för mordet på sin fru, Helen. När hans fångtransport kraschar våldsamt ser han sin chans att fly sin dödsdom. Den federala polisens Samuel Gerard hamnar vid rodret för en påkostad jakt. Samtidigt iscensätter Dr. Kimble sin egen utredning för att hitta den riktige mördaren och leda in Gerard på sitt spår.

Omdöme: Dr. Richard Kimble (Harrison Ford) är en respekterad kirurg i Chicago. Men efter att hans kära fru Helen (Sela Ward) blivit brutalt överfallen och mördad i deras hem, blir Richard huvudmisstänkt. Hans förklaring av att han påträffade en enarmad man med armprotes faller för döva öron då inga bevis för detta hittas. Allt pekar på att Richard mördat sin fru där motivet är pengar eftersom hon kom från en förmögen familj.


©Warner Bros.

Efter att Richard dömts för mordet och fått dödsstraffet, förflyttas han med fångtransport. Olyckan är dock framme och Richard lyckas ta sig loss och flyr. Han vet att det är hans enda chans att finna den riktiga mördaren och undvika dödsstraffet.


©Warner Bros.

Richard får federala agenter efter sig ledda av den obarmhärtige Samuel Gerard (Tommy Lee Jones). Tillsammans med sitt team är de som blodhundar och tar upp spåret efter den jagade Dr. Richard Kimble. Spåren leder tillbaka till Chicago och samtidigt som de försöker få tag i rymlingen gräver de i hans fall som får fram ett och annat som får dem att börja tvivla på hans oskuld.


©Warner Bros.

Kan inte annat än att kalla detta för en riktig klassiker numera. En gedigen filmkänsla som skapas genom att det är gjort på gammalt hederligt vis. Dataeffekter undviks till den grad det går och inte minst tågkraschen är ett typexempel på detta. Det är liksom äkta vara och det spelar stor roll. Regissören Andrew Davis ville skapa en realistisk film och undvek att falla i fällan att ta hjälp av taffliga effekter, vilket inte hade funkat.


©Warner Bros.

Filmen har ett riktigt bra tempo filmen igenom. En bit över två timmar men inte någon dötid eller svackor att tala om. Intressant nog fanns det någon sidohistoria med ett kärleksintresse men detta valde man att klippa bort då det hade sänkt tempot och inte passat in. Man tog för ovanlighetens skull in hela sex klippare som jobbade på filmen, något som visade sig ge ett mycket lyckat resultat och även ledde till att klippningen Oscarsnominerades för vad den gjorde för filmen.


©Warner Bros.

Det kom att bli totalt sju Oscarsnomineringar för en filmsuccé i en genre som sällan belönas med nomineringar. Den kom att vinna en då Tommy Lee Jones knep Oscarn för bästa manliga biroll. En roll han spelar något nonchalant och lite arrogant, men det skapar en minnesvärd karaktär som känns övertygande som blodhunden som vägrar ge sig. Gerard får sig dock en ordentlig match då Dr. Kimble är en högst intelligent och motiverad man på flykt.


©Warner Bros.

Det är inte bara Tommy Lee Jones som är bra, även om han är bäst. Harrison Ford har vad som krävs för att kännas övertygande som mannen på flykt som dessutom har ett och annat ess innanför rockärmen när han letar efter mördaren. Andreas Katsulas må inte vara med så mycket men är perfekt och småcreepy som den enarmade mannen. Jeroen Krabbé får inte heller glömmas bort som Dr. Kimbles vän och kollega Dr. Charles Nichols som spelar rollen passande lurigt. Gillar även att Gerards team får så pass stort utrymme när de alla gör ett hästjobb i jakten på Dr. Richard Kimble.


©Warner Bros.

Finns egentligen inte många svagheter med filmen. Den har hela tiden något på gång och även när det inte är fartfyllt leder det historien framåt med nya upptäckter och vändningar i historien. Den har även en konspirationshistoria inbakad i mordhistorien vilket gör att det blir mer än bara en jakt på en mördare. Och trots att filmen setts tidigare lyckas den hålla intresset uppe ända till slutet. Det är få filmer i genren som är bättre då detta är en av de främsta. En film som uppskattas en hel del.

4 - Skådespelare
5 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
22 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.5
IMDb: 7.8

The Mean Season

Titel: The Mean Season / Het linje
Genre: Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1985
Regi: Phillip Borsos
I rollerna: Kurt Russell, Mariel Hemingway, Richard Jordan, Richard Masur, Andy Garcia, Richard Bradford, Joe Pantoliano, William Smith

Handling: När en tonåring blivit skjuten på en strand i Miami skickas en journalist från The Miami Journal för att bevaka historien. Han blir uppringd av mördaren och får veta att det kommer bli fyra offer till.

Omdöme: Kriminalreportern Malcolm Anderson (Kurt Russell) återvänder till Miami och sitt jobb på The Miami Journal efter att ha spenderat lite tid hos sin flickväns föräldrar i Colorado. Han känner att han vill bort från Miami då han blivit utbränd med att skriva om alla mord som begås. Tanken är att han och flickvännen Christine (Mariel Hemingway) ska flytta till Colorado inom kort och Malcolm då kan få ett bättre jobb på den lokala, mindre tidningen.


©Orion Pictures

Innan Malcolm hinner lämna in sin avskedsansökan till sin chef Bill Nolan (Richard Masur), sker ett mord på en tonårig tjej på en strand i Miami. Malcolm skickas tillsammans med fotografen Andy Porter (Joe Pantoliano) att bevaka det hela. Vad ingen kunnat ana är att mördaren kommer ta kontakt med Malcolm efter att artikeln kommit ut. Mördaren, som visar sig heta Alan Delour (Richard Jordan), avslöjar saker som bara mördaren kan känna till och delar även med sig att det kommer bli ytterligare fyra offer.


©Orion Pictures

Malcolm har fått sitt livs scoop och är fast i Miami under tiden som seriemördaren härjar. Han vänder sig till polisutredarna Ray Martinez (Andy Garcia) och Phil Wilson (Richard Bradford) för att samarbeta. Tillsammans kämpar de mot klockan för att försöka få ledtrådar som kan leda till mördaren och förhindra nästa mord. Men mördaren är slug och ger dem endast tillräckligt med information för att hålla dem upptagna.


©Orion Pictures

Värmebölja och noirig thriller, då är det lätt att tänka på Body Heat (1981) som förvisso är mer noirig än vad denna är, men trots allt lite i samma sfär. Den stora skillnaden är egentligen att man istället för en femme fatale har en galen seriemördare som inleder en slags lek med tidningsreportern och polisen. Titeln refererar för övrigt till den tuffa månaden juli i Florida då det oftast är en kombination av värmeböljer och kraftigt åskoväder.


©Orion Pictures

Inte den mest kända filmen och thrillern men den gör ett habilt jobb där det inte minst går ut på att mördaren och tidningsreportern skapar ett slags band till varandra. De båda behöver varandra av lite olika anledningar. Malcolm ser sin chans att hamna i blickfånget och rida på vågen medan mördaren söker uppmärksamhet genom Malcolms artiklar.


©Orion Pictures

En film som hade setts tidigare men kul nog mindes inget eller åtminstone ytterst lite. Även om det inte är en thriller som skulle vara hyperspännande och nervig så funkar den att se. Gedigna skådespelare rakt igenom bidrar. Ibland är några av scenerna från Malcolms och Christines privatliv lite temposänkande men inte så det skulle bli för mycket. Däremot skapar musiken av Lalo Schifrin lite blandade känslor. Inte dåligt och för det mesta ganska stämningsfullt, men även för pompöst på sina håll. Även tydligt att han försökt skapa något i stil med Bernard Herrmanns ikoniska musik till Psycho (1960) utan att lyckas fullt ut.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.1

Risky Business

Titel: Risky Business / Föräldrafritt
Genre: Drama/Komedi/Kriminalare
Land: USA
År: 1983
Regi: Paul Brickman
I rollerna: Tom Cruise, Rebecca De Mornay, Joe Pantoliano, Curtis Armstrong, Bronson Pinchot, Richard Masur

Handling: 17-årige studenten Joel blir lämnad ensam hemma när föräldrarna reser bort. Hans vanligtvis så skötsamma liv förändras drastiskt när han träffar den sexiga Lana.

Omdöme: Joel (Tom Cruise) är en 17-årig high school-elev som vill komma in på college. Det gäller för honom att plugga hårt och klara de sista proven för att ha en chans att komma in på prestigefulla Princeton. När föräldrarna reser bort lämnas Joel hemma ensam. Då han är en skötsam kille är föräldrarna inte oroliga över att han skulle hitta på något dumt där hemma. Till en början har de rätt, även om pappas Porsche plockas ut ur garaget trots att Joel inte har tillåtelse.


©Warner Bros.

En dag låter sig Joel övertalas av vännen Miles (Curtis Armstrong) som försöker få Joel att våga och leva lite. På college gillar trots allt tjejerna om killarna har erfarenhet, det är åtminstone vad Joel och hans vänner intalat sig själva. Rätt vad det är har Joel fått hembesök av den något äldre Lana (Rebecca De Mornay) som jobbar som call girl.


©Warner Bros.

Till en början blir Joels äventyr med Lana en engångsföreteelse som kostar honom en bra peng. Vad han inte räknat med är att det blir starten på en förändring i hans liv. Lana påverkar honom mer än han kunnat ana och drar in honom i sin värld. Joel får se upp med Lanas "manager" Guido (Joe Pantoliano) samtidigt som Lana öppnar ögonen och dörrarna för en affärsverksamhet där det krävs att Joel är villig att ta en chans men resultatet kan visa sig vara en jackpot.


©Warner Bros.

Tror att om filmen hade kommit ett eller två år senare hade filmen mycket troligt blivit en annan film. Det är trots allt en ganska seriös ton på filmen för att vara en ungdomsfilm. En slags coming of age-historia mer än bara en ungdomskomedi. Paul Brickman som skrev och regisserade ville ge filmen en mörkare ton och sedan lägga på humor. Just att den har en lite mörkare grundton gör att det blir lite mer på allvar än om det bara vore en simpel ungdomskomedi, något den vinner på.


©Warner Bros.

En annan sak filmen vinner mycket på är att ta hjälp av Tangerine Dream som står för musiken. Deras musik sätter definitivt tonen som regissören var ute efter. Det är inget snack om att filmen inte varit vad den är utan deras musik. Det är ännu ett prov på hur viktig bra och rätt musik kan vara för en film. Även en del andra låtval är bra bör tilläggas, men Tangerine Dreams musik är filmens själ.


©Warner Bros.

Tom Cruise skulle bli en världsstjärna i och med filmen och Rebecca De Mornay blev något av en sexsymbol. Givetvis är det en kombination av saker som gjorde att filmen blev en succé och funkar än idag. Men filmens ton och musiken av Tangerine Dream är utan tvekan filmens starkaste egenskaper som gör att det är en trevlig film att återbesöka ibland när man känner sig sugen på den där härliga 80-tals känslan som smittar av sig.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
5 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.8