Fletch

Titel: Fletch
Genre: Komedi/Kriminalare/Mysterium
Land: USA
År: 1985
Regi: Michael Ritchie
I rollerna: Chevy Chase, Tim Matheson, Dana Wheeler-Nicholson, Joe Don Baker, Richard Libertini, Geena Davis, George Wendt, M. Emmet Walsh

Handling: Utklädd till lodis erbjuds journalisten Fletch en stor summa pengar av en affärsman som vill bli mördad. Fletch kan naturligtvis inte låta bli att gräva i mysteriet kring mannen och han gör det i diverse underliga skepnader.

Omdöme: Irwin "Fletch" Fletcher (Chevy Chase) är en grävande journalist i Los Angeles. När han under täckmantel försöker avslöja en droghärva som lamslår stranden, kontaktas han av Alan Stanwyk (Tim Matheson), som ger Fletch ett lukrativt erbjudande. Stanwyk tror nämligen att Fletch är en lodis som är i behov av pengar och desperat nog att göra vad som helst - till och med att mörda Stanwyk mot betalning.


© Universal Pictures

Fletch blir fascinerad av förslaget och går med på det, men i själva verket börjar han snoka runt för att ta reda på mer om Stanwyk och vad som försiggår. Han söker upp flera personer i Stanwyks närhet, inklusive hans ovetande fru Gail (Dana Wheeler-Nicholson), som Fletch givetvis börjar flirta med. Samtidigt gräver han vidare i drogverksamheten på stranden, vilket får situationen att hetta till eftersom polisen ser ut att vara inblandad.


© Universal Pictures

Chevy Chase har själv sagt att detta är hans favoritfilm, inte minst då han fick spela sig själv. Det är svårt att säga emot - detta är hans bästa film. Han får verkligen spela ut hela sitt komiska register och axla flera olika roller med bravur. Fletch utger sig nämligen för att vara en rad olika personer, vilket ger Chevy Chase en chans att charma folk till höger och vänster. Han gör det också bra och tillräckligt återhållsamt för att det ska kännas naturligt och inte bli till en fars eller en massa osammanhängande sketcher.


© Universal Pictures

En viktig sak med filmen är att den inte bara är en utpräglad komedi. Den bygger på en bok och är i grunden ett mysterium som Fletch tar med oss på. Det gör att filmen har betydligt mer på gång än vad man först kan tro. Kombinationen av humorn med mysteriet och de kriminella inslagen gör att det händer saker mest hela tiden, utan att det blir rörigt eller får ett alltför högt tempo. Det blir helt enkelt trevligt att följa Fletch, se vad han hittar på härnäst och vad han gräver fram.


© Universal Pictures

Musiken av Harold Faltermeyer är en stor del av filmen. Även om hans synthmusik inte är lika härlig och klockren som i Beverly Hills Cop (1984) är den fortfarande så pass framstående och viktig att filmen inte hade varit densamma utan den. Det är svårt att inte bli indragen i filmen så fort huvudmelodin spelas och Fletch introduceras på stranden, den saken är säker.


© Universal Pictures

Fletch är en skön karaktär och det finns många roliga och minnesvärda scener. Det blir svårt att hålla sig för skratt när han är i farten med sina påhitt och repliker. Man har helt enkelt roligt med filmen och det är alltid lite av ett kärt återseende varje gång den ses. En sådan här film återvänder man gärna till med jämna mellanrum för att den tar med en på en underhållande och mysig 80-talstur med Chevy Chase när han är som bäst.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 6.9

Tootsie

Titel: Tootsie
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1982
Regi: Sydney Pollack
I rollerna: Dustin Hoffman, Jessica Lange, Teri Garr, Charles Durning, Dabney Coleman, Bill Murray, Sydney Pollack, Geena Davis, George Gaynes

Handling: Michael är en skådespelare som inte kan få några jobb tills han kommer på idén att klä ut sig till kvinna. Snart blir hans alter ego Dorothy TV-stjärna och dessutom upptäcker han snart att Dorothys personlighet är mer sympatisk än hans "riktiga".

Omdöme: Michael Dorsey (Dustin Hoffman) har kämpat som skådespelare i 30 års tid. Vad han än gör lyckas han inte få ett jobb i branschen och måste istället ta ströjobb på restauranger i New York. Hans agent George Fields (Sydney Pollack) är klar över varför Michael, som är en talangfull karaktärsskådespelare, inte får några roller - Michael har rykte om sig att vara svår att jobba med, vilket i princip gjort honom svartlistad.


© Columbia Pictures

När Michael följer med sin goda vän Sandy (Teri Garr) till en audition får han den briljanta men riskabla idén att klä ut sig och utge sig för att vara den kvinnliga skådespelerskan Dorothy Michaels. I rollen som Dorothy får Michael sitt livs roll på en TV-såpa. Det är genombrottet han väntat på i alla dessa år, men det komplicerar även hans liv mer än han kunnat ana - inte minst då han börjar falla för sin medspelare Julie (Jessica Lange).


© Columbia Pictures

Det är lika bra att säga det med en gång - detta är en klassisk feelgood-film. Filmen fick hela 10 Oscarsnomineringar, varav flera i de tyngsta kategorierna. Den vann till slut endast för bästa kvinnliga biroll (Jessica Lange), men det är inte en film som ska mätas i antal Oscars. Om en film lyckas få en att le, skratta och ha trevligt är den lyckad - och det är precis vad denna film gör.


© Columbia Pictures

Dustin Hoffman kände att han i sin Oscarsbelönade roll i Kramer vs. Kramer (1979) både hade spelat make och hustru, vilket fick honom att vilja ta sig an utmaningen att spela både en man och en kvinna. Det resulterade i den här rollen och filmen. En skådespelares drömroll kan tänkas, men det krävs också en riktigt duktig skådespelare och rätt inställning. Hoffman hade talangen och han valde dessutom att spela rollen seriöst och inte som en komedi, något som lyfter prestationen och gör filmen roligare.


© Columbia Pictures

Det är inte bara Dustin Hoffman som ska ha en eloge för sin prestation. Det är en film fylld med duktiga skådespelare och övertygande prestationer. Bland dessa finns Jessica Lange som kollegan och kärleksintresset Julie, Teri Garr som vännen Sandy, Dabney Coleman som regissören Ron, Charles Durning som Julies far Les, Bill Murray som Michaels vän Jeff, Sydney Pollack som agenten George, George Gaynes som den kärlekskranke skådespelaren John Van Horn och Geena Davis som skådespelerskan April, vilket för övrigt var hennes första filmroll. Samtliga är smått perfekta och gör att i princip varje scen visar prov på den skådespelartalang som filmen besitter.


© Columbia Pictures

Sydney Pollack var en erkänt duktig regissör som gjorde lyckade filmer i flera olika genrer, även om han kanske inte alltid nämns bland de allra främsta regissörerna. Dessutom fick han ofta ut mycket av sina skådespelare, vilket också kunde ha att göra med det faktum att han själv var en duktig skådespelare. Här är det framförallt hans regi som kommer till sin rätt och visar prov på hans fingertoppskänsla för att få ut det mesta av manuset och skådespelarna.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.4

The Accidental Tourist

Titel: The Accidental Tourist / Den tillfällige turisten
Genre: Drama/Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1988
Regi: Lawrence Kasdan
I rollerna: William Hurt, Kathleen Turner, Geena Davis, Bill Pullman

Handling: Macon Leary skriver reseböcker. När hans son dör i en olycka, och hans fru lämnar honom, slås hans liv i spillror, och han stänger in sig känslomässigt.

Omdöme: Ett år har gått sedan Macon Leary (William Hurt) tragiskt förlorade sin son i en olycka. Han fortsätter jobba med att skriva reseguider, vilket innebär att han ibland är på resande fot. Hans äktenskap tar slut när hans fru Sarah (Kathleen Turner) bestämmer sig för att lämna honom. Att de inte lyckats gå vidare efter förlusten, och att Macon är känslomässigt frånvarande, är den främsta anledningen till separationen.


© Warner Bros.

Macon fortsätter att resa och skriva, men efter en oväntad händelse flyttar han temporärt in hos sina tre syskon, som bor ihop: bröderna Porter (David Ogden Stiers), Charles (Ed Begley Jr) och systern Rose (Amy Wright). Tillsammans utgör de fyra en säregen skara syskon. Detta är något Macons bokförläggare Julian (Bill Pullman) upptäcker när han besöker Macon. Han blir särskilt fascinerad av Rose.


© Warner Bros.

Vändpunkten för Macon blir ett möte med Muriel Pritchett (Geena Davis) som ska ta hand om hans hund medan han är bortrest. Hon visar sig vara en excentrisk kvinna han först inte direkt uppskattar, men hennes ihärdighet och sätt att vara ger resultat. Även om det tar emot, börjar han sakta öppna upp sig och komma ut ur sitt skal.


© Warner Bros.

Ett par år efter den lyckade neo-noiren Body Heat (1981) återförenades trion Lawrence Kasdan, William Hurt och Kathleen Turner. Denna gång var det i något helt annat. Istället för het passion, förförelse och mystik, fokuserar filmen på sorg, separation och att försöka finna sig själv på nytt.


© Warner Bros.

Det är inte en film som går rakt på sak. Den berättar historien på sitt sätt, vilket både har sina för- och nackdelar. En fördel är att filmen utan problem kan ses om, eftersom den liksom sick-sackar sig fram istället för att bara ta sig från punkt A till B. Samtidigt kan en nackdel vara att den utelämnar en del som hade kunnat utforskas mer.


© Warner Bros.

Macon skriver alltså reseguider och ger sig ibland ut på resor. Detta hade gärna fått utgöra en större del av historien, eftersom det är när han är på resande fot som filmen känns mest lekfull. Hans lite torra stil och känslolösa sinnestillstånd ger filmen en särskild lätthet när Macon berättar om sina upplevelser och delar med sig av texterna ur reseguiderna. Nu hade det förmodligen blivit en helt annan sorts film, men att se honom besöka olika destinationer och ta del av både hur hans knep lyckas och hur saker ibland går emot honom hade man faktiskt kunnat göra en hel del med.


© Warner Bros.

Istället för att fokusera mer på resandet slingrar sig filmen fram lite mer. Macons plötsliga visit hos syskonen funkar förvisso, men blir samtidigt lite konstig eftersom de är något udda och egensinniga, även om det inte gör något. Däremot när bokförläggaren Julian kommer in i bilden känns det mer som ett sidospår som inte direkt för historien framåt.


© Warner Bros.

Till slut har Macon börjat hitta tillbaka till ett liv som han verkar trivas med, men riktigt så enkelt blir det inte. Han måste välja mellan två kvinnor som betyder mycket för honom. Den ena har han ett förflutet med och många minnen tillsammans. Den andra har öppnat hans ögon, men ser han en framtid med henne? Inget enkelt val, men om han följer sitt hjärta kommer han inse vad som är rätt.


© Warner Bros.

Något som hela tiden gör filmen mysig är musiken av John Williams. Den är finstämd och lågmäld, och skiljer sig från det mesta man brukar höra från honom. Gillar den faktiskt mer än det mesta av hans mer storslagna och hyllade verk. Filmen hade kunnat dra ännu mer nytta av musiken och låta sig ledas av den, eftersom den visar vägen.


© Warner Bros.

Sammanfattningsvis är det en film som är ganska bra, men som satt på ännu mer potential. Den tar inte riktigt tillvara på allt den har på gång, och väljer ofta att snirkla sig fram när den istället hade kunnat gå lite mer rakt på sak. Humorn hade gärna fått mer utrymme, eftersom den oftast funkar med den lite mörka humorn. Gillar ändå filmen som den är, inte minst då den får till det klart bra på sina håll.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.7

The Long Kiss Goodnight

Titel: The Long Kiss Goodnight
Genre: Action/Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1996
Regi: Renny Harlin
I rollerna: Geena Davis, Samuel L. Jackson, Craig Bierko, Brian Cox, David Morse

Handling: Samantha Caine bor i en liten stad med sin make och dotter. För åtta år sedan dök hon upp, två månader gravid, från en närliggande flod utan något minne om sitt förflutna eller vem hon är. Men hon börjar närma sig att ta reda på sitt förflutna. När det förflutna en dag brutalt hinner ikapp henne visar det sig att hon varit specialtränad agent.

Omdöme: För åtta år sedan dök Samantha Caine (Geena Davis) upp på en strand, två månader gravid och med minnesförlust. Hon har slagit sig ner som lärarinna med en make och dotter. Men det förflutna håller på att hinna ikapp henne. En anlitad privatdetektiv, Mitch Henessey (Samuel L. Jackson), har fått upp ett spår som kan leda henne till sin sanna identitet.


©New Line Cinema

Samtidigt som Samantha och Mitch ger sig ut för att försöka lokalisera Dr. Nathan Waldman (Brian Cox) som kan ha viktig information om hennes riktiga identitet, får de både utsända agenter och mördare efter sig. De kan inte lita på någon annan än sig själva. Men eftersom Samantha visar sig vara en specialtränad agent kan hon skydda de båda mer än väl.


©New Line Cinema

I vad som får ses som en blandning mellan The Bourne Identity (1988), och senare The Bourne Identity (2002), och Nikita (1990) har Renny Harlin regisserat denna actionthriller efter ett manus av Shane Black. Samma man som tidigare hade skrivit manusen till filmer som Lethal Weapon (1987) och dess uppföljare, The Last Boy Scout (1991) och Last Action Hero (1993). Han blev den första manusförfattaren som fick $4m för sitt manus. Ett manus som lär ha varit mörkare och våldsammare än vad vi ser i slutprodukten.


©New Line Cinema

En film som har en bra men alltså inte direkt originell premiss då den har sina nämnda föregångare att tacka. Shane Blacks manus har dock en sak som skiljer sig och det är humorn. Det är trots allt en buddy-film med det något omaka radarparet Geena Davis och Samuel L. Jackson. Båda sköter sig bra i respektive roller, inte minst Samuel L. Jackson som briljerar filmen igenom med klockrent levererade repliker och humor. Så även om filmen är en actionthriller har den gott om humor, något man känner igen från Shane Blacks andra manus.


©New Line Cinema

Det är en typ av film där man får ha lite överseende med vissa saker som inte är helt trovärdiga under filmens gång. Det är trots allt en actionfilm som vill skapa en del coola actionscener och vara underhållande snarare än att vara en trovärdig och realistisk film. Eftersom den är tillräckligt underhållande med inte minst humorn, har man ganska trevligt med filmen under långa stunder.


©New Line Cinema

Vad som till slut blir avgörande för filmen är hur den får till det hela, hur det hela avslutas. Tyvärr är det filmens svaghet då runt de sista 20 minuterna blir alldeles för utdragna och överdrivna. Det känns som Renny Harlin inte velat spara på krutet och vill dra på för fulla muggar utan att det ger mycket effekt, åtminstone inte positiv effekt. En film som absolut inte hade behövt sträcka speltiden till upp emot två timmar och hade vunnit på att avrunda tidigare. Trots det får man säga att de första 90 minuterna underhåller tillräckligt mycket, inte minst tack vare humorn och främst Samuel L. Jackson.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.8