Friedkin Uncut

Titel: Friedkin Uncut
Genre: Dokumentär
Land: Italien
År: 2018
Regi: Francesco Zippel

Handling: William Friedkin, som ligger bakom kultklassiker som "Exorcisten" och "The French Connection", öppnar för första gången upp om de teman och berättelser som har påverkat hans liv och hans konstnärliga karriär. Med en stjärnspäckad vänskapskrets, med bland andra Francis Ford Coppola och Quentin Tarantino, bjuds vi på anekdoter och historier om regissören och filmerna.

Omdöme: Med filmer som The French Connection (1971), The Exorcist (1973), Sorcerer (1977) och To Live and Die in L.A. (1985) är William Friedkin en intressant regissör. Denna dokumentär om och med honom visar sig också vara högintressant då man med hans egna ord får en bättre förståelse för honom som person och bakgrunden till hur hans mest kända filmer kom att göras.


©Quoiat Films

Vid sidan om Friedkin själv dyker en rad branschfolk upp, främst sådana som samarbetat med honom både framför och bakom kameran för att berätta om hans teknik och vision. Det är en ocensurerad och ofiltrerad titt på en man som inte har några filter. Han säger det han tycker och tänker vilket nog kan dela folk i två läger. Vissa kan bli stötta av språket han använder, men samtidigt är det lite hans stil som speglar filmerna han gjort. Filmer som haft en realistisk, nästan dokumentär stil över sig.


©Quoiat Films

Han berättar bl.a. att han inledde med att göra dokumentärer och att det var Costa-Gavras Oscarsvinnande film Z (1969) som fick honom att inse att det gick att göra den typen av film filmad i dokumentär stil. Detta använde han sedan på sin Oscarsvinnande film The French Connection (1971) som för övrigt byggde på verkliga händelser och personer som han ville berätta om. Med sin nästa film The Exorcist (1973) skapade han en typ av skräck som tog världen med storm, som byggde upp en verklighet kring ondskan och fick en att bli engagerad med karaktärerna.


©Quoiat Films

Det är en dokumentär fylld med guldkorn som Friedkin och de övriga delar med sig av. Det är precis vad en sån här dokumentär ska bjuda på när det kommer till en regissör. Man vill veta mer om personen i fråga, men även om bakgrunden till filmerna, roliga incidenter som skedde, hur filmerna togs emot osv. Hans filmer väckte uppmärksamhet och även om han kunde kritiseras utifrån var han omtyckt och hyllad av de som jobbade med honom och förstod hans ibland lite oortodoxa metoder. Uppenbarligen hade de allt som oftast rätt effekt för att få ut det mesta och skapa ett par riktiga klassiker.


©Quoiat Films

En invändning man kan ha på dokumentären är att det inte används någon som helst informativ text som visar vem som intervjuas. För det mesta känner man igen regissörerna och skådespelarna eller så kan man gissa sig fram till det eftersom de ibland nämns. Francis Ford Coppola, Quentin Tarantino, Matthew McConaughey och Willem Dafoe är bland de mer kända som intervjuas och känns igen, men en del av de övriga är desto knepigare. Inget som sänker dokumentären men ändå noterbart.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 7.1

Het tweede gelaat / Control

Titel: Het tweede gelaat / Control / Double Face
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: Belgien
År: 2017
Regi: Jan Verheyen
I rollerna: Koen De Bouw, Werner De Smedt, Sofie Hoflack, Hendrik Aerts

Handling: De avhuggna liken av sex kvinnor hittas nära Antwerpen. Ett team av utredare försöker spåra mördaren för att förhindra fler mord.

Omdöme: Polisutredarna Eric Vincke (Koen De Bouw) och Freddy Verstuyft (Werner De Smedt) får ett svårt fall att arbeta med när polisen inte bara finner ett kvinnolik med avhugget huvud utan hela sex stycken. Kvinnoliken utan huvud hittas nergrävda på ett fält och utredningen involverar samtliga poliser i stan.


©Eyeworks

Eftersom det är ett så pass stort fall plockar Vincke även in en gammal holländsk kollega från Interpol för att hjälpa till med profileringen av seriemördaren. Detta är något Freddy inte är särskilt glad över. Han vill att fallet hålls lokalt och att de själva ska lösa fallet.


©Eyeworks

Samtidigt som utredningen fokuserar på elva misstänkta som var i en annan stad vid tillfället för liknande mord som skett tidigare, väljer Freddy att lägga ner all sin tid på Rina (Sofie Hoflack) som kan ha varit ett potentiellt tilltänkt offer som kom undan. Problemet är att Freddy blir lite för personligt involverad med vittnet vilket kan skapa problem på mer än ett plan.


©Eyeworks

Denna två timmar långa belgiska kriminaldrama-thriller ger mig till en början lite Beck-vibbar. TV-films deckarkänslan blir dock inte långvarig då det är högre nivå än så på produktionen. Kanske att danska filmerna om Carl Mørck och avdelning Q är en bättre liknelse. Även Basic Instinct (1992) dyker upp i tankarna ett par gånger under filmens gång. Det bygger för övrigt på en bok av författaren Jef Geeraerts som skrev flera böcker om Vincke och Verstuyft innan han dog 2015. Filmen bygger på den femte boken.


©Eyeworks

Något som är bra med historien är att det finns många misstänkta och utredningen pekar åt lite olika håll. Det gör att den relativt långa speltiden blir befogad och blir lite småmysig att ta sig igenom. Det hettar till en del på sina håll och när filmen lider mot sitt slut blir det även lite actionbetonat, även om det inte direkt hade behövts. Men eftersom man får ett par vändningar längs vägen blir det till slut ganska tillfredsställande när röken lagt sig. En seriemördarfilm som inte gör bort sig och är värd en titt. Trea till stark trea.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.3

Sly

Titel: Sly
Genre: Dokumentär
Land: USA
År: 2023
Regi: Thom Zimny

Handling: I nästan 50 år har Sylvester Stallone underhållit miljontals människor med ikoniska karaktärer och blockbuster-franchises, från "Rocky" till "Rambo". Den här dokumentären berättar hans underdog-story och dess paralleller med de karaktärer han gett liv åt.

Omdöme: Alltid intressant med dokumentärer om skådespelare och regissörer. Sylvester Stallone blickar tillbaka och berättar om sin uppväxt som formade honom och hans svårigheter att komma in i branschen som seriös skådespelare. P.g.a. utseendet och hans sluddriga tal blev han mest erbjuden mindre skurkroller. Vid sidan började han skriva manus vilket var ett sätt att få utlopp för sin kreativa sida. Det skulle också leda till hans stora genombrott med Rocky (1976).


©Netflix

Stallone berättar om hur han gick och såg all möjlig film som visades i New York när han växte upp. Hur de två filmerna On the Waterfront (1954) och Mean Streets (1973) inspirerade honom till att göra Rocky (1976) som en version på de båda filmerna med hans touch på det hela. Hur han stod på sig när filmbolaget ville betala honom en stor summa pengar för manuset. Han var dock övertygad om att han själv skulle spela titelrollen, något som skulle visa sig vara det rätta draget då han blev en stjärna över en natt och filmen kom att kamma hem Oscarn för bästa film.


©Netflix

En stor del, runt första halvan av dokumentären handlar om Rocky-filmerna. En franchise som han alltid kunde återvända till när han behövde komma på fötter igen. I och med Rambo-filmerna tog han sig in i actiongenren och konkurrerade med Arnold Schwarzenegger som blev hans största rival under främst 80-talet. På den tiden försökte de bräcka varandra med mer muskler, större vapen och mer action men blev på senare dagar goda vänner och kunde skratta åt rivaliteten.


©Netflix

Det känns utan tvekan som man kunde och borde fått ut mer av dokumentären. Den lägger mycket krut på vissa saker och mindre eller inget krut på andra. Kanske inte så konstigt att Rocky (1976) får mest uppmärksamhet då det var hans stora genombrott och en franchise han alltid kommer att bli ihågkommen för. Men det fanns så mycket mer att göra en djupdykning i genom hans karriär. Det gör att de runt 90 minuterna inte känns optimala då mer borde hunnits med. Istället blir det mer en slags underdoghistoria där hans manus på många sätt reflekterade vad han själv gick igenom, inte minst med en tuff uppväxt.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.5

School of Rock

Titel: School of Rock
Genre: Komedi/Musik
Land: USA
År: 2003
Regi: Richard Linklater
I rollerna: Jack Black, Joan Cusack, Mike White, Sarah Silverman

Handling: Den i sina egna ögon gudabenådade rockmusikern Dewey Finn sparkas från sitt band och sitter med ett berg av skulder och depression. Av en händelse får han ett lärarvikariat för en fjärdeklass på en stel privatskola och Dewey bestämmer sig för att göra rockhjältar av eleverna.

Omdöme: Detta var den första "surprisefilmen" som sågs på Stockholm Filmfestival. 20 år senare var det läge att se om den efter att ha sett dokumentären Dio: Dreamers Never Die (2022) där Jack Black är med och intervjuas. På tal om Jack Black är det kul att filmens manus skrevs av Mike White som flyttade in och bodde granne med Jack Black som spelade högljudd rockmusik och sprang omkring naken i hallen.


©Paramount

Dewey Finn (Jack Black) är en passionerad rockmusiker som blir lite för mycket för ett rockband som vill tona ner sin image och bli seriösare. Det gör att Dewey får lämna bandet och har svårt att betala sin del av hyran. Han bor nämligen hos vännen Ned Schneebly (Mike White) vars flickvän Patty (Sarah Silverman) flyttat in och pressar Ned att vara hårdare mot Dewey.


©Paramount

En dag när Dewey är ensam hemma tar han ett samtal till Ned. En privatskola behöver en lärarvikarie och Ned har blivit varmt rekommenderad. Dewey inser att det är hans chans att tjäna snabba pengar och utger sig för att vara Ned. När han anländer till klassen med 10-åringar, får han efter ett tag idén att lära upp dem inom rockmusik och starta ett band som ska vara med och tävla i den årliga Battle of the Bands-tävlingen.


©Paramount

Filmen har två saker som talar för den. Den ena är musiken som är fylld med klassisk rockmusik. Den andra är Jack Black som sagt att medverkan på den här filmen var höjdpunkten i hans karriär. Och det är inte särskilt svårt att förstå varför. Man känner verkligen hans passion för musiken och då han själv är en duktig musiker som både kan spela och sjunga, är det en skräddarsydd roll för honom.


©Paramount

Man får inte heller glömma att erkänt duktige Richard Linklater står för regin. Till en början tackade han nej att göra filmen, men efter att han övertalades gick han med på att göra filmen om en del av manuset skrevs om för att göra det mer realistiskt och att han fick göra den på sina villkor. Mycket riktigt var det rätt val då filmen hade blivit för larvig om den åtminstone inte försökt vara trovärdig. Det funkar därför någorlunda väl även om man givetvis tvingats ta sig en del friheter.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.2

Dio: Dreamers Never Die

Titel: Dio: Dreamers Never Die
Genre: Dokumentär
Land: USA
År: 2022
Regi: Don Argott & Demian Fenton

Handling: Dokumentären varvar intervjuer, arkivmaterial och nyinspelat material om hela Ronnie James Dios liv från debuten som sångare och trumpetare till tiden som sångare i Elf, Rainbow, Black Sabbath och slutligen det egna bandet Dio.

Omdöme: Efter att ha sett en del dokumentärer om rockband är känslan att rockmusiker ofta är autentiska, att det är något äkta med dem och att de älskar vad de gör. De är även musikaliskt begåvade och skriver sitt eget material vid sidan om att spela instrumenten och sjunga. Det blir oftast hjärtliga porträtt av dessa musiker och det är alltid trevligt att få veta mer om var de kommer ifrån och deras historia från okända till att hamna i blickfånget.


©BMG

Ronnie James Dio eller kort och gott Dio skulle komma att bli en av de mest omtyckta inom heavy metal. Han influerade och inspirerade även ett otal bandmedlemmar och band då han ses som en av de ledande sångarna och låtskrivarna som var med och skapade heavy metal-genren. Utan att vare sig vara en expert eller ett fan som skulle kunna rabbla upp låtar och band som många andra mer insatta, är det svårt att missa att han var en av de stora och respektera hans talang.


©BMG

Dokumentären tar oss igenom Dios liv från att han som liten pojke lärde sig spela trumpet till att han la trumpeten på hyllan och blev sångare som tonåring. Hur han tillsammans med ett par andra kortväxta unga män formade bandet som senare kom att heta Elf. Och hur det senare ledde till genombrott med bandet Rainbow, hur han ersatte Ozzy Osbourne i Black Sabbath och sedermera skapade sitt eget band Dio.


©BMG

Dio dog år 2010 så vi får endast ta del av arkivmaterial med honom, men de många musikerna, f.d. bandmedlemmar, hans fru och de som hade med honom att göra, inklusive skådespelaren Jack Black berättar om vilken bra människa han var och inspiration för inte bara dem utan miljontals fans runt om i världen.


©BMG

Något som blir tydligt under dokumentärens gång är att även om han drömde om att bli stor, var han inte intresserad av att ta genvägar. Andra må ha sett sin chans att bli kända med en hitsingel även om det inte var en låt de själva kunde stå för. Han kanske missade en chans att tjäna mer och bli mer känd snabbare, men i det långa loppet fick han göra det han älskade på sitt sätt och på sina villkor.


©BMG

Man skulle kunna likna honom och hans principfasthet vid en filmregissör som tror på sin vision och inte säljer sig till Hollywood. Istället fortsätter han att kämpa på för det han tror på. Det ska han ha all respekt för och det var också något som gjorde att han kunde göra det han älskade ända in i det sista.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 8.4

The Big Picture

Titel: L'homme qui voulait vivre sa vie / The Big Picture / Identity of a Killer
Genre: Drama/Thriller
Land: Frankrike
År: 2010
Regi: Éric Lartigau
I rollerna: Romain Duris, Marina Foïs, Niels Arestrup, Catherine Deneuve

Handling: Filmen bygger på Douglas Kennedys bok "Den gåtfulle fotografen". Paul är en framgångsrik advokat i Paris med en perfekt familj och tjusig villa i fin förort - men han är inte nöjd. Han drömmer om ett annat liv och vill helst av allt bli fotograf. Innan han vet ordet av har hans liv vänts på ända och det liv han tidigare åtrått verkar ligga inom räckhåll, men inget blir som Paul tänkt sig.

Omdöme: Paul Exben (Romain Duris) är delägare i en advokatfirma i Paris, är lyckligt gift med Sarah (Marina Foïs) och paret har två unga barn ihop. Paul får snart besked av advokatbyråns grundare tillika goda vännen Anne (Catherine Deneuve) att hon är döende och tänker skriva över firman på honom. Paul är främst ledsen över nyheten för mer pengar behöver han inte.


©EuropaCorp

Samtidigt som Paul försöker smälta nyheten om sin vän Anne, börjar han så smått misstänka att frun Sarah kan ha en affär. Värst av allt är att det är en gammal bekant till Paul, fotografen Grégoire Kremer (Eric Ruf). Frågan är vad Paul tänker göra åt saken när Sarah vill ha skilsmässa. Barnen är det viktigaste för Paul och han kommer inte förlora dem då Sarah är klar över att hon inte vill ha ensam vårdnad.


©EuropaCorp

När filmen drar igång är det lite svårt att veta vad historien ska gå ut på då det tar ett tag för den att komma någonvart. En konfrontation gör dock att situationen förändras drastiskt och Paul ställs inför ett par svåra beslut. Vad han planerar vet bara han, men att han verkar fundera på att starta ett nytt liv med en ny identitet står klart när han beger sig från Frankrike för att starta ett nytt, anonymt liv som fotograf nere på Balkanhalvön.


©EuropaCorp

En film med två halvor som visar Pauls liv som framgångsrik advokat och familjefar i storstaden Paris och Pauls liv som lovande fotograf och mystisk ensamvarg i en liten kuststad i Montenegro. Vägen dit är kanske mest intressant i övergången mellan hans två liv. Det är här historien väcker ens intresse då man vill se vad Paul ska ta sig till.


©EuropaCorp

Något som blir lite svårt att köpa är trovärdigheten i historien då det är en sak att en hel del måste klaffa för att Paul ska lyckas. För saker och ting kan klaffa, men de hinder Paul måste ta sig igenom för att byta identitet och komma undan är högst osannolikt. Det finns många faktorer som spelar in och det känns som historien valt att förenkla Pauls situation. Det hade både varit roligare och mer trovärdigt om Paul fått problem på vägen. Nu känns det lite förenklat vilket även gör att filmen blir något tempofattig på sina håll.


©EuropaCorp

Vad gäller Pauls identitetsbyte är det en sak att ta upp en gammal hobby/dröm och försöka leva anonymt. Det är en annan att vara korkad nog att inte inse att hans verk kan få så pass stor uppmärksamhet att någon kommer undra vem han faktiskt är med tanke på att han antagit en annan mans identitet. Utan detta hade dock filmen inte haft den där se sig om över axeln-känslan som Paul finner sig i. Så trots en del invändningar, främst för att filmen kunde blivit klart bättre, är det inte en tokig film även om det alltså saknas en del trovärdighet.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.7

Twisted Nerve

Titel: Twisted Nerve
Genre: Drama/Thriller/Skräck
Land: Storbritannien
År: 1968
Regi: Roy Boulting
I rollerna: Hywel Bennett, Hayley Mills, Billie Whitelaw, Barry Foster

Handling: Martin är en ung man med stora problem. Hans mor behandlar honom som ett barn, hans styvfar gillar honom inte och han har en handikappade bror som bor på en institution. Han vänder sig inåt och skapar en annan personlighet, den 6-åriga Georgie. Som Georgie blir han vän med Susan Harper men vänskapen blir snart besatthet. När Susan börjar dra sig undan blir Georgie galen och går bärsärkagång. Han mördar de som kommer i hans väg och Susan är det nästa målet.

Omdöme: Detta är en film som nog först kom till min kännedom via Bernard Herrmanns visselmelodi som Quentin Tarantino använde i Kill Bill: Vol. 1 (2003). Brittiskt sunkigt sent 60-tal var föreställningen med denna film vilket varit huvudanledningen varför det tog så lång tid innan den sågs. Men tack vare Herrmans musik, ett bra manus och lite Psycho (1960)-vibbar, är det svårt att inte tänka på Alfred Hitchcock utan att det skulle kännas som ett försök till att efterlikna mästaren.


©Charter Film Productions

Martin (Hywel Bennett) är en 22-åring som har en äldre bror som bor på en institution eftersom han är mongoloid som de kallar det för. Om det är orsaken till varför Martin ibland uppträder som en mentalt efterbliven pojke och talar om sig själv i tredje person vid namn Georgie eller om han har en personlighetsklyvning är oklart till en början. En sak är dock säker och det är att Martin är en kalkylerande ung man som verkar kunna vara kapabel till otäcka saker.


©Charter Film Productions

Martin, som bor med sin beskyddande mor och sin rike styvfar som han avskyr, träffar en dag unga Susan Harper (Hayley Mills) som han genast blir betuttad av. Runt henne är han Georgie som mentalt är som ett litet barn, något hon finner gulligt och harmlöst. Men när Martin letar upp henne på biblioteket där hon jobbar extra under tiden som hon studerar, kommer hon aldrig bli av med honom igen. Han dyker senare upp hemma hos Susan och hennes mor Joan (Billie Whitelaw) som hyr ut rum till betalande gäster.


©Charter Film Productions

Det står snart klart att Martin är en manipulativ psykopat som har en djävulsk plan som han satt igång. Susan och hennes mamma Joan blir smått förtjusta i Georgie som de liksom får moderkänslor för. En av de inneboende gästerna, Gerry (Barry Foster), är inte lika förtjust i Georgie då han inte gillar att ynglingen får all uppmärksamhet av hushållets kvinnor. Han får dock akta sig då Martin inte kommer sky undan våld om han blir ställd mot väggen.


©Charter Film Productions

Filmen blev kontroversiell när den kom eftersom den tog upp mongolism och menade att det fanns en möjlighet till psykopatiskt beteende i släkten. Kanske fanns det grund för denna kritik, men det är trots allt film vi pratar om och då får man inte vara alltför känslig och ta det för vad det är. Eftersom det är Martin som är psykopaten och inte hans bror som hålls på en institution, känns premissen trovärdig så som den är.


©Charter Film Productions

Lite av en positiv överraskning får sägas, även om förhoppningarna var att det skulle kunna vara något av värde. Det är helhetsupplevelsen som gör att filmen funkar så pass väl som den gör. Speltiden letar sig upp mot två timmars-sträcket men eftersom manuset är så pass genomarbetat finns inte många svackor. Detta trots att filmen inte har så många spänningsögonblick som man kanske skulle kunna tro. Den bygger snarare upp en bra atmosfär där man bara väntar på att det ska slå slint för Martin.


©Charter Film Productions

Hywel Bennett i huvudrollen spelar rollen bra som Martin/Georgie. Vad som också är bra är att det inte bara är antingen eller med honom då karaktären nästan kan hamna i ett mellanläge där man inte vet vem vi har att göra med för tillfället. Hayley Mills spelar mest en glatt ovetandes blondin. Inte korkad, men något naiv och ögongodis för Martin. Då gillar jag Billie Whitelaw i rollen som Joan mer då hon får fram lite mer djup i karaktären. Sen får man inte glömma Barry Foster som inneboende Gerry som är stor i mun. Alfred Hitchcock kom för övrigt att använda både Barry Foster och Billie Whitelaw i sin film Frenzy (1972) då han uppenbarligen lär ha gillat dem i denna och det kan man förstå.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.0