Whisky Romeo Zulu

Titel: Whisky Romeo Zulu
Genre: Drama/Thriller
Land: Argentina
År: 2004
Regi: Enrique Piñeyro
I rollerna: Enrique Piñeyro, Mercedes Morán, Alejandro Awada, Adolfo Yanelli

Handling: Filmen beskriver de händelser som ledde fram till flygolyckan i Buenos Aires den 31 augusti 1999 då 67 personer omkom. En före detta kapten från det berörda flygbolaget, argentinska LAPA, har regisserat och spelar själv huvudrollen i denna berättelse om hur hans arbetsgivare pressade sina anställda att offra säkerheten för att maximera bolagets vinst.

Omdöme: Argentinske piloten endast känd som T (Enrique Piñeyro) har blivit befordrad till kapten vilket innebär att han numera får sköta spakarna som chefspilot på passagerarflygen. Han flyger åt argentinska flygbolaget LAPA som är ett lågprisbolag.


© Aquafilms

I princip inför varje flygning finns det något strul med planet, bristfällig säkerhetsutrustning eller annat som han måste påtala. Mestadels är mekanikerna och cheferna väl medvetna om problemen men försäkrar honom om att det är i sin ordning och att han ska ignorera larmen.


© Aquafilms

T kommer också minnas tillbaka på sin barndom då han träffade sin barndomskärlek. När han träffar henne på nytt som vuxen är Marcela (Mercedes Morán) gift men öppen för att träffa och umgås med honom. Historien följer även distriktsåklagaren Fiscal (Adolfo Yanelli) som utreder flygbranschen, lyssnar på ljudupptagningar från cockpit och granskar annat material.


© Aquafilms

Hade det här varit en Hollywood-film hade den förmodligen berättats på ett rakare vis. Som det är nu är man som tittare inte säker på vad som väntar om man inte känner till handlingen. Att något hänt eller kommer att hända ligger i luften men man vet inte vem eller vilka som är inblandade och hur det går till. Eftersom filmen berättas icke-linjärt hoppar man mellan T:s liv som pilot, hans tillbakablickar till barndomen och möte med Marcela samt distriktsåklagaren som samlar material och intervjuar inblandade.


© Aquafilms

Vad vi har är en verklighetsbaserad historia som berättas helt och hållet av Enrique Piñeyro. Han spelar huvudrollen som piloten T och har dessutom regisserat, skrivit manuset och producerat. Det hela bygger på hans upplevelser som pilot åt LAPA och varningssignalerna han såg och rapporterade om. Att en pilot sadlat om och själv skapat en fullt duglig långfilm av det här slaget måste vara högst ovanligt. Men det ger filmen en stor gnutta realism, inte bara med detaljerna utan även det faktum att han själv flyger planen i flygscenerna.


© Aquafilms

Filmen är främst ett drama, nästan som ett dokudrama om händelserna. Men det blir ganska intressant att följa historien och se vart det ska leda. Man blir minst sagt mörkrädd när man ser hur flygbolaget agerar. Hur arroganta och nonchalanta de är vad gäller reglerna och säkerheten som är så otroligt viktig. Helt ofattbart att de sätter människors liv på spel, inklusive piloternas. Och piloterna vet att om de vägrar eller klagar riskerar de att bli av med sina jobb och bli svartlistade.


© Aquafilms

Kanske kunde filmen gjorts mer spännande och till mer av en thriller. Dock blir det mer av den varan längre in när bitarna faller på plats. Nu blir det nästan en konspirationsthriller av det hela då både T och distriktsåklagaren fruktar för sina liv då de vill tystas. Det leder till en effektiv film som visar hur farligt det är när företag vill spara in pengar och tar onödiga risker. 99 av 100 gånger kanske det går vägen, men förr eller senare kommer det att gå ordentligt åt skogen och då finns ingen återvändo.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.4

The Battered Bastards of Baseball

Titel: The Battered Bastards of Baseball
Genre: Dokumentär
Land: USA
År: 2014
Regi: Chapman Way, Maclain Way

Handling: Den färgstarka och sanna historien om Portland Mavericks, ett oberoende baseball-lag som bildades av skådespelaren Bing Russell på 1970-talet.

Omdöme: Skådespelaren Bing Russell, far till Kurt Russell, blev som ung förälskad i baseball och passionen höll sedan i sig resten av livet. Efter att hans baseballkarriär tog slut relativt tidigt, packade han väskorna och tog med sig familjen från östkusten ut till Kalifornien på västkusten. Där blev Bing Russell en birollsskådis i filmer och TV-serier, inte minst 13 år som sheriffen på populära TV-serien "Bonanza".


© Netflix

År 1973 återgick Bing Russell till sin stora passion. Baseball-laget i Portland flyttade och han såg en möjlighet att starta ett nytt lag i en lägre division. Men alla lag var farmarlag till de professionella klubbarna. Det var inget som stoppade honom då han startade ett oberoende lag - Portland Mavericks. De var sin egen chef och skulle inte vara beroende av någon annan eller se sina bästa spelare bli uppkallade under säsongen.


© Netflix

Priset för att starta klubben var inte så jättestor, men hur skulle klubben rekrytera spelare då alla bra spelare var plockade av de andra klubbarna? De anordnade en laguttagning öppen för allmänheten. Runt 300 hoppfulla från staden men även från andra platser dök upp för en chans att få spela baseball. De skulle inte få någon hög lön men drömmen om att få spela baseball drev dem, och en chans att bli upptäckta av större klubbar.


© Netflix

Med hjälp av Kurt Russell, mamma Lou Russell, gamla spelare för klubben och även Todd Field, som kom att bli en Oscarsnominerad regissör och som var lagets unga "materialförvaltare", berättas historien om Bing Russell och hans resa med Portland Mavericks.


© Netflix

Vi får se hur laget tog ligan och staden med storm och blev en sensation tack vare Bing Russells ledarskap, öga för talang och sinne för showbusiness. Han ville att spelarna och fansen skulle ha kul, det viktigaste inom baseball, och det var precis vad laget levererade. Uppenbarligen påverkade laget många på ett positivt sätt. Inte minst spelarna som fick en chans, kunde vara sig själva och mest av allt kunde ha kul tillsammans.


© Netflix

När jag först hörde talas om dokumentären hade jag fått för mig att Bing Russell satte ihop ett baseball-lag för skådespelare, typ ett Hollywood-lag som spelade för skojs skull. Men det visar sig vara mer seriöst än så. Även om det inte är på allra högsta elitnivå var det i ligasystemet och satte avtryck på mer än ett sätt. Kul att ha sett, men hade ändå förväntat mig lite mer. Kanske mer intressant om man är insatt i baseball och dess historia, men själva historien om Portland Mavericks och det faktum att det var Kurt Russells far gör det lite mer speciellt.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.0

Peppermint Soda

Titel: Diabolo menthe / Peppermint Soda
Genre: Drama
Land: Frankrike
År: 1977
Regi: Diane Kurys
I rollerna: Eléonore Klarwein, Odile Michel, Anouk Ferjac, Michel Puterflam

Handling: Hösten 1963 börjar Anne bli tonåring. Hon bor i Paris med sin mamma och sin äldre syster, Frédérique. De har precis kommit tillbaka från en sommarsemester på stranden med sin pappa. Skolan börjar. Ett turbulent år väntar dem båda.

Omdöme: Fransk coming of age-historia som följer 13-åriga Anne (Eléonore Klarwein) och hennes 15-åriga syster Frédérique (Odile Michel). De återvänder till Paris efter att ha spenderat slutet av sommarlovet vid stranden med sin pappa (Michel Puterflam). I Paris bor de med sin mamma (Anouk Ferjac) då föräldrarna är skilda.


© Gaumont

Detta skolår kommer vara extra turbulent för systrarna. Anne är på väg in i tonårsfasen av sin uppväxt och det medför att hon uppträder något irrationellt och disträ. Hon ser hur storasyster Frédérique får mer i veckopeng, har pojkvän, går ut på fest, använder makeup och nya kläder. Anne är redo att utforska och pröva på nya saker men hon känner att det är svårt att få hennes mamma och syster att förstå henne.


© Gaumont

Det är en självbiografisk film av Diane Kurys som här gjorde regidebut. Hon hade ingen erfarenhet som filmmakare så det är ett stort steg att direkt kliva in i regissörsstolen. Men eftersom hon kunde berätta en självupplevd historia om att växa upp som ung flicka i 60-talets Frankrike, känns det mestadels naturligt och autentiskt när vi följer systrarna Weber.


© Gaumont

Till stor del utspelar sig filmen på flickskolan i Paris där de båda systrarna går i olika klasser. De umgås med vännerna och hittar på diverse trubbel, något som inte uppskattas av de strikta lärarna och skolans rektor. Trots det verkar de flesta flickorna inte bry sig nämnvärt. Vi följer även systrarna hemma hos mamma där de ofta får be om ursäkt för deras påhitt och sviktande betyg.


© Gaumont

Filmen har något av värde och det är ofta trevligt med coming of age-filmer. Kan dock inte hjälpa att känna att filmen är lite som en pysande ballong. Det borde bli trevligare ju längre in man kommer när man spenderat lite tid med systrarna. Istället börjar det blandas in politik och lite annat som förvisso kanske hör hemma i 60-talets ovissa tid, men tycker inte det tillför så mycket eller behövs i denna coming of age-historia.


© Gaumont

Till slut kryper det in en känsla av besvikelse med filmen. Den har en hel del på plats för att kunna lyfta till något trevligt och bra, men istället rinner det mesta ut i sanden. Det är inte en film som man känner är en bortkastad titt men överlag hoppades man på mer.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.0

Cause for Alarm!

Titel: Cause for Alarm! / Farligt meddelande
Genre: Drama/Film-Noir
Land: USA
År: 1951
Regi: Tay Garnett
I rollerna: Loretta Young, Barry Sullivan, Bruce Cowling, Margalo Gillmore

Handling: George Jones misstänker att hans fru har en affär med sin doktor, samt att dom planerar att mörda honom. Han skriver ett brev till statsåklagaren om deras djävulska plan, ett brev som han sedan låter sin fru posta. Efter det hotar han henne till livet, men påfrestning blir för stor och han får en hjärtattack och dör.

Omdöme: Ellen Jones (Loretta Young) är en hemmafru som är orolig för sin make George (Barry Sullivan). Detta då han är sängliggandes med ett hjärttillstånd. Hon försöker vara stark och vara där för sin make. Hon tänker tillbaka på hur de först träffades när hon under andra världskriget jobbade som sjuksköterska på ett militärsjukhus åt Dr. Ranney Grahame (Bruce Cowling). De tre blev goda vänner och det var George som vann hennes hjärta, även om Dr. Grahame också var förtjust i henne.


© MGM

George har i sitt tillstånd fått för sig att Ellen och George planerar att mörda honom genom att överdosera hjärtmedicineringen. Detta då han är övertygad om att George, som kände Ellen innan han själv träffade henne, alltid varit förälskad i henne och att hon blivit förälskad i honom. Han väljer att skriva ett brev till statsåklagaren där han i detalj tar upp vad de gör med honom.


© MGM

Denna dag kommer bli Ellens värsta mardröm. Hon hamnar i en smått omöjlig situation med maken och brevet. Ett brev hon postar åt honom i tron att det handlar om ett försäkringsärende då George efter avslutad militärtjänstgöring jobbar inom försäkringsbranschen. När hon blir varse om vad brevet innehåller börjar hennes jakt på att få tillbaka brevet som kan få henne och George att hamna bakom lås och bom.


© MGM

Vet inte om man direkt kan kategorisera filmen som en renodlad film-noir utan det är snarare ett melodrama med noir-inslag. Inte alls fel, särskilt när filmen väl kommer igång. För den börjar mer som ett renodlat melodrama med tillbakablicken till hur de möttes och den sängliggande maken som hon oroas över. Men sakteliga ökar temperaturen när brevet är färdigskrivet och Ellen ger det till brevbäraren.


© MGM

Loretta Young kändes igen från charmiga The Bishop's Wife (1947) men detta är en annan typ av roll. Hon klarar det bra och hennes desperation skiner genom rutan när hon gör allt för att komma över brevet. Från början ville filmens producent ha Judy Garland för rollen, men Loretta Young ville verkligen ha rollen och övertygade till slut sin make (producenten) att hon var rätt kvinna för rollen. Man kan inte ha några invändningar med valet då hennes prestation är central för att filmen ska funka.


© MGM

Det må inte bli någon direkt nagelbitare av det hela, men det blir lite småtrevligt att följa Ellens desperation och hur hennes försök snarare förstärker vad George skrivit i brevet. Det roliga är att vi som tittare ju inte kan veta om innehållet i brevet som George skrivit faktiskt är sant eller bara hans inbillning. Vi förmodar att Georges mentala tillstånd fått honom att bli paranoid, men kanske har han rätt om Ellen och Dr. Grahame. Filmen hade kunnat twista till det mer än den gör på slutet, men det är kul att den trots allt lämnar det lite öppet för tolkning.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.4

Welcome to the Punch

Titel: Welcome to the Punch
Genre: Action/Kriminalare/Thriller
Land: Storbritannien
År: 2013
Regi: Eran Creevy
I rollerna: James McAvoy, Mark Strong, Andrea Riseborough, Peter Mullan

Handling: När en ökänd brottsling tvingas återvända till London, får polisen som länge jagat honom en sista chans att fånga honom.

Omdöme: Efter ett vågat rån lyckas ett par maskerade rånare ta sig ut med bytet och köra iväg på motorcyklar. Polisen Max (James McAvoy) har länge försökt sätta dit dess ledare Jacob Sternwood (Mark Strong) och tar upp jakten. Jakten slutar med en konfrontation mellan de båda männen och Max lämnas med men för livet.


© Momentum Pictures

Tre år senare har Max försökt gå vidare men har ännu inte kunnat släppa Sternwood från sina tankar. Nu får han kanske en sista chans att röka ut den ökände brottslingen när hans son blir gripen misstänkt för inblandning i dödsskjutningen av en kriminell. Jacob återvänder till London för att få ut sin son vilket Max och hans kollegor försöker förhindra.


© Momentum Pictures

Filmen inleder direkt med ett stilistiskt foto som visar att vi har en regissör som är mån om en snygg yta. Det fångar utan tvekan ens intresse och är välkommet. Sedan är frågan hur mycket som läggs ner på yta och hur mycket som läggs på innehållet. Blir det bara action utan så mycket djup eller kan den kombinera de båda? En regissör som Michael Mann kan mycket väl ha varit en influens men det är inte samma klass på denna film.


© Momentum Pictures

När man ser att Ridley Scott varit med och producerat är det inte särskilt svårt att börja fundera över hur pass mycket bättre filmen kunde varit om han stått för regin. Det hade givetvis blivit en storfilm av det hela istället för att nu bli mer av en B-actionfilm. För som det visar sig har filmen mer yta än innehåll vilket är synd då det kunde blivit något mer.


© Momentum Pictures

Även om filmen är långt ifrån fulländad funkar den någorlunda väl. James McAvoy och Mark Strong har visat att de är duktiga och gör det även här. Men karaktärerna har inte särskilt mycket djup och historien har ett ganska ordinärt tjuv och polis-upplägg som inte direkt kommer med så mycket nytt. Det blir en del vändningar längs vägen, vissa överraskar mer än andra, och filmen är ok. Kan inte direkt säga att man blir besviken, bara att det kunde blivit något mer i rätt händer.


© Momentum Pictures

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.1

The Wild Life

Titel: The Wild Life / Det vilda livet efter plugget
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1984
Regi: Art Linson
I rollerna: Chris Penn, Eric Stoltz, Lea Thompson, Jenny Wright, Ilan Mitchell-Smith, Rick Moranis, Hart Bochner, Sherilyn Fenn, Randy Quaid

Handling: Kretsar kring ett gäng tonåringar på gränsen till vuxenlivet som upptäcker att det inte alltid är så lätt att just växa upp.

Omdöme: Det är en vecka kvar tills skolan börjar igen efter sommarlovet. Tom Drake (Chris Penn) är en duktig brottare som fortfarande går på high school eftersom han helst bara vill festa och ha kul. Han jobbar extra på bowlinghallen tillsammans med sin vän Bill Conrad (Eric Stoltz). Bill har gått ut high school och är i färd med att flytta hemifrån till sin första lägenhet.


© Universal Pictures

Bills ex-flickvän Anita (Lea Thompson) jobbar extra på ett donutställe och har ihop det med polisen Tony (Hart Bochner). Hon försöker gå på dejt med honom men han gillar mest att svänga förbi när det passar honom under kvällspasset. Tom är ihop med Eileen (Jenny Wright) som jobbar extra i en klädbutik med den något pinsamme föreståndaren Harry (Rick Moranis). Och så har vi Bills lillebror Jim (Ilan Mitchell-Smith) som älskar allt som har att göra med Vietnamkriget och är vän med Vietnamveteranen Charlie (Randy Quaid).


© Universal Pictures

Utan att veta om det när filmen togs an visar den sig vara gjord av gänget som låg bakom Fast Times at Ridgemont High (1982). Cameron Crowe skrev manuset i båda fallen och Art Linson, som producerade den, har producerat och regisserat här. Han var från början inte tänkt att regissera men hoppade in för att projektet skulle kunna genomföras. Och även om det inte är en direkt uppföljare till nämnda film kan man se vissa likheter.


© Universal Pictures

En blonderad Chris Penn följer i sin bror Sean Penns fotspår och spelar en festgalen kille. Tycker dock att Eric Stoltz är den mer kompetente skådespelaren och hans karaktär blir intressantare att följa. En annan jag har ett gott öga till är Hart Bochner som här spelar mustaschprydde polisen Tony. Ett par år senare spelade han oförglömligt rollen som Ellis i Die Hard (1988).


© Universal Pictures

Musiken står kul nog Eddie Van Halen för vilket ger filmen ett rockigt sound som funkar bra. Man märker förvisso att det inte är en erfaren kompositör som ligger bakom musiken, men det gör inte så mycket då den funkar bra. Soundtracket har en del 80-tals låtar men även flera 60- och 70-tals låtar som Jim lyssnar på i sin besatthet med Vietnamkriget.


© Universal Pictures

Tycker filmen puttrar på och ger en dos av toppen av 80-talet. Det är småtrevligt utan att bli strålande. Känns definitivt som rätt regissör hade kunnat få ut mer av filmen. Detta då det nu känns lite spretigt då scenerna inte alltid har ett bra flyt när man hoppar mellan karaktärerna. Filmen tappar också sista kvarten då den har lite svårt att avsluta historien vilket leder till en brakfest som inte direkt får till det. Svag trea till trea, men absolut inte en bortkastad titt.

3 - Skådespelare
2 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.0

Nowhere to Go

Titel: Nowhere to Go / Brott lönar sig inte
Genre: Kriminaldrama/Film-Noir
Land: Storbritannien/USA
År: 1958
Regi: Seth Holt
I rollerna: George Nader, Maggie Smith, Bernard Lee, Geoffrey Keen

Handling: En professionell tjuv rymmer från fängelset med hjälp av en kumpan som vill veta var han har gömt sitt byte.

Omdöme: Kanadensaren Paul "Greg" Gregory (George Nader) är en professionell tjuv som numera bor i London. Där planerar han att komma över en värdefull myntsamling värd närmare £60.000 genom att bekanta sig med och charma änkan Harriet (Bessie Love). Till sin hjälp har han Sloane (Bernard Lee) som ska få 10% av bytet. Greg har det mesta planerat men han tänker inte fly. Nej, han är redo att avtjäna runt fem år i fängelse och sedan ha £50.000 som väntar på honom i bankfacket.


© MGM

Efter att Greg lyckas rymma från fängelset med hjälp av Sloane, är det dags att hämta pengarna från bankfacket och börja leva. Men så enkelt blir det inte. Sloane vill nu nämligen ha en större del av kakan. Greg hamnar i en svår sits då Sloane var den som skulle fixa pass och en väg ut. Han var en av få Greg trodde att han kunde lita på.


© MGM

Greg måste nu tänka om, hitta ett sätt att få tag i pengarna och fly med Sloane och polisen efter sig. Kanske kan han få hjälp av Bridget (Maggie Smith). Hon är förlovad med mannen vars lägenhet Sloane hyrt åt Greg. Eftersom Bridgets fästman hastigt och lustigt lämnat landet och henne, visar hon sig inte ha något emot att hjälpa Greg.


© MGM

Filmen börjar klart lovande med ett elegant svartvitt foto med belysningen och skuggorna som genast skapar noir-stämning. Fängelseflykten visar att filmen menar allvar, att detta kan vara något. Så börjar förtexterna och till det helt opassande och skrikig jazzmusik. Jazzmusik har sin plats, t.ex. om handlingen utspelar sig på en jazzklubb eller liknande. Men inte när man ska försöka bygga upp spänning, speciellt när jazzmusiken snarare är "happy" och inte passar filmens ton. Sitter och tänker hur mycket bättre det hade funkat helt utan musik precis som öppningssekvensen med flyktförsöket. Eller t.ex. med bra John Barry-musik.


© MGM

Vid sidan om den opassande jazzmusiken finns det hopp om en sevärd film eftersom regissören är Seth Holt. Han gjorde här regidebut men hans nästa film Taste of Fear (1961) hade tidigare setts och uppskattades en hel del. Det fanns därför viss optimism att filmen kunde bli något trots jazzmusiken.


© MGM

Mycket riktigt visar det sig vara en mestadels trevlig liten brittisk noir-film som inte minst har en bra första halva på filmen, kanske mer än så. Längre in behåller den fortfarande intresset men den drar ut på det hela och ändrar lite karaktär. Det vill säga när Greg vänder sig till Bridget om hjälp. Det stannar upp lite och drivet finns inte riktigt där som under första halvan, första två tredjedelarna av filmen. Men det är fortfarande en sevärd film med en del att ta med sig, inte minst fotot och stämningen men även det faktum att detta var Maggie Smiths första stora filmroll.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.8