An American Crime

Titel: An American Crime
Genre: Drama/Kriminalare
Land: USA
År: 2007
Regi: Tommy O'Haver
I rollerna: Ellen Page, Catherine Keener, James Franco, Scott Eastwood

Handling: Sommaren 1965 lämnar ett par karnevalsarbetande föräldrar sina två unga döttrar i god tro hos den ensamstående hemmafrun Gertrude Baniszewski. Hon har lovat att ta god hand om dem under sommaren för 20 dollar i veckan. De hade aldrig i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig vilka vidrigt ondskefulla dåd som skulle drabba deras döttrar i familjens källare när dörren stängts bakom dem. Baserad på en sann historia.

Omdöme: Sylvia (Ellen Page) och Jennie (Hayley McFarland) är två unga systrar vars föräldrar arbetar på en karneval. År 1965 ska föräldrarna turnera med karnevalen under ett par veckor och har därför svårt att ta hand om sina döttrar. Efter en söndagsgudstjänst träffar systrarna två andra flickor och följer med dem hem. Där möter de deras mamma, Gertrude (Catherine Keener), som är en ensamstående mor till sex barn i olika åldrar.


© First Look Studios

Gertrude är i behov av pengar eftersom hon är sjuk, måste ta hand om sina barn och endast kan utföra arbete hemifrån. Eftersom föräldrarna måste vara borta, kommer de överens med Gertrude om att lämna Sylvia och Jennie hos henne i ett par veckor. För besväret ska de betala $20 i veckan. Döttrarna kan på så vis stanna i Indianapolis där de går i skolan, umgås med sina nyfunna vänner och ha Gertrude som tar hand om dem. Det verkar vara en vinn-vinn-situation för samtliga parter - men istället visar det sig bli en levande mardröm...


© First Look Studios

Om detta inte hade varit en verklighetsbaserad historia, skulle det vara svårt att tro att det är sant. Förvisso har filmen tagit sig vissa friheter, men själva vittnesmålen följer domstolsutskrifter från rättegången. Systrarna hamnar verkligen i en mardrömssituation med den dominanta och sadistiska Gertrude. Hon vill lära dem en läxa, i synnerhet Sylvia, men hennes metoder är minst sagt oacceptabla.


© First Look Studios

Vad som främst gör historien så pass häpnadsväckande är inte att en vuxen kan vara så grym och hjärtlös, utan att ingen verkar visa medmänsklighet. Det gör att historien blir svår att acceptera, eftersom alla är elaka och delaktiga i att situationen eskalerar bortom all kontroll. Något som blir tydligt är hur viktigt det är med bra förebilder, vilket Gertrude definitivt inte är. Hon bestämmer i hushållet, och barnen gör som de blir tillsagda.


© First Look Studios

Det som förbryllar mest är att ingen reagerar på vad som försiggår i hemmet, och att ingen försöker påkalla hjälp. Det påminner till viss del om det psykologiska spelet i Das Experiment (2001), där en grupp som ska agera fångvakter blir så pass uppslukade av sin maktposition att de släpper på spärrarna och inte bryr sig om konsekvenserna. På ett liknande sätt utvecklas situationen här, något som är skrämmande men även fascinerande ur ett psykologiskt perspektiv. Däremot lyckas filmen inte riktigt fullt ut, och känslan är att den blir något långdragen. Det hade nog hjälpt om det varit mer av ett rättegångsdrama istället för att endast låta det förekomma i kortare sekvenser.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.2

Girl in the Picture

Titel: Girl in the Picture
Genre: Dokumentär
Land: USA
År: 2022
Regi: Skye Borgman

Handling: Oklahoma, 1990. En ung kvinna hittas döende vid vägkanten efter en smitningsolycka. Hon identifieras som Tonya, en strippa från Tulsa, som lämnat efter sig en make och en liten son. Men ju mer polisen nystar i fallet, desto mer frågor uppkommer om kvinnans verkliga identitet.

Omdöme: När ett par ungdomar hittar en ung kvinna liggande vid vägkanten verkar hon ha fallit offer för en smitningsolycka. Hon förs till sjukhuset, men hennes liv går inte att rädda. Det är nu som mysteriet börjar på allvar. Hennes vänner från strippklubben där hon arbetade kände henne som Tonya Hughes - men det visar sig att det inte är hennes riktiga identitet. Hennes betydligt äldre make, Clarence Hughes, väntas nu få vårdnaden om hennes tvåårige son Michael. Men ett faderskapstest avslöjar att han inte är pojkens biologiska far.


© Netflix

Det här är en så kallad true crime-dokumentär som synar detta högst mystiska och tragiska fall. Det började år 1990 när den unga kvinnan känd som Tonya dog, men arbetet med att försöka få fram hennes riktiga identitet kommer att pågå länge. FBI jobbar med fallet, och mysteriet visar sig sträcka sig över flera decennier.


© Netflix

Bland materialet som utredarna tar del av hittas ett foto av en flicka med sin far. Flickan på bilden, som var runt 6 år gammal, är den unga kvinnan som dog och som endast var känd som Tonya. Fallet visar sig vara häpnadsväckande, där både Tonya och Clarence genom åren levt under flera falska identiteter. Sakta men säkert nystas mysteriet upp och blir alltmer tragiskt och invecklat.


© Netflix

Det blir faktiskt tungt och småjobbigt att ta sig igenom denna dokumentär. Den visar inga grova grafiska bilder eller liknande, istället är den psykologiskt ansträngande med tanke på ämnet. Spänningen byggs upp, och varje nytt avslöjande är förbryllande. Vi har också att göra med ett monster som är central för hela mysteriet. Det blir en sevärd och stark dokumentär som lämnar spår efter sig, men tack och lov blir det inte helt nattsvart.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.3

Shelter

Titel: Shelter
Genre: Action/Thriller
Land: Storbritannien/USA/Kanada
År: 2026
Regi: Ric Roman Waugh
I rollerna: Jason Statham, Bodhi Rae Breathnach, Bill Nighy, Daniel Mays

Handling: Enslingen Mason är den enda boende på en skotsk ö. När han under en svår storm räddar en ung flicka sätter det igång en kedja av händelser som försätter dem båda i fara. Nu måste han lyckas skydda den föräldralösa flickan, samtidigt som han konfronteras med ett turbulent förflutet som han hade hoppats kunna lägga bakom sig.

Omdöme: Om man endast förväntar sig en typisk actionrökare med Jason Statham bör man tänka om. Statham, som även varit med och producerat filmen, handplockade Ric Roman Waugh som regissör. Med filmer som Felon (2008), Snitch (2013) och inte minst Shot Caller (2017) bakom sig hade han redan visat att han kunde leverera en actionthriller med både tyngd och djup - precis vad denna historia krävde.


© Black Bear

Michael Mason (Jason Statham) vill inte ha någon kontakt med omvärlden. Därför lever han i en fyr på en liten ö utanför Skottlands kust. Varje vecka får han proviant som levereras av flickan Jessie (Bodhi Rae Breathnach) och hennes farbror, tills en storm drar fram och olyckan är framme.


© Black Bear

Mason lyckas rädda Jessie, men hans identitet och position röjs, vilket sätter honom och Jessie i livsfara. Den brittiska underrättelsetjänsten skickar in en elitstyrka, men vid det laget vet de fortfarande inte vem de har att göra med - Mason tillhörde en hemlig enhet kallad Black Kites och var den bästa de hade. Enhetens ansvarige, Manafort (Bill Nighy), tänker göra allt i sin makt för att eliminera Mason och sätter in alla resurser för att få jobbet gjort.


© Black Bear

Filmen stressar inte någonvart till en början. Mason och hans hund lever ett isolerat, stillsamt liv i fyren. Väntar han på något eller någon? Det verkar nästan så, eftersom han inte har något särskilt för sig. Istället håller han sig undan på grund av sitt förflutna, något som gör honom till en jagad man.


© Black Bear

När flickan Jessie kommer in i bilden och Mason lämnar sitt gömställe, leder det till en klassisk premiss. Det blir dock inte en utpräglad actionrökare med Statham. Istället påminner den mer om Man on Fire (2004) och i synnerhet Léon (1994). Ju längre in i filmen man kommer, desto tydligare blir likheterna med sistnämnda film - utan att det skulle kännas som en kopia. Jessie blir helt enkelt en viktig del i Masons drivkraft då han vill skydda henne till varje pris, medan han är det närmaste en familj hon har.


© Black Bear

En starkt bidragande orsak till att filmen funkar är tonen man valt. Musiken bidrar genomgående till att skapa god stämning, men om filmen bara hade velat bjuda på renodlad action hade det inte gjort någon större skillnad. Nu prickar man tonen bra, vilket gör att det blir mer än bara en actionfilm i mängden. Tack vare detta blir det bättre än många andra Statham-filmer. Det är fortfarande underhållande och välgjord action, men även med tillräckligt djup - något som leder till en tillfredsställande actionthriller.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.4

Experiment in Terror

Titel: Experiment in Terror / Fruktans grepp
Genre: Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1962
Regi: Blake Edwards
I rollerna: Lee Remick, Glenn Ford, Ross Martin, Stefanie Powers, Clifton James

Handling: En man med astmatisk röst överfaller bankkassörskan Kelly Sherwood i hemmet och tvingar henne att hjälpa honom stjäla en stor summa pengar från hennes bank.

Omdöme: En kvinna, Kelly Sherwood (Lee Remick), anländer sent en kväll till sitt hus i Twin Peaks, San Francisco. I garaget överrumplas hon av en man med andningssvårigheter. Hon ser aldrig hans ansikte, men han visar sig veta allt om henne. Han säger sig redan ha dödat två och hotar med våld om hon inte gör som han säger. Kravet är att hon ska stjäla $100.000 från banken där hon jobbar. Han gör det klart för henne att det inte bara är hon som svävar i fara - även hennes 16-åriga lillasyster Toby (Stefanie Powers) hotas till livet.


© Columbia Pictures

Kelly kontaktar genast myndigheterna i San Francisco och kommer i kontakt med FBI-agenten John Ripley (Glenn Ford). Men innan hon hinner säga mer än sitt namn blir det tyst i luren. Mannen befinner sig inne i huset och hotar nu Kelly att detta var hennes första och enda varning. Försöker hon kontakta någon för hjälp kommer hon eller lillasystern att dö.


© Columbia Pictures

Blake Edwards hade gjort filmer som Operation Petticoat (1959) och Breakfast at Tiffany's (1961) innan denna, och skulle senare främst bli känd för Rosa Pantern-filmerna. Detta är dock något helt annat - det är smått fascinerande att se en sådan iskall och tät psykologisk thriller av en regissör som förknippas med lättsammare filmer.


© Columbia Pictures

Filmen bygger på en förlaga av författarparet Gordon Gordon och Mildred Gordon, som även skrev manuset. Intressant nog hade maken erfarenhet som FBI-agent under andra världskriget - erfarenheter som uppenbarligen kom till användning när de skrev denna historia. Det blir inte en utpräglad skildring av FBI:s metoder, men detaljerna känns trovärdiga och gör situationen mer påtaglig.


© Columbia Pictures

Redan under förtexterna fångar filmen hela ens uppmärksamhet när Kelly Sherwood bilar hem genom San Francisco till Henry Mancinis stämningsfulla musik. Sedan etableras premissen under de första tio minuterna när Kelly utsätts för terror. Filmen behåller greppet om tittaren genom hela speltiden tack vare den ständigt närvarande, nerviga atmosfären som skapas.


© Columbia Pictures

Filmen har en del Hitchcock-vibbar, men kan också ses som något av en föregångare till Dirty Harry (1971) och Zodiac (2007) - med San Francisco som skådeplats och en febril jakt på en seriemördare som härjar i staden. Den må inte vara lika våldsam eller cynisk som en del senare thrillers, men det är definitivt en film som menar allvar.


© Columbia Pictures

Det finns mycket att gilla här. Det är en film som uppskattades en hel del när den sågs första gången, men i princip ingenting mindes förutom början och premissen. Filmen är två timmar lång och har något på gång nästan hela tiden. Vissa scener kunde eventuellt trimmas lite, men den lyckas ändå behålla greppet och nerven rakt igenom.


© Columbia Pictures

Vad vi får är en tidig neo-noir som kliver fram ur film-noirens skugga. Det är en något bortglömd pärla som hör hemma bland 60-talets främsta thrillers. I grunden är det ett starkt manus med San Francisco som bakgrund, smått gastkramande spänning och en iskall seriemördare tillika utpressare. Den relativt okände Ross Martin blev Golden Globe-nominerad för rollen, och det får sägas att han är klart övertygande. Allt som allt har Blake Edwards skapat en film som till stor del går emot det mesta han gjorde i sin karriär, och resultatet ger känslan av att han borde ha gjort fler filmer av det här slaget.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 7.3

Big [Extended Edition]

Titel: Big
Genre: Komedi/Fantasy
Land: USA
År: 1988
Regi: Penny Marshall
I rollerna: Tom Hanks, Elizabeth Perkins, Robert Loggia, John Heard, Jon Lovitz, Mercedes Ruehl

Handling: Josh vill bli vuxen och önskar sig detta av en spåmaskin på ett nöjesfält. Morgonen därpå vaknar han upp med en 30-årings kropp. Men Josh är fortfarande samma 12-årige pojke innanför den åldrade utsidan. Nu måste han lära sig att leva i de vuxnas värld.

Omdöme: 12-årige Josh (David Moscow) längtar efter att bli stor och en kväll önskar han sig just det av en spåmaskin på ett nöjesfält. När han vaknar morgonen därpå har hans önskan gått i uppfyllelse - han befinner sig nu i en 30-årig mans kropp. Förskräckt och panikslagen försöker den vuxne Josh (Tom Hanks) desperat hitta spåmaskinen igen för att kunna bli sitt 12-åriga jag på nytt.


© 20th Century Fox

Josh, med hjälp av sin bästis Billy (Jared Rushton), beger sig till New York för att lokalisera spåmaskinen. Det blir även en möjlighet för honom att hålla sig undan, eftersom han inte kan återvända hem i sitt nuvarande tillstånd. Han tvingas försörja sig och lyckas få jobb på ett leksaksföretag tack vare att han är duktig på datorer och expert på leksaker. Där kommer han i kontakt med företagets ägare MacMillan (Robert Loggia) samt Susan (Elizabeth Perkins), som ingår i företagsledningen.


© 20th Century Fox

Detta är Extended Edition, som är hela 25 minuter längre än bioversionen. Den innehåller givetvis en hel del extra scener, men frågan är om det verkligen behövs. Det är trots allt en komedi, och de behöver inte alltid fördjupa sig. Med det sagt är det inte vilken komedi som helst. Det är inte gjort som en larvig ungdomskomedi - den har faktiskt mer djup än man normalt sett kan förvänta sig.


© 20th Century Fox

Tom Hanks, som Oscarsnominerades och vann en Golden Globe, må inte vara strålande, men han har en viktig egenskap som passar rollen väldigt bra - barnasinnet. Det kommer liksom naturligt för honom att agera som ett stort barn, utan att gå till överdrift. Detta lyckades åstadkommas genom att först låta David Moscow (unge Josh) visa hur han skulle agera; därefter spelade Hanks rollen i samma stil.


© 20th Century Fox

Det finns något oskyldigt och lekfullt över Josh, vilket väcker Susans nyfikenhet och som hon till slut dras till. Hon är givetvis omedveten om att han är en 12-åring i en 30-årings kropp, men det skapar ett intressant moraliskt dilemma, inte minst med tanke på en del sexuella anspelningar. Manuset samskrevs av Anne Spielberg, lillasyster till Steven Spielberg. Ursprungligen lär huvudkaraktären ha varit en flicka, innan rollen ändrades till en pojke. Man kan bara tänka sig hur dynamiken skulle förändras om Josh istället varit en 12-årig flicka i en 30-årings kropp, och inlett en relation med en vuxen man...


© 20th Century Fox

Även om det inte är en personlig favoritfilm, är det svårt att inte uppskatta den. Den lyckas till stor del charma en och blir tack och lov inte så tillrättalagd eller sockersöt som den lätt kunde ha blivit. Om Steven Spielberg, som från början var tänkt att regissera, hade gjort filmen, hade det med största sannolikhet blivit en barnvänligare film. Istället regisserades filmen av Penny Marshall, som blev den första kvinnan att regissera en film som spelade in över $100m.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.3

Raw Deal

Titel: Raw Deal / Hårda bud
Genre: Action
Land: USA
År: 1986
Regi: John Irvin
I rollerna: Arnold Schwarzenegger, Kathryn Harrold, Darren McGavin, Robert Davi, Ed Lauter, Sam Wanamaker, Paul Shenar

Handling: Mark Kaminski har fått lämna FBI. Nu blir han erbjuden att jobba "privat" åt sin gamle chef, Shannon, vars son dödats av Chicagomaffian. Med ny identitet ska den gamle FBI-agenten infiltrera maffian i Chicago för att hämnas sonen.

Omdöme: Efter att ha tvingats lämna FBI är Mark Kaminski (Arnold Schwarzenegger) numera en småstadssheriff. Hans äktenskap har tagit skada, hans livsglädje likaså. Nu får han dock en chans att komma tillbaka till FBI. Den mest fruktade av Chicagos maffiafamiljer har slagit till mot ett vittne som befann sig i FBI:s förvar - en attack som slutade i blodbad. Vittnet och flera FBI-agenter dödades, däribland sonen till Harry Shannon (Darren McGavin).


© StudioCanal

Harry Shannon, Marks f.d. chef inom FBI, vill utkräva hämnd och gå efter maffialedaren Lou Patrovita (Sam Wanamaker) och hans högra hand Paulo Rocca (Paul Shenar). Eftersom det finns en läcka inom FBI vänder han sig till Mark. Han får i princip fria händer att infiltrera Chicagomaffian i en inofficiell enmansoperation. Mark är redo för uppgiften, men måste akta sig för Roccas fotsoldat Max Keller (Robert Davi) och dennes flamma Monique (Kathryn Harrold).


© StudioCanal

Redan från första scenen visar filmen att den menar allvar när ett gäng maffiatyper anländer med tåg till olycksbådande musik som passar perfekt. De lägger sedan inga fingrar emellan när de slår till mot stugan där vittnet befinner sig. FBI-agenterna mejas ner och vittnet avrättas kallblodigt. Det bådar minst sagt gott för vad som komma skall.


© StudioCanal

Det är intressant att detta var en Arnold Schwarzenegger-film som setts som relativt svag. Därför förväntades den tappa efter inledningen och bli en B-film i actiongenren. Skönt nog visar det sig vara en härlig actionrökare som inte behöver skämmas. Visst är det en svagare film än t.ex. Commando (1985), men uppskattar man den typen av 80-tals action med Schwarzenegger i fysisk toppform, är det stor chans att filmen blir något av en guilty pleasure.


© StudioCanal

Den här typen av gamla hederliga actionrökare behöver inte förlita sig på en massa snabba klipp och CGI-effekter. Ett särskilt vasst manus krävs inte heller. Istället lever den på en tuff actionhjälte, flera bra skurkar, god stämning, välgjorda stunts och en skön inramning. Man behöver inte krångla till det. Genomgående bjuds det på bra action, vilket ger en högst underhållande actionfilm som slår flera mer hyllade filmer i genren.


© StudioCanal

Det är faktiskt lite överraskande att filmen funkar så pass bra som den gör. Dels med tanke på att den tidigare setts som svagare, och dels eftersom den fått klart sämre betyg och kritik än den förtjänar. Jämfört med många andra actionfilmer, inte minst moderna, håller den fint. Visst är det inte en typ av film som vinner några tunga priser, men ibland kan det vara skönt med en actionrökare som levererar - vilket denna gör.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 5.6

Big Business

Titel: Big Business / Två systrar för mycket
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1988
Regi: Jim Abrahams
I rollerna: Bette Midler, Lily Tomlin, Fred Ward, Michele Placido

Handling: Två tvillingpar förväxlas vid födseln. Det ena felande tvillingparet bor på landet, det andra i New York. Ett företag som hotas av nedläggning gör att de återförenas och förvecklingar uppstår.

Omdöme: När två par tvillingflickor föds samtidigt på ett litet sjukhus på landsbygden, råkar den förvirrade sjuksköterskan blanda ihop barnen och tvillingparen skiljs åt. Båda tvillingparen får namnen Rose och Sadie. Som vuxna lever Shelton-systrarna Rose (Lily Tomlin) och Sadie (Bette Midler) ett liv i lyx i New York, där de driver företaget de ärvt av sin far. Samtidigt bor Ratliff-systrarna Rose (Lily Tomlin) och Sadie (Bette Midler) kvar i det lilla samhället där de föddes.


© Buena Vista Pictures / Touchstone Pictures

Shelton-systrarna, med den dominanta och hänsynslösa Sadie i spetsen, vill sälja det lilla dotterbolaget ute på landet där de föddes. Detta motsätter sig Ratliff-systrarna, eftersom en försäljning skulle påverka det lilla samhället negativt. De beger sig därför till New York för att försöka övertyga företagsledningen att inte sälja. Det leder inte bara till ett storstadsäventyr som heter duga, utan också stora komplikationer när alla fyra systrarna befinner sig på en och samma plats.


© Buena Vista Pictures / Touchstone Pictures

Filmen är regisserad av Jim Abrahams, som tidigare var med och gjorde crazy-komedin Airplane! (1980), men humorn är lyckligtvis inte lika extrem. Detta blev hans första film som solo-regissör, och humorn är något mer nedtonad. Det betyder inte att filmen går på säkerhet, men den förlitar sig inte enbart på slapstickhumor.


© Buena Vista Pictures / Touchstone Pictures

Efter de inledande tio minuterna, som utspelar sig i det sena 40-talet på landsbygden där tvillingsystrarna föds, förflyttas handlingen till 80-talets New York. Med en gång känner man hur mysigt det är med 80-talet - Twin Towers, musiken och hela känslan av staden. Det går inte att komma ifrån att denna tidsperiod har något smått magiskt i amerikanska filmer.


© Buena Vista Pictures / Touchstone Pictures

Filmen blir som allra roligast när Ratliff-systrarna anländer till New York. Nu kan roligheterna börja, och efter ett tag avlöser de varandra i rask takt. Det blir till en klassisk förväxlingskomedi som bjuder på många skratt. På sätt och vis går tankarna till What's Up, Doc? (1972), då båda filmerna utspelar sig på hotell där förväxlingarna äger rum.


© Buena Vista Pictures / Touchstone Pictures

Det är en 80-talskomedi som funkar klart bra. Det blir faktiskt roligare än vad den mindes som och det blir svårt att hålla sig för skratt när Rose och Sadie är i farten. Bette Midler må vara den större stjärnan, men Lily Tomlin är den bättre skådespelerskan. Båda funkar dock bra och är roliga i sina roller. Gillar verkligen kontrasten mellan storstadssystrarna och landsbygdssystrarna, men också hur alla som kommer i kontakt med dem blir konfunderade, eftersom tvillingarnas personligheter skiljer sig åt så pass mycket. Allt som allt blir det en mysig och rolig förväxlingskomedi.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.4

Crocodile Dundee

Titel: Crocodile Dundee / Crocodile Dundee - en storviltjägare i New York
Genre: Komedi/Äventyr
Land: Australien/USA
År: 1986
Regi: Peter Faiman
I rollerna: Paul Hogan, Linda Kozlowski, Mark Blum, John Meillon

Handling: Krokodiljägaren Mick Dundee kommer från Australiens vildmark till New Yorks storstadsdjungel...

Omdöme: Sue Charlton (Linda Kozlowski) är journalist på en tidning i New York. Hennes senaste uppdrag är att ta sig till de norra delarna av Australien för att leta upp Mick "Crocodile" Dundee (Paul Hogan). Han har blivit något av en lokalkändis efter att ha överlevt en krokodilattack ute i vildmarken. Tack vare Micks affärspartner Wally (John Meillon) får hon chansen att träffa mannen, myten, legenden - mot betalning, så klart.


© Paramount Pictures

Sue får följa med Mick i ett par dagar, där han tar henne till vad som är hans hem ute i vildmarken. Han delar med sig av sin överlevnadshistoria samtidigt som hon får se honom hantera farorna utan att blinka. Hon blir inte bara imponerad av honom - hon börjar även få känslor för detta charmtroll till man. Så pass att hon till slut bjuder med honom hem till New York.


© Paramount Pictures

Väl i New York är Mick som en fisk på land. Det är första gången han är i en stad, och allt är nytt för honom. Trots det behåller han sin oförstörda stil och attityd, något som uppskattas av de flesta han möter - alla utom Richard Mason (Mark Blum), Sues pojkvän och tidningsredaktör.


© Paramount Pictures

Filmen sätter med en gång tonen under inledningen, när den härliga huvudmelodin spelas till förtexterna. Genast känner man att det är upplagt för filmmys. Inledningen är dock lite trevande när vi möter Mick Dundee på en lokal bar ute på den australiska vischan. Men så fort Mick och Sue ger sig ut på äventyr hamnar filmen rätt.


© Paramount Pictures

Det skulle kunna ses som en chansning att låta två relativt okända skådespelare göra filmdebut tillsammans i huvudrollerna. Istället visar det sig vara ett lyckat drag, eftersom de båda bjuder på något fräscht. Paul Hogan, som även var med och skrev det Oscarsnominerade manuset, är helgjuten som en australiensisk motsvarighet till en klassisk amerikansk cowboy. Linda Kozlowski påminner å sin sida på flera sätt om Sharon Stone. De har uppenbar kemi och gifte sig också ett par år senare.


© Paramount Pictures

Vad som uppskattas är att filmen har mycket hjärta och värme. Den tar vara på den klassiska kulturkrocken på ett charmigt och hjärtligt sätt, utan att kännas överdriven. Mycket har att göra med Mick "Crocodile" Dundee som karaktär - hans gammalmodiga stil smittar av sig. Han är en frisk fläkt mitt i storstadsdjungeln, något som Sue värderar högt.


© Paramount Pictures

Ibland lyckas en film charma en mer än man väntat sig - detta är en sådan. Trots att den setts flera gånger har den egenskaper som sällan återfinns i moderna filmer, och det måste hyllas lite extra. Kanske beror det också på om man inte förväntar sig att den ska lyckas så pass bra som den gör. Slutet är dessutom svårt att värja sig emot - en passande, rolig och älskvärd avslutning med en romantisk touch. Mycket av 80-talets charm återfinns här, inte minst slutet som sätter pricken över i:et. Inte så konstigt att filmen blev en internationell megasuccé, och den håller fint än idag.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.7