Driving Miss Daisy

Titel: Driving Miss Daisy / På väg med miss Daisy
Genre: Drama/Komedi
Land: USA
År: 1989
Regi: Bruce Beresford
I rollerna: Jessica Tandy, Morgan Freeman, Dan Aykroyd, Patti LuPone

Handling: Daisy, en gammal judisk änka kan inte längre köra bil. Hennes son Boolie anställer då en svart chaufför vid namn Hoke. Daisy vägrar till en början att låta Hoke köra henne någonstans men allt eftersom åren går vinner Hoke Daisys förtroende och deras relation lägger grunden till en stark vänskap.

Omdöme: Det är slutkört för änkan Daisy (Jessica Tandy) efter att hon råkat ut för en mindre olycka på sin egen tomt. Rik som hon är anlitar hennes son Boolie (Dan Aykroyd) en chaufför på heltid. Hoke (Morgan Freeman) är en äldre svart herre som får tjänsten som chaufför. Men Daisy ger honom kalla handen och låter honom sitta i köket hela dagarna och hålla hembiträdet sällskap.


© Warner Bros.

Hoke, som känner sig uttråkad av att inte göra något, försöker hitta saker att göra runt huset. Till slut lyckas han övertyga Daisy att låta honom köra henne. Motvilligt går hon med på det eftersom hon inte vill skylta med att hon är förmögen. Från den till en början kyliga relationen växer snart en ömsesidig respekt och vänskap fram som båda kommer att värdesätta när åren går och tiderna förändras.


© Warner Bros.

Den niofaldigt Oscarsnominerade filmen vann sammanlagt fyra Oscars för bästa film, bästa manus, bästa kvinnliga huvudroll samt bästa makeup. 1989 års bästa film alltså. Det är lite svårt att se att filmen skulle vara på en så pass hög nivå. Det är varken första eller sista gången en film vunnit Oscarn för bästa film utan att kännas som den självklara vinnaren, men man måste också titta på konkurrensen för året som helhet. 1989 var ett svagare år och saknade de riktigt givna toppfilmerna som många andra år har kunnat visa upp.


© Warner Bros.

Mycket av filmen handlar om samspelet mellan Jessica Tandy och Morgan Freeman. Båda är bra, men skulle en prestation pekas ut som starkare så är det Freeman. Han gestaltar rollen som Hoke på ett varmt och väldigt mänskligt sätt som gör det lätt att tycka om honom. Filmen hade känts mer tom om Freeman ersatts med någon annan än om Tandy hade gjort det. Trots det var det hon som vann en Oscar medan han endast blev Oscarsnominerad.


© Warner Bros.

Filmen är i grunden ett drama med humoristiska inslag. Värdet ligger främst i interaktionen mellan Daisy och Hoke där den kyliga relationen övergår till en varmare vänskap som är fin att se. Trots det finns det inte tillräckligt mycket i det Oscarsvinnande manuset för att få filmen att nå några vidare höjder. Det puttrar mest på med bra prestationer och en vänskap som hamnar i blickfånget. Det är småtrevligt för stunden, men överlag är det inte en film som skulle greppa tag i en nämnvärt.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.3

Cocoon

Titel: Cocoon / Cocoon - djupets hemlighet
Genre: Komedi/Drama/Sci-Fi
Land: USA
År: 1985
Regi: Ron Howard
I rollerna: Wilford Brimley, Don Ameche, Hume Cronyn, Maureen Stapleton, Jessica Tandy, Steve Guttenberg, Brian Dennehy

Handling: När tre gamla vänner flyr sitt ålderdomshem för att ta ett tjuvdopp i grannens simbassäng, sker ett mirakel. När gubbarna kommer upp ur vattnet känner de sig yngre och piggare.

Omdöme: På ett ålderdomshem i Florida bor de tre vännerna Ben (Wilford Brimley), Art (Don Ameche) och Joe (Hume Cronyn). De smyger iväg och tar sig in på grannens egendom för att använda inomhusbassängen, eftersom huset står övergivet. Men deras dagliga äventyr får sig en törn när en grupp på fyra hyr huset för en månad.


© 20th Century Fox

Walter (Brian Dennehy) och Kitty (Tahnee Welch) tillhör gruppen på fyra som hyr huset och en yacht som tillhör Jack Bonner (Steve Guttenberg). De ska nämligen dyka på en specifik plats och bärga vad som visar sig vara kokonger, som de sedan placerar i inomhusbassängen. När de tre pensionärerna återigen smyger in och tar sig ett dopp, upptäcker de något oväntat - de känner sig betydligt yngre och har mer energi än på många år...


© 20th Century Fox

Det är svårt att inte tänka på Steven Spielberg och ett par av hans filmer när man ser denna Ron Howard-film. Istället för att handla om barn som hamnar i knepiga situationer med utomjordingar, följer vi här en grupp pensionärer. Den stora skillnaden är att vi får se ett gäng etablerade veteranskådespelare och i det här fallet får några av dem smaka på ungdomens källa.


© 20th Century Fox

Filmen blev en succé när den kom, vann två Oscars för bästa visuella effekter och bästa manliga biroll (Don Ameche). Det kom dessutom en uppföljare, även om den inte var lika omtyckt eller framgångsrik. Ron Howard hade gjort ett par filmer innan denna, men detta var hans första storfilm och därefter skulle det komma många fler i hans karriär.


© 20th Century Fox

Filmen har en melankolisk känsla då den snarare ger en nedstämd upplevelse än att kännas direkt upplyftande. Den skiljer sig därför en del från vad man kanske skulle förvänta sig, vilket kan vara på gott och ont. Den har tillfällen då den blir lite mysigare, främst tack vare musiken av James Horner - inte minst huvudmelodin - men överlag ligger en sorgsen känsla över filmen. Det handlar trots allt om en grupp pensionärer på ålderns höst, och hoppet de och vi som tittare känner är bitterljuvt.


© 20th Century Fox

Det är inte en film som verkligen har det lilla extra. Den har lite av varje och gör en del bra, men inte till den grad att man skulle svepas med fullt ut. 80-talskänslan finns där, samtidigt är den inte lika påtaglig som i många av favoritfilmerna från decenniet. Allt som allt resulterar det i en medioker film, varken mer eller mindre. Det betyder inte att den inte är värd att se, men den lämnar inga djupare spår efter sig, vare sig under filmens gång eller i efterhand.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.7