Unfaithful

Titel: Unfaithful
Genre: Drama/Romantik/Thriller
Land: USA
År: 2002
Regi: Adrian Lyne
I rollerna: Richard Gere, Diane Lane, Olivier Martinez, Zeljko Ivanek, Michelle Monaghan

Handling: Edward och Connie Summer lever ett till synes lyckligt äktenskap. En snabb vändning sker när Connie förälskar sig i en främmande man och trots riskerna inleder en affär med honom. Edward upptäcker att Connie ljugit för honom och är otrogen. Han konfronterar till slut sin hustru med älskaren och konsekvenserna blir förödande...

Omdöme: De lyckligt gifta makarna Edward (Richard Gere) och Connie (Diane Lane) lever i en idyllisk villaförort utanför New York med sin 8-åriga son. De åker båda in med pendeltåget till New York för att arbeta, göra välgörenhetsarbete och shoppa. En blåsig dag är Connie inne i stan för att shoppa då vinden blåser henne rakt in i Paul Martel (Olivier Martinez). Han är en fransk bokhandlare som bor i en studiolägenhet i SoHo-kvarteret.


© 20th Century Fox

Efter att Connie fått hjälp av Paul och fått plåster för sina sår, får hon med sig en bok som Paul ger henne. Connie återvänder hem till sin make och son, men hon kan inte sluta tänka på Paul. Hon känner att hon måste se honom igen. Det blir starten på en het affär mellan Connie och Paul. En affär som ger Connie mycket glädje då hon kan stilla sin lust för denna mystiska och charmerande fransman.


© 20th Century Fox

Connie är fullt medveten om vad hon ger sig in i, men tar ändå steget. Trots att hon älskar sin make och har ett bra äktenskap saknas kanske något i förhållandet. Kanske är det för inrutat och tråkigt för henne vilket gör att hon tar chansen till lite äventyr och spänning med Paul. Men vad händer när hennes samvete hinner ikapp henne? Maken Edward känner även att något är annorlunda med Connie som han älskar mer än något annat här i livet.


© 20th Century Fox

Adrian Lyne hade regisserat flera sexiga och erotiska filmer tidigare så som Nine 1/2 Weeks (1986), Fatal Attraction (1987), Jacob's Ladder (1990), Indecent Proposal (1993) och Lolita (1997). Detta kom att bli hans sista film på 20 år, trots att det var en stor ekonomisk succé och gav Diane Lane en Oscarsnominering.


© 20th Century Fox

Vad som uppskattas med denna film och flera av Adrian Lynes filmer är att det finns något mer än bara en ordinär historia som filmats rakt på. Han utforskar teman som otrohet, skuldkänslor och svartsjuka, skyr inte från att vrida upp den erotiska spänningen och försöker ge det hela en elegant yta. Det är inte lika snyggt och effektivt som i hans två främsta filmer Fatal Attraction (1987) och Jacob's Ladder (1990), men det är mer påtagligt än i en mer medelmåttig regissörs filmer.


© 20th Century Fox

Filmen kan enkelt delas in i två halvor. I den första är det Diane Lane och hennes Connie som står i fokus. Hon är mycket duktig får man säga, inte minst med att visa upp ett brett känsloregister som Connie går igenom under sin affär. Hon är helt klart stjärnan i filmen och männen får gott se sig förpassade till sidlinjen.


© 20th Century Fox

Under den andra halvan får Richard Gere som den älskade maken en större roll när hans misstänksamhet övergår till frustration, svartsjuka och desperation. Filmen går även från att vara ett drama med erotiska möten till att bli en drama-thriller när affären uppdagas. Filmen blir bättre av det, men samtidigt är alltså Diane Lane en drivande faktor till varför filmen funkar under första halvan.


© 20th Century Fox

Det är en remake på franska La femme infidèle / The Unfaithful Wife (1969) men det finns även flera likheter med Hitchcock-remaken A Perfect Murder (1998). I båda fallen har vi en gift kvinna som har en affär, älskaren bor i en studiolägenhet och är i konstbranschen. Dessutom med en make som blir varse om affären där svartsjuketemat kommer in i bilden, även om tillvägagångssättet sedan skiljer sig åt.


© 20th Century Fox

I grund och botten är det ett drama om ett gift par som har ett smått perfekt förhållande men där ett slumpartat möte triggar en affär. En affär som kan förstöra så mycket för de inblandade. Inget kommer vara sig likt och frågan är vem eller vilka som drabbas värst när allt är sagt och gjort. Det skapar ett delikat problem som har en typisk europeisk, ja fransk prägel på det hela, vilket inte är så konstigt då det alltså bygger på det franska originalet. En film som till stor del har det lilla extra tack vare regin, Diane Lane och den fina musiken av Jan A.P. Kaczmarek.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.7

Internal Affairs

Titel: Internal Affairs / Misstänkta förbindelser
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1990
Regi: Mike Figgis
I rollerna: Andy Garcia, Richard Gere, Nancy Travis, Laurie Metcalf, William Baldwin, Annabella Sciorra, Michael Beach, Richard Bradford, Xander Berkeley, Elijah Wood

Handling: En ung polis börjar jobba på Los Angeles-polisens avdelning för interna utredningar. Han blir besatt av tanken på att få fast en självsäker, korrumperad snut.

Omdöme: När polisen Raymond Avilla (Andy Garcia) börjar jobba som internutredare inom Los Angeles-polisen, får han Amy Wallace (Laurie Metcalf) som partner. Han lär sig ett och annat av henne medan hon tidigt ser att Raymond är en duktig och mycket driven polis. Deras första fall blir att utreda LA-polisen Van Stretch (William Baldwin) som hamnat i trubbel för tredje gången senaste året. Raymond gick polisutbildningen med Van men försäkrar Amy om att han inte kommer låta det påverka sitt omdöme.


© Paramount Pictures

När utredningen fortlöper dyker ett namn ständigt upp - Dennis Peck (Richard Gere). Han är en kollega och vän till Van Stretch. Dennis nämns ofta som en av Los Angeles bästa poliser men han har inte avancerat från sin tjänst som patrullerande polis, något som lär vara för att han själv vill ha det så.


© Paramount Pictures

Som det visar sig är Dennis Peck en duktig polis och smart, men han är även manipulativ. Han hjälper sina kollegor så de gillar honom men även står i skuld till honom. Det och annat han har på dem gör att han har en hållhake på dem ifall han behöver en gentjänst. Raymond och Amy upptäcker att Dennis Peck inte bara kan vara korrumperad vad gäller pengar utan även ligga bakom dödsfall.


© Paramount Pictures

Det här är en typ av film som uppskattas när den görs rätt. En film som hade setts en gång i tiden. Kom ihåg att den gillades men annars mindes inget från den förutom att Richard Gere och Andy Garcia var med. Regin står britten Mike Figgis för som här gjorde sin andra film där den första var den mindre lyckade Stormy Monday (1988). Till en början tänker man på att fotot inte är så där varmt och behagligt som Los Angeles-baserade filmer brukar ha. Istället är det lite av ett brittiskt skimmer över filmen, åtminstone till en början.


© Paramount Pictures

Filmen har en del som talar för den. Allt börjar med skådespelarna och karaktärerna. Richard Gere går emot sina vanliga roller och får spela en elaking som Dennis Peck. Och han gör det övertygande. Man känner att Dennis är i kontroll och vet vilka knappar han ska trycka på för att få som han vill. Andy Garcia är alltid duktig och man vet vad man får. Raymond låter dock sina känslor styra lite för mycket vilket Dennis utnyttjar. De båda lär inte ha kommit överens under inspelningen, men trots det lär Gere se det som en av sina favoritfilmer.


© Paramount Pictures

Vid sidan av de två huvudpersonerna får vi även bra support från birollerna. Laurie Metcalf som internutredaren Amy Wallace är duktig, William Baldwin funkar bra som polisen som utreds, Nancy Travis som Raymonds fru Kathleen och Annabella Sciorra som Dennis fru likaså. Sedan har vi Richard Bradford och Xander Berkeley i mindre biroller plus en ung Elijah Wood som son till Van Stretch.


© Paramount Pictures

Filmen spelade in bra med pengar när den kom och fick ganska bra kritik, ändå känns det som den nog är lite underskattad och bortglömd. Visst är det inte en klassiker men den levererar något som engagerar och är en ganska rå historia om korrupta poliser och poliserna som försöker stoppa dem. Bättre än mycket annat i genren och väl värd att se.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 6.5

First Knight

Titel: First Knight / Den förste riddaren
Genre: Äventyr/Action/Drama/Romantik
Land: USA/Storbritannien
År: 1995
Regi: Jerry Zucker
I rollerna: Sean Connery, Richard Gere, Julia Ormond, Ben Cross

Handling: En främling anländer till Camelot där lady Guinevere är på väg att gifta sig med kung Arthur. Främlingens namn är Lancelot och han lyckas rädda den vackra ladyn när hon kidnappas av kungens fiende. Som tack för sin insats gör kungen Lancelot till en av sina riddare.

Omdöme: Riddare, kungar, prinsessor, slott, äventyr, slag, romantik och intriger. Vad finns att inte gilla med sådana här filmer? Här handlar det om Lady Guinevere (Julia Ormond) som ska gifta sig med Kung Arthur (Sean Connery). Men hennes hemstad attackeras av Prins Malagant (Ben Cross) som vill komma åt styret i Camelot där Arthur är kung. Lancelot (Richard Gere), en duktig svärdsman, räddar den vackra Guinevere både en och två gånger från Malagant och hans män.



©Columbia Pictures

Guinevere älskar Arthur och vill bli hans, men Lancelot är riddaren i skinande rustning som gång på gång kommer till hennes undsättning när hon som mest behöver det. Han har ingen fruktan för sitt eget liv vilket gör honom fri och svår att tygla. Kung Arthur uppskattar Lancelots hängivenhet, men vad han inte vet är att Lancelot är kär i hans Guinevere. Hur ska det hela sluta?



©Columbia Pictures

Något som borde kunna avskräcka en del är det faktum att en viss Jerry Zucker står för regin. Detta är samma man som gjorde komedier som Airplane! (1980), Top Secret! (1984) och Ruthless People (1986) innan romantiska Ghost (1990). Det visar sig att detta är en välgjord och seriös film, om än med något av en sagoberättelse. Men det är ju passande med tanke på att vi har att göra med kungar, prinsessor, riddare och allt vad det innebär.



©Columbia Pictures

Trion Sean Connery, Richard Gere och Julia Ormond passar och gör vad de ska i sina respektive roller. En del kan nog ha invändningar på att Connery är för gammal, men han passar perfekt som åldrande kung som hittat kärleken på ålderns höst. Gere är ju amerikan vilket inte stämmer överens med Lancelot som ska vara fransman, men det är film och alltså lite av en sagoberättelse så det är inget som personligen stör. Ormond kan man inte ha några som helst invändningar mot då hon passar perfekt som kvinnan som hamnar mellan två helt olika män som hon älskar.



©Columbia Pictures

En noterbar sak värd att nämna är turerna kring musiken. Från början var det tänkt att Maurice Jarre skulle stå för den, men när han fick reda på att han endast skulle ha fyra veckor på sig att komponera musiken, tackade han nej. I sista stund plockades istället veteranen Jerry Goldsmith in. Han lär endast ha fått tre och en halv dag (!) på sig och levererade. Många anser att det är ett av hans bättre verk under senare delen av hans karriär. Och ja, i sina bästa stunder är det klart bra och fint, inte minst några av huvudmelodierna. Kanske lite mer ojämnt under slagen men inte så det förstör.



©Columbia Pictures

Filmen hade nog setts en gång i tiden men hade inget minne av filmen, varken innan eller under filmens gång. Det visar sig inte vara någon tokig film och den fick nog lite ljummen kritik en gång i tiden av olika anledningar, inte minst det som tidigare togs upp med valet av skådespelare. Vissa filmer tåls dock att omvärderas och detta är en sådan.



©Columbia Pictures

Något som skulle kunna sägas är att det är få karaktärer av intresse i jämförelse med de bästa filmerna i genren. Man hade gärna velat få med fler och skapat mer intriger än man får nu. Men triangeldramat kring Arthur, Guinevere och Lancelot samt fienden Malagant är tillräckligt för att hålla intresset uppe och ge en trevlig filmstund.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.0