Terminator 2: Judgment Day

Titel: Terminator 2: Judgment Day / Terminator 2 - Domedagen
Genre: Action/Sci-Fi/Thriller
Land: USA
År: 1991
Regi: James Cameron
I rollerna: Arnold Schwarzenegger, Linda Hamilton, Edward Furlong, Robert Patrick, Joe Morton, Xander Berkeley

Handling: Elva år har gått sedan maskinerna som styr framtiden skickade en Terminator på uppdrag att mörda den ofödde John Connor - mänsklighetens kommande ledare. Uppdraget misslyckades och idag är John Connor tio år gammal. Hans mor Sarah sitter inspärrad på ett mentalsjukhus med sin ohyggliga information. Maskinerna skickar nu återigen tillbaka en Terminator för att ta livet av John och hans mor. Samtidigt skickar motståndsrörelsen någon för att beskydda dem - till varje pris.

Omdöme: Året är 1995 och elva år har gått sedan händelserna i The Terminator (1984). Sarah Connor (Linda Hamilton) har blivit övertygad om att en mörk framtid väntar och har tränat sin son, John Connor (Edward Furlong), inför den stundande domedagen. Sarah sitter numera inspärrad på en mentalinstitution, medan den 10-årige John bor hos sina fosterföräldrar.


© Tri-Star Pictures

En Terminator av modellen T-800 (Arnold Schwarzenegger) har skickats från framtiden för ett nytt uppdrag - att skydda John Connor till varje pris. Samtidigt anländer även T-1000 (Robert Patrick) från framtiden - en modernare Terminator bestående av flytande metall. T-1000 är en mördarmaskin utan dess like som har kommit för att döda John Connor innan han blir mänsklighetens framtida ledare.


© Tri-Star Pictures

Ett av de bästa besluten med uppföljaren är att inte göra den till en kopia av den första filmen där Arnold Schwarzenegger spelade en ond Terminator. Även om han föredras i skurkrollen hade det blivit för repetitivt att se samma grundpremiss ännu en gång. Istället får vi två Terminators som gör upp mot varandra - den ena en beskyddare och den andra en hänsynslös mördarmaskin.


© Tri-Star Pictures

En sak som James Cameron ska ha en eloge för är hur genomarbetat både manuset och filmen är. Kopplingen till den första filmen finns där på flera håll, vilket gör att vi får en naturlig fortsättning med flera smarta blinkningar till The Terminator (1984). Ta bara en sådan detalj som leksakslastbilen som Terminatorn kör över i en tidig scen i den första filmen. I denna film dyker samma typ av semi-truck upp och körs av T-1000 under den minnesvärda biljakten som leder till översvämningskanalen.


© Tri-Star Pictures

Vad som inte åldrats särskilt bra i The Terminator (1984) är effekterna - något som inte gäller denna film. Detta är självklart en mer påkostad film, men tekniken hade också utvecklats så pass mycket att effekterna känns övertygande istället för daterade och i viss mån skrattretande som i den första filmen. Det gör självklart en oerhört stor skillnad om en film visar upp taffliga effekter eller som här banbrytande specialeffekter. Istället för att förlora fokus kan man bli helt uppslukad av det man får se här.


© Tri-Star Pictures

Tillsammans med effekterna är även fotot riktigt vasst, likaså klippningen. Man känner verkligen att det är en storfilm samtidigt som kärleken i hantverket är påtaglig. Det är en balans som inte alltid återfinns i storslagna actionfilmer, men denna har det mesta man kan önska sig av en film i genren. Den tillhör de allra främsta actionfilmerna som gjorts och frågan är om den inte skulle hamna i topp sett till actionscenerna, effekterna, stuntsen och storyn som alla håller hög klass.


© Tri-Star Pictures

The Terminator (1984) kommer alltid att uppskattas, men även om den har många utmärkta scener och en stämning som går att ta på, är den mer ojämn. Uppföljaren håller däremot en genomgående mycket hög standard på alla plan. Den är helt enkelt mer komplett som film, även om den inte är helt perfekt. Det är dock en film som har en hög underhållningsfaktor, gott om härlig action och en del humor. Den kan definitivt stå på egna ben, men tillsammans med den första filmen blir den ännu starkare.

4 - Skådespelare
5 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
5 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.5
IMDb: 8.6

The Rookie

Titel: The Rookie / The Rookie - Nykomlingen
Genre: Action/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1990
Regi: Clint Eastwood
I rollerna: Clint Eastwood, Charlie Sheen, Raul Julia, Sonia Braga, Tom Skerritt, Lara Flynn Boyle, Xander Berkeley

Handling: Los Angeles-polisen Nick Pulovski är en nykomlings mardröm. Han är en otålig, cigarrökande och grym polis som varit med länge, sett det mesta och vet hur det går till i den undre världen. Inte blir han mer sympatisk av att han för tillfället är som besatt av att lösa mordet på sin före detta kollega. Hans nya partner, gröngölingen David som precis blivit befordrad till bilstöldroteln, är hans motsats i allt.

Omdöme: Detta är en film med Clint Eastwood som inte fastnat särskilt väl i minnet - kanske finns det skäl till det. Nick Pulovski (Clint Eastwood) är en härdad veteran inom Los Angeles-polisen, där han jobbar på bilstöldroteln. Efter att hans partner dödas under ett tillslag mot en bilstöldsliga ledd av Strom (Raul Julia), blir Nick besatt av att sätta dit ligan - inte minst den sluge Strom.


© Warner Bros.

Nick blir föga imponerad av att få en ny partner i form av nykomlingen David Ackerman (Charlie Sheen). Han må ha varit bäst i sin klass och går klädd i en fin kostym, men har han verkligen vad som krävs för att jobba ute på fältet? Och än viktigare - klarar han av att vara Nicks partner? Nick är känd som lite av en skitstövel, så frågan blir om David hänger med i svängarna när polisprocedurerna inte följs till punkt och pricka.


© Warner Bros.

Den femte och sista Dirty Harry-filmen kom bara något år innan den här filmen. Det är svårt att inte tänka på Harry Callahan, hans metoder och hans oftast problematiska relation till sina partners. Den här filmen kan ses som en slags hybrid mellan Dirty Harry-filmerna och valfri buddy cop-film. Det är inte lika bra som när Clint Eastwood spelade Harry Callahan, och det har gjorts betydligt bättre buddy cop-filmer, men det är trots allt lite småtrevligt med Clint Eastwood.


© Warner Bros.

Karaktären Nick Pulovski är inte så lätt att tycka om. För även om han har en bitsk attityd och inte är något direkt charmtroll likt Harry Callahan, saknar han den där hjälteauran. David Ackerman är nykomlingen som vill visa att han kan stå på egna ben, både som polis och som son till den rike affärsmannen Eugene Ackerman (Tom Skerritt). Charlie Sheen funkar väl så där i rollen - han gör varken bort sig eller övertygar nämnvärt.


© Warner Bros.

Vad gäller skurkrollerna finns det en del att plocka från, eftersom bilstöldsligan består av flera personer. Raul Julia som ledaren Strom känns som någon man kunnat få ut mer av, med tanke på att han setts i andra roller där han besitter mer pondus och elakhet som inte riktigt kommer fram här. Sonia Braga som hans älskarinna och högra hand Liesl är lite som en Bondskurk som gör "skitgörat". Hennes karaktär sticker ut något mer än Strom, men utan att lämna några större avtryck efter sig.


© Warner Bros.

Filmen går att se och är en typ av film som funkar för stunden utan att vara minnesvärd på något sätt. Manuset är högst mediokert och Clint Eastwoods regi är inte den mest inspirerade. Han sparade nog på krutet till sin nästa film, storfilmen Unforgiven (1992), som ledde till hans första Oscarsvinster (för bästa regi och bästa film).


© Warner Bros.

Den kanske största boven i den här filmen är musiken av Lennie Niehaus. De jazziga tonerna är någorlunda ok under de lugnare partierna, men när spänningen och tempot i filmen vrids upp hänger musiken inte med - istället sänker den filmupplevelsen på egen hand. Filmen är i och för sig inte särskilt bra ändå, men den får definitivt ingen hjälp av den undermåliga musiken.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.9

Internal Affairs

Titel: Internal Affairs / Misstänkta förbindelser
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1990
Regi: Mike Figgis
I rollerna: Andy Garcia, Richard Gere, Nancy Travis, Laurie Metcalf, William Baldwin, Annabella Sciorra, Michael Beach, Richard Bradford, Xander Berkeley, Elijah Wood

Handling: En ung polis börjar jobba på Los Angeles-polisens avdelning för interna utredningar. Han blir besatt av tanken på att få fast en självsäker, korrumperad snut.

Omdöme: När polisen Raymond Avilla (Andy Garcia) börjar jobba som internutredare inom Los Angeles-polisen, får han Amy Wallace (Laurie Metcalf) som partner. Han lär sig ett och annat av henne medan hon tidigt ser att Raymond är en duktig och mycket driven polis. Deras första fall blir att utreda LA-polisen Van Stretch (William Baldwin) som hamnat i trubbel för tredje gången senaste året. Raymond gick polisutbildningen med Van men försäkrar Amy om att han inte kommer låta det påverka sitt omdöme.


© Paramount Pictures

När utredningen fortlöper dyker ett namn ständigt upp - Dennis Peck (Richard Gere). Han är en kollega och vän till Van Stretch. Dennis nämns ofta som en av Los Angeles bästa poliser men han har inte avancerat från sin tjänst som patrullerande polis, något som lär vara för att han själv vill ha det så.


© Paramount Pictures

Som det visar sig är Dennis Peck en duktig polis och smart, men han är även manipulativ. Han hjälper sina kollegor så de gillar honom men även står i skuld till honom. Det och annat han har på dem gör att han har en hållhake på dem ifall han behöver en gentjänst. Raymond och Amy upptäcker att Dennis Peck inte bara kan vara korrumperad vad gäller pengar utan även ligga bakom dödsfall.


© Paramount Pictures

Det här är en typ av film som uppskattas när den görs rätt. En film som hade setts en gång i tiden. Kom ihåg att den gillades men annars mindes inget från den förutom att Richard Gere och Andy Garcia var med. Regin står britten Mike Figgis för som här gjorde sin andra film där den första var den mindre lyckade Stormy Monday (1988). Till en början tänker man på att fotot inte är så där varmt och behagligt som Los Angeles-baserade filmer brukar ha. Istället är det lite av ett brittiskt skimmer över filmen, åtminstone till en början.


© Paramount Pictures

Filmen har en del som talar för den. Allt börjar med skådespelarna och karaktärerna. Richard Gere går emot sina vanliga roller och får spela en elaking som Dennis Peck. Och han gör det övertygande. Man känner att Dennis är i kontroll och vet vilka knappar han ska trycka på för att få som han vill. Andy Garcia är alltid duktig och man vet vad man får. Raymond låter dock sina känslor styra lite för mycket vilket Dennis utnyttjar. De båda lär inte ha kommit överens under inspelningen, men trots det lär Gere se det som en av sina favoritfilmer.


© Paramount Pictures

Vid sidan av de två huvudpersonerna får vi även bra support från birollerna. Laurie Metcalf som internutredaren Amy Wallace är duktig, William Baldwin funkar bra som polisen som utreds, Nancy Travis som Raymonds fru Kathleen och Annabella Sciorra som Dennis fru likaså. Sedan har vi Richard Bradford och Xander Berkeley i mindre biroller plus en ung Elijah Wood som son till Van Stretch.


© Paramount Pictures

Filmen spelade in bra med pengar när den kom och fick ganska bra kritik, ändå känns det som den nog är lite underskattad och bortglömd. Visst är det inte en klassiker men den levererar något som engagerar och är en ganska rå historia om korrupta poliser och poliserna som försöker stoppa dem. Bättre än mycket annat i genren och väl värd att se.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 6.5

The Rock

Titel: The Rock
Genre: Action/Thriller
Land: USA
År: 1996
Regi: Michael Bay
I rollerna: Nicolas Cage, Sean Connery, Ed Harris, John Spencer, David Morse, William Forsythe, Michael Biehn, John C. McGinley, Xander Berkeley, Philip Baker Hall, Jim Caviezel

Handling: En grupp elitsoldater intar fängelset Alcatraz och tar 81 turister som gisslan. Deras krav är att familjerna till elitsoldater som dör under hemliga operationer ska få full ersättning. Om de inte får lösensumman hotar de med att skicka dödlig nervgas mot San Francisco. De enda som kan hindra dem nu är FBI-agenten Stanley Goodspeed och före detta fången John Mason.

Omdöme: Alcatraz intas av en grupp elitsoldater ledda av general Hummel (Ed Harris) och tar 81 turister som gisslan. De har 15 raketer riktade mot fastlandet. Raketer fyllda med dödlig nervgas som de hotar att avfyra mot San Francisco. Kravet är att den amerikanska regeringen betalar ut $100m som kommer gå till de stupade soldaternas familjer som varit bortglömda i alla dessa år.


©Buena Vista Pictures

FBI och militären sätter ihop en plan A och plan B för att försöka förhindra en katastrof. Plan B går ut på att skicka ett par jaktplan och bomba sönder hela Alcatraz, inklusive gisslan. Plan A går ut på att skicka ett gäng Navy SEALS som leds av Anderson (Michael Biehn). Men de behöver hjälp med att ta sig in och oskadliggöra raketerna med den dödliga nervgasen.


©Buena Vista Pictures

Kemiexperten och FBI-agenten Stanley Goodspeed (Nicolas Cage) är den bästa de har men han har inte någon erfarenhet från fältet. Han rekryteras dock för uppdraget och blir en viktig kugge vid sidan av John Mason (Sean Connery). Mason är en ytterst mystisk man som plockas från fängelset där han suttit i 30 år. Han är den enda som rymt från Alcatraz innan fängelset stängde ner 1963. Med hans hjälp kan de ta sig in via bakvägen och på så vis överraska elitsoldaterna som tagit över den gamla fängelseön.


©Buena Vista Pictures

En actionrökare av Michael Bay som blev omåttligt populär och en stor biosuccé. Den levererar också mycket av det man vill ha och kan kräva av en påkostad actionfilm. Det är överdrivet på sina håll men ändå med karaktärer och en story som gör att man inte tappar verklighetsförankringen. Och det faktum att general Hummel inte bara är en kallblodig galning är viktigt för att det hela inte ska spåra ur totalt, även om man inte kan säga samma sak om vissa av hans blodtörstiga män.


©Buena Vista Pictures

En stor del varför filmen funkar så pass bra som den gör är karaktärerna Goodspeed och Mason. De har en rolig jargong vilket gör att det nästan blir som ett gammalt hederligt radarpar i en buddy cop-film. Nicolas Cage får spela över med diverse utbrott och får en att skratta en hel del p.g.a. detta. Det är också välkommet då det lättar upp stämningen i en film som annars hade kunnat bli för seriös och allvarlig.


©Buena Vista Pictures

Sean Connery är också kul att se som den mystiske John Mason där man leker med tanken att han skulle kunna vara en James Bond-liknande karaktär som dykt upp efter 30 år. En del likheter finns och även någon referens görs till Bond vilket är en kul blinkning till den ikoniska karaktären Connery en gång i tiden förknippades med.


©Buena Vista Pictures

Vad man till slut kan ta med sig är att Michael Bay har sinne för storslagen action och det är välgjord action som filmats snyggt. Visst går det "over the top" ibland men det är ju inte en film man ska ta på fullaste allvar vilket gör att det funkar. Musiken av Hans Zimmer måste också nämnas då det är mycket hjältemusik som nästan blir för mycket. De olika hjältetonerna avlöser varandra, ibland i en och samma scen. På något sätt passande för en sån här actionrökare och ibland passar det mer än i andra fall. Allt som allt en underhållande actionfilm som funkar att ses om även om det aldrig varit en personlig favorit.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.4

Reagan

Titel: Reagan
Genre: Drama
Land: USA
År: 2024
Regi: Sean McNamara
I rollerna: Dennis Quaid, Penelope Ann Miller, Jon Voight, Xander Berkeley, Mena Suvari, Lesley-Anne Down, Kevin Dillon, Robert Davi, C. Thomas Howell

Handling: En dramatisering av Ronald Reagans liv, från hans barndom till hans tid i Vita huset.

Omdöme: Filmen inleder med att Ronald Reagan (Dennis Quaid), efter att ha hållit ett tal i Washington, blir skjuten när han är på väg till sin väntande bil. Vi hamnar sedan i Moskva där f.d. KGB-agenten Viktor Petrovich (Jon Voight) blir frågad hur Sovjetunionen föll. Han berättar då om Reagan, mannen som han hade koll på långt innan han kom att bli USA:s president. Han berättar om Reagan från sina unga år på 1920-talet och hans tid som B-skådis i Hollywood under 1940-talet där han började komma i kontakt med politik och kommunism.


©ShowBiz Direct

Reagan var gift med skådespelerskan Jane Wyman (Mena Suvari), som vann en Oscar för Johnny Belinda (1948), fram till 1949. Kul nog kom hon att bli TV:s kanske mest kända ansikte under åren som Reagan var president tack vare rollen som Angela Channing i TV-serien "Falcon Crest". Efter Jane kom Nancy (Penelope Ann Miller) in i Reagans liv. Med henne vid sin sida gick han från Hollywood mot Vita huset och där emellan guvernör i Kalifornien.


©ShowBiz Direct

Ronald Reagan var en av de mest populära och kända amerikanska presidenterna under 1900-talet. Vägen mot toppen var inte alltid lätt och han hade sina motståndare och kritiker, precis som alla andra, även när han var sittande president. Hans bakgrund som skådespelare gjorde dock att han nog inte var som de flesta politikerna och han ville göra världen, speciellt hemlandet, till en bättre plats, något han till stor del lyckades med.


©ShowBiz Direct

En biografi som denna, som inte bara behandlar tiden som president utan även uppväxten och livet innan tiden i Vita huset, har mycket att berätta. Speltiden på 2.20 var från början längre men kortades ner. Resultatet blir ingen direkt djupdykning på något och istället en mer allmän titt på Reagans liv. Vissa händelser och ögonblick sticker ut mer än andra och hade kunnat utforskas mer, men då hade det nog krävts en miniserie istället för en långfilm.


©ShowBiz Direct

Detta är en film och biografi som man enklast kan beskriva som stabil. Genomgående samma nivå rakt igenom skulle man kunna säga, inga direkta toppar eller dalar. Första timmen avverkar tiden innan hans år i Vita huset och sedan blir det mycket fokus på relationen med Sovjetunionen och försöka få ett slut på kalla kriget.


©ShowBiz Direct

Invändningen mot filmen är väl att den går igenom en hel del men utan att bli särskilt dramatisk. Det funkar att se på och tar upp en del saker som väcker intresset. Samtidigt är det ingen Oscarskaliber på något. Välgjord produktion och den berättar de historiska ögonblicken bra, ibland med hjälp av autentiskt material. Kunde den varit bättre? Självklart, men den kunde också varit sämre. Inte bortkastat och aldrig tråkig, bara att den inte har den där wow-faktorn som en Oscars-hungrig produktion hade haft.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.2