Mutiny

Titel: Mutiny
Genre: Action/Thriller
Land: Storbritannien/USA
År: 2026
Regi: Jean-François Richet
I rollerna: Jason Statham, Annabelle Wallis, Roland Møller, Ramon Tikaram

Handling: När hans miljardärschef mördas mitt framför ögonen på honom pekas elitsäkerhetsvakten Cole Reed ut som skyldig. För att rentvå sitt namn tvingas han ta saken i egna händer. Jakten för honom ombord på ett fraktfartyg och in i en brutal härva av människohandel och internationella konspirationer.

Omdöme: Die Hard (1988) på ett fraktfartyg istället för i en skyskrapa - det är premissen man ser fram emot tack vare den läckra filmpostern. Det är mer än bara en blinkning, men frågan var om filmen på allvar tänkte att den skulle utmana den klassiska actionfilmen eller om man bara ville driva lite. Som det visar sig överensstämmer filmen desto mer med den generiska filmpostern.


© Lionsgate

Cole Reed (Jason Statham) är en före detta militär och polis som numera arbetar i Bangkok som säkerhetsansvarig och personlig livvakt åt miljardären Tibu (Ramon Tikaram). Tibu äger ett framgångsrikt rederi som han driver tillsammans med sin son. Nu är det dock dags att sälja företaget, men en konkurrent har en ondskefull plan som går ut på att döda Tibu.


© Lionsgate

För att hämnas sin arbetsgivare och gode vän tar sig Cole ombord på ett fraktfartyg vars besättning består av männen som genomförde attacken mot Tibu. Cole vet inte vem som är inblandad eller vem han kan lita på. Kapten Marko Madsen (Roland Møller) och hans besättning har alla en militärbakgrund och blir en tuff nöt att knäcka för Cole, som är redo för utmaningen.


© Lionsgate

Vid det här laget behöver Jason Statham och hans filmer ingen större introduktion. Man vet ungefär vad man får och man bör inte ha alltför höga förväntningar. Lite underhållning för stunden är vad man kan kräva och det behöver inte alltid vara helt fel. Frågan blir däremot om filmen kan bjuda på något mer än att bara vara en lättglömd actionfilm i mängden.


© Lionsgate

Det är ingen ny Die Hard (1988), det kan man lätt konstatera. Det vore i och för sig dumdristigt att förvänta sig något på den nivån. Å andra sidan hade filmen kunnat vara mer åt det hållet, men utspela sig ombord på ett fraktfartyg. Fast på något sätt är premissen med den vertikala skyskrapan mer lockande än det horisontella fraktfartyget. Istället hade man kunnat tänka sig något mer i stil med Taken (2008), inte minst då båda filmerna har franska regissörer, även om Jean-François Richet inte direkt rosat marknaden med sina filmer.


© Lionsgate

Överlag är det en actionfilm utan så mycket finess. Den känns något platt redan från början, vilket gör att ribban sätts relativt lågt. Jason Statham kör sin grej och Cole Reed är en karaktär man sett förr. Ibland blixtrar både han och filmen till med lite mer brutal action. Samtidigt gör varken Statham eller Roland Møller bort sig, men det räcker inte för att filmen ska bli varken minnesvärd eller godkänd.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 5.7

Léon [Extended Version]

Titel: Léon / Léon: The Professional
Genre: Kriminaldrama/Action/Thriller
Land: Frankrike/USA
År: 1994
Regi: Luc Besson
I rollerna: Jean Reno, Natalie Portman, Gary Oldman, Danny Aiello

Handling: Léon är den italienska maffians mest effektiva mördarmaskin. Han är iskall, snabb och orubblig. Ingen känner till hans existens utom några få personer. Mellan uppdragen lever han ett tillbakadraget liv och går knappt ut från sin lägenhet. Stansfield är en korrumperad statstjänsteman. Han är inblandad i narkotikaaffärer och mördar kallblodigt en småhandlares familj - alla utom den 12-åriga dottern Mathilda. Hon lyckas komma undan genom att knacka på Léons dörr. Léon tvekar länge innan han öppnar, väl medveten om att det kommer att förändra hans liv.

Omdöme: Léon (Jean Reno) är en så kallad städare - en hitman åt den italienska maffian i New York. Hans kontakt är Tony (Danny Aiello), som ger honom uppdragen och har tagit hand om honom ända sedan Léon kom till USA som 19-åring. Léon är en enstöring som lever enkelt, är duktig på vad han gör, dricker endast mjölk, tar hand om sin växt och följer en rigorös regim när det gäller sin träning och hur han genomför sina uppdrag.


© Gaumont

En dag träffar Léon 12-åriga grannflickan Mathilda (Natalie Portman) i hallen. Senare bevittnar han hur ett par män, ledda av Stansfield (Gary Oldman), massakrerar Mathildas familj. Eftersom han vill hålla en låg profil och inte vill bli inblandad, låter han det hela passera. Men när Mathilda, vettskrämd och ledsen, ringer på och desperat ber om hans hjälp för att undkomma en säker död, tvingas Léon fatta ett beslut som kommer att förändra hans liv.


© Gaumont

Att göra en fransk film i USA med en för den amerikanska marknaden fortfarande okänd Jean Reno måste ha setts som en chansning. Men det var en risk Luc Besson var villig att ta, då han inte kunde tänka sig någon annan för titelrollen. De hade tidigare samarbetat på ett flertal filmer hemma i Frankrike och idén till filmen kom efter att Reno hade en liten, men ytterst minnesvärd roll som "städare" i Bessons film Nikita (1990). Eftersom karaktären i den filmen var underanvänd och hade stor potential, bestämde sig Besson för att skriva manuset till denna film.


© Gaumont

I huvudrollen ses den utmärkte Jean Reno som Léon, medan Natalie Portman gör sin oförglömliga filmdebut som 12-åriga Mathilda. Även om Reno är utmärkt och Gary Oldman är härligt elak och galen som Stansfield, går det inte att komma ifrån att filmen står och faller med Portman. Om hennes prestation inte hade varit lika imponerande som den är hade filmens känslomässiga effekt varit som bortblåst. Trion Reno, Portman och Oldman är på topp genom hela filmen och höjer den från bra till riktigt bra.


© Gaumont

Den 133 minuter långa "Extended Version" är runt 25 minuter längre än bioversionen som släpptes när filmen kom. Den längre versionen lär dock ha varit så som Luc Besson ursprungligen hade tänkt sig filmen, innan den klipptes ner för den amerikanska marknaden. 1996 släpptes denna längre version internationellt och ger relationen mellan Léon och Mathilda mer tyngd, samtidigt som hela filmen får en lite annan ton.


© Gaumont

De sexuella undertonerna i denna längre version blir starkare och det kan man ha vissa invändningar mot. Bandet mellan karaktärerna stärks, samtidigt som det speglar deras sinnesstämning. Men en viktig sak man måste förstå, och som tydligt kommer fram, är att Léon mentalt är lite trög, ibland nästan som en byfåne. Han är inte korkad, i synnerhet inte när det kommer till att "städa", men mentalt är han mer som en 10-årig pojke än en vuxen man. Det gör Mathildas sexuella anspelningar - om än osmakliga - mer till uttryck för en förälskelse i den första person som någonsin varit vänlig mot henne. Den något tryckta och obekväma stämningen skapar en unik dynamik snarare än att det skulle utvecklas till en Lolita-historia.


© Gaumont

Actionfilmer brukar oftast förlita sig på fart och fläkt snarare än på karaktärsutveckling och djup. Detta är dock inte någon ordinär actionfilm och inte heller en renodlad sådan, men när den väljer att vara en actionfilm är den inte att leka med. Den vrider upp det till max och slår till hårt, vare sig det är massakern av Mathildas familj eller när polisen ska slå till mot Léon.


© Gaumont

Det mesta filmen tar sig an känns på allvar och det emotionella band som byggts upp förstärker bara hur mycket man bryr sig om karaktärerna och hur det ska gå. Det är helt enkelt en klassfilm som lyckas så pass väl tack vare, och inte trots, den starka och utmanande relationen mellan Léon och Mathilda.

5 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
22 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.5
IMDb: 8.5

Real Genius

Titel: Real Genius / Snilleskolan
Genre: Komedi/Sci-Fi
Land: USA
År: 1985
Regi: Martha Coolidge
I rollerna: Val Kilmer, Gabriel Jarret, Michelle Meyrink, William Atherton, Jon Gries, Ed Lauter

Handling: Chris är huvudhjärnan som bara vill festa, Mitch är det 15-åriga underbarnet och Lazlo har den bästa hjärnan i USA, men lever i sin egna värld - nämligen i Chris garderob. Trots att de egentligen borde arbeta hårt på ett laboratorieprojekt har de tid att förvandla sovsalen till skridskobana, ta isär en nörds bil och bygga ihop den igen i hans sovrum och dra igång ett enormt beachparty i aulan, komplett med lagun och bikiniklädda skönheter.

Omdöme: Universitetsprofessorn Jerry Hathaway (William Atherton) har i hemlighet anlitats av CIA för att hjälpa den amerikanska regeringen att ta fram ett laservapen. Hathaway rekryterar i sin tur det 15-åriga underbarnet Mitch Taylor (Gabriel Jarret), som är ett geni inom laserfysik. Hathaway parar ihop Mitch med Chris Knight (Val Kilmer), den mest lovande studenten i landet som numera går sitt sista år på universitetet.


© Tri-Star Pictures

Det blir upp till Chris och Mitch att hinna få fram en tillräckligt stark laser innan terminen är över - ovetandes om att de håller på att ta fram en laser som ska användas som ett vapen. Medan Mitch är hängiven projektet och sina studier, har Chris en mer loj inställning till det hela. Han vill ha kul och festa så ofta det går, något han tycker är en förutsättning för att inte bli utbränd i förtid.


© Tri-Star Pictures

Detta är en ungdomsfilm, men den skiljer sig tillräckligt mycket från det mesta man sett. Det är en komedi, men bör inte underskattas eftersom den är tillräckligt allvarlig och välgjord. På sätt och vis finns det en del likheter med WarGames (1983), som också är en ungdomsfilm, men allvarligare i tonen. Här är det alltså mer humor och kombinationen fungerar bra eftersom man har trevligt med filmen.


© Tri-Star Pictures

Val Kilmer var runt 25 år när han gjorde denna film, vilket var hans blott andra film. Kanske lite för gammal för rollen, men det är inget nytt i amerikanska ungdomsfilmer då skådespelarna oftast är något äldre. Däremot spelar han rollen på ett ungdomligt sätt och är klart bra som geniet som gillar att skämta och försöker ha kul utan att gå överstyr.


© Tri-Star Pictures

Något som uppskattas med filmen, och som 80-talsfilmer ofta var bra på, är musiken som bidrar till den trevliga inramningen och stämningen. Soundtracket håller mestadels hög klass, bland annat med låtar av Bryan Adams och Tears for Fears. Originalmusiken av flerfaldigt Oscarsnominerade Thomas Newman är också bra och en bidragande orsak till varför man har så pass trevligt med filmen.


© Tri-Star Pictures

Det är varken den bästa eller roligaste ungdomsfilmen, men man har definitivt trevligt med den - en film som underhåller en är en lyckad film. Det känns även som att den håller sig i skinnet och inte låter det hela urarta med varken för mycket festande eller laserprojektet de arbetar på. Just lasertekniken och de olika projekten som visas upp känns trovärdiga. Det gör att filmen har humorn och stämningen, samtidigt som den behåller fötterna på jorden. Resultatet är en trevlig filmtitt som inte bara blir en ungdomsfilm i mängden.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 6.9

Bonnie Scotland

Titel: Bonnie Scotland / I kronans kläder
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1935
Regi: James W. Horne
I rollerna: Stan Laurel, Oliver Hardy, June Lang, James Finlayson

Handling: Helan & Halvan är i Skottland för att hämta ett arv. Av misstag tar de värvning i armén och ganska snart befinner de sig i stridens hetta i Indien.

Omdöme: Stanley (Stan Laurel) och Ollie (Oliver Hardy) anländer till Skottland eftersom Stanley ska ärva sin farfar MacLaurels förmögenhet. När det visar sig att Stanley endast ärver en gammal säckpipa och en snusdosa, måste vännerna fundera på vad de ska hitta på härnäst eftersom de är panka. Av misstag tar de värvning i armén och hamnar i Indien.


© MGM

Efter ett flertal kortfilmer övergick Helan & Halvan till att även göra långfilmer, däribland denna. De hade redan gjort fem långfilmer, men fortsatte att göra kortfilmer däremellan. I och med denna film upphörde de helt med kortfilmsformatet, eftersom deras långvarige producent Hal Roach ansåg att kortfilmerna inte längre var lönsamma.


© MGM

Filmen har tydligt två halvor där den första utspelar sig i Skottland. Här känner man att det är en gammal hederlig Helan & Halvan-film. Det finns inte många som kan få en att skratta som de gör, så även här. De hamnar i diverse trångmål som de själva - i synnerhet Stanley - har försatt sig i. I sina bästa stunder leder det till en del roliga scener. Tyvärr visar filmen upp en annan sida under den andra halvan.


© MGM

Handlingen förflyttar sig till Indien under andra hälften av filmen. Förutom Helan & Halvan finns det också en sidohistoria som mest känns som utfyllnad eftersom den varken är intressant eller bra. Dessutom kopplas den dåligt ihop med Helan & Halvan, vilket gör att filmen tappar avsevärt under andra halvan. Filmen borde helt enkelt ha stannat i Skottland och fortsatt med trevligheterna där. Kvalitetstappet gör att filmen inte kan bli godkänd, även om det alltid är kul att följa våra vänner.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.7

Four Weddings and a Funeral

Titel: Four Weddings and a Funeral / Fyra bröllop och en begravning
Genre: Komedi/Drama/Romantik
Land: Storbritannien
År: 1994
Regi: Mike Newell
I rollerna: Hugh Grant, Andie MacDowell, Kristin Scott Thomas, Rowan Atkinson

Handling: Charles är en inbiten ungkarl som tycks tillbringa allt större del av sin fritid med att gå på sina vänners bröllop. Ju fler bröllop han går på, desto mer livrädd blir han att själv gifta sig. Hans ungkarlsliv har rymt mängder av charmiga och begåvade flickvänner, men inte en enda har lyckats få honom till altaret. Men så möter han Carrie, den ovanligaste, vackraste och livligaste kvinna han någonsin sett.

Omdöme: Charles (Hugh Grant) och hans vänner går ofta på bröllop eftersom någon de känner ska gifta sig. Charles själv är ungkarl och han vill gärna ha det så. För även om han dejtat mycket har ingen kvinna fått honom att vilja gifta sig. Kanske har det att göra med att han har intalat sig själv att äktenskap inte är något för honom, istället för att ge relationen en ärlig chans.


© MGM

Under ett bröllop där Charles är best man får han syn på amerikanskan Carrie (Andie MacDowell), som han genast blir betuttad av. Detta trots att en av hans bästa vänner, Fiona (Kristin Scott Thomas), varnar honom för henne eftersom hon har rykte om sig att vara en manslukerska. Det är dock inget som hindrar Charles, som tar risken och leker med elden, vilket hotar att bränna honom och hans känslor för alltid.


© MGM

Manusförfattaren Richard Curtis, som senare skrev och regisserade Love Actually (2003) och About Time (2013), inspirerades till att skriva manuset av sina egna erfarenheter av bröllop - närmare bestämt 65 stycken över en 11-årsperiod. Med den sortens erfarenhet blev han minst sagt en expert på bröllop och dynamiken som sådana tillställningar för med sig.


© MGM

Charles är charmig och har inga problem med att få kvinnors uppmärksamhet, och tror att han kan ha hittat sin match i Carrie. Men ack om livet vore så enkelt. Han blir fullständigt uppslukad av denna kvinna och de har ett par oförglömliga ögonblick tillsammans. Frågan är dock om mötena betyder samma sak för de båda och om de är ute efter samma sak. Hon leker nämligen med hans känslor mer än hon kanske inser, och mer än vad han är villig att erkänna.


© MGM

En uppenbar styrka med filmen är de välskrivna karaktärerna, i synnerhet birollerna som lyfter filmen. Många filmer har bra huvudkaraktärer som får en att bry sig, men ett starkt manus får en även att bry sig om karaktärerna runt omkring, vilket denna film lyckas med. Det känns verkligen som en grupp vänner som känt varandra i många år, är avslappnade tillsammans, stöttar varandra och finns där i vått och torrt.


© MGM

Den centrala romantiska historien mellan Charles och Carrie är ett återkommande inslag under bröllopen, eftersom det är då de träffas. Men det är vänskapen mellan Charles och hans vänner som egentligen är filmens själ. Det är en hel del humor och värme som lyser igenom, vilket absolut bidrar till att göra filmen så pass älskad som den är. Den blev Oscarsnominerad för bästa film och bästa manus, medan den kammade hem BAFTA-utmärkelser för bästa film, bästa regi, bästa manliga huvudroll (Hugh Grant) och bästa kvinnliga biroll (Kristin Scott Thomas). Framförallt blev det en enorm succé som banade väg för en våg av brittiska romantiska komedier.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.1

WALL·E

Titel: WALL·E
Genre: Animerat
Land: USA
År: 2008
Regi: Andrew Stanton
Röster: Ben Burtt, Elissa Knight, Jeff Garlin, John Ratzenberger, Sigourney Weaver

Handling: Efter åratal av ohejdad konsumtion är Jorden täckt av skräp. För att göras beboelig igen flyr människorna Jorden och placerar ut miljontals små robotar för att städa upp. Efter hundratals år finns bara roboten WALL·E kvar; allt han vet om människor har han lärt sig av våra kvarlämningar. Han känner sig ensam, men en dag möter han roboten EVE, och ett stort äventyr kan ta sin början...

Omdöme: WALL·E är en robot som numera är ensam kvar på Jorden. Hans uppgift är att städa upp och rensa allt skräp som människorna lämnat efter sig och som bidragit till att göra Jorden obeboelig. WALL·E sköter sina dagliga rutiner och har en vän i form av en kackerlacka samt ett hem där han samlat på sig en massa skrot som kan komma till användning. Hans favoritsysselsättning är att titta på en gammal musikal som gjort honom fascinerad av känslor och mänsklig kontakt.


© Walt Disney / Pixar

En dag anländer en farkost som lämnar av en liten robot. Den nya roboten visar sig heta EVE och ska leta efter liv på Jorden. WALL·E ser sin chans till den kontakt han saknat i alla dessa år, och kanske kan det uppstå robotkärlek mellan dem. Först måste de dock ta sig till moderskeppet Axiom, där det ska avgöras om det är dags för människorna att återvända till Jorden - om det är säkert.


© Walt Disney / Pixar

Pixar har med denna animerade film skapat en tidlös berättelse. Med hjälp av en klassisk romantisk historia som drivkraft kan filmen ta med oss på ett känslosamt äventyr. En stor anledning till det är WALL·E, som är en liten robot med en stor personlighet. WALL·E må vara en robot, men uppvisar mänskliga känslor efter allt han har lärt sig. Tack vare detta blir filmen full av fina ögonblick och har dessutom hjärtat på rätt ställe, vilket gör den till en så lyckad animerad film.


© Walt Disney / Pixar

Själva animeringen håller väldigt hög klass och innehåller en enorm detaljrikedom. Det leder till ett visuellt spektakel som i princip endast animerade filmer kan bjuda på. Överhuvudtaget känns det som att det mesta är genomtänkt. Detaljerna i både animeringen och historien är smarta, något som i högsta grad bidrar till att helheten blir så pass tillfredsställande.


© Walt Disney / Pixar

Skulle det finnas något att peka på som sänker filmen en aning så är det två saker som sticker ut. Det ena är att det inte är så mycket dialog. WALL·E och EVE kommunicerar ibland med enstaka ord, men deras kommunikation sker främst på andra sätt. De är trots allt robotar, så det är bara naturligt. Däremot gör avsaknaden av mer dialog att det ibland saknas lite djup. Det andra är att det bitvis blir lite rörigt och stressigt när historien utspelar sig ombord på moderskeppet Axiom. Samtidigt blir det som bäst när WALL·E och EVE umgås och kommer allt närmare varandra. Det är då det blir en fin och hjärtvärmande animerad film som är svår att motstå.

3 - Röster
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
5 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 8.4

Return to Me

Titel: Return to Me
Genre: Romantik/Komedi/Drama
Land: USA
År: 2000
Regi: Bonnie Hunt
I rollerna: David Duchovny, Minnie Driver, Bonnie Hunt, Jim Belushi, Robert Loggia, Joely Richardson

Handling: Under ett restaurangbesök på en av stadens mest charmfulla italienska krogar träffar Bob servitrisen Grace och ljuv musik uppstår. Men deras kärlekshistoria är långtifrån okomplicerad. Grace, som på grund av ett medfött hjärtfel alltid levt som om varje dag vore den sista, kan tack vare en lyckad hjärttransplantation för första gången börja planera inför framtiden. Medan Bob fortfarande är uppslukad av det förflutna och det liv som gått honom förlorat.

Omdöme: Kan äkta kärlek uppstå på nytt efter att ha förlorat sitt livs kärlek? Det har gått ett år sedan Bob (David Duchovny) miste sin älskade fru Elizabeth (Joely Richardson). Han har svårt att gå vidare och har sedan dess varit en sorgsen man som mest ägnat sig åt sitt arbete. Hans bäste vän Charlie (David Alan Grier) försöker desperat få honom på andra tankar och få ut honom så att han kan träffa någon.


© MGM

Samtidigt som Bob börjar ge livet en andra chans har Grace (Minnie Driver) bokstavligen fått en andra chans tack vare ett nytt hjärta. Hon är äntligen frisk och kan börja tänka på framtiden. Hennes bästa väninna Megan (Bonnie Hunt) och hennes make Joe (Jim Belushi) försöker para ihop henne med diverse män. Men det är inte förrän Grace och Bob träffar varandra på den italiensk-irländska restaurangen som hennes morfar och ett gäng pigga farbröder driver som kärleken blir möjlig.


© MGM

Ibland är det väldigt trevligt med en gammaldags, avslappnad romantisk film. Eller rättare sagt, det är aldrig fel. Man ser ofta krystade filmer och historier med karaktärer och skådespelare där det mer handlar om ytan och att allt ska vara perfekt snarare än att berätta en fin historia med människor man faktiskt bryr sig om.


© MGM

Bonnie Hunt, som även varit med och skrivit manuset och spelar Graces väninna Megan, gjorde här sin regidebut. Det märks att hon vetat vad hon vill och lyckats få till en film som fungerar, trots en grundpremiss som skulle kunna vara tagen från en TV-såpa. Premissen borde nästan leda till något smörigt, men filmen lyckas till stor del undvika det.


© MGM

En viktig del av filmen är inte bara de två huvudkaraktärerna, utan även alla biroller som får en plats i berättelsen. Det är oftast en fördel med en regissör som även är van vid att själv stå framför kameran, eftersom en sådan regissör inte bara bryr sig om huvudpersonerna utan ger alla en chans att visa upp sig.


© MGM

David Duchovny och Minnie Driver känns naturliga och är duktiga i huvudrollerna. Duchovny har aldrig setts bättre än här, medan Driver har övertygat i inte minst Owning Mahowny (2003), där hon är utmärkt. Man får inte heller glömma de fyra farbröderna samt Bonnie Hunt och Jim Belushi, som alla har en skönt avslappnad jargong med varandra.


© MGM

Mycket av filmens värde ligger i värmen och hjärtat som visas upp. Filmen blir aldrig riktigt sentimental och sockersöt på det sätt som den skulle kunna bli, men samtidigt behövs det nästan en gnutta av det i en sådan här film. Om det inte finns blir det svårt att känna något, och man vill att en film ska få en att känna. Det hjälper förstås om man är upplagd för denna sorts film. Är man det är chansen stor att den går hem och bjuder på en lagom dos romantik som lämnar en nöjd.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.0