Beware, My Lovely

Titel: Beware, My Lovely
Genre: Drama/Film-Noir
Land: USA
År: 1952
Regi: Harry Horner
I rollerna: Ida Lupino, Robert Ryan, Taylor Holmes, Barbara Whiting

Handling: Hemma hos en änka får en händig man arbete. Han är dock sinnesrubbad och håller änkan fången i hennes eget hus.

Omdöme: Helen Gordon (Ida Lupino) driver ensam ett pensionat efter att hennes make omkom i kriget. Ibland får hon hjälp med städning och fixande runt huset. Detta är en sådan dag. En av de boende ska vara bortrest över jul och nyår, och Helen passar på att städa och förbereda inför helgerna. Hon tar hjälp av Howard Wilton (Robert Ryan), en händig man som hon anlitar över dagen.


© RKO Radio Pictures

Allt verkar till en början gå bra, och Howard hjälper till med att polera golvet och fixa runt huset. Helen märker dock att något tynger honom, och inser att han inte vill dela med sig vad det är. Snart blir det tydligt att Howard inte är frisk. Han minns inte saker och blir misstänksam mot Helen, övertygad om att hon tänker ringa polisen. Det får honom att hålla henne fången i huset, och det är bara en tidsfråga innan situationen eskalerar.


© RKO Radio Pictures

Med en speltid på 77 minuter har filmen den rätta längden om man vill ha en kortare film, men särskilt rapp är den inte. Det är föga överraskande att det till stor del blir ett kammarspel mellan Ida Lupino och Robert Ryan eftersom det bygger på en pjäs. Förväntningarna på en tät och möjligtvis spännande noir infrias inte - snarare får man ett drama, och inte ett särskilt minnesvärt sådant.


© RKO Radio Pictures

Premissen med en sinnessjuk man som terroriserar en ensam änka har potential att bli något nervkittlande, men det får man inte med denna film. Det finns alldeles för lite i storyn för att det ska engagera som önskat. Istället blir det mest att Howard uppvisar starka tendenser av schizofreni. Helen måste försöka kalla på hjälp eller få honom ut ur huset, vilket blir lättare sagt än gjort.


© RKO Radio Pictures

Tycker inte Robert Ryan riktigt kommer till sin rätt i rollen som Howard. Brukar annars gilla honom, men föredrar när han spelar hårda, tuffa och iskalla karaktärer. Här spelar han snarare konfunderad, och hans inre kamp når inte riktigt fram.


© RKO Radio Pictures

Till slut förstår man varför filmen är kort - den har helt enkelt inte mycket till handling. Hade den åtminstone lyckats skapa en del nerv hade det kunnat funka. Men som den är nu blir det en lättglömd film som man med gott samvete kan hoppa över utan att missa något av värde.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.6

Narrow Margin

Titel: Narrow Margin / Farligt möte
Genre: Kriminalare/Action/Thriller
Land: USA
År: 1990
Regi: Peter Hyams
I rollerna: Gene Hackman, Anne Archer, James Sikking, J.T. Walsh, M. Emmet Walsh, Harris Yulin

Handling: En åklagare eskorterar ett mordvittne på en händelserik tågresa. I hälarna har de mördare som lejts av den gangster som bär ansvaret för mordet.

Omdöme: En första dejt går väldigt snett när Carol Hunnicut (Anne Archer) ser sin dejt bli kallblodigt avrättad mitt framför sina ögon. Mördarna är ovetande om att någon annan befinner sig på hotellrummet, men Carol har sett gangstern Leo Watts (Harris Yulin) och hans torped mörda mannen hon precis träffat.


© StudioCanal / Carolco

Åklagarmyndigheten, med assisterande distriktsåklagaren Robert Caulfield (Gene Hackman) i spetsen, ser sin chans att en gång för alla sätta dit Leo Watts. Tack vare gott detektivarbete av polisen Dominick Benti (M. Emmet Walsh) har de kunnat spåra upp mordvittnet som gömmer sig. Tillsammans flyger de ut till ett öde skogsparti i Kanada för att föra Carol i säkerhet inför rättegången.


© StudioCanal / Carolco

Något går väldigt snett när utsända mördare följt efter dem till den avskilda stugan. Robert och Carol måste fly för sina liv, kliva ombord på ett tåg och försöka ta sig i säkerhet. Men mördarna är hack i häl på dem, ledda av iskalle Nelson (James Sikking). Om de inte hinner kalla på hjälp är det bara en tidsfråga innan mördarna finner sina måltavlor.


© StudioCanal / Carolco

Detta är en remake på gamla godingen The Narrow Margin (1952). Regissören Peter Hyams lär ha gått igenom gamla noir-filmer för att se om en mindre känd film kunde passa för en nyversion - och valde denna. Det är ett bra upplägg som passar för en tät och actionladdad film, vilket förklarar valet av just denna historia. Tidigare hade han gjort filmer som bland annat Capricorn One (1978), Hanover Street (1979), Outland (1981), The Star Chamber (1983), 2010 (1984), Running Scared (1986) och The Presidio (1988). Denna kan läggas till den skara Hyams-filmer som är helt ok till klart bra.


© StudioCanal / Carolco

En sak man känner tidigt, och som sedan håller i sig under stora delar av speltiden, är tempot. Det händer något mest hela tiden, utan att filmen blir överdrivet actionfylld. Actionscenerna balanseras med spännings- och thrillerinslag i princip genom hela filmen. På så vis behåller den intresset och bjuder på en underhållande filmstund. Man har även flera duktiga skådespelare, vilket också gör sitt.


© StudioCanal / Carolco

Uppemot två tredjedelar av filmen utspelar sig ombord på tåget där våra huvudpersoner befinner sig. Men det blir inte bara inomhusscener ombord på tåget. Man har också tagit tillvara på det bildsköna Kanada som tåget passerar på väg mot sin slutdestination. En annan sak som blir väldigt tydlig, särskilt mot slutet, är att filmen har riktigt bra stunts. Det ser och känns äkta, och man använder inte de snabba klipp som förekommer i många modernare filmer. Det är väldigt skönt att se, men det kräver bra stuntmän samt ett team som får allt att se trovärdigt ut.


© StudioCanal / Carolco

Skulle man invända mot något är det egentligen bara ett par småsaker. Efter ett tag börjar man tänka på att det borde vara enklare för de utsända mördarna att finna mordvittnet ombord på tåget, genom att t.ex. följa efter Caulfield eller spana på honom strategiskt. Förr eller senare leder han dem till det kvinnliga mordvittnet. Förvisso vet de inte hur hon ser ut, men han är nyckeln. Det är en detalj som kunde fixats för att göra det lite mer trovärdigt. Dessutom finns det en scen mot slutet som är lite taffligt gjord, vilket är synd då det inte hade behövts. Men om man inte låter det påverka omdömet för mycket är det en gedigen och trevlig actionthriller från den gamla skolan.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.6

And Soon the Darkness

Titel: And Soon the Darkness / Skräck i sol
Genre: Mysterium/Thriller
Land: Storbritannien/Frankrike
År: 1970
Regi: Robert Fuest
I rollerna: Pamela Franklin, Michele Dotrice, Sandor Elès, John Nettleton

Handling: Två unga kvinnor, Jane och Cathy, är på cykelsemester i Frankrike. De kommer ifrån varandra och Cathy saknas. Jane vet inte vem hon kan lita på längre...

Omdöme: Jane (Pamela Franklin) och Cathy (Michele Dotrice), två unga sjuksköterskor från Nottingham, är på cykelsemester på den franska landsbygden. Medan Jane vill att de ska cykla vidare efter det senaste stoppet för att avverka så mycket som möjligt, vill Cathy hellre vila och ta det lugnt. Det finns även en annan anledning till att Cathy börjat släpa fötterna efter sig - hon har fått syn på en man med solglasögon som hon är attraherad av och nyfiken på.


© StudioCanal

Efter att de hamnat i gräl över vad de ska göra härnäst, skiljs de åt när Jane cyklar vidare till nästa by där hon väntar på Cathy. Men hon dyker aldrig upp och Jane börjar bli orolig. När hon cyklar tillbaka till skogsdungen där de skildes åt är Cathy borta. Då dyker den mystiske främlingen med solglasögon upp på sin moped och erbjuder sig att hjälpa till i sökandet. Men är han att lita på? Och varför får Jane en känsla av att hon inte kan känna sig trygg med någon hon möter i området?


© StudioCanal

Brittiskt och tidigt 70-tal - då befaras nästan per automatik en viss sunkighet och jazzig musik. Den brittiska stilen är delvis igenkännbar, men eftersom det utspelar sig i ett soligt Frankrike infinner sig inte den typiska sunkighetskänslan. Musiken inleder förtexterna med smått glada toner som påminner om en brittisk TV-serie, fast på något sätt känns det småcharmigt. Under filmens gång visar sig musiken funka bra och bli mer stämningsfull, vilket bidrar till mystiken som krävs för den här typen av film.


© StudioCanal

Vad som blir tydligt när filmen fortlöper är att det är en riktig slow burner. Den typen av mysterium och thrillers kan absolut uppskattas när de sakta bygger upp något och blir gastkramande, istället för att dra på för fulla muggar med en gång. Problemet här är dock att det blir på tok för utdraget, då handlingen mest står och trampar vatten. Jane och de övriga tar sig om och om igen mellan byn och skogsdungen, utan att det egentligen för historien framåt.


© StudioCanal

Filmen har något - det får man ge den. Det finns trots allt något som gör att man vill fortsätta titta vidare och se vart det ska leda. Men helst ska man inte behöva sitta och bara vänta på upplösningen, medan resten mest känns som en enda lång transportsträcka. Lite så blir känslan tyvärr här.


© StudioCanal

Visst lyckas man få med flera misstänkta som alla skulle kunna ligga bakom Cathys försvinnande, men spänningsmomentet uteblir till stor del. Det blir snarare som en TV-film eller ett långt TV-avsnitt - ett mysterium utan det lilla extra som man skulle kunna önska sig. Till slut får man ändå säga att det finns en del saker att ta med sig, men när en film på lite över 90 minuter känns så pass utdragen är det sällan ett gott tecken.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.6

The Racket

Titel: The Racket / Ligan bakom lagen
Genre: Film-Noir
Land: USA
År: 1951
Regi: John Cromwell
I rollerna: Robert Mitchum, Robert Ryan, Lizabeth Scott, William Talman, William Conrad

Handling: Ett stort brottssyndikat har börjat flytta fram sina positioner, bland annat genom att knyta politiska kontakter. En hård poliskommissarie är beredd att själv gå över lagen för att sätta stopp för korruptionen.

Omdöme: Historien skildrar den djupt rotade korruptionen i en amerikansk storstad. I centrum står kapten Thomas McQuigg (Robert Mitchum), en principfast och envis polis som försöker slå ner på den organiserade brottsligheten, trots politiska påtryckningar inifrån det egna polisväsendet. Hans främsta motståndare är gangsterledaren Nick Scanlon (Robert Ryan), en karismatisk men brutal brottsling som med hjälp av mutor och hot kontrollerar både kriminella nätverk och inflytelserika personer i staden.


© RKO Radio Pictures

Konflikten trappas upp när McQuigg vägrar blunda för korruptionen och istället samlar bevis mot Scanlons organisation. En viktig figur i utredningen blir Bob Johnson (William Talman), en hederlig polis som hamnar i kläm mellan lojalitet och rädsla. Samtidigt kompliceras situationen av Irene Hayes (Lizabeth Scott), flickvän till Scanlons lillebror, som börjar ifrågasätta sin roll och dras mellan relationen till gangstern och en växande önskan att bryta sig loss.


© RKO Radio Pictures

En film-noir med Robert Mitchum och Robert Ryan, då är det givet att den ska ses. Med Lizabeth Scott får man dessutom en trio välkända ansikten inom noir-världen. Intressant nog dyker Mitchum inte upp förrän efter runt 20 minuter. Innan dess får vi se hur den organiserade brottsligheten håller stora delar av staden i sitt järngrepp, inte minst genom att ha korrupta politiker, men även poliser i sin ficka.


© RKO Radio Pictures

Filmen kommer egentligen igång ordentligt runt en halvtimme in, när kapten McQuigg på allvar bestämmer sig för att sätta hårt mot hårt. Han får en allierad i Bob Johnson, som varken är korrupt eller skulle vara rädd för brottssyndikatet - precis den typ av polis McQuigg vill ha i sitt distrikt. Men deras attityd riskerar att utsätta både sig själva och deras nära för livsfara.


© RKO Radio Pictures

Efter att filmen kommit igång blir det en småtrevlig noir som absolut funkar för stunden. Inget direkt nytt, men den är tillräckligt bra för att vara mer än bara ok. Det hjälper givetvis med Robert Mitchum och Robert Ryan eftersom deras närvaro i sig ger filmen lite mer tyngd än om det varit två svagare skådespelare. En annan som man inte får glömma är William Conrad i rollen som den korrupte polisen Turk. Han dök upp i en del noir-filmer, men blev senare mer känd genom TV-serierna "Cannon" och "Jake and the Fatman".


© RKO Radio Pictures

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.7

Killing Time

Titel: Poussière d'ange / Killing Time / Fallet Violetta
Genre: Kriminalare/Mysterium
Land: Frankrike
År: 1987
Regi: Edouard Niermans
I rollerna: Bernard Giraudeau, Fanny Bastien, Fanny Cottençon, Michel Aumont

Handling: En sliten polis i Paris flyttar tillsammans med sin dotter in hos en äldre, homosexuell, privatdetektiv. Han lever upp när han möter en ung och oskuldsfull kvinna. Plötsligt befinner han sig mitt i något stort och farligt...

Omdöme: Simon Blount (Bernard Giraudeau) är bedrövad över separationen från sin fru Martine (Fanny Cottençon). Sliten och svartsjuk befinner han sig inte i något bra sinnestillstånd. Eftersom parets unga dotter behöver någon som tar hand om henne när Simon arbetar skift som polis, flyttar de in hos en gammal vän - den homosexuelle privatdetektiven Georges (Jean-Pierre Sentier), som även är flickans gudfar.


© StudioCanal

Samtidigt som han ber Georges att spana på sin fru och ta reda på vem hennes älskare "Igor" är, träffar Simon den mystiska Violetta (Fanny Bastien). När tillfälle ges börjar de spendera stora delar av dagarna, kvällarna och nätterna tillsammans längs Paris gator. Simon får tankarna på annat än sin frus otrohet och han fascineras alltmer av Violetta, som inte beter sig som andra. Snart inser han dock att hon kan bära på en hemlighet med koppling till ett mordfall han utreder.


© StudioCanal

Det är en mindre känd liten fransk film, med manus av Jacques Audiard, som togs an lite i blindo. Det positiva är förstås att man kan bli glatt överraskad, men det kan också bli pannkaka av det hela. Redan inledningsvis märker man att filmen har en lekfull berättarstil. Den visar och berättar något som man först ska tro är sanningen, bara för att sedan vrida till det på ett finurligt och smart vis.


© StudioCanal

Vad det hela går ut på är länge ett mysterium, på mer än ett sätt. Till en början verkar det främst gå ut på att följa den slitne Simon när han umgås med Violetta. Det skapas en god stämning när de tillbringar tid tillsammans i ett ofta nattligt och öde Paris. Inramningen kring deras möten - som egentligen inte går ut på något - i kombination med musiken och atmosfären, gör den till en passande nattfilm som håller en sällskap.


© StudioCanal

Trots att filmen har något tilltalande är den också lite konstig. I synnerhet visar sig Violetta och en vän till henne vara udda, och dessutom har de för sig något som gör att filmen så smått börjar sväva iväg. Man befarar därför att den kan spåra ur. Skönt nog gör den inte riktigt det. Den lyckas till stor del balansera upp det eftersom mysteriet tätnar och det mesta visar sig ha ett syfte.


© StudioCanal

En lite annorlunda film som definitivt har något utan att vara strålande. Man skulle kunna säga att det blir lite blandad kompott av det hela, men eftersom den inte tappar bort sig eller förlorar intresset, får den det att funka någorlunda väl. Man går in utan förväntningar, och när man blickar tillbaka är den inte så tokig - även om man inte riktigt kan sätta fingret på varför.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.5

Mr. Baseball

Titel: Mr. Baseball / En buffel i tehuset
Genre: Komedi/Drama/Sport/Romantik
Land: USA/Japan
År: 1992
Regi: Fred Schepisi
I rollerna: Tom Selleck, Ken Takakura, Aya Takanashi, Dennis Haysbert

Handling: En amerikansk baseballspelare blir såld till ett japanskt baseballag. Han har svårt för att följa de japanska traditionerna och de regler som lagets manager satt upp.

Omdöme: Jack Elliot (Tom Selleck) har varit en av baseballens största stjärnor, men med tiden har hans inställning till träning och disciplin försämrats. Det har gjort att hans prestationer och resultat blivit lidande, eftersom han inte längre bara kan förlita sig på sin naturliga talang.


© Universal Pictures

Säsongen har inte gått bra för Jack, och när laget han spelar för rekryterar en ung, lovande talang finns det inte längre någon plats för honom. Jack vill inte vara en del av en klubb som inte vill ha honom, men när han får reda på att han har blivit såld till Japan kommer beskedet som en smärre chock.


© Universal Pictures

Väl i Japan är det en stor kulturkrock, och Jack framstår verkligen som en buffel i tehuset. Lagets manager Uchiyama (Ken Takahura) var själv en toppspelare och är en högst respekterad tränare. Det blir föga förvånande att de inte direkt kommer överens, då Jack har svårt att följa traditioner och regler. Samtidigt får han viss hjälp av den andre amerikanen i laget, Max Dubois (Dennis Haysbert), som har varit i Japan i fem år. Dessutom börjar Jack umgås med Hiroko (Aya Takanashi), som sköter reklamen och marknadsföringen kring spelarna.


© Universal Pictures

Tom Selleck har något visst som gör att man gärna återvänder till filmer med honom. Inte för att han skulle vara en spektakulär skådespelare, utan snarare för att han besitter en charm och karisma som lätt smittar av sig. Det blir därför smågemytligt att följa Jack i Japan, inte minst då han till en början kör sitt race, vilket inte gör honom särskilt populär.


© Universal Pictures

Filmen är inte en utpräglad komedi som bara skulle handla om baseball. Visst kan baseballscenerna ibland kännas överflödiga om man inte direkt gillar sporten, men det handlar så klart om mer än så - bland annat kulturkrocken och de traditioner som Jack måste komma underfund med. Samtidigt inser han att han behöver acceptera ett och annat, att han kanske måste anpassa sig, sluta bete sig som en diva och leda med gott exempel.


© Universal Pictures

Även om filmen inte når de högsta nivåerna har den en del som talar för den. Scenerna kring baseballen är helt ok, och oftast skiner humorn igenom här utan att spä på för mycket. Filmen blir som bäst när den uppvisar värme och hjärta, främst i scenerna med Hiroko och när han träffar Uchiyama privat. Det blir genast småmysigt utanför baseballen, även om man gärna hade velat se mer av Japan. Avslutningsvis bör gamle räven Jerry Goldsmiths musik nämnas. Den är något ojämn under de lättsammare partierna, men annars fin och passande, vilket framhäver filmens värme.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.1

The Secret Agent

Titel: O Agente Secreto / The Secret Agent
Genre: Drama/Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: Brasilien/Frankrike/Tyskland/Holland
År: 2025
Regi: Kleber Mendonça Filho
I rollerna: Wagner Moura, Carlos Francisco, Tânia Maria, Robério Díogenes, Roney Villela, Udo Kier

Handling: År 1977 flyr en teknologiexpert från ett mystiskt förflutet och återvänder till sin hemstad Recife i jakt på frid. Han inser snart att staden är långt ifrån den tillflyktsort han söker.

Omdöme: Året är 1977 och Armando (Wagner Moura), som även kallas Marcelo, bilar från södra Brasilien upp till Recife i nordöstra delen av landet. Väl framme får han boende hos den äldre damen Dona Sebastiana (Tânia Maria). Där möter han andra människor i liknande situationer som han själv befinner sig i. Hon har även fixat jobb åt honom med att utfärda ID-handlingar, eftersom han är på jakt efter sin mors identitetsdokument.


© Neon

Det visar sig att Armando kommit för att fly från något, men även för att träffa sin son som bor hos sina morföräldrar, och dessutom för att söka efter sin mors identitetsdokument. Det enda vi vet är att Armandos fru har dött. Armando inleder sitt sökande samtidigt som han får hjälp av sin svärfar Alexandre (Carlos Francisco). Alexandre initierar kontakten med Elza (Maria Fernanda Cândido), som tillhör en politisk motståndsrörelse, i hopp om att hon ska kunna hjälpa Armando och hans son med att ta sig ut ur landet.


© Neon

Under tiden som Armando gör sig hemmastadd i Recife anlitar Ghirotti (Luciano Chirolli) två mördare, Borba (Roney Villela) och Bobbi (Gabriel Leone), för att döda honom. Mördarna beger sig till Recife för att genomföra sitt uppdrag. Samtidigt sker en del annat som involverar ytterligare karaktärer, bland annat den korrupte polischefen Euclides (Robério Díogenes) och hans två söner, som kan vara inblandade i mysteriet med ett ben som hittats i en död haj.


© Neon

Wow, var ska man börja? Det är en film som lyckats extremt bra med tidseran för att man verkligen ska kunna komma in i filmen. Det betyder att filmen lagt ner mycket tid på detaljerna för att få det att kännas som 1977. Det känns precis lagom och aldrig överdrivet som det ibland kan kännas i filmer som ska försöka återskapa en tidsera. Filmen har dessutom spelats in på klassisk film istället för digitalt, vilket är högst uppskattat. Det är tydligt att regissören vet vad han gör och haft en klar vision, åtminstone vad gäller tidseran och filmens stil.


© Neon

Filmen är 2.40 lång, men med tanke på historien och de många karaktärerna som kommer och går, tänker man att det kommer kännas motiverat. Så känns det också under ungefär halva filmen. Någonstans på vägen börjar man dock uppleva viss frustration över vad man tar del av. Den har mycket på gång och handlingen bär på stor potential, men filmen blir inte riktigt så bra som man kunnat hoppas.


© Neon

Med facit i hand kunde filmen trimmats ner till runt två timmar. Det hade gett den en tajtare känsla utan att förlora något från handlingen. Det intressanta är att även om historien behöver tid på sig för att få med alla karaktärer och berätta allt, utelämnas en hel del som är viktigt. Därför kryper en viss irritation in när detta börjar bli tydligt.


© Neon

Det är lite som att regissören, som även skrivit manuset, haft ett klart och tydligt koncept. Allt finns på plats för en riktigt vass film, och det enda som saknas är att den ska komma igång på alla cylindrar. Istället verkar han ha velat bryta mönstret, gå emot strömmen och göra något mer okonventionellt. Han lockar in tittaren att tro att det ska vara en viss typ av film, vilket den delvis fortfarande är, bara för att göra den mer konstnärlig. Detta gör att mycket av det den gör bra blir lite i onödan med tanke på resultatet.


© Neon

Till slut känns det som att man fått en film med en massa lösa trådar som aldrig knyts ihop. Man har fler frågor än svar, något som är väldigt frustrerande. Filmen tar upp flera saker som väcker intresse och som man delvis nystar i senare, men förklarar aldrig hur det faktiskt låg till eller hur det gick. Detsamma kan man säga om huvudhistorien, som leder fram till ett slags antiklimax där man sagt bu men inte bä. Det blir bitvis bra och spännande, men man slutför inte riktigt vad som påbörjats. Man hade önskat en regissör med samma fingertoppskänsla som bröderna Coen, i kombination med Costa-Gavras, för att leverera en konspirationsthriller av rang - för det är precis vad det var upplagt för.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.8