The Breakfast Club

Titel: The Breakfast Club
Genre: Komedi/Drama
Land: USA
År: 1985
Regi: John Hughes
I rollerna: Emilio Estevez, Judd Nelson, Anthony Michael Hall, Molly Ringwald, Ally Sheedy, Paul Gleason

Handling: Det är helg och fem olydiga och sinsemellan mycket olika elever har kvarsittning och får som straff skriva en uppsats under en hel dag i ett och samma rum.

Omdöme: Det är lördagsmorgon och de fem eleverna Andrew (Emilio Estevez), John (Judd Nelson), Brian (Anthony Michael Hall), Claire (Molly Ringwald) samt Allison (Ally Sheedy) anländer till sin skola för kvarsittning. De är alla väldigt olika varandra och tillhör olika klickar i skolan. Andrew är den sportiga typen, John är ligisten, Brian är hjärnan, Claire tillhör de populära tjejerna och Allison är den udda ensamvargen.


© Universal Pictures

Att behöva komma till skolan kl. 7 på morgonen och sedan spendera stora delar av lördagen där är i sig straff nog för de fem ungdomarna. De får även reda på att de ska skriva en uppsats och de ska stanna i skolans bibliotek där de ska sitta stilla och inte prata. Vicerektorn Richard Vernon (Paul Gleason) är den som ansvarar för dem denna lördag och han kör ett tufft race med eleverna för att visa vem som bestämmer.


© Universal Pictures

De fem eleverna kommer inte direkt överens och mestadels triggar John de övriga genom diverse kommentarer. Han är en uppviglare och ingen gillar honom i gruppen, speciellt då han har en tendens att skapa trubbel. Det leder till problem för honom själv men även för gruppen då Vernon är på dem som en hök.


© Universal Pictures

Det blir en dag då de fem kommer att lida och ha kul, bråka och skratta ihop, dela med sig av dumma skämt och föra djupare diskussioner. Det blir en dag då de inser att de faktiskt kan ha en del gemensamt om de inte har sina klickar att ta hänsyn till. De öppnar upp sig och visar sina rätta sidor, sin sårbarhet.


© Universal Pictures

Visst är det en ungdomsfilm men i John Hughes händer blir det mycket mer än så. Det finns en hel del djup och både gott om humor och allvar. En ikonisk film som har mycket av värde för att den går på djupet på ungdomarna och får en att förstå förväntningarna, pressen och hur alla bara vill hitta sin plats och inte dömas på förhand.


© Universal Pictures

Trots att filmen blir allvarligare på sina håll, inte minst under slutfasen när de fem kommer varandra närmare, så är det en underhållande film. Bland de fem karaktärerna finns ingen som skulle kännas svagare eller mindre viktig än någon annan. Alla fem skådespelare sköter sig bra i respektive roll. Likväl är Paul Gleason helskön som Richard Vernon och de flesta scenerna med honom är gyllene.


© Universal Pictures

En sak som är ett återkommande tema i de flesta John Hughes-filmerna är det stora hjärtat, värmen och den mysiga känslan som finns i historierna och karaktärerna. Det är oftast komedier i grunden men det är inte bara ytligt. Det finns ett budskap och något mer av värde som gör att filmerna håller med tiden. Dessutom med bra musik som förmedlar de rätta känslorna och sätter stämningen, något som inte bör underskattas.

4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 7.8

The Hollywood Knights

Titel: The Hollywood Knights
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1980
Regi: Floyd Mutrux
I rollerna: Robert Wuhl, Tony Danza, Fran Drescher, Michelle Pfeiffer

Handling: Ledda av sin komiska och skämtsamma ledare, Newbomb Turk, skapar bilklubben The Hollywood Knights kaos i Beverly Hills på Halloweenkvällen 1965.

Omdöme: Det är Halloween år 1965 i Beverly Hills, Kalifornien. Det älskade drive in-haket Tubby's har öppet sista kvällen innan det stänger för gott. Några av de som hänger där denna kväll är bilklubben The Hollywood Knights bestående av unga killar som festar, skämtar, har diverse hyss för sig och kör sina bilar. Denna kväll genomförs även den årliga initieringsritualen av fyra nya medlemmar som fått ett par uppgifter de måste lösa innan kl. 2 på natten då de ska infinna sig vid Tubby's.


© Columbia Pictures

Denna Halloweenkväll har de patrullerande poliserna Bimbeau (Gailard Sartain) och Clark (Sandy Helberg) i uppgift att hålla gatorna runt Beverly Hills lugna. De kommer få fullt upp, inte minst med ungdomarna i The Hollywood Knights och dess självutnämnde ledare Newbomb Turk (Robert Wuhl) vars ständiga påhitt driver dem till vansinne.


© Columbia Pictures

Personligen föredras allt som oftast när en 80-tals film utspelar sig i nuet så man kan ta del av 80-tals känslan. I det här fallet handlar det om 60-talet och närmare bestämt 1965. Det gör att filmen ska återskapa den tiden med allt vad det innebär och det får man säga att den lyckas bra med. Soundtracket består t.ex. uteslutande av bra 60-tals låtar och likväl är bilarna en stor del av historien.


© Columbia Pictures

Det mesta kretsar kring Tubby's då alla vägar leder dit för de lokala denna kväll. Men även om man har flera karaktärer och historier att följa med en del kända ansikten tidigt i sina karriärer, inte minst Michelle Pfeiffer i sin första långfilm, har filmen inte mycket till handling. Det är uppenbart att regissören Floyd Mutrux, som även skrivit manuset, mest brytt sig om att få med känslan, stilen och musiken från 60-talet.


© Columbia Pictures

Handlingsmässigt undrar man efter ett tag vad alla karaktärer och historier har gemensamt. Vissa dyker upp här och där men det leder liksom ingenvart, förutom att det skämtas om allt möjligt. När man läser mer om produktionen lär regissören tidigt sagt att de som sköter sig bra och ger något extra kommer få mer utrymme i filmen och vice versa. Med andra ord var manuset sekundärt då man valde att pussla ihop scenerna och historierna i efterhand.


© Columbia Pictures

Även om filmen inte har mycket till handling som det visar sig, är det lite småtrevligt att titta på. Ibland blir det faktiskt ganska kul och skönt nog blir det inte för korkat och överdrivet, även om de båda poliserna hamnar i en rad olyckliga situationer då de är småkorkade och förtjänar det. Men man kan inte blunda för manuset när allt är sagt och gjort. Bara en sådan sak att man börjar titta på klockan efter en timme och tror att det snart ska vara slut vilket får en att undra hur de ska fylla ut ytterligare en halvtimme. Till slut funkar det ändå på något sätt men filmen hade kunnat bli så mycket bättre om man haft en regissör som i första hand brytt sig om ett bättre manus.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.2

The Lost Bus

Titel: The Lost Bus
Genre: Drama/Thriller
Land: USA
År: 2025
Regi: Paul Greengrass
I rollerna: Matthew McConaughey, America Ferrera, Yul Vazquez, Ashlie Atkinson

Handling: En fast besluten far riskerar allt för att rädda en hängiven lärare och hennes elever från en rasande skogsbrand.

Omdöme: Det är november 2018 i norra Kalifornien, närmare bestämt Paradise, Kalifornien. Kevin McKay (Matthew McConaughey) kör skolbuss och försöker få ihop ekonomin för sig själv och familjen. Han är själv uppväxt i Paradise innan han flyttade därifrån bara för att återvända efter sin fars död för att ta hand om sin mamma. Han är skild och för tillfället har han 15-årige sonen Shaun (Levi McConaughey) hos sig som han hamnar i gräl med.


© Apple Original Films

Morgonen därpå kör Kevin skolbussen igen som vanligt. Hans chef Ruby (Ashlie Atkinson) är på honom eftersom han är relativt ny och vill att han punktligt sköter rutinerna. Familjesituationen gör dock att Kevin har tankarna på annat håll. Efter att ha kört sin busslast med barn till skolan ska han återvända till bussdepån. Men en skogsbrand har brutit ut och är på väg in mot staden.


© Apple Original Films

Kevin måste nu försöka ta sig till sin son och mor men ställs inför ett svårt dilemma. En skola behöver akut en skolbuss som hämtar ett 20-tal unga elever vars föräldrar inte kunnat hämta sina barn. Kevin är i området och beslutar sig för att göra en avstickare till skolan innan han kan ta sig hem. Till sin hjälp får han skolfröken Mary (America Ferrara) och tillsammans ger de sig ut på de kaotiska vägarna mitt under det brinnande infernot som härjar runt dem.


© Apple Original Films

Paul Greengrass har sin stil vars signum kan sägas är det skakiga, ryckiga fotot som inte alltid är vackert att titta på men ofta effektivt. Många av hans filmer har varit verklighetsbaserade och fotot ger det hela en semidokumentär känsla. Tänker inte minst på Bloody Sunday (2002), United 93 (2006) och Captain Phillips (2013), samtliga verklighetsbaserade och starka filmer, mycket tack vare hans filmstil.


© Apple Original Films

Till en början får sägas att fotot inte tilltalar en och frågan blir om det kommer att passa den här filmen. Det tar liksom ett tag att vänja sig vid det ryckiga fotot inledningsvis när historien följer Kevin innan skogsbranden härjar. När sedan skogsbranden sprider sig, fångar fotot inte bara kaoset bra utan det blir riktigt effektivt.


© Apple Original Films

Vad som inte minst blir väldigt övertygande är filmens specialeffekter vad gäller bränderna och elden. Många gånger är det fullt befogat att klaga på specialeffekterna i filmer men här måste de hyllas. Det känns utan tvekan som det är filmat under riktiga bränder, både när vi ser det från avstånd och när vi befinner oss mitt i infernot.


© Apple Original Films

Det förväntades inte riktigt bli den katastroffilm som det visar sig bli. Inte i den utsträckning att filmen skulle försöka göra det till en gammal hederlig storfilm i genren med flera olika karaktärer och historier att följa. Nej, istället är det främst Kevin, Mary och skolbussen det fokuseras på plus brandchefen Martinez (Yul Vazquez) och hans manskaps febrila kamp för att släcka bränderna och minimera skadorna så gott det går.


© Apple Original Films

Invändningen man kan ha på filmen är att det till slut blir lite för mycket kring skolbussen när det hela stannar upp och känns utdraget. I runt 90 minuter funkar filmen klart bra och man sitter inte minst och imponeras över hur man lyckats fånga bränderna och känslan av att vara där. Sista halvtimmen drar man ut på det hela lite väl mycket och försöker göra det till ett känslosamt drama utan att lyckas fullt ut. Det gör att filmen inte riktigt kommer upp i klass med Only the Brave (2017) som främst fokuserade på de tappra brandmännen under en skogsbrand, men detta är fortfarande bra.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.1

Vegas Vacation

Titel: Vegas Vacation / Ett päron till farsa i Las Vegas
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1997
Regi: Stephen Kessler
I rollerna: Chevy Chase, Beverly D'Angelo, Ethan Embry, Marisol Nichols, Randy Quaid, Wallace Shawn, Wayne Newton, Toby Huss

Handling: Familjen Griswold är ute på semester igen - och nu blir det snurrigare än någonsin. De beger sig nämligen till roulettehjulens förlovade och neonskimrande stad - Las Vegas. Men här lurar dock många farliga, förföriska och falska filurer som vill lägga beslag på semesterkassan. Knappt har de hunnit checka in förrän pappa Clark spelat bort skjortan.

Omdöme: Clark (Chevy Chase) är i farten igen. Han har fått en bonus på jobbet och bestämmer sig för att ta familjen Griswold på familjesemester till Las Vegas. Hans fru Ellen (Beverly D'Angelo) och tonårsbarnen Rusty (Ethan Embry) och Audrey (Marisol Nichols) är inte helt övertygade om att det är rätt plats för en familjesemester då det bara är till för att spela bort pengar. Dessutom är barnen för unga för att få spela då det är 21-årsgräns för det.


© Warner Bros.

Väl på plats i Las Vegas inser hela familjen att det kanske inte var någon tokig idé trots allt. Clark har svårt att hålla sig undan spelandet, Ellen får ögonkontakt med Wayne Newton som hon alltid varit förtjust i, Audrey umgås med sin kusin som är en exotisk dansös och Rusty visar sig ha tur i spel men måste fixa falskt ID för att kunna spela.


© Warner Bros.

Denna fjärde film i Ett päron till farsa-filmerna hade setts en gång i tiden och minnet var bara att den inte alls var rolig eller bra. Hade därför ingen direkt lust att se om den, men ibland kan lågt ställda förväntningar vara till en films fördel. Det är inte som så att de föregående filmerna var strålande, så hur mycket sämre kan det bli?


© Warner Bros.

En del småroliga scener längs vägen och även om det sällan är superkul kan man inte låta bli att småle åt Clark och hans påhitt. Randy Quaid som Clarks kusin Eddie är smått för mycket, precis som man blivit van vid. Långt ifrån någon favorit även om han inte stör lika mycket som tidigare. Men visst är han en pinsam karaktär som går till överdrift.


© Warner Bros.

Det visar sig att det faktiskt inte är så dåligt som befarat. Visst är det inte samma känsla som i 80-tals filmerna när familjen Griswold beger sig till Europa eller firar jul i den andra respektive tredje delen. Men det är ändå lite småtrevligt att spendera en stund med Clark, Ellen, Rusty och Audrey när de förlorar sig själva i förföriska Las Vegas bara för att inse att de är lyckligast och starkast som familj.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.9

Play Dirty

Titel: Play Dirty
Genre: Action/Kriminalare/Komedi/Thriller
Land: USA/Australien
År: 2025
Regi: Shane Black
I rollerna: Mark Wahlberg, Rosa Salazar, LaKeith Stanfield, Tony Shalhoub, Gretchen Mol, Thomas Jane

Handling: Supertjuven Parker får en chans på ett stort rån, men för att genomföra det måste han och hans team överlista en sydamerikansk diktator, maffian i New York och en stenrik man.

Omdöme: Efter att ha skrivit manus till filmer som Lethal Weapon (1987), The Last Boy Scout (1991), Last Action Hero (1993) och The Long Kiss Goodnight (1996), var det dags för Shane Black att själv regissera filmer som byggde på hans manus. Bland dessa hittas Kiss Kiss Bang Bang (2005) och The Nice Guys (2016).


© Amazon MGM Studios

Filmen bygger på Parker-böckerna av Donald E. Westlake även känd under namnet Richard Stark. Tidigare filmatiseringar har bl.a. kommit i form av Point Blank (1967), The Split (1968), The Outfit (1973), Payback (1999) samt Parker (2013). Mestadels hårdkokta historier och filmer värda att se.


© Amazon MGM Studios

Efter att en stöt gått snett vill tjuven Parker (Mark Wahlberg) hitta den skyldiga och hämnas. Men först får han en chans att vara med på en jättestöt då Zen (Rosa Salazar) ber om hans hjälp för att komma över en nationalskatt som bärgats och tagits från hennes sydamerikanska land av den sittande diktatorn.


© Amazon MGM Studios

Parker vänder sig till sin gamle vän Grofield (LaKeith Stanfield) och tillsammans med deras team sätter de ihop en plan för hur de ska stjäla skatten värd hundratals miljoner dollar. Stöten i sig är svårgenomförd och deras uppgift blir inte enklare av att New York-baserade gangstern Lozini (Tony Shalhoub) är inblandad och helst vill se Parker död.


© Amazon MGM Studios

En actionkomedi gjord lite från den gamla skolan då man märker att Shane Black har en bakgrund från 80- och 90-talet då buddy cop-genren var stor, som han ju var direkt delaktig i. Det märks även att han har sinne för ganska bra och välgjorda actionscener, åtminstone när det handlar om slagsmål och pang pang. I de större actionscenerna saknas dock något, mycket tack vare för många och svaga CGI-effekter.


© Amazon MGM Studios

Första timmen av filmen funkar till stor del bra och är underhållande när Parker och teamet sätter sin plan i verket. Det spårar dock tyvärr ur när CGI-effekterna tar över och actionscenerna går överstyr. Det känns plötsligt som man blivit inkastad i en småtafflig superhjältefilm. När röken lagt sig är det fortfarande nästan trekvart kvar av filmen. Tack och lov fortsätter den inte på den utslagna vägen utan istället återgår den till det som funkade bättre under första halvan av filmen.


© Amazon MGM Studios

Filmen ger lite blandade känslor då den är något ojämn. Den försöker slänga in humor och vara lättsammare än den kanske hade behövt vara, men det är trots allt regissörens stil. Den har ändå tillräckligt för att funka för stunden och underhålla någorlunda väl för att bli ok. Men det är inget direkt minnesvärt och ganska lättglömt när allt är sagt och gjort. Precis som musiken av Alan Silvestri som överlag är relativt svag och intetsägande.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.1

Caught Stealing

Titel: Caught Stealing
Genre: Kriminalare/Thriller/Komedi
Land: USA
År: 2025
Regi: Darren Aronofsky
I rollerna: Austin Butler, Regina King, Zoë Kravitz, Matt Smith, Liev Schreiber, Vincent D'Onofrio, Griffin Dunne, Laura Dern

Handling: Russ ska resa bort och övertalar sin granne Hank att ta hand om hans katt under tiden. En grupp beväpnade män dyker upp och frågar efter Russ och vägrar acceptera den förklaring de får. Hank dras ofrivilligt in i en katt och råtta-lek med livet på spel.

Omdöme: Året är 1998 och Hank Thompson (Austin Butler) är en f.d. mycket lovande baseballspelare som numera jobbar som bartender i New York. Hans flickvän Yvonne (Zoë Kravitz) jobbar också nattpass så de kan "varva ner" tillsammans när de hoppar i säng med varandra. Hank lider av mardrömmar som har att göra med en olycka han var med om och uppenbarligen hemsöker det fortfarande hans samvete.


© Columbia Pictures

Hanks granne, brittiske punkaren Russ (Matt Smith), måste iväg och ber Hank om en björntjänst - att ta hand om hans katt Buddy. Dagen därpå kommer ett par elaka ryssar och letar efter Russ. Då de endast träffar på Hank, misshandlar de honom svårt. Hank kommer nu i kontakt med polisen Roman (Regina King) som säger att han inte behöver oroas över de två ryssarna men att han ska vara uppmärksam på de två judiska bröderna Lipa (Liev Schreiber) och Shmully (Vincent D'Onofrio) som är desto farligare.


© Columbia Pictures

När man har att göra med en Darren Aronofsky-film är man inställd på en tung och seriös film. Det blir därför en viss omställning när denna film tas an. Till en början känns det nästan lite som en pjäs då en hel del av handlingen kretsar kring Hanks lägenhet där folk kommer och går. Det blir definitivt en film som behöver lite tid på sig att komma igång och hamna rätt. Kanske har det att göra med just att man inte förväntar sig en något lättsammare film av regissören, men även då det är en typ av film som växer på en allt eftersom.


© Columbia Pictures

En bit in i filmen har den etablerat en bas och sedan är det dags för historien att komma igång ordentligt. Det blir till en ganska skön film efter ett tag när Hank dras in i en härva han egentligen inte har något att göra med. Allt tack vare grannen Russ. En Russ som visar sig bli en av filmens skönaste karaktärer när han dyker upp igen längre in.


© Columbia Pictures

Vid sidan om Russ har vi bröderna Lipa och Shmully som tar över alltmer ju längre in man kommer. Till en början verkar de bara vara små sidokaraktärer, men när man förstår att det faktiskt är Liev Schreiber och Vincent D'Onofrio som döljer sig bakom skäggen står det klart att det finns mer att vänta. Mycket riktigt tar de över showen ordentligt under filmens sista tredjedel.


© Columbia Pictures

Istället för att det ska bli en typisk Darren Aronofsky-film skulle man kunna säga att det blir lite mer av en stil som Guy Ritchie ofta bjuder på, men kanske främst bröderna Coen. Detta då filmen visar sig ha gott om svart humor när den hamnat rätt. Så om filmen inleder något trevande blir det desto bättre ju längre in man kommer. Något som också blir tydligt är att man har ett bra manus att jobba med. Ett manus av Charlie Huston som bygger på hans bok.


© Columbia Pictures

Från att inte alls vara såld på filmen inledningsvis, även om den inte inleder dåligt, lyckas filmen vinna över mig och bli klart trevlig. Just att man känner att den hela tiden har något på gång och utvecklas gör att man känner att det finns mer att vänta. Och mycket riktigt har den något värt att vänta på. Sedan är det intressant att spekulera hur filmen hade funkat om den gjorts allvarligare och mörkare i stil med Aronofskys tidigare filmer.

3 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.3

Gatillero / Gunman

Titel: Gatillero / Gunman
Genre: Action/Kriminalare/Thriller
Land: Argentina
År: 2025
Regi: Cristian Tapia Marchiori
I rollerna: Sergio Podeley, Julieta Díaz, Ramiro Blas, Maite Lanata

Handling: En före detta lönnmördare accepterar ett mindre jobb som han ska utföra åt sin tidigare chef. Men i ett korrupt område är ingenting vad det verkar vara, och han fastnar snabbt i en rad oväntade händelser. Det blir en kapplöpning mot tiden och sitt eget öde.

Omdöme: Ibland behöver man chansa lite. Så blev fallet med denna argentinare. En film som spelats in i en enda lång tagning (åtminstone får den det att kännas så) och utspelar sig i ett område som styrs av kriminella gäng. Galgo (Sergio Podeley) har nyligen kommit ut från fängelset och behöver pengar vilket leder till att han rånar en närlivsbutik.


© Cinetren

Galgo blir upptäckt av ett par kriminella han känner sedan tidigare. De plockar upp honom och ger honom en chans att tjäna lite pengar, något han inte tackar nej till då han behöver komma på fötterna innan han går och hälsar på sin dotter. Men när det visar sig att han luras in i en fälla tvingas han fly för sitt liv. Han kan inte vända sig till polisen då de tror att han ligger bakom en dödsskjutning och eftersom målet var hans tidigare chef får han både sitt gamla gäng och de som nu lurat honom efter sig.


© Cinetren

Greppet att presentera filmen i en enda tagning är inget nytt men det är trots allt inte alltför ofta man ser sådana försök. En lyckad sådan film som direkt kommer upp i tankarna är Victoria (2015) som på ett liknande sätt har en huvudperson som hamnar mitt i ett par kriminella gärningar under en natt. Här är det något liknande men långt ifrån lika effektivt.


© Cinetren

En annan film som man kommer att tänka på en del är sydamerikanska 7 Boxes (2012) som var en positiv överraskning och som utspelar sig i liknande miljöer, dock inte gjord i en enda tagning. Denna argentinska film når inte heller upp till den filmen. Det har bl.a. att göra med huvudkaraktären och för den delen resten av karaktärerna då man inte bryr sig om någon. Prestationerna är inte alltid övertygande och även manuset är något tunt, även om det bjuds på någon twist som funkar.


© Cinetren

Filmen är bara på runt 75 minuter (80 med eftertexterna) så det är ingen lång film. Trots det blir det lite svårt att känna sig engagerad och handlingsmässigt finns det scener som inte alltid funkar. Den är relativt intensiv men ändå inte. Något saknas liksom för att man ska bli uppslukad av vad man får ta del av. Mer ytlig än att skapa ett djup som skulle få en att bry sig. Annars är det relativt skickligt filmat med hur kameran följer med överallt, men fortfarande inte till den grad att filmen skulle imponera.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.0