Toy Story 5

Titel: Toy Story 5
Genre: Animerat
Land: USA
År: 2026
Regi: Andrew Stanton
Röster: Joan Cusack, Tom Hanks, Tim Allen, Conan O'Brien, Greta Lee, Wallace Shawn, John Ratzenberger, Annie Potts, Keanu Reeves, Tony Hale

Handling: Den här gången är det Toy möter Tech. Buzz, Woody, Jessie och resten av gängets jobb utmanas när de introduceras till det som barn är besatta av idag... elektronik.

Omdöme: När flickan Bonnie har svårt att skaffa vänner väljer hennes föräldrar att ge henne en surfplatta i form av Lilypad (Greta Lee). På så vis hoppas de att Bonnie ska skaffa vänner, eftersom barn i hennes ålder - och i alla åldrar - stirrar in i skärmarna istället för att leka med leksaker. Kortsiktigt verkar draget ge resultat då Bonnie får kontakt med några granntjejer som hon kan leka med via Lilypad. Långsiktigt kan det däremot få negativa konsekvenser, eftersom det påverkar hennes humör, hälsa och sociala förmåga.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Jessie (Joan Cusack) är Bonnies favoritleksak, åtminstone fram tills Lilypad kliver in i bilden. Jessie är orolig för Bonnie och vill hjälpa henne att skaffa vänner som hon kan leka med på riktigt, med leksaker. Jessie kontaktar Woody (Tom Hanks) för att få råd innan hon och hennes häst Bullseye hamnar på villovägar. De träffar nya leksakskompisar, inte minst elektronikleksaken Smarty Pants (Conan O'Brien), medan Woody, Buzz Lightyear (Tim Allen) och övriga vänner försöker hitta Jessie och Bullseye och få hem dem igen.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Det har gått över 30 år sedan den första filmen Toy Story (1995) kom och vi har kommit fram till den femte filmen i den älskade filmserien. Tiderna har förändrats men leksakskompisarna består - eller gör de det? Även om den är en del av Toy Story-filmerna går det ganska tydligt att separera de tre första filmerna från den fjärde och femte. Denna har i synnerhet mer gemensamt med den fjärde filmen än de föregående tre.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Stjärnorna Woody och Buzz börjar få kliva åt sidan och ge plats åt andra mer aktuella inslag - elektroniken. Men det är inte bara elektroniken som tar större plats i denna film. Jessie hamnar i strålkastarljuset som den nya sheriffen i stan och det är hon som ska klara biffen. Det finns ytterligare en stor skillnad mellan filmen och de tidigare filmerna - människorna.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Toy Story-filmerna har handlat om leksakskompisarna och deras äventyr, där de hjälper varandra och finns där för sina ägare. Det har liksom varit en parallell värld till människovärlden, något som fungerat väldigt bra och varit trevligt att följa. Här låter man människorna ta större plats, alltför stor plats kan tyckas. Det gör tyvärr att filmen förlorar lite av sin charm och själ, vilket förändrar filmens innebörd och karaktär lite för mycket. Det är fortfarande en Toy Story-film, men man får inte samma glädje av att följa våra leksakskompisar.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Att välja att få med hur elektroniken och sociala medier påverkar barn (och vuxna) är i sig inte fel. Problemet är istället att det inte blir särskilt trevligt att påminnas om verkligheten när man tittar på en animerad film, och inte vilken animerad film som helst. Att låta människorna ta så pass stor plats i filmen känns som det största felet. Samhällskritiken är en sak, men Toy Story-filmerna har alltid varit en plats där man kan släppa verkligheten för en stund och bara njuta av äventyret med leksakskompisarna och deras värld.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Precis som med Toy Story 4 (2019) är det uppenbart att det gamla gänget fasas ut för att ge plats åt nya leksaker. Nu kan Woody och Buzz Lightyear läggas till de övriga som egentligen inte längre får något utrymme alls. Bara en sådan sak som att driva med att Woody börjar bli gammal visar på åldersfixering och en osmaklig attityd där gamla trotjänare inte längre värdesätts. Visst behöver man förnya sig, men eftersom de nya leksakerna och inslagen inte håller måttet blir avsaknaden av det gamla gänget större.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Animeringen under drömsekvenserna känns inte helt lyckad, även om poängen nog är att tydligare visa att det är drömscenarier så att folk inte ska behöva tänka till lite mer. Överhuvudtaget känns det som att finessen inte riktigt finns där, och det börjar med att människorna får ta alltför stor plats samtidigt som humorn, värmen och själen från de första tre filmerna aldrig riktigt infinner sig. Även om filmen har sina stunder då den är lyckad och bitvis får fram lite känslor och värme, lämnas man med känslan att det man tar del av inte är direkt minnesvärt.

4 - Röster
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.4

Toy Story 4

Titel: Toy Story 4
Genre: Animerat
Land: USA
År: 2019
Regi: Josh Cooley
Röster: Tom Hanks, Tim Allen, Annie Potts, Tony Hale, Christina Hendricks, Keanu Reeves, Joan Cusack, Wallace Shawn, John Ratzenberger, Estelle Harris, Timothy Dalton, June Squibb, Carl Weathers, Laurie Metcalf

Handling: Woody har alltid varit självsäker på sin plats i världen och att hans prioritet är att ta hand om sitt barn, oavsett om det är Andy eller Bonnie. Men när Bonnie skaffar en ny motvillig leksak som heter Forky, börjar ett äventyr tillsammans med gamla och nya vänner. Det visar Woody hur stor världen kan vara för en leksak.

Omdöme: Som den gode vän och leksak Woody (Tom Hanks) är, är han alltid mån om att hans ägare och leksakskompisar mår bra. Bonnie ska börja på dagis och Woody följer med henne som moraliskt stöd utan att hon vet om det, eftersom han håller sig gömd i hennes ryggsäck. Han hjälper henne att känna sig mindre ensam och vilsen, vilket får henne att skapa en egen leksak - Forky (Tony Hale).


© Walt Disney Pictures / Pixar

Forky, som är gjord av skräp, vet inte om att han är en ny leksak. Woody inser att Forky för tillfället är den viktigaste leksaken i Bonnies liv och bestämmer sig för att göra allt för att hjälpa den nya leksakskompisen. När Bonnie och hennes föräldrar ger sig ut på husbilssemester följer leksakerna med och har i uppdrag att hålla koll på Forky och finnas där som stöd. Äventyret leder dem till en antikaffär och ett tivoli som håller leksakskompisarna fullt sysselsatta.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Efter den lyckade tredje filmen i Toy Story-serien var ribban satt väldigt högt. Det är inte lätt att hålla nivån eller överträffa de tidigare filmerna, men man ska inte underskatta filmerna i serien. Det blev för övrigt den andra Toy Story-filmen i rad att vinna en Oscar för bästa animerade film.


© Walt Disney Pictures / Pixar

En något melankolisk känsla infinner sig i denna fjärde film. Den saknar en del av värmen och humorn som föregångarna hade. Dessutom finns inte samma glädje och idérikedom - små saker som gör stor skillnad. Det är inte så att det är en dålig animerad film, för det är fortfarande trevligt att följa med vännerna på nya äventyr, men magin infinner sig inte riktigt som tidigare.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Huvudanledningen till att filmen saknar en bit upp till något bättre är det faktum att de gamla vännerna till stor del får se sig förpassade till avbytarbänken. Woody är fortfarande den centrala figuren, men Buzz Lightyear (Tim Allen) och de övriga hamnar under långa stunder i bakgrunden. Det gör att gänget inte riktigt håller ihop och har lika trevligt tillsammans som man är van vid. De nya leksakerna lyckas inte fylla deras skor och röstskådespelarna sticker inte heller direkt ut, även om det är lite kul med den våghalsige kanadensiske stuntmannen Duke Caboom (Keanu Reeves).


© Walt Disney Pictures / Pixar

Överlag är det en helt ok animerad film och det finns en del roliga och bra ögonblick, men tonen känns lite "off" under i princip hela filmen. Antikaffären, tivolit och husbilen blir de tre huvudsakliga skådeplatserna och de har sin charm, men samtidigt känns det begränsat - det blir helt enkelt inte lika kul att följa gänget. Den melankoliska känslan gör sig också påmind och det är inte lika muntert som i föregångarna. Manuset känns inte heller lika genomarbetat eller tajt, vilket gör att man inte känner sig fullt så engagerad som man hade önskat.

4 - Röster
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.6

Toy Story 3

Titel: Toy Story 3
Genre: Animerat
Land: USA
År: 2010
Regi: Lee Unkrich
Röster: Tom Hanks, Tim Allen, Joan Cusack, Ned Beatty, Michael Keaton, Don Rickles, Wallace Shawn, John Ratzenberger, Estelle Harris, R. Lee Ermey, Laurie Metcalf, Timothy Dalton

Handling: En av leksakers värsta farhågor är att inte längre få någon att leka med dem. Den allra värsta farhågan är dock att bli ifrånväxt, att bli bortglömd... Woody, Buzz Lightyear och resten av Andys gamla leksaker oroar sig över vad som kommer att hända när Andy snart lämnar sitt barndomshem för college.

Omdöme: Andy, som inte lekt med sina gamla leksaker på ett tag, har fyllt 17 år och ska iväg till college. Leksakerna, ledda av Woody (Tom Hanks), har skäl att vara oroliga över sin framtid. De inser att risken är överhängande att de kommer slängas eller i bästa fall hamna på vinden där de glöms bort. Efter att Andy valt att endast ta med sig Woody till college separeras han från de övriga leksakerna, som av misstag hamnar bland soporna.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Woodys leksakskompisar lyckas rädda sig själva från en säker död på soptippen och hamnar istället i kartongen som Andys mamma ska donera till dagiset Sunnyside. Leksakerna är överlyckliga över sitt nya hem, men Woody är inte lika entusiastisk. Han kan mycket väl ha rätt när det visar sig att teddybjörnen Lotso (Ned Beatty), barbiedockan Ken (Michael Keaton) och säkerhetsapan med cymbalerna driver dagiset med järnhand.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Pixar slog verkligen på stort med denna tredje del i Toy Story-serien. Budgeten hade nästan tiodubblats i jämförelse med den första filmen, men det hade också gått 15 år sedan den första filmen släpptes. Succén med de två första filmerna gjorde dock att det var oundvikligt att en tredje film skulle komma. Att det tog elva år efter att tvåan kom var lite mer överraskande, men när man ser resultatet känns det som helt rätt beslut eftersom filmen är klart lyckad.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Att förlägga stora delar av handlingen till dagiset är ett smart drag då det ger chansen att introducera en rad nya leksaker och på ett naturligt sätt skapa äventyr och spänning. Bland de nya karaktärerna är Lotso den som tar störst plats, och det med all rätt. Han är en auktoritet på dagiset och Ned Beattys röst passar utmärkt. Ken är ett desto roligare inslag och hans sidohistoria med Barbie låter filmen ibland sväva iväg till deras drömvärld utan att sväva bort för långt. Filmen behåller hela tiden fokus och låter den röda tråden föra handlingen framåt.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Det känns mer storslaget än föregångarna och på många sätt får man säga att det är den mest lyckade av Toy Story-filmerna. Det är givetvis högst subjektivt, men vad man kan slå fast är att de tre första filmerna inte blir svagare. Oftast är originalet tydligt bäst, men här håller alla tre en jämnhög nivå. Det vore inte heller en överdrift att säga att det är den bästa animerade trilogin som gjorts.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Vad som blir tydligt är att filmen har ett ytterst välskrivet och genomtänkt manus. Filmen behåller tempot, humorn och spänningen i princip rakt igenom. Det känns även som att den är ganska mörk och emotionell, vilket de tidigare två filmerna förvisso också kunde vara, men inte till denna grad. Det hör inte till vanligheterna att en animerad film uppvisar ett sådant djup, något som bidrar till att Toy Story-filmerna uppskattas lite extra - och frågan är om inte denna tredje film uppskattas allra mest.

5 - Röster
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
5 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0
IMDb: 8.3

Toy Story 2

Titel: Toy Story 2
Genre: Animerat
Land: USA
År: 1999
Regi: John Lasseter
Röster: Tom Hanks, Tim Allen, Joan Cusack, Kelsey Grammer, Wayne Knight, Don Rickles, Wallace Shawn, John Ratzenberger, Annie Potts, Estelle Harris, R. Lee Ermey, Laurie Metcalf

Handling: När Andy är på sommarläger kidnappas Woody av en fanatisk leksakssamlare, som planerar att sälja Woody till ett museum. Nu är det upp till Buzz Lightyear och gänget att rädda sin leksakskompis.

Omdöme: Under tiden som Andy är iväg på sommarläger passar hans mamma på att ha gårdsloppis. När Woody (Tom Hanks) försöker rädda en leksak som ska säljas på loppisen hamnar han av misstag ute på tomten. Woody lyckas rädda sin leksakskompis, men hinner inte komma undan i tid. Istället får den girige leksakssamlaren och leksaksförsäljaren Al (Wayne Knight) syn på Woody. Han inser vilket samlarvärde Woody har och stjäl honom.


© Walt Disney Pictures / Pixar

När Buzz Lightyear och de övriga leksakerna inser att Woody blivit kidnappad bestämmer de sig för att hjälpa sin trogne vän. De ger sig ut på ett räddningsuppdrag för att hitta Al och få hem Woody. Men vad de inte vet är att Woody kommer att träffa några nygamla vänner. Han får reda på var han kommer ifrån och ställs inför valet att följa med sina nyfunna vänner Jessie (Joan Cusack), Stinky Pete (Kelsey Grammer) och hästen Bullseye.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Äventyret fortsätter och vännerna är tillbaka. Det mesta är sig likt, förutom att Andy fått en hundvalp som alltid är på lekhumör när leksakerna lämnas ensamma hemma. När Woody försvinner drar ett nytt äventyr igång. Det blir framförallt Buzz Lightyears uppgift att leda styrkorna och se till att de hämtar hem sin vän.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Man känner sig hemma och har lika trevligt med denna uppföljare - ja, åtminstone till stor del. Det finns dock en invändning och det är Roundup-gänget, alltså Jessie, Stinky Pete och Bullseye. Detta är något som inte riktigt går hem fullt ut. Visst är det kul att få en liten bakgrund till var Woody kommer ifrån, men det blir inte lika trevligt att spendera tid med trion som med de andra leksakerna.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Själva räddningsuppdraget blir egentligen där det mesta av det bästa ligger. Leksakskompisarna ränner runt och kämpar desperat för att hinna fram till Woody innan han skeppas iväg till sitt nya hem i Japan. Det hade för övrigt varit något man gärna hade sett. Istället för att spendera tid med Roundup-gänget hade Woody kunnat hamna i Japan med vännerna i släptåg. Potentialen för ett riktigt storslaget äventyr hade varit enorm.


© Walt Disney Pictures / Pixar

De lyckade röstskådespelarna från den första filmen är tillbaka och nu får Tom Hanks, Tim Allen och de övriga sällskap av Joan Cusack som Jessie, Kelsey Grammer som Stinky Pete, Wayne Knight som Al och Estelle Harris som Mrs. Potato Head. Alla passar bra och tillför karaktär och en gnutta humor. En rolig iakttagelse är att tre av de klassiska sit-com-serierna är flitigt representerade: "Cheers" (John Ratzenberger och Kelsey Grammer), "Seinfeld" (Wayne Knight och Estelle Harris) och "Frasier" (Kelsey Grammer). Det är röster man känner igen och de väcker lite av en välbekant känsla.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Även om det kanske inte är samma upplevelse som när gänget träffades första gången i Toy Story (1995) finns det absolut mycket att gilla med denna uppföljare. Det är mer av det som gjorde originalfilmen så lyckad och det finns inget att invända mot gällande animeringen. Denna film kanske saknar lite av värmen och humorn, men det är alltid svårt att jämföra med originalet. Till stor del håller denna uppföljare en likvärdig nivå och bjuder på en klart trevlig filmstund.

5 - Röster
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
5 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.9

Toy Story

Titel: Toy Story
Genre: Animerat
Land: USA
År: 1995
Regi: John Lasseter
Röster: Tom Hanks, Tim Allen, Don Rickles, Wallace Shawn, John Ratzenberger, Annie Potts, R. Lee Ermey, Laurie Metcalf

Handling: Tänk dig att alla dina leksaker blir levande så fort du inte tittar på dem. Två leksaker, Woody och Buzz Lightyear, ogillar varandra jättemycket. Men när de av en anledning blir borttagna från sitt hem går de ihop i en pakt för att kunna hitta hem igen.

Omdöme: Woody (Tom Hanks) är pojken Andys favoritleksak, något han både är stolt över och har blivit van vid. Han och de övriga leksakerna uppskattar att Andy leker med dem, samtidigt som de har sina egna rutiner. När de är ensamma i rummet kan de nämligen umgås och fritt göra vad de känner för, men det gäller att inte bli upptäckta av människor.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Snart är det dags för Andy och familjen att flytta, vilket gör att hans mamma bestämmer sig för att ha ett avskedskalas för Andy och hans vänner en vecka innan han fyller år. En av presenterna visar sig vara en Buzz Lightyear-leksak. Den är coolare än alla andra leksaker och blir Andys nya favoritleksak. Den konfunderade och smått självgode Woody gillar inte att ha en konkurrent, men tvingas samarbeta med Buzz när de båda leksakerna hamnar på villovägar och behöver hitta hem.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Detta blev inte bara den första långfilmen som Pixar gjorde åt Disney, det var också den allra första helt dataanimerade långfilmen. Filmen blev en succé och resten är historia. Men vad är det som gör den till en så lyckad och älskad animerad film?


© Walt Disney Pictures / Pixar

Rösterna i animerade filmer är viktiga, och det behöver inte alltid vara kända skådespelare som står för dem. Här är det en blandning av kända och mindre kända skådespelare som lånat ut sina röster. Tom Hanks och Tim Allen som Woody respektive Buzz Lightyear passar utmärkt och har dessutom ett bra samspel när de rivaliserande leksakerna försöker bräcka varandra. Samtidigt ger övriga röster en skön prägel på sidokaraktärerna, inte minst genom värme och humor som fångar filmens charm.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Animeringen håller hög klass och väcker de olika leksakerna till liv samtidigt som det fortfarande känns som leksaker. De uppvisar också olika karaktärsdrag, vilket får sägas sitter i detaljerna. Det är inte heller överarbetat som nyare animerade filmer kan kännas. Skulle inte kalla det barskrapat, men animeringen känns naturlig och låter det flyta på istället för att stressa fram en massa snabba klipp.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Man har trevligt med leksakerna som kastas in i diverse äventyr som både utspelar sig på hemmaplan och ute i det okända. Samarbete leder till vänskap och däremellan glömmer man inte bort att ha kul. Det finns flera roliga ordväxlingar och andra ögonblick mellan leksakerna, och överhuvudtaget är det en avslappnad stämning. Musiken och Randy Newmans sångröst bidrar till detta, även om den snarare får en att dra på smilbanden än att vara riktigt strålande. Man har helt enkelt en trevlig filmstund med Woody, Buzz Lightyear och de övriga leksaksvännerna i denna animerade klassiker.

5 - Röster
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
5 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0
IMDb: 8.3

Female Prisoner Scorpion: Jailhouse 41

Titel: Joshû sasori: Dai-41 zakkyo-bô / Female Prisoner Scorpion: Jailhouse 41 / Female Convict Scorpion: Jailhouse 41
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: Japan
År: 1972
Regi: Shunya Ito
I rollerna: Meiko Kaji, Fumio Watanabe, Kayoko Shiraishi, Yuki Aresa

Handling: Den bångstyriga och tystlåtna kvinnliga fången "Skorpionen" ogillas både av fångvaktarna och medfångarna. Under en rutintransport lyckas hon och några andra fångar slå sig fria. Flykten till civilisationen går genom ett surrealistiskt japanskt landskap och förlöper inte utan problem.

Omdöme: Nami "Matsu" Matsushima (Meiko Kaji) är fånge #701 och numera mer känd som Skorpionen. Hon är illa omtyckt av de andra fångarna på kvinnofängelset, samtidigt som fångvakterna och i synnerhet fängelsechefen Goda (Fumio Watanabe) ogillar henne eftersom hon ställer till med problem, inte minst genom sina flyktförsök. Goda skyller dessutom sin ögonskada på henne, vilket gör det hela till en personlig vendetta - han vill helst se henne död.


© Toei Company

Matsu, tillsammans med sex andra grova brottslingar, sätts i ett arbetsläger. Under fångtransporten lyckas de sju kvinnorna fly. Efter sig har de Goda och fångvakterna, som tänker hantera det hela på egen hand, dels eftersom de inte vill att polisen ska veta att fångarna lyckats rymma, dels eftersom de vill straffa dem...


© Toei Company

Efter eskapaderna i den första filmen Female Prisoner #701: Scorpion (1972) är Matsu tillbaka, denna gång känd som Skorpionen. Hon håller sig mest för sig själv och är ytterst fåordig filmen igenom. Hon tvingas dock samarbeta med de andra fångarna efter att de lyckats fly.


© Toei Company

Om den första filmen var en women-in-prison-film under stora delar av speltiden, skiljer sig denna uppföljare ganska markant eftersom det i princip är det omvända. Efter den första tredjedelen lämnar filmen fängelset och resten av handlingen följer kvinnorna på flykt.


© Toei Company

Denna uppföljare är av många mer omtyckt än den första filmen. Det är faktiskt lite svårt att förstå. Förmodligen beror det på att den har flera surrealistiska inslag och på sina håll nästan känns som en fantasy- och sagovärld. Bildspråket har nämligen något på gång mest hela tiden, med övergångar och partier som skapar en slags drömvärld. Stundtals blir det också smått teatraliskt, nästan som en teaterföreställning.


© Toei Company

Under de sju fångarnas flykt finns scener som blir för utdragna, inte minst bussekvensen och en del annat där det spårar ur lite för mycket. Det känns också som att för mycket av handlingen kretsar kring de sju istället för Skorpionen som hon kallas. Det är ju hennes transformation till den coola och mystiska kvinnan i svart hatt och lång svart rock som genomför sin hämnd som egentligen är höjdpunkten. Det fick man mer av i den första filmen medan det här endast blir ett fragment. Istället spenderas alldeles för lång tid med de sju, utan att det egentligen behövs eller alltid tillför särskilt mycket.


© Toei Company

Att kalla filmen för en besvikelse vore kanske att ta i eftersom förväntningarna hade behövt vara högre från början. Men det är definitivt inte en bättre film än Female Prisoner #701: Scorpion (1972). Mycket beror på manuset som inte är lika genomarbetat. Det känns även mindre som en exploitationfilm än den första, även om det fortfarande finns inslag som klart och tydligt hör hemma i genren. Tror dock att man bör uppskatta surrealism och de mer fantasybaserade inslagen för att gilla filmen mer. Gör man inte det blir det uppenbart att det är en svagare film än föregångaren.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.1

Female Prisoner #701: Scorpion

Titel: Joshû 701-gô: Sasori / Female Prisoner #701: Scorpion
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: Japan
År: 1972
Regi: Shunya Ito
I rollerna: Meiko Kaji, Isao Natsuyagi, Rie Yokoyama, Fumio Watanabe

Handling: Matsu har blivit bedragen av den enda man hon någonsin älskat. Nu sitter hon inspärrad på ett kvinnofängelse, men gör allt för att ta sig därifrån och hämnas.

Omdöme: Nami Matsushima, mer känd som Matsu (Meiko Kaji), hamnar i fängelse efter att ha blivit bedragen av sin älskare - den enda man hon någonsin älskat. Mannen i fråga är polisen Sugimi (Isao Natsuyagi), som utnyttjar Matsu att arbeta för honom, vilket leder till att hon blir våldtagen av yakuzan.


© Toei Company

På kvinnofängelset finns enbart manliga fångvakter och en sadistisk fängelsechef, men även kvinnliga förtroendefångar som är värre än vakterna. De ger sig i synnerhet på Matsu och andra fångar som hålls bundna i sina celler och utsätter dem för både psykiska och fysiska övergrepp. Matsu, som tidigare vägrat att avslöja något för polisen under tortyr, är både härdad och listig. Det gör henne till en måltavla för vakterna och en del av fångarna. Men hon har annat i tankarna - att fly för att kunna hämnas på de som satte dit henne.


© Toei Company

Under 1960- och 1970-talet var japansk film framstående inom kriminalgenren. Den här fängelsefilmen hör hemma i exploitation- och women-in-prison-genren som var populär på 70-talet, inte minst i sunkiga europeiska produktioner. Denna film exploaterar tack och lov inte övergrepp lika mycket, men visst slängs det in en hel del naket bara för att. Det är en del av genren, så det får man räkna med, samtidigt hade det kunnat vara klart värre.


© Toei Company

Vad som uppskattas är att det först och främst handlar om Matsu och hennes hämndbegär. Det finns liksom ett mål med det hela istället för att endast kännas meningslöst med en grupp fångar som utsätts för en massa övergrepp. Här känner man att Matsu bidar sin tid i väntan på rätt tillfälle. Självklart går hon igenom både det ena och det andra, ibland utan något annat syfte än att visa upp lite nakenhet, men hennes hämnd kommer inte att behöva vänta på sig för alltid.


© Toei Company

Matsu är en cool, mystisk och fåordig karaktär som Meiko Kaji spelar passande med sitt lugn och sina blickar. Det är egentligen när handlingen utspelar sig utanför fängelset som hon främst kommer till sin rätt. Kan tycka att filmen tar lite för lång tid på sig innanför murarna istället för att låta mer av handlingen utspela sig på utsidan. Men eftersom det i grunden är en exploitation- och women-in-prison-film får man ha lite överseende med det. Hämndtemat gör trots allt att filmen bryter mönstret och ger den något mer än vad de typiska filmerna i genren normalt sett har - eller rättare sagt vad de saknar.


© Toei Company

Fotot och bildkompositionerna visar också att det lagts ner lite tid och tanke på det visuella. Till en början är det mycket användning av in- och utzoomningar, vilket känns aningen komiskt och inte alltid så proffsigt, men detta lugnar ner sig. Istället slås man av att det rent estetiskt ofta känns genomtänkt och bjuder på mer visuellt än vad man skulle kunna förvänta sig.


© Toei Company

Det är alltså en exploitationfilm, men med ett hämndtema som driver historien framåt. Det leder till en relativt sevärd liten film, även om den på sina håll har en del scener som känns utdragna eller som utfyllnad. Tänker inte minst på sekvensen där de ska gräva upp och sedan gräva igen ett jättehål som håller på alldeles för länge. Däremot kompenseras det av en del scener som överraskar och sticker ut, inte minst under upplösningen, vilket överlag gör filmen värd att se.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.2