Toy Story

Titel: Toy Story
Genre: Animerat
Land: USA
År: 1995
Regi: John Lasseter
Röster: Tom Hanks, Tim Allen, Don Rickles, Wallace Shawn, John Ratzenberger, Annie Potts, R. Lee Ermey, Laurie Metcalf

Handling: Tänk dig att alla dina leksaker blir levande så fort du inte tittar på dem. Två leksaker, Woody och Buzz Lightyear, ogillar varandra jättemycket. Men när de av en anledning blir borttagna från sitt hem går de ihop i en pakt för att kunna hitta hem igen.

Omdöme: Woody (Tom Hanks) är pojken Andys favoritleksak, något han både är stolt över och har blivit van vid. Han och de övriga leksakerna uppskattar att Andy leker med dem, samtidigt som de har sina egna rutiner. När de är ensamma i rummet kan de nämligen umgås och fritt göra vad de känner för, men det gäller att inte bli upptäckta av människor.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Snart är det dags för Andy och familjen att flytta, vilket gör att hans mamma bestämmer sig för att ha ett avskedskalas för Andy och hans vänner en vecka innan han fyller år. En av presenterna visar sig vara en Buzz Lightyear-leksak. Den är coolare än alla andra leksaker och blir Andys nya favoritleksak. Den konfunderade och smått självgode Woody gillar inte att ha en konkurrent, men tvingas samarbeta med Buzz när de båda leksakerna hamnar på villovägar och behöver hitta hem.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Detta blev inte bara den första långfilmen som Pixar gjorde åt Disney, det var också den allra första helt dataanimerade långfilmen. Filmen blev en succé och resten är historia. Men vad är det som gör den till en så lyckad och älskad animerad film?


© Walt Disney Pictures / Pixar

Rösterna i animerade filmer är viktiga, och det behöver inte alltid vara kända skådespelare som står för dem. Här är det en blandning av kända och mindre kända skådespelare som lånat ut sina röster. Tom Hanks och Tim Allen som Woody respektive Buzz Lightyear passar utmärkt och har dessutom ett bra samspel när de rivaliserande leksakerna försöker bräcka varandra. Samtidigt ger övriga röster en skön prägel på sidokaraktärerna, inte minst genom värme och humor som fångar filmens charm.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Animeringen håller hög klass och väcker de olika leksakerna till liv samtidigt som det fortfarande känns som leksaker. De uppvisar också olika karaktärsdrag, vilket får sägas sitter i detaljerna. Det är inte heller överarbetat som nyare animerade filmer kan kännas. Skulle inte kalla det barskrapat, men animeringen känns naturlig och låter det flyta på istället för att stressa fram en massa snabba klipp.


© Walt Disney Pictures / Pixar

Man har trevligt med leksakerna som kastas in i diverse äventyr som både utspelar sig på hemmaplan och ute i det okända. Samarbete leder till vänskap och däremellan glömmer man inte bort att ha kul. Det finns flera roliga ordväxlingar och andra ögonblick mellan leksakerna, och överhuvudtaget är det en avslappnad stämning. Musiken och Randy Newmans sångröst bidrar till detta, även om den snarare får en att dra på smilbanden än att vara riktigt strålande. Man har helt enkelt en trevlig filmstund med Woody, Buzz Lightyear och de övriga leksaksvännerna i denna animerade klassiker.

5 - Röster
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
5 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0
IMDb: 8.3

Female Prisoner Scorpion: Jailhouse 41

Titel: Joshû sasori: Dai-41 zakkyo-bô / Female Prisoner Scorpion: Jailhouse 41 / Female Convict Scorpion: Jailhouse 41
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: Japan
År: 1972
Regi: Shunya Ito
I rollerna: Meiko Kaji, Fumio Watanabe, Kayoko Shiraishi, Yuki Aresa

Handling: Den bångstyriga och tystlåtna kvinnliga fången "Skorpionen" ogillas både av fångvaktarna och medfångarna. Under en rutintransport lyckas hon och några andra fångar slå sig fria. Flykten till civilisationen går genom ett surrealistiskt japanskt landskap och förlöper inte utan problem.

Omdöme: Nami "Matsu" Matsushima (Meiko Kaji) är fånge #701 och numera mer känd som Skorpionen. Hon är illa omtyckt av de andra fångarna på kvinnofängelset, samtidigt som fångvakterna och i synnerhet fängelsechefen Goda (Fumio Watanabe) ogillar henne eftersom hon ställer till med problem, inte minst genom sina flyktförsök. Goda skyller dessutom sin ögonskada på henne, vilket gör det hela till en personlig vendetta - han vill helst se henne död.


© Toei Company

Matsu, tillsammans med sex andra grova brottslingar, sätts i ett arbetsläger. Under fångtransporten lyckas de sju kvinnorna fly. Efter sig har de Goda och fångvakterna, som tänker hantera det hela på egen hand, dels eftersom de inte vill att polisen ska veta att fångarna lyckats rymma, dels eftersom de vill straffa dem...


© Toei Company

Efter eskapaderna i den första filmen Female Prisoner #701: Scorpion (1972) är Matsu tillbaka, denna gång känd som Skorpionen. Hon håller sig mest för sig själv och är ytterst fåordig filmen igenom. Hon tvingas dock samarbeta med de andra fångarna efter att de lyckats fly.


© Toei Company

Om den första filmen var en women-in-prison-film under stora delar av speltiden, skiljer sig denna uppföljare ganska markant eftersom det i princip är det omvända. Efter den första tredjedelen lämnar filmen fängelset och resten av handlingen följer kvinnorna på flykt.


© Toei Company

Denna uppföljare är av många mer omtyckt än den första filmen. Det är faktiskt lite svårt att förstå. Förmodligen beror det på att den har flera surrealistiska inslag och på sina håll nästan känns som en fantasy- och sagovärld. Bildspråket har nämligen något på gång mest hela tiden, med övergångar och partier som skapar en slags drömvärld. Stundtals blir det också smått teatraliskt, nästan som en teaterföreställning.


© Toei Company

Under de sju fångarnas flykt finns scener som blir för utdragna, inte minst bussekvensen och en del annat där det spårar ur lite för mycket. Det känns också som att för mycket av handlingen kretsar kring de sju istället för Skorpionen som hon kallas. Det är ju hennes transformation till den coola och mystiska kvinnan i svart hatt och lång svart rock som genomför sin hämnd som egentligen är höjdpunkten. Det fick man mer av i den första filmen medan det här endast blir ett fragment. Istället spenderas alldeles för lång tid med de sju, utan att det egentligen behövs eller alltid tillför särskilt mycket.


© Toei Company

Att kalla filmen för en besvikelse vore kanske att ta i eftersom förväntningarna hade behövt vara högre från början. Men det är definitivt inte en bättre film än Female Prisoner #701: Scorpion (1972). Mycket beror på manuset som inte är lika genomarbetat. Det känns även mindre som en exploitationfilm än den första, även om det fortfarande finns inslag som klart och tydligt hör hemma i genren. Tror dock att man bör uppskatta surrealism och de mer fantasybaserade inslagen för att gilla filmen mer. Gör man inte det blir det uppenbart att det är en svagare film än föregångaren.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.1

Female Prisoner #701: Scorpion

Titel: Joshû 701-gô: Sasori / Female Prisoner #701: Scorpion
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: Japan
År: 1972
Regi: Shunya Ito
I rollerna: Meiko Kaji, Isao Natsuyagi, Rie Yokoyama, Fumio Watanabe

Handling: Matsu har blivit bedragen av den enda man hon någonsin älskat. Nu sitter hon inspärrad på ett kvinnofängelse, men gör allt för att ta sig därifrån och hämnas.

Omdöme: Nami Matsushima, mer känd som Matsu (Meiko Kaji), hamnar i fängelse efter att ha blivit bedragen av sin älskare - den enda man hon någonsin älskat. Mannen i fråga är polisen Sugimi (Isao Natsuyagi), som utnyttjar Matsu att arbeta för honom, vilket leder till att hon blir våldtagen av yakuzan.


© Toei Company

På kvinnofängelset finns enbart manliga fångvakter och en sadistisk fängelsechef, men även kvinnliga förtroendefångar som är värre än vakterna. De ger sig i synnerhet på Matsu och andra fångar som hålls bundna i sina celler och utsätter dem för både psykiska och fysiska övergrepp. Matsu, som tidigare vägrat att avslöja något för polisen under tortyr, är både härdad och listig. Det gör henne till en måltavla för vakterna och en del av fångarna. Men hon har annat i tankarna - att fly för att kunna hämnas på de som satte dit henne.


© Toei Company

Under 1960- och 1970-talet var japansk film framstående inom kriminalgenren. Den här fängelsefilmen hör hemma i exploitation- och women-in-prison-genren som var populär på 70-talet, inte minst i sunkiga europeiska produktioner. Denna film exploaterar tack och lov inte övergrepp lika mycket, men visst slängs det in en hel del naket bara för att. Det är en del av genren, så det får man räkna med, samtidigt hade det kunnat vara klart värre.


© Toei Company

Vad som uppskattas är att det först och främst handlar om Matsu och hennes hämndbegär. Det finns liksom ett mål med det hela istället för att endast kännas meningslöst med en grupp fångar som utsätts för en massa övergrepp. Här känner man att Matsu bidar sin tid i väntan på rätt tillfälle. Självklart går hon igenom både det ena och det andra, ibland utan något annat syfte än att visa upp lite nakenhet, men hennes hämnd kommer inte att behöva vänta på sig för alltid.


© Toei Company

Matsu är en cool, mystisk och fåordig karaktär som Meiko Kaji spelar passande med sitt lugn och sina blickar. Det är egentligen när handlingen utspelar sig utanför fängelset som hon främst kommer till sin rätt. Kan tycka att filmen tar lite för lång tid på sig innanför murarna istället för att låta mer av handlingen utspela sig på utsidan. Men eftersom det i grunden är en exploitation- och women-in-prison-film får man ha lite överseende med det. Hämndtemat gör trots allt att filmen bryter mönstret och ger den något mer än vad de typiska filmerna i genren normalt sett har - eller rättare sagt vad de saknar.


© Toei Company

Fotot och bildkompositionerna visar också att det lagts ner lite tid och tanke på det visuella. Till en början är det mycket användning av in- och utzoomningar, vilket känns aningen komiskt och inte alltid så proffsigt, men detta lugnar ner sig. Istället slås man av att det rent estetiskt ofta känns genomtänkt och bjuder på mer visuellt än vad man skulle kunna förvänta sig.


© Toei Company

Det är alltså en exploitationfilm, men med ett hämndtema som driver historien framåt. Det leder till en relativt sevärd liten film, även om den på sina håll har en del scener som känns utdragna eller som utfyllnad. Tänker inte minst på sekvensen där de ska gräva upp och sedan gräva igen ett jättehål som håller på alldeles för länge. Däremot kompenseras det av en del scener som överraskar och sticker ut, inte minst under upplösningen, vilket överlag gör filmen värd att se.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.2

Mutiny

Titel: Mutiny
Genre: Action/Thriller
Land: Storbritannien/USA
År: 2026
Regi: Jean-François Richet
I rollerna: Jason Statham, Annabelle Wallis, Roland Møller, Ramon Tikaram

Handling: När hans miljardärschef mördas mitt framför ögonen på honom pekas elitsäkerhetsvakten Cole Reed ut som skyldig. För att rentvå sitt namn tvingas han ta saken i egna händer. Jakten för honom ombord på ett fraktfartyg och in i en brutal härva av människohandel och internationella konspirationer.

Omdöme: Die Hard (1988) på ett fraktfartyg istället för i en skyskrapa - det är premissen man ser fram emot tack vare den läckra filmpostern. Det är mer än bara en blinkning, men frågan var om filmen på allvar tänkte att den skulle utmana den klassiska actionfilmen eller om man bara ville driva lite. Som det visar sig överensstämmer filmen desto mer med den generiska filmpostern.


© Lionsgate

Cole Reed (Jason Statham) är en före detta militär och polis som numera arbetar i Bangkok som säkerhetsansvarig och personlig livvakt åt miljardären Tibu (Ramon Tikaram). Tibu äger ett framgångsrikt rederi som han driver tillsammans med sin son. Nu är det dock dags att sälja företaget, men en konkurrent har en ondskefull plan som går ut på att döda Tibu.


© Lionsgate

För att hämnas sin arbetsgivare och gode vän tar sig Cole ombord på ett fraktfartyg vars besättning består av männen som genomförde attacken mot Tibu. Cole vet inte vem som är inblandad eller vem han kan lita på. Kapten Marko Madsen (Roland Møller) och hans besättning har alla en militärbakgrund och blir en tuff nöt att knäcka för Cole, som är redo för utmaningen.


© Lionsgate

Vid det här laget behöver Jason Statham och hans filmer ingen större introduktion. Man vet ungefär vad man får och man bör inte ha alltför höga förväntningar. Lite underhållning för stunden är vad man kan kräva och det behöver inte alltid vara helt fel. Frågan blir däremot om filmen kan bjuda på något mer än att bara vara en lättglömd actionfilm i mängden.


© Lionsgate

Det är ingen ny Die Hard (1988), det kan man lätt konstatera. Det vore i och för sig dumdristigt att förvänta sig något på den nivån. Å andra sidan hade filmen kunnat vara mer åt det hållet, men utspela sig ombord på ett fraktfartyg. Fast på något sätt är premissen med den vertikala skyskrapan mer lockande än det horisontella fraktfartyget. Istället hade man kunnat tänka sig något mer i stil med Taken (2008), inte minst då båda filmerna har franska regissörer, även om Jean-François Richet inte direkt rosat marknaden med sina filmer.


© Lionsgate

Överlag är det en actionfilm utan så mycket finess. Den känns något platt redan från början, vilket gör att ribban sätts relativt lågt. Jason Statham kör sin grej och Cole Reed är en karaktär man sett förr. Ibland blixtrar både han och filmen till med lite mer brutal action. Samtidigt gör varken Statham eller Roland Møller bort sig, men det räcker inte för att filmen ska bli varken minnesvärd eller godkänd.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 5.7

Léon [Extended Version]

Titel: Léon / Léon: The Professional
Genre: Kriminaldrama/Action/Thriller
Land: Frankrike/USA
År: 1994
Regi: Luc Besson
I rollerna: Jean Reno, Natalie Portman, Gary Oldman, Danny Aiello

Handling: Léon är den italienska maffians mest effektiva mördarmaskin. Han är iskall, snabb och orubblig. Ingen känner till hans existens utom några få personer. Mellan uppdragen lever han ett tillbakadraget liv och går knappt ut från sin lägenhet. Stansfield är en korrumperad statstjänsteman. Han är inblandad i narkotikaaffärer och mördar kallblodigt en småhandlares familj - alla utom den 12-åriga dottern Mathilda. Hon lyckas komma undan genom att knacka på Léons dörr. Léon tvekar länge innan han öppnar, väl medveten om att det kommer att förändra hans liv.

Omdöme: Léon (Jean Reno) är en så kallad städare - en hitman åt den italienska maffian i New York. Hans kontakt är Tony (Danny Aiello), som ger honom uppdragen och har tagit hand om honom ända sedan Léon kom till USA som 19-åring. Léon är en enstöring som lever enkelt, är duktig på vad han gör, dricker endast mjölk, tar hand om sin växt och följer en rigorös regim när det gäller sin träning och hur han genomför sina uppdrag.


© Gaumont

En dag träffar Léon 12-åriga grannflickan Mathilda (Natalie Portman) i hallen. Senare bevittnar han hur ett par män, ledda av Stansfield (Gary Oldman), massakrerar Mathildas familj. Eftersom han vill hålla en låg profil och inte vill bli inblandad, låter han det hela passera. Men när Mathilda, vettskrämd och ledsen, ringer på och desperat ber om hans hjälp för att undkomma en säker död, tvingas Léon fatta ett beslut som kommer att förändra hans liv.


© Gaumont

Att göra en fransk film i USA med en för den amerikanska marknaden fortfarande okänd Jean Reno måste ha setts som en chansning. Men det var en risk Luc Besson var villig att ta, då han inte kunde tänka sig någon annan för titelrollen. De hade tidigare samarbetat på ett flertal filmer hemma i Frankrike och idén till filmen kom efter att Reno hade en liten, men ytterst minnesvärd roll som "städare" i Bessons film Nikita (1990). Eftersom karaktären i den filmen var underanvänd och hade stor potential, bestämde sig Besson för att skriva manuset till denna film.


© Gaumont

I huvudrollen ses den utmärkte Jean Reno som Léon, medan Natalie Portman gör sin oförglömliga filmdebut som 12-åriga Mathilda. Även om Reno är utmärkt och Gary Oldman är härligt elak och galen som Stansfield, går det inte att komma ifrån att filmen står och faller med Portman. Om hennes prestation inte hade varit lika imponerande som den är hade filmens känslomässiga effekt varit som bortblåst. Trion Reno, Portman och Oldman är på topp genom hela filmen och höjer den från bra till riktigt bra.


© Gaumont

Den 133 minuter långa "Extended Version" är runt 25 minuter längre än bioversionen som släpptes när filmen kom. Den längre versionen lär dock ha varit så som Luc Besson ursprungligen hade tänkt sig filmen, innan den klipptes ner för den amerikanska marknaden. 1996 släpptes denna längre version internationellt och ger relationen mellan Léon och Mathilda mer tyngd, samtidigt som hela filmen får en lite annan ton.


© Gaumont

De sexuella undertonerna i denna längre version blir starkare och det kan man ha vissa invändningar mot. Bandet mellan karaktärerna stärks, samtidigt som det speglar deras sinnesstämning. Men en viktig sak man måste förstå, och som tydligt kommer fram, är att Léon mentalt är lite trög, ibland nästan som en byfåne. Han är inte korkad, i synnerhet inte när det kommer till att "städa", men mentalt är han mer som en 10-årig pojke än en vuxen man. Det gör Mathildas sexuella anspelningar - om än osmakliga - mer till uttryck för en förälskelse i den första person som någonsin varit vänlig mot henne. Den något tryckta och obekväma stämningen skapar en unik dynamik snarare än att det skulle utvecklas till en Lolita-historia.


© Gaumont

Actionfilmer brukar oftast förlita sig på fart och fläkt snarare än på karaktärsutveckling och djup. Detta är dock inte någon ordinär actionfilm och inte heller en renodlad sådan, men när den väljer att vara en actionfilm är den inte att leka med. Den vrider upp det till max och slår till hårt, vare sig det är massakern av Mathildas familj eller när polisen ska slå till mot Léon.


© Gaumont

Det mesta filmen tar sig an känns på allvar och det emotionella band som byggts upp förstärker bara hur mycket man bryr sig om karaktärerna och hur det ska gå. Det är helt enkelt en klassfilm som lyckas så pass väl tack vare, och inte trots, den starka och utmanande relationen mellan Léon och Mathilda.

5 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
22 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.5
IMDb: 8.5

Real Genius

Titel: Real Genius / Snilleskolan
Genre: Komedi/Sci-Fi
Land: USA
År: 1985
Regi: Martha Coolidge
I rollerna: Val Kilmer, Gabriel Jarret, Michelle Meyrink, William Atherton, Jon Gries, Ed Lauter

Handling: Chris är huvudhjärnan som bara vill festa, Mitch är det 15-åriga underbarnet och Lazlo har den bästa hjärnan i USA, men lever i sin egna värld - nämligen i Chris garderob. Trots att de egentligen borde arbeta hårt på ett laboratorieprojekt har de tid att förvandla sovsalen till skridskobana, ta isär en nörds bil och bygga ihop den igen i hans sovrum och dra igång ett enormt beachparty i aulan, komplett med lagun och bikiniklädda skönheter.

Omdöme: Universitetsprofessorn Jerry Hathaway (William Atherton) har i hemlighet anlitats av CIA för att hjälpa den amerikanska regeringen att ta fram ett laservapen. Hathaway rekryterar i sin tur det 15-åriga underbarnet Mitch Taylor (Gabriel Jarret), som är ett geni inom laserfysik. Hathaway parar ihop Mitch med Chris Knight (Val Kilmer), den mest lovande studenten i landet som numera går sitt sista år på universitetet.


© Tri-Star Pictures

Det blir upp till Chris och Mitch att hinna få fram en tillräckligt stark laser innan terminen är över - ovetandes om att de håller på att ta fram en laser som ska användas som ett vapen. Medan Mitch är hängiven projektet och sina studier, har Chris en mer loj inställning till det hela. Han vill ha kul och festa så ofta det går, något han tycker är en förutsättning för att inte bli utbränd i förtid.


© Tri-Star Pictures

Detta är en ungdomsfilm, men den skiljer sig tillräckligt mycket från det mesta man sett. Det är en komedi, men bör inte underskattas eftersom den är tillräckligt allvarlig och välgjord. På sätt och vis finns det en del likheter med WarGames (1983), som också är en ungdomsfilm, men allvarligare i tonen. Här är det alltså mer humor och kombinationen fungerar bra eftersom man har trevligt med filmen.


© Tri-Star Pictures

Val Kilmer var runt 25 år när han gjorde denna film, vilket var hans blott andra film. Kanske lite för gammal för rollen, men det är inget nytt i amerikanska ungdomsfilmer då skådespelarna oftast är något äldre. Däremot spelar han rollen på ett ungdomligt sätt och är klart bra som geniet som gillar att skämta och försöker ha kul utan att gå överstyr.


© Tri-Star Pictures

Något som uppskattas med filmen, och som 80-talsfilmer ofta var bra på, är musiken som bidrar till den trevliga inramningen och stämningen. Soundtracket håller mestadels hög klass, bland annat med låtar av Bryan Adams och Tears for Fears. Originalmusiken av flerfaldigt Oscarsnominerade Thomas Newman är också bra och en bidragande orsak till varför man har så pass trevligt med filmen.


© Tri-Star Pictures

Det är varken den bästa eller roligaste ungdomsfilmen, men man har definitivt trevligt med den - en film som underhåller en är en lyckad film. Det känns även som att den håller sig i skinnet och inte låter det hela urarta med varken för mycket festande eller laserprojektet de arbetar på. Just lasertekniken och de olika projekten som visas upp känns trovärdiga. Det gör att filmen har humorn och stämningen, samtidigt som den behåller fötterna på jorden. Resultatet är en trevlig filmtitt som inte bara blir en ungdomsfilm i mängden.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 6.9

Bonnie Scotland

Titel: Bonnie Scotland / I kronans kläder
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1935
Regi: James W. Horne
I rollerna: Stan Laurel, Oliver Hardy, June Lang, James Finlayson

Handling: Helan & Halvan är i Skottland för att hämta ett arv. Av misstag tar de värvning i armén och ganska snart befinner de sig i stridens hetta i Indien.

Omdöme: Stanley (Stan Laurel) och Ollie (Oliver Hardy) anländer till Skottland eftersom Stanley ska ärva sin farfar MacLaurels förmögenhet. När det visar sig att Stanley endast ärver en gammal säckpipa och en snusdosa, måste vännerna fundera på vad de ska hitta på härnäst eftersom de är panka. Av misstag tar de värvning i armén och hamnar i Indien.


© MGM

Efter ett flertal kortfilmer övergick Helan & Halvan till att även göra långfilmer, däribland denna. De hade redan gjort fem långfilmer, men fortsatte att göra kortfilmer däremellan. I och med denna film upphörde de helt med kortfilmsformatet, eftersom deras långvarige producent Hal Roach ansåg att kortfilmerna inte längre var lönsamma.


© MGM

Filmen har tydligt två halvor där den första utspelar sig i Skottland. Här känner man att det är en gammal hederlig Helan & Halvan-film. Det finns inte många som kan få en att skratta som de gör, så även här. De hamnar i diverse trångmål som de själva - i synnerhet Stanley - har försatt sig i. I sina bästa stunder leder det till en del roliga scener. Tyvärr visar filmen upp en annan sida under den andra halvan.


© MGM

Handlingen förflyttar sig till Indien under andra hälften av filmen. Förutom Helan & Halvan finns det också en sidohistoria som mest känns som utfyllnad eftersom den varken är intressant eller bra. Dessutom kopplas den dåligt ihop med Helan & Halvan, vilket gör att filmen tappar avsevärt under andra halvan. Filmen borde helt enkelt ha stannat i Skottland och fortsatt med trevligheterna där. Kvalitetstappet gör att filmen inte kan bli godkänd, även om det alltid är kul att följa våra vänner.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.7