Lost in Translation

Titel: Lost in Translation
Genre: Drama/Komedi
Land: USA/Japan
År: 2003
Regi: Sofia Coppola
I rollerna: Bill Murray, Scarlett Johansson, Giovanni Ribisi, Anna Faris

Handling: En man och en kvinna från USA tillbringar en vecka i Tokyo på samma hotell av skilda orsaker. Båda två lider av sömnlöshet och en sen kväll i hotellbaren möts de två.

Omdöme: Bob Harris (Bill Murray) anländer till Tokyo för att medverka i en reklamkampanj för japansk whisky. Tanken är att han ska stanna en vecka på femstjärnigt hotell och varje dag hämtas till diverse inspelningar, fototagningar och intervjuer. Bob är en relativt känd amerikansk skådespelare vars karriär sett sina bästa dagar. Han är inte direkt överlycklig över att vara där, borta från sin familj i en främmande värld. Dessutom visar han sig lida av sömnlöshet under sin vistelse.


© Focus Features

Bob är inte den enda som känner sig vilsen och lider av sömnlöshet på hotellet. Charlotte (Scarlett Johansson) har följt med sin make John (Giovanni Ribisi) som är fotograf och har ett fotouppdrag i Tokyo. Hon har nyligen blivit klar med sina universitetsstudier och vet inte riktigt vad hon vill här i livet. Hennes upplevelse i Tokyo gör inte saken enklare då hon inser ett och annat om sitt äktenskap och sig själv.


© Focus Features

Bob och Charlotte finner varandra i hotellbaren när de inte kan sova. Varför inte spendera lite tid med varandra och lära känna varandra bättre? Under tiden som John är iväg på sitt fotouppdrag och Bob inte är upptagen med whiskyreklamen, umgås Charlotte och Bob på hotellet och runt om Tokyo. Trots åldersskillnaden har Charlotte hittat någon som är på samma nivå, som delar hennes humor, som hon kan prata med om allt och även få tips och råd om livet. Bob gillar att spendera tid med Charlotte och bara vara sig själv.


© Focus Features

Sofia Coppola skrev rollen som Bob Harris specifikt åt Bill Murray men det var långt ifrån givet att han skulle acceptera rollen. Hade han inte tackat ja är det inte alls säkert om hon gjort filmen, så viktig var han för rollen. Med facit i hand är det svårt att se någon annan i rollen. Inte bara för att han passar så himla bra och gör en av sina livs roller, han fick även improvisera en hel del vilket bara hjälper prestationen. Det känns naturligt och inte helt oväntat är det hans favorit bland filmerna han medverkat i.


© Focus Features

Bill Murray gör en hel del för filmen, men Scarlett Johansson är en riktigt bra partner. Förmodligen hennes främsta roll och det är både tack vare karaktären och sin duktiga medspelare. De har verkligen ett fint samspel och det faktum att filmen hittar en balans mellan den starka vänskapen som växer fram och en gnutta romantik gör att det hela tiden ligger något i luften. Hade det utvecklats till en förförelse eller romantik hade det nog känts krystat och förlorat magin som Bob och Charlotte har mellan sig.


© Focus Features

Något filmen fångar väldigt bra är upplevelsen av Tokyo och Japan. Vare sig man varit där eller inte skapar filmen en längtan efter att vara där. Det är flera småsaker som gör att filmen charmar omkull en. Det finns inte bara en sak att peka på utan det är en kombination av saker som får det att flyta ihop till en harmonisk upplevelse. Det är helt enkelt balsam för själen, inte minst då Charlotte utforskar Tokyo och Kyoto på egen hand.


© Focus Features

Filmen berättar mycket om att känna sig ensam och vilsen här i livet. En smått melankolisk stämning som aldrig känns deprimerande men får fram den där längtan efter något som saknas. Det är inte alltid lätt att veta exakt vad det är, men för Charlotte och Bob blir det uppenbart att de mår bättre när de tillbringar vistelsen med varandra. Trots att de precis träffats finns de där för varandra och de vill inte att den känslan ska ta slut.


© Focus Features

Vissa filmer träffar en mer än andra och detta är en sådan film. Det finns så mycket att ta med sig, så många fina ögonblick, gott om humor och värme som ger en filmupplevelse man sällan får. Visst är den kanske inte perfekt men det är en modern klassiker och en personlig favorit eftersom den skapar en så härlig känsla under i princip hela speltiden.


4 - Skådespelare
5 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
22 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.5 alt. 9.0
IMDb: 7.7

Scanners

Titel: Scanners
Genre: Sci-Fi/Thriller/Skräck
Land: Kanada
År: 1981
Regi: David Cronenberg
I rollerna: Stephen Lack, Jennifer O'Neill, Patrick McGoohan, Michael Ironside

Handling: I en värld där ett antal personer har speciella psykiska krafter, försöker företaget som utvecklat dessa krafter få kontroll över en utbrytargrupp som försöker stoppa dem från att använda krafterna för sina egna syften.

Omdöme: Cameron Vale (Stephen Lack) är en dagdrivare som sitter på oanade psykiska krafter. Efter att han upptäckts med sina psykiska förmågor plockas han in av företaget ConSec. Där tas han under vingen av Dr. Paul Ruth (Patrick McGoohan) som är expert på s.k. Scanners, vilket är precis vad Cameron Vale är.


© Criterion

Samtidigt presenterar sig Darryl Revok (Michael Ironside) för ConSec genom att visa sina starka psykiska krafter vilket leder till att sex personer dör. Ledningen för ConSec funderar nu på att lägga ner sin verksamhet med Scanners men Dr. Ruth ser en chans att rädda situationen. Detta genom att släppa loss sin Scanner - Cameron Vale - för att lokalisera andra Scanners som kan leda dem till Revok. Vägarna leder Vale till Kim Obrist (Jennifer O'Neill) som kan sitta på nyckeln som leder honom till Revok.


© Criterion

David Cronenberg hade gjort ett par lågbudgetfilmer inom body horror-genren men denna tog det ett steg längre. Den tonar förvisso ner skräckinslagen en del men visade att han kunde nå ut till en bredare publik. Tyvärr tvingades han jobba under tidspress vilket gjorde att det inte fanns ett färdigskrivet manus när man påbörjade inspelningen.


© Criterion

På sina håll känner man att filmen pendlar mellan lite TV-film och att sikta på något större. Begränsningarna under inspelningen hjälpte nog inte visionen Cronenberg hade för filmen. En högre budget och mer tid att jobba på manuset och en del andra detaljer hade nog kunnat göra susen, men resultatet blir ändå ganska tillfredsställande.


© Criterion

Det känns som det fanns mer att få ut från idén. Tänker inte minst på en av de explosiva scenerna tidigt i filmen som visar prov på vad dessa Scanners är kapabla till. Det hade kanske blivit för mycket om man bjudit på mer av samma vara filmen igenom, men någon till sådan scen hade varit välkommen. Det är trots allt en kul idé och välgjort vilket är en av huvudanledningarna varför filmen fått kultstatus.


© Criterion

Överlag skulle man kunna beskriva det mesta som ojämnt. Storyn är något ojämn, även om den till stor del funkar som den är. Prestationerna är av blandad kvalitet. Stephen Lack i rollen som Cameron Vale och en del biroller är något svaga, men Patrick McGoohan som Dr. Paul Ruth respektive Michael Ironside som Darryl Revok visar mer klass. Fotot uppvisar en del ögongodis och potential på sina håll. Avslutningsvis har vi musiken av Howard Shore som blandar och ger. På sina håll svag men ofta stämningsfull. Långt ifrån en fulländad film alltså men ändå sevärd med en del scener som sticker ut.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.7

John Candy: I Like Me

Titel: John Candy: I Like Me
Genre: Dokumentär
Land: USA
År: 2025
Regi: Colin Hanks

Handling: De som kände John Candy bäst delar med sig av hans historia, med sina egna ord, genom aldrig tidigare visat arkivmaterial, bilder och intervjuer.

Omdöme: Vissa skådespelare sticker ut mer än andra. John Candy är en av dem. Inte bara för att han är svår att missa utan även för att han verkade vara en genuint bra människa, något som bekräftas av denna dokumentär. En dokumentär av Colin Hanks vars far Tom Hanks är en av de som intervjuas och berättar om hur det var att träffa honom och spela hans bror i Splash (1984).


© Amazon MGM Studios

Andra som delar med sig av hur han var som skådespelare och privat är bl.a. Bill Murray, Dan Aykroyd, Martin Short och John Hughes som alla såg honom som sin vän och beskriver vad som gjorde att han blev så omtyckt. Även hans fru och två barn delar med sig av Candy som familjefar och hur hans uppväxt, i synnerhet hans fars bortgång när Candy var 5 år gammal hängde med resten av hans liv.


© Amazon MGM Studios

Vissa dokumentärer berättar fakta och tar oss från A till Ö utan så mycket mer. Denna dokumentär fångar auran runt John Candy. Den får en att både känna humorn och värmen men även sorgen och bördan han bar på. Mest av allt förstår man att han brydde sig om hur andra mådde och att de hade det bra mer än om sig själv. Kanske var det ett sätt för honom att bearbeta sin ångest och sina tankar om att han skulle följa i sin fars fotspår vad gäller en alltför tidig död, vilket tyvärr besannades.


© Amazon MGM Studios

En sak man märker med dokumentären är att filmen Planes, Trains and Automobiles (1987) haft ett starkt inflytande på hur dokumentären formats, vilket är smart. Den skapar lite samma känslor där man känner en blandning av glädje, hjärta, värme, sorg och hopp. Helt enkelt lite av en känslosam resa genom John Candys liv från sin uppväxt utanför Toronto, Kanada till att bli en älskad stjärna under 80-talet i Hollywood, Kalifornien.


© Amazon MGM Studios

Något som blir tydligt när man ser dokumentären och inte minst en del intervjuer med honom är att han var en känslosam person. Inte minst var han känslig för sin vikt, något som tyvärr var något som branschen var och är obarmhärtig med. När intervjuarna tar upp hans vikt ser man verkligen hur det sårar honom. Han själv såg folk efter deras personlighet och det inre, inte deras fysiska tillkortakommanden. Folk kunde vara elaka och grymma utan att kanske tänka på det då de tänkte att denna storväxta man kunde klara och hantera det. I själva verket påverkade och sårade det honom en hel del.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 8.5

Mandibules / Mandibles

Titel: Mandibules / Mandibles
Genre: Komedi/Fantasy
Land: Frankrike/Belgien
År: 2020
Regi: Quentin Dupieux
I rollerna: Grégoire Ludig, David Marsais, Adèle Exarchopoulos, India Hair, Raphaël Quenard

Handling: Två vänner upptäcker en jättefluga i bagageutrymmet på en bil och bestämmer sig för att tämja den för att tjäna pengar på den.

Omdöme: Manu (Grégoire Ludig) och Jean-Gab (David Marsais) är två barndomsvänner som inte är de skarpaste knivarna i lådan men ändå älskvärda på något sätt. På väg till ett jobb som Manu blivit erbjuden där han ska hämta en väska och leverera den till en annan plats mot betalning, sker något högst oväntat. I bagageutrymmet på bilen de använder finner de en jättefluga.


© Memento Distribution

Jean-Gab kommer med den briljanta idén att tämja jätteflugan och få den att göra vad de vill och på så vis tjäna pengar. Tanken är att vännerna inte ska behöva jobba och kunna livnära sig på jätteflugan. Men för att uppnå sin dröm måste de spendera alla pengar de kommer över för att mata jätteflugan och sedan ska Jean-Gab drilla den under kommande dagar.


© Memento Distribution

Vännerna träffar på ett par unga kvinnor varav den ena, Cécile (India Hair) känner igen Manu från skoltiden och bjuder med de båda vännerna till deras sommarställe. Manu och Jean-Gab ser en chans att få i sig lite mat och ha någonstans att bo under tiden som de tränar upp jätteflugan som de måste hålla hemlig från de övriga. Det största problemet visar sig bli Agnès (Adèle Exarchopoulos) som lider av en hjärnskada och är högst misstänksam mot de båda vännerna.


© Memento Distribution

Quentin Dupieux är en regissör som visat att han kan bjuda på komedier som tänjer på gränserna. Oftast funkar det och blir riktigt roligt, men inte alltid. Den bisarra humorn leder till en del roliga situationer även här. Filmen har liknats vid en blandning mellan Dumb and Dumber (1994) och E.T. the Extra-Terrestrial (1982), och visst kan man säga att den liknelsen stämmer ganska bra.


© Memento Distribution

Något som gör att de två vännerna blir enklare att tycka om är att de inte spelas överdrivna av Grégoire Ludig och David Marsais som snarare underspelar rollerna. De är något av losers men man har svårt att ogilla dem då de är harmlösa och har en skön attityd. Även Adèle Exarchopoulos blir rolig att se då hennes Agnès vrålar mest hela tiden p.g.a. hur hon är, något som gör att man inte kan hålla sig för skratt.


© Memento Distribution

Jätteflugan är välgjord och även den håller en relativt låg profil under långa stunder. Men den och hela filmen får ett lyft när de båda vännerna hamnar på sommarstället med de övriga. Här skrattar man gott åt flera komiska situationer som uppstår. Det är småskruvat men det går aldrig överstyr vilket gör att filmen blir sevärd och rolig. Kanske inte Quentin Dupieux bästa men definitivt sevärd om man gillar hans stil.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.6

Switchblade Sisters

Titel: Switchblade Sisters / The Jezebels / Satans brudar
Genre: Action/Kriminalare
Land: USA
År: 1975
Regi: Jack Hill
I rollerna: Robbie Lee, Joanne Nail, Monica Gayle, Asher Brauner

Handling: Dagger Debs är den kvinnliga undergrupperingen till gänget Silver Daggers. Efter en massa strul sparkar de ut sina pojkvänner ur gänget och bildar The Jezebels - ett gäng dubbelt så tufft som pojkarnas.

Omdöme: Denna kultförklarade film har nämnts som en favorit av Quentin Tarantino som även var med och såg till att den fick en nyrelease 1996. Det är en film i regi av Jack Hill med filmer som Coffy (1973), Foxy Brown (1974) och The Swinging Cheerleaders (1974) innan denna. Blaxploitation och exploitation, precis som denna.


© Miramax

Tjejgänget kallat Dagger Debs leds av Lace (Robbie Lee) och en dag konfronterar de Maggie (Joanne Nail) som visar sig vara en tuff brud som precis flyttat till området. Hon börjar också i samma skola och snart har hon visat att hon är värdig att vara med i gänget efter att ha varit med om en initieringsritual.


© Miramax

Rekryteringen av Maggie går hem väl hos Lace som kommer bra överens med gängets nyaste medlem. Men hennes högra hand, Patch (Monica Gayle) bärandes ögonlapp, ogillar tidigt Maggie och ser hennes som sin rival. Maggie får dock ett fan i form av Dominic (Asher Brauner), ledare av killgänget Silver Daggers och pojkvän till Lace, något som komplicerar saker och ting.


© Miramax

Filmen får sägas är klart underhållande, även om det är en B-film. Skådespelarna är svaga men de flesta sköter sig ändå ok, förutom Robbie Lee som Lace. Hon har också en av de största rollerna så hennes svaga prestation blir smått komisk att skåda. Fast det gör inte så värst mycket i en sån här film som mer lever på att underhålla än att slåss om de tunga priserna.


© Miramax

Konfrontationen med det rivaliserande gänget Crabs ledda av Crabbits (Chase Newhart) är kul men blir även våldsamt när det eskalerar. Crabs blir nämligen förflyttade till skolan där Silver Daggers och Dagger Debs styr. Crabs ledare Crabbits är en riktig pajas med sina kläder och frisyr, man kan inte annat än skratta varje gång man ser honom.


© Miramax

Det är allvar men ändå något harmlöst över gängen, trots att de ofta kan ta till dödligt våld. Under sista tredjedelen av filmen eskalerar våldet, men samtidigt tappar filmen. En händelse runt en timme in gör att filmen tappar en av karaktärerna och med det förlorar filmen en del av sin charm. Det blir inte direkt dåligt men första två tredjedelarna av filmen underhåller helt klart på ett charmigare sätt.


© Miramax

2 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.5

Body Heat

Titel: Body Heat / Het puls
Genre: Kriminalare/Romantik/Thriller
Land: USA
År: 1981
Regi: Lawrence Kasdan
I rollerna: William Hurt, Kathleen Turner, Richard Crenna, Ted Danson, Mickey Rourke

Handling: Ned Racine är en sjaskig småstadsadvokat i Florida. Han blir uppraggad av den gifta kvinnan Matty Walker. De båda inleder en passionerad kärlekshistoria, men snart inser de att den enda vägen till gemensam lycka innebär att de mördar Mattys make.

Omdöme: Det är varmt och fuktigt när vi träffar småstadsadvokaten Ned Racine (William Hurt) i Florida. Ned har rykte om sig att vara en kvinnokarl, inte minst av sin kollega Peter Lowenstein (Ted Danson) som gillar att höra om Neds heta möten. En kväll får Ned upp ögonen för en kvinna som visar sig vara Matty Walker (Kathleen Turner). Hon klargör tidigt att hon är en gift kvinna och inte vill inleda något, men Ned envisas och det leder till en het och passionerad kärleksaffär.


© Warner Bros.

Matty är gift med Edmund (Richard Crenna) som är en rik man som håller på med lite skumma affärer. Det blir tydligt att Matty helst skulle vilja vara med Ned, om de bara kunde göra sig av med maken. Eftersom hon inte skulle få mycket vid en skilsmässa, börjar de två fundera på att mörda Edmund.


© Warner Bros.

Ned, som blir helt uppslukad av Matty, tror sig ha kommit på ett sätt att döda maken och komma över pengarna. Planen verkar solid men mord är aldrig enkelt. Inte minst när girighet kryper in i bilden, något som hotar både förhållandet och chansen att komma undan.


© Warner Bros.

Det är verkligen en het historia vi tar del av. Inte bara klimatet i Florida som gör att svetten rinner utan även de heta mötena mellan Ned och Matty. En erotisk thriller men även en typisk neo-noir som till stor del har att tacka den klassiska film-noiren, inte minst Double Indemnity (1944) som har en något liknande grundhistoria.


© Warner Bros.

Lawrence Kasdan hade skrivit manusen till Star Wars: Episode V - The Empire Strikes Back (1980) och Raiders of the Lost Ark (1981) och fick här chansen att göra regidebut med sitt manus. Det kom att bli det första av fyra samarbeten mellan honom och duktige William Hurt, men även filmdebuten för Kathleen Turner som kom att bli en stjärna tack vare rollen som Matty Walker.


© Warner Bros.

Matty Walker: - "You're not too smart, are you? I like that in a man."

Matty Walker är en tvättäkta femme fatale och Kathleen Turner passar klart bra för rollen. Matty förför Ned Racine som gladeligen utforskar henne under deras erotiska affär. Men frågan är om han är redo för allt som väntar. Han är uppenbarligen villig att göra det mesta för att göra Matty till sin och på köpet komma över en nätt summa pengar så att de kan leva lyckligt. Givetvis har det ett pris och som det visar sig är det inte bara hans samvete som blir fienden.


© Warner Bros.

Ett bra manus gör att det är en film som funkar in i det sista och även går att se om utan att man minns exakt hur det ligger till. En film som nog blir ännu vassare under andra halvan när temperaturen höjs ytterligare lite till. Om första halvan mest handlar om de heta mötena och pratet om att eliminera maken, blir andra halvan lite av ett uppvaknande för Ned Racine som börjar se Matty Walkers förföriska och potentiellt farliga sida. Men då är han redan så djupt insyltad i det hela att det inte längre finns någon utväg.


© Warner Bros.

Vid sidan av ett bra manus, starka karaktärer och duktiga skådespelare skapar filmen gott om stämning. Det är inte bara det varma klimatet som går genom rutan, det är även den passande musiken av John Barry som skapar den rätta atmosfären för en sån här film. Han gjorde vackrare musik i sin karriär men denna är inte alls tokig och fångar alltså stämningen som tveklöst är en bidragande orsak till att höja filmupplevelsen.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.4

La boum / The Party

Titel: La boum / The Party / Ready for Love
Genre: Komedi/Drama/Romantik
Land: Frankrike
År: 1980
Regi: Claude Pinoteau
I rollerna: Sophie Marceau, Claude Brasseur, Brigitte Fossey, Denise Grey

Handling: När en gammal älskarinna till François dyker upp och kräver en sista natt av honom inleds en cirkel av lögner som blir svår att bryta om det inte samtidigt ska knäcka hans äktenskap. Den enda som inte verkar märka de nya stämningarna i familjen är den 13-åriga dottern Vic, som har fullt upp med sina egna kärleksbekymmer och de otaliga festerna där hennes kärleksdramer utspelar sig.

Omdöme: 13-åriga Vic (Sophie Marceau) har flyttat till Paris med sina föräldrar François (Claude Brasseur) och Françoise (Brigitte Fossey). Medan Vic får nya vänner i skolan visar sig föräldrarna gå igenom en svår period när François är otrogen med en f.d. älskarinna som kräver en sista natt med honom. Det påverkar familjen som alla bearbetar det på olika sätt.


© Gaumont

Vic finner mest glädje i "La boum", festerna där hon kan lyssna på musik, dansa och utforska sina nyfunna kärlekskänslor när hon träffar pojken Matthieu (Alexandre Sterling). Samtidigt får hon tips och råd av sin gammelmormor Poupette (Denise Grey) som hjälper henne i den svåra tiden med föräldrarna och kärleksbekymren.


© Gaumont

Sophie Marceau kom här att göra sin filmdebut, men det var i sista minuten hon upptäcktes och ersatte skådespelerskan som först hade fått rollen. Hon hade ingen skådespelarbakgrund utan hon hade precis skrivit ett kontrakt som barnmodell och gick på audition där hon fick rollen. Det blev starten på en framgångsrik filmkarriär och hon blev snart en av de mest älskade skådespelerskorna i Frankrike.


© Gaumont

Filmen kom att bli en jättesuccé, trots att ingen räknade med det. Uppenbarligen spred sig ryktet och filmen blev omåttligt populär, inte bara i Frankrike utan över stora delar av Europa. I Frankrike blev det den mest sedda filmen för året, även mer än storfilmen Star Wars: Episode V - The Empire Strikes Back (1980). Och i Italien, där den hade premiär senare, blev det 1982 den största biosuccén i landet och slog E.T. the Extra-Terrestrial (1982).


© Gaumont

Exakt vad filmens omåttliga framgång grundades på är lite oklart. Men en kombination av en opretentiös titt på en ung tjejs både komiska och allvarliga uppväxt med föräldrar som potentiellt kan skiljas är en sak. En annan är Sophie Marceau som alltså blev en älskad stjärna över en natt. Och en annan kan vara låten "Reality" som skrevs för filmen av dess kompositör Vladimir Cosma och blev en hit.


© Gaumont

Det går inte att komma ifrån att det är en småtrevlig film. Den har en del egenskaper och en kombination som man inte alltid ser i den här sortens filmer. För på ett sätt är det en ungdomsfilm, på ett annat en familjefilm. Det är både en komedi med lättsammare inslag och ett drama med allvarligare teman. Den får det att funka när den precis som Vic och hennes föräldrar försöker manövrera sig igenom de fina och de tuffa tiderna. Lite kul att ha sett och har en del charm men saknar trots allt det lilla extra.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.7