The Adventures of Ford Fairlane

Titel: The Adventures of Ford Fairlane / Ford Fairlaine
Genre: Action/Komedi/Kriminalare/Mysterium
Land: USA
År: 1990
Regi: Renny Harlin
I rollerna: Andrew Dice Clay, Lauren Holly, Ed O'Neill, Wayne Newton, Priscilla Presley, David Patrick Kelly, Robert Englund

Handling: Rock'n'roll-detektiven Ford Fairlane får uppdraget att leta rätt på en groupie och blir därmed indragen i en otrolig härva.

Omdöme: Samma år som Renny Harlin kom med den inte alls tokiga Die Hard 2 (1990) kom han även med denna. En film om Ford Fairlane (Andrew Dice Clay) som jobbar i musikbranschen, nämligen som privatdetektiv. Han är en f.d. aspirerande rockmusiker som glider runt i sin Ford Fairlane och tar sig an diverse uppdrag i musikbranschen. Medan han ger sig ut och är stor i mun, har han sin assistent Jazz (Lauren Holly) som sköter de dagliga rutinerna på kontoret.


©20th Century Fox

Handlingen visar sig vara något av en soppa där Ford Fairlane anlitas att hitta en groupie vid namn Zuzu Petals (Maddie Corman). Hon visar sig vara en blåst tjej som han sedan måste dras med. Samtidigt är musikproducenten Julian Grendel (Wayne Newton) ute efter tre CD-skivor som tre olika personer har i sin ägo. Vad som finns på dessa skivor och hur långt han är redo att gå för att komma över dem blir frågan.


©20th Century Fox

Nja, nej det här var inte alls bra. Tänkte att det kunde vara lite trevligt med tidigt 90-tal, en privatdetektiv som luskar i diverse uppdrag och på det en actionkomedi som underhåller. Men vet inte riktigt vad tanken var med den här filmen då den inte lyckas särskilt bra med mycket.


©20th Century Fox

Redan inledningsvis känns tonen på filmen något konstig. Ford Fairlane agerar berättarröst och har en något udda stil. Han försöker vara rolig men det skär sig då det nästan blir som en blandning mellan en parodi och att försöka vara cool. Dessutom är huvudkaraktären ganska otrevlig och svår att gilla. En kombination av karaktären och skådespelaren.


©20th Century Fox

Bitvis tänker man på The Naked Gun (1988), inte minst det faktum att Priscilla Presley är med i båda. Dessutom Wayne Newton i huvudskurkrollen som man inte direkt kan ta på allvar. Men det här blir långt ifrån lika bra eller roligt som nämnda film. De har egentligen inte så mycket gemensamt med varandra, men ibland känns det som man försökt skapa en sådan typ av humor utan att få till det.


©20th Century Fox

Själva deckarhistorien hade kunnat funka om det hela hade gjort ett bättre jobb med filmens ton, huvudkaraktär och manuset. Det finns egentligen inte mycket som funkar med den här filmen vilket gör att den känns klart mycket längre än den är. Runt 1.40 lång men då handlingen är spretig och aldrig greppar tag i en blir det jobbigt att ta sig igenom filmen under andra halvan. Musiken av Yello är en av ljusglimtarna då den oftast skapar lite stämning, även om den mestadels håller sig i bakgrunden.

2 - Skådespelare
1 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
11 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 4.5 alt. 5.0
IMDb: 6.4

Cruising

Titel: Cruising / Lockbetet
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA/Tyskland
År: 1980
Regi: William Friedkin
I rollerna: Al Pacino, Paul Sorvino, Karen Allen, Joe Spinell, Ed O'Neill, James Remar

Handling: En seriemördare härjar bland New Yorks homosexuella. En ung polis får i uppdrag att utge sig för att vara homosexuell för att fånga mördaren.

Omdöme: År 1970 gjorde William Friedkin filmen The Boys in the Band (1970) som handlade om ett par homosexuella som har en födelsedagsfest där diverse diskussioner och förvecklingar sker. En film som är hyllad, inte minst i de kretsarna. Precis 10 år senare kom Friedkin med denna på sin tid omtalade och kontroversiella film om en mördare bland New Yorks homosexuella. En film som skapade upprördhet och ilska redan under inspelningarna då röster höjdes mot filmen med diverse protestaktioner.


©United Artists

Ett par brutala mord inträffar i New York. Likdelar hittas i Hudsonfloden och offren hittas med flera knivhugg. Vad samtliga offer har gemensamt är att de var homosexuella. Detta leder poliskapten Edelson (Paul Sorvino) att rekrytera den patrullerande polisen Steve Burns (Al Pacino) för ett uppdrag. Han ska utge sig för att vara homosexuell, besöka s&m-klubbarna och försöka hitta mördaren som tros vistas i de miljöerna. Steve har inget emot att plockas från sin patrullerande tjänst och ha en chans att bli befordrad.


©United Artists

Steve, som är i ett förhållande med flickvännen Nancy (Karen Allen), vill inte dela med sig av sitt uppdrag och håller det inom sig. Ju djupare Steve faller in i den homosexuella s&m-kulturen, ju mer tär det på relationen. Steve förändras och har allt svårare att skilja på uppdraget och privatlivet. Det tär på psyket vilket inte är särskilt svårt att förstå med tanke på vad han tar del av. Dessutom alltså med en mördare han försöker röka ut och måste vara på sin vakt för. Det sista han vill är att få en oväntad överraskning bakifrån.


©United Artists

Storyn, med en mördare som ger sig på homosexuella i dessa miljöer, inspirerades av verkliga händelser. I början av 70-talet, efter att han gjort The French Connection (1971), tackade Friedkin nej till att göra en film som byggde på en bok som handlade om en seriemördare i den homosexuella miljön. Men när det senare skedde en rad mord i denna miljö som det skrevs tidningsartiklar om, ändrade han uppfattning.


©United Artists

Friedkin kände även en polis som hade jobbat under täckmantel på sådana ställen efter ett par tidigare mord i den homosexuella miljön, något som sedan låg som grund för karaktären Steve Burns spelad av Al Pacino. Dessutom var en åtalad mördare, som intressant nog hade haft en liten roll i Friedkins tidigare film The Exorcist (1973), misstänkt för de sex morden på homosexuella som skulle komma att kallas för "The Bag Murders" då likdelar dumpades i sopsäckar i Hudsonfloden i New York. Allt detta gjorde att Friedkin kände att han hade tillräckligt material för att göra filmen.


©United Artists

Filmen hade setts en gång i tiden och inte mycket mindes från den. Det skulle i så fall vara det faktum att Al Pacinos karaktär vistas mycket i den skumma och råa s&m-världen. Mycket riktigt är det gott om denna vara. Det känns som det går till överdrift med att visa läderpojkarna på klubbarna som Steve Burns besöker. Inte bara att det är många av dessa scener, de är även svettiga och starkt grafiska. Givetvis för att ge en bild av vad Steve tar del av för att visa hur det påverkar honom, men det känns även lite provokativt.


©United Artists

Ursprungligen var filmen hela 40 minuter längre, men Friedkin tvingades klippa ner runt 40 minuter då filmcensuren ville ge den X-stämpel för pornografi. Enligt Friedkin var det en hel del ytterligare scener på s&m-klubbarna där Steve Burns ser på när männen utför diverse sexuella handlingar på och med varandra. Men det fanns även fler vändningar i storyn och även implikationer på att Steve Burns medverkade i dessa handlingar. De bortklippta 40 minuterna lär även ha gett fler svar om slutet, något som nu lämnas öppet.


©United Artists

Vad som hade all potential att bli en tät, spännande, välspelad och bra seriemördarthriller i dessa miljöer, verkar mest intresserad av att visa upp s&m-kulturen på ett grafiskt sätt. Det känns lite som Friedkin blivit förblindad av detta och valt att mer fokusera på det än karaktärerna och själva mordmysteriet. Han har med flit tagit det till det yttersta och skapat en rå och brutal miljö som huvudpersonen måste vistas i vilket tär på hans psyke. Det utforskas dock lite på fel sätt och gör att filmen förvisso är ok överlag men man känner att det fanns mer och något annat att få ut av det hela.


©United Artists

Avslutningsvis intressant att William Friedkin egentligen ville ha Richard Gere i rollen som Steve Burns, han ville spela rollen och allt var klart. Men då Al Pacino visade intresse för rollen och var en större stjärna, bestämdes det att han var ett säkrare kort. Friedkin var senare besviken att han inte gjorde filmen med Gere då han kände att det hade gett karaktären något annat som nu saknades. I efterhand tyckte han dock att Pacino funkade i rollen på ett sätt han inte kände under inspelningen.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.5

Dutch

Titel: Dutch / Driving Me Crazy / Styv i korken
Genre: Komedi/Drama
Land: USA
År: 1991
Regi: Peter Faiman
I rollerna: Ed O'Neill, Ethan Embry, JoBeth Williams, Christopher McDonald

Handling: Dutch skjutsar hem sin flickväns son från hans internatskola, utan att ana vad han egentligen gett sig in på.

Omdöme: Dutch (Ed O'Neill) är förälskad i Natalie (JoBeth Williams). Han är en hårt arbetande man medan hon lever gott på underhållet hon får från den rike ex-maken Reed (Christopher McDonald) som hon har sonen Doyle (Ethan Embry) med. Nu vankas det Thanksgiving och Doyle räknar med att spendera ledigheten från skolan hos sin far. Men pappa Reed får ändrade planer i sista stund då han behöver åka till Europa.


©Twentieth Century Fox

Doyle, som är en lillgammal pojke som går på internatskola, vill helst stanna där när han får reda på att han inte kan vara hos sin pappa. Mamma Natalie vill ha hem honom, men så enkelt blir det inte. Dutch anmäler sig frivilligt att hämta upp Doyle och köra hem honom till Chicago. Dagarna det tar att ta sig hem blir ett gyllene tillfälle för de båda att lära känna varandra. Problemet är att de avskyr varandra från första stund och Dutch kan inte ana vilken bortskämd unge Doyle är.


©Twentieth Century Fox

Dutch och Doyle ger sig ut på en road trip som blir en hjärnornas kamp mellan de två. Doyle är van vid att få som han vill och har lärt sig av sin far att se ner på alla som inte kommer från en välbärgad bakgrund. Dutch är hans raka motsats, så redan där hamnar de på kollisionskurs. Båda visar sig vara väldigt envisa vilket skapar gott om situationer där de jävlas med varandra och oftast skyr de inga medel för att vinna.


©Twentieth Century Fox

Intressant nog är filmen regisserad av australiensaren Peter Faiman vars enda andra långfilm var en viss Crocodile Dundee (1986). Manus av John Hughes som även producerade filmen. Det blir klart och tydligt att han varit inblandad i filmen med tanke på att den har flera likheter med favoriten Planes, Trains and Automobiles (1987), plus en del inslag från Home Alone (1990) på sina håll.


©Twentieth Century Fox

Det är definitivt inte lika bra som nämnda Planes, Trains and Automobiles (1987), men det kan man inte heller förvänta sig. Däremot är det lite samma stuk som gör att man absolut känner igen sig och skulle kunna kalla detta för en syskonfilm till den. Förutom humorn som oftast är liknande i flera scener, uppvisar filmen värme och hjärta ju längre in man kommer. Det är kanske något genomskinligt att det kommer bli på det viset med tanke på att John Hughes ligger bakom, men ingen självklarhet då han inte regisserat. Det är ett välkommet inslag som uppskattas och ofta saknas i många komedier.


©Twentieth Century Fox

Både Ed O'Neill och Ethan Embry funkar, även om det är lite vanskligt att ha en smått ond och otrevlig unge som man lätt kan störa sig på. Fast det är lite det som är poängen med filmen då man förstår att Dutch kanske kan få ordning på Doyle och få honom att ändra attityd. På sätt och vis kan man se det som hur John Candys karaktär påverkar Steve Martins karaktär i Planes, Trains and Automobiles (1987). Det blir även något av en läxa för Doyle att inte döma en bok efter omslaget. Dutch och andra helt vanliga människor är lika mycket värda och kan få honom att inse vad som är viktigt här i livet.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.5

Wayne's World

Titel: Wayne's World
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1992
Regi: Penelope Spheeris
I rollerna: Mike Myers, Dana Carvey, Rob Lowe, Tia Carrere, Brian Doyle-Murray, Lara Flynn Boyle, Ed O'Neill, Robert Patrick

Handling: Wayne och Garth är bästa vänner. Det viktigaste i deras liv är party, brudar, hårdrock och deras egen TV-show "Wayne's World" som de sänder direkt från Waynes källare.

Omdöme: Denna av många omtyckta kultfilm hade inte setts på år och dar. Det är en "Saturday Night Live"-kreation som blev till film och följer de två bästa vännerna Wayne (Mike Myers) och Garth (Dana Carvey) i en Chicago-förort. De är halvkända för sitt TV-program "Wayne's World" som de sänder från Waynes källare och när TV-producenten Benjamin (Rob Lowe) får nys om dem, ser han en chans att ge dem ett avtal så att de kan visas på riktig TV över hela Chicago.


©Paramount Pictures

Wayne och Garth bryr sig inte så mycket om pengar utan de vill helst av allt glida runt och bara ha kul, snacka om brudar och digga rock n' roll. Och det blir i princip vad det hela går ut på. De hänger ofta på sitt favoritställe "Stan Mikita's Donuts" och går på diverse nattklubbar för att lyssna på hårdrock och umgås med likasinnade.


©Paramount Pictures

En kväll får Wayne syn på sångerskan Cassandra (Tia Carrere) som är ansiktet utåt i ett rockband. Wayne faller genast för denna skönhet och tänker göra henne till sin. Men han får konkurrens i form av Benjamin som har allt Wayne inte har - utseendet, pengarna, makten. Fast kanske kan Wayne använda sin naturliga charm och kärlek för rock n' roll för att vinna hennes hjärta.


©Paramount Pictures

Man känner att filmen är ihopsatt med en rad sketcher då skämten avlöser varandra. Det är inte direkt roligt får man säga men ändå relativt harmlöst och oskyldigt till den grad att man inte kan ogilla de båda vännerna alltför mycket. De är helt enkelt passionerade rockare. De är på gränsen att vara som vännerna i Dumb and Dumber (1994), fast inte lika korkade. Även lite som vännerna i Bill & Ted's Excellent Adventure (1989).


©Paramount Pictures

Har lite svårt att förstå hur filmen kunde bli så omåttligt populär när den kom, men uppenbarligen föll den många i smaken med den simpla humorn och okomplicerade handlingen. Två vänner som glider igenom olika situationer, är lite småkorkade men ändå småsköna. Kan inte påstå att de eller filmen går hem till den grad att filmen uppskattas men det är inte heller jobbigt att ta sig igenom filmen. En del scener funkar också bra även om det överlag inte blir mer än knappt godkänt.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.0