Minority Report

Titel: Minority Report
Genre: Action/Kriminalare/Mysterium/Sci-Fi/Thriller
Land: USA
År: 2002
Regi: Steven Spielberg
I rollerna: Tom Cruise, Colin Farrell, Max von Sydow, Samantha Morton, Peter Stormare

Handling: Washington, D.C. 2054. Det är en framtid där mördare arresteras och döms innan de ens utfört dådet. Allt med hjälp av den senaste teknologin. En polis som dagligen arresterar framtida brottslingar är John Anderton, men en dag vänds hans liv upp och ner då han själv blir anklagad för mord. Någon försöker sätta dit honom och plötsligt är han den jagade.

Omdöme: Året är 2054 och vi befinner oss i Washington, D.C., där högkvarteret för Precrime är beläget. Precrime är ett program som med hjälp av ny teknik och tre orakel kan förutspå mord innan de begås. De kan identifiera både offer och gärningsman samt tidpunkten för brottet, men platsen måste utredarna själva lista ut genom fragmenterat bildmaterial. John Anderton (Tom Cruise) är Precrimes främste mordutredare, men han har haft det kämpigt ända sedan förlusten av sin son för sex år sedan.


© 20th Century Fox

Precrimes direktör, Lamar Burgess (Max von Sydow), var med och grundade programmet. Han är orolig för sin vän Johns sinnestillstånd, eftersom han inte har kunnat släppa det som hänt hans son. Samtidigt närmar sig en omröstning om huruvida Precrime-programmet ska få fortsätta användas. Danny Witwer (Colin Farrell), en agent från justitiedepartementet, har skickats för att utvärdera Precrime. När John själv blir misstänkt för ett framtida mord, blir han plötsligt den jagade och tvingas på flykt.


© 20th Century Fox

Steven Spielberg slår på stort, vilket han ofta gör. Filmen bygger på en korthistoria av Philip K. Dick och utspelas i framtiden. Tekniska prylar som används både i utredningssyfte och i det privata blir roliga att följa. Det mesta känns trovärdigt och visuellt övertygande. Däremot lämnar dataeffekterna, särskilt vyerna över trafiken och några flygande föremål, en del att önska. Tack vare detta blir det lite blandade känslor vad gäller framtidsvisionen.


© 20th Century Fox

Tom Cruise och de övriga, inklusive Colin Farrell och Max von Sydow, gör sitt utan att prestationerna skulle göra filmen. Detsamma gäller John Williams musik, som inledningsvis är alldeles för dominant under de actionbetonade scenerna, men lugnar sedan ner sig och blir bättre längre fram. Man kan säga att filmen, precis som musiken, funkar bäst när det är mindre action och mer mysterium.


© 20th Century Fox

En styrka med filmen ligger i manuset som lyckas få ut ganska mycket av storyn. Även om man sett filmen tidigare och vet ungefär hur det ligger till, lyckas den behålla intresset. Vi följer med på John Andertons flykt och kamp, både för att hålla sig undan och försöka lösa mysteriet. Ett mysterium som leder honom till ett gammalt fall med drunkningen av en kvinna, och möjligen även ger klarhet i vad som hände hans son.


© 20th Century Fox

Det är en film som är bra, men den växer inte på en med tiden. Vissa filmer blir bättre för varje titt. Denna funkar absolut för en omtitt eller två, men det blir möjligtvis lite mer underhållning för stunden snarare än något som lämnar djupare spår efter sig. Resultatet blir därför en film som lämnar en del att önska, samtidigt som den är tillräckligt bra för att man ska vilja titta vidare.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.6

The Accidental Tourist

Titel: The Accidental Tourist / Den tillfällige turisten
Genre: Drama/Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1988
Regi: Lawrence Kasdan
I rollerna: William Hurt, Kathleen Turner, Geena Davis, Bill Pullman

Handling: Macon Leary skriver reseböcker. När hans son dör i en olycka, och hans fru lämnar honom, slås hans liv i spillror, och han stänger in sig känslomässigt.

Omdöme: Ett år har gått sedan Macon Leary (William Hurt) tragiskt förlorade sin son i en olycka. Han fortsätter jobba med att skriva reseguider, vilket innebär att han ibland är på resande fot. Hans äktenskap tar slut när hans fru Sarah (Kathleen Turner) bestämmer sig för att lämna honom. Att de inte lyckats gå vidare efter förlusten, och att Macon är känslomässigt frånvarande, är den främsta anledningen till separationen.


© Warner Bros.

Macon fortsätter att resa och skriva, men efter en oväntad händelse flyttar han temporärt in hos sina tre syskon, som bor ihop: bröderna Porter (David Ogden Stiers), Charles (Ed Begley Jr) och systern Rose (Amy Wright). Tillsammans utgör de fyra en säregen skara syskon. Detta är något Macons bokförläggare Julian (Bill Pullman) upptäcker när han besöker Macon. Han blir särskilt fascinerad av Rose.


© Warner Bros.

Vändpunkten för Macon blir ett möte med Muriel Pritchett (Geena Davis) som ska ta hand om hans hund medan han är bortrest. Hon visar sig vara en excentrisk kvinna han först inte direkt uppskattar, men hennes ihärdighet och sätt att vara ger resultat. Även om det tar emot, börjar han sakta öppna upp sig och komma ut ur sitt skal.


© Warner Bros.

Ett par år efter den lyckade neo-noiren Body Heat (1981) återförenades trion Lawrence Kasdan, William Hurt och Kathleen Turner. Denna gång var det i något helt annat. Istället för het passion, förförelse och mystik, fokuserar filmen på sorg, separation och att försöka finna sig själv på nytt.


© Warner Bros.

Det är inte en film som går rakt på sak. Den berättar historien på sitt sätt, vilket både har sina för- och nackdelar. En fördel är att filmen utan problem kan ses om, eftersom den liksom sick-sackar sig fram istället för att bara ta sig från punkt A till B. Samtidigt kan en nackdel vara att den utelämnar en del som hade kunnat utforskas mer.


© Warner Bros.

Macon skriver alltså reseguider och ger sig ibland ut på resor. Detta hade gärna fått utgöra en större del av historien, eftersom det är när han är på resande fot som filmen känns mest lekfull. Hans lite torra stil och känslolösa sinnestillstånd ger filmen en särskild lätthet när Macon berättar om sina upplevelser och delar med sig av texterna ur reseguiderna. Nu hade det förmodligen blivit en helt annan sorts film, men att se honom besöka olika destinationer och ta del av både hur hans knep lyckas och hur saker ibland går emot honom hade man faktiskt kunnat göra en hel del med.


© Warner Bros.

Istället för att fokusera mer på resandet slingrar sig filmen fram lite mer. Macons plötsliga visit hos syskonen funkar förvisso, men blir samtidigt lite konstig eftersom de är något udda och egensinniga, även om det inte gör något. Däremot när bokförläggaren Julian kommer in i bilden känns det mer som ett sidospår som inte direkt för historien framåt.


© Warner Bros.

Till slut har Macon börjat hitta tillbaka till ett liv som han verkar trivas med, men riktigt så enkelt blir det inte. Han måste välja mellan två kvinnor som betyder mycket för honom. Den ena har han ett förflutet med och många minnen tillsammans. Den andra har öppnat hans ögon, men ser han en framtid med henne? Inget enkelt val, men om han följer sitt hjärta kommer han inse vad som är rätt.


© Warner Bros.

Något som hela tiden gör filmen mysig är musiken av John Williams. Den är finstämd och lågmäld, och skiljer sig från det mesta man brukar höra från honom. Gillar den faktiskt mer än det mesta av hans mer storslagna och hyllade verk. Filmen hade kunnat dra ännu mer nytta av musiken och låta sig ledas av den, eftersom den visar vägen.


© Warner Bros.

Sammanfattningsvis är det en film som är ganska bra, men som satt på ännu mer potential. Den tar inte riktigt tillvara på allt den har på gång, och väljer ofta att snirkla sig fram när den istället hade kunnat gå lite mer rakt på sak. Humorn hade gärna fått mer utrymme, eftersom den oftast funkar med den lite mörka humorn. Gillar ändå filmen som den är, inte minst då den får till det klart bra på sina håll.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.7

Miracle: The Boys of '80

Titel: Miracle: The Boys of '80 / Miraklet 1980: Hockeyskrällen i Lake Placid
Genre: Dokumentär
Land: USA
År: 2026
Regi: Max Gershberg, Jacob Rogal

Handling: Ingen trodde att de unga ishockeyspelarna skulle lyckas i OS 1980 - men de blev hjältar. Deras bedrift återberättas genom nytt bildmaterial och spelarnas egna reflektioner.

Omdöme: 45 år efter vad som kallats för miraklet i Lake Placid under vinter-OS 1980, samlas spelarna och de ansvariga för att titta på arkivmaterial och dela med sig av sina upplevelser. Ingen trodde att dessa amatörer hade möjlighet att ta hem en medalj, än mindre guld. Samtidigt fanns en vilja att ge det en ärlig chans - inte minst eftersom OS avgjordes på hemmaplan.


© Netflix

Det började runt ett år tidigare när tränaren Herb Brooks fick uppdraget att leda laget. Han var vid tillfället den hetaste tränaren i landet, efter att ha lett college-laget från Minnesota till tre mästerskap på kort tid. Brooks höll uttagningar för att hitta de mest lämpade spelarna och sedan bygga ett sammansvetsat gäng. Till en början var det dock inte det enklaste, eftersom flera av spelarna var stora rivaler från Minnesota respektive Boston - de två främsta ishockeyprogrammen.


© Netflix

Det är viktigt att ha klart för sig att USA inte var någon stormakt inom sporten, långt därifrån. Dessutom fick inga proffs delta, vilket innebar att ett gäng college-spelare behövde kämpa som ett lag för att kunna ha en chans. Och även om de gjorde sitt yttersta var skillnaden enorm jämfört med stjärnorna från Europa, inte minst den röda maskinen - Sovjetunionen.


© Netflix

Herb Brooks valde att drilla sina spelare hårt, inte bara fysiskt utan även mentalt. Han var medveten om att de var tvungna att vara extremt vältränade konditionsmässigt för att kunna mäta sig med de bästa. Men det var inte tillräckligt - därför såg han till att det blev han mot spelarna. De respekterade honom, men gillade honom inte. Balansgången var hårfin då de lätt hade kunnat vända sig emot honom om han gått över gränsen. Istället visste han vilka knappar han skulle trycka på med spelarna han haft i Minnesota, och lärde sig hur långt han kunde gå med de övriga.


© Netflix

Vad dokumentären lyckas bra med är att ge den en känslomässig vinkel och inte bara berätta fakta, vilket hade blivit lite känslolöst. Istället låter man de inblandade berätta personliga historier om sina erfarenheter och bakgrundshistorier om familjerna - sådana saker som gjorde resan mot guldet ännu ljuvare. Det var också en mörk period i landet där det inte fanns mycket hopp, men ishockeylaget förenade en hel nation som plötsligt kände att allt var möjligt.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.8

Dead Man Walking

Titel: Dead Man Walking
Genre: Drama
Land: USA
År: 1995
Regi: Tim Robbins
I rollerna: Susan Sarandon, Sean Penn, Robert Prosky, Raymond J. Barry, R. Lee Ermey, Jack Black, Peter Sarsgaard, Clancy Brown

Handling: Syster Helen Prejean får ett brev från fången Matthew som behöver någon att prata med. Han väntar på sin avrättning för mordet på två tonåringar.

Omdöme: Två helt främmande världar möts när syster Helen Prejean (Susan Sarandon) bestämmer sig för att träffa den dödsdömde fången Matthew Poncelet (Sean Penn). Hon jobbar med behövande och utsatta barn när hon får brev från Matthew som ber om hjälp. Han har suttit fängslad i sex år och nu är tiden kommen att få ett datum fastställt för sin avrättning.


© MGM

Helen beger sig till fängelset i Louisiana där hon träffar Matthew. Han visar sig ha starka åsikter om det mesta, inklusive färgstarka rasistiska kommentarer. Detta får Helen att rygga tillbaka då det inte ligger i hennes natur att tänka eller uttrycka sig på det sättet. Trots detta beslutar hon sig för att vara ett stöd åt Matthew under hans sista överklagan - kanske för att han tidigt hävdar att han inte var den som dödade de två tonåringarna, även om han var närvarande.


© MGM

För att Matthew ska få den hjälp han behöver och har rätt till, vänder sig Helen till den erfarne advokaten Hilton Barber (Robert Prosky). Tillsammans kämpar de in i det sista för att stoppa avrättningen. Samtidigt träffar Helen de båda familjerna till de mördade tonåringarna, något som får henne att känna empati för dem, inte bara för Matthew.


© MGM

En film regisserad och skriven av Tim Robbins som han blev Oscarsnominerad för (bästa regi). Filmen blev även nominerad för bästa kvinnliga huvudroll (Susan Sarandon som vann), bästa manliga huvudroll (Sean Penn) och bästa låt (Bruce Springsteen).


© MGM

Det är en relativt stark historia som skildrar relationen och bandet som skapas mellan gott och ont. Vi förstår syster Helens dilemma, eftersom hon ifrågasätts av många, inte minst offrens familjer. Men vad de måste förstå är att hon inte gör det för personlig vinning eller övertygelse. Hon ser det som sin uppgift, sitt kall, att vara ett religiöst stöd åt vem som än ber henne, vilket dödsdömde Matthew har gjort. Hon ser också en chans att låta honom försonas med sina synder, något som endast är möjligt om han tar ansvar för sina gärningar.


© MGM

Filmen blir en djupdykning i frågan om dödsstraffet. Den moraliska aspekten är av yttersta vikt för att berätta en sådan historia. Samtalen mellan syster Helen och dödsdömde Matthew ger en tydligare bild av situationen. Det är trots allt ett människoliv som står på spel, oavsett vad han har begått för hemskheter. Men om det ska vara öga för öga så är dödsstraffet befogat. Andra ser det som omänskligt att ta en människas liv genom avrättning och menar att ett livstidsstraff är ett mer humant alternativ.


© MGM

Sammanfattningsvis är frågan om filmen lyckas med budskapet och att göra det till en stark och bra film. Svaret är nog väldigt individuellt. Personligen funkar filmen bäst när det gäller att få fram budskapet. Det är starkt och ger förmodligen de flesta en tankeställare kring dödsstraffet. Däremot når filmen inte riktigt fram vad gäller dramatiken eller att vara direkt engagerande. Visst är Sarandon och Penn starka i huvudrollerna, och filmen har en kraftfull avslutning, men det tar för lång tid att komma till det stadiet. Därför blir filmen inte mer än ok överlag, kanske även något av en besvikelse med tanke på hur starkt ämnet är.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.5

Black Tuesday

Titel: Black Tuesday
Genre: Film-Noir
Land: USA
År: 1954
Regi: Hugo Fregonese
I rollerna: Edward G. Robinson, Peter Graves, Jean Parker, Warren Stevens

Handling: Den våldsamma fången och gangstern Vincent Canelli gör en rymning från fängelset precis innan han ska sättas i den elektriska stolen. Med sig tar han Peter Manning - en bankrånare och polismördare som skulle sättas i stolen precis efter honom. Med hjälp av pengar från ett rån ska de försöka ta sig ut ur landet.

Omdöme: Det är dags för avrättning i den elektriska stolen för fångarna Vincent Canelli (Edward G. Robinson) och Peter Manning (Peter Graves). Gangstern Canelli är kaxig, stor i mun och ligger bakom flera mord. Bankrånaren och polismördaren Manning är betydligt lugnare, men alla - politiker, polis och medfångar - vill veta var han gömt de $200.000 han kom över vid rånet.


© United Artists / MGM

Canelli har, via sin flamma Hatti (Jean Parker), sett till att en av hans män - Joey (Warren Stevens) - utger sig för att vara tidningsreporter som ska bevaka avrättningen. Dessutom har gänget kidnappat dottern till en av fångvakterna för att tvinga honom att hjälpa till med flyktförsöket. Planen är sedan att Canelli ska ta med sig Manning till en lagerlokal för att ligga lågt och få honom att avslöja var rånbytet finns gömt.


© United Artists / MGM

Edward G. Robinson spelar en elak och mordlysten gangster, inte helt olik James Cagney i White Heat (1949), och paras ihop med Peter Graves långt innan han gjorde sin mest ikoniska roll som Jim Phelps i TV-serien "Mission: Impossible". Tillsammans är de ett något omaka par, men det blir kul att se dem som varandras motpoler, både fysiskt och skådespelarmässigt.


© United Artists / MGM

Handlingen utspelar sig i princip på tre platser: fängelset där avrättningen ska äga rum, lagerlokalen där alla samlas efter flyktförsöket, samt banken. Kan tycka att scenerna som utspelar sig i fängelset och banken funkar bättre än de i lagerlokalen, möjligtvis för att lagerlokalen tar upp mest plats och filmen stannar upp lite för mycket.


© United Artists / MGM

Det är egentligen inget fel på filmen, som puttrar på i ett lagom tempo under sina 80 minuter. Däremot saknas en del för att lyfta den till något mer. Vincent Canelli är förvisso en bra karaktär och tacksam att spela, men samtidigt framställs han som genomond. Det är därför Peter Manning blir en bra motvikt som den moraliska rösten. Karaktärerna hade dock kunnat få mer djup för att inte kännas så pass endimensionella som de gör nu.


© United Artists / MGM

Överlag blir det en noir som funkar för stunden, men inte så mycket mer. Den saknar den där klassiska noir-känslan som man önskar sig när stämningen och fotot är på topp. Man brukar känna relativt tidigt om en noir har det lilla extra. I det här fallet har den tillräckligt för att behålla intresset, utan att bjuda på det minnesvärda man är ute efter. Det behöver inte vara de mest kända eller hyllade filmerna i genren som lyckas, men sådana är svårare att hitta bland de mindre kända.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.8

The Accused

Titel: The Accused / Anklagad
Genre: Drama
Land: USA
År: 1988
Regi: Jonathan Kaplan
I rollerna: Jodie Foster, Kelly McGillis, Leo Rossi, Bernie Coulson

Handling: Sarah dricker öl och röker marijuana i en bar och blir våldtagen av flera unga män, som blir påhejade av andra män. Nu är frågan om hon skall kunna få upprättelse i domstolen. En kvinnlig advokat försvarar Sarah, som kommer från en helt annan värld.

Omdöme: Sarah Tobias (Jodie Foster) är en ung kvinna som anmäler att hon utsatts för gängvåldtäkt på en bar. Hennes utsaga, tillsammans med de medicinska bevisen, pekar på att ett brott har begåtts, men fallet visar sig inte vara så enkelt. Hon tilldelas den allmänna åklagaren Katheryn Murphy (Kelly McGillis), som är osäker på om hon kan vinna fallet om det går till rättegång.


© Paramount Pictures

För Sarahs del handlar det främst om upprättelse, och hon vill att gärningsmännen ska få så långa fängelsestraff som möjligt. Problemet är att försvaret inte är villigt att gå med på någon förlikning i ett våldtäktsmål, eftersom de inte vill att deras klienter ska ha det i sina brottsregister. Katheryn inser dock för sent att det är av yttersta vikt att Sarah får en chans att berätta i domstol vad som faktiskt hände. På så vis kan hon få ett avslut och försöka gå vidare med sitt liv.


© Paramount Pictures

Jodie Foster vann sin första Oscar för denna roll. Hon lär själv ha varit högst tveksam och kritisk till sin prestation när hon först såg filmen och trodde hon skulle behöva sadla om till en annan karriär. Istället blev det tvärtom, något som bland annat ledde till att hon fick rollen som FBI-agenten Clarice Starling i The Silence of the Lambs (1991), vilket resulterade i hennes andra Oscarsvinst.


© Paramount Pictures

Det är en film som setts tidigare och givetvis minns man det starka ämnet, men inte mycket mer. Ett rättegångsdrama är sällan fel, och filmen leder så småningom dit. Frågan är om den lyckas bli gripande eller spännande längs vägen. Svaret är inte riktigt. Trots det starka ämnet blir det faktiskt ganska mediokert.


© Paramount Pictures

Filmen har speciellt en väldigt stark sekvens som sticker ut. Man hade kanske inte velat se mer av just det, däremot hade det varit välkommet om filmen lyckats engagera mer innan dess. Nu behöver det absolut inte bli ett mysterium eller en thriller vid sidan av rättegångsdramat, men det ska helst finnas något som gör att filmen höjer sig över mängden. En sådan sak hade t.ex. kunnat vara fler duktiga skådespelare i birollerna, men det hade också krävt fler bra karaktärer i manuset.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.1

Libel

Titel: Libel / Misstänkt
Genre: Drama/Mysterium
Land: Storbritannien/USA
År: 1959
Regi: Anthony Asquith
I rollerna: Dirk Bogarde, Olivia de Havilland, Paul Massie, Robert Morley, Wilfrid Hyde-White, Anthony Dawson, Robert Shaw

Handling: Sir Mark Loddon har svårt att minnas allt som hände under kriget. Efter att ha visat upp sitt dekadenta hem på TV anklagar en före detta armékompis honom för att vara någon annan än den han utger sig för att vara.

Omdöme: Kanadensiske veteranen från andra världskriget, Jeffrey Buckenham (Paul Massie), befinner sig i London under några dagar. Av en slump får han i ett TV-program syn på en man han känner igen - Sir Mark Loddon (Dirk Bogarde), som tillsammans med sin fru Lady Margaret "Maggie" Loddon (Olivia de Havilland) visar upp parets flotta hem för tittarna.


© MGM

Jeffrey söker upp Sir Loddon och det visar sig att de kände varandra under andra världskriget, då de var tillfångatagna. Jeffrey är övertygad om att Sir Loddon i själva verket är Frank Wellney (Dirk Bogarde), en aspirerande brittisk skådespelare som satt i fånglägret tillsammans med dem. Eftersom Frank var Sir Loddons dubbelgångare misstänker Jeffrey att det var Sir Loddon som dog vid ett rymningsförsök, och att Frank tog över hans identitet.


© MGM

Till en början vill inte Mark besvara anklagelserna, men när Jeffrey går till en skvallerblaska tvingas han rentvå sitt namn med stöd av Maggie. Under rättegången försöker Sir Wilfred (Robert Morley) försvara Sir Mark Loddons heder och ställs mot den sluge åklagaren Hubert Foxley (Wilfrid Hyde-White). Det blir ett uppseendeväckande fall som kommer gräva djupt för att försöka få fram sanningen.


© MGM

Filmen är lite av ett klassiskt brittiskt melodrama. Vi förstår ungefär hur det ligger till, men frågan är hur den kommer välja att presentera historien, och om det dyker upp något överraskningsmoment längs vägen. När det visar sig bli ett rättegångsdrama av det hela, känns det helt rätt. Det hade nog inte blivit lika intressant om det bara hade kretsat kring paret Loddon och Jeffrey som utpressar Mark.


© MGM

Vi får alltså ett rättegångsdrama, vilket passar bra, eftersom britterna alltid haft många duktiga skådespelare för den typen av dynamiska scener. Två typiskt torra britter, Robert Morley och Wilfrid Hyde-White, ställs mot varandra i rättegångssalen, vilket tillför lite humor. Dessutom dyker två gamla Bond-skurkar upp - Anthony Dawson som kusin Gerald och Robert Shaw i en liten roll som fotograf.


© MGM

Filmen har definitivt något, men samtidigt är den inte tillräckligt minnesvärd eller annorlunda för att direkt sticka ut. Givetvis får man någon vändning längs vägen och twist på slutet, men man känner att det blir lite väl otroligt med för många sammanträffanden. En ytterligare twist som förklarade allt hade därför varit passande. Nu lämnas man med en känsla av att det inte är helt logiskt, vilket sänker helhetsupplevelsen en aning.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.2