The Rivals of Amziah King

Titel: The Rivals of Amziah King
Genre: Drama/Kriminalare
Land: USA
År: 2025
Regi: Andrew Patterson
I rollerna: Matthew McConaughey, Angelina Lookingglass, Kurt Russell, Jake Horowitz

Handling: Djupt inne i Oklahomas skogsmarker leder den karismatiske och musikaliskt begåvade Amziah King ett bluegrassband fullt av färgstark aoriginal samtidigt som han driver traktens främsta honungsverksamhet. När hans tidigare fosterdotter oväntat återvänder ser Amziah en chans att återknyta banden och bygga upp ett familjeföretag tillsammans. Men honungsbranschen är skoningslös, och när rivalerna börjar hota det han har byggt upp riskerar allt att gå förlorat.

Omdöme: Amziah King (Matthew McConaughey) brinner för två saker här i livet: att spela med sina vänner i ett bluegrassband och sin biodling. Han har ägnat stora delar av sitt liv åt bin och den honungsverksamhet han driver. Den har gjort honom någorlunda framgångsrik, men han är ingen affärsman som bara är ute efter de stora pengarna.


© Black Bear Pictures

Amziahs karismatiska personlighet gör intryck på folk som kommer i kontakt med honom. En av dem är hans före detta fosterdotter Kateri (Angelina Lookingglass) som återvänt till stan och kliver rakt in i hans liv. Han lär henne det mesta om bi- och honungsbranschen samtidigt som han öppnar hennes ögon för gemenskapen och friheten som musiken för med sig.


© Black Bear Pictures

Vad händer när någon kliver in och förstör den så harmoniska tillvaron? Dob McCoy (Kurt Russell) är en lokal rival till Amziah som driver sin verksamhet på ett desto mer affärsmässigt sätt - och mer än så. Dob tar till medel som inte alltid är lagliga, men är smart nog att undgå upptäckt. Frågan är om hans senaste tilltag får bägaren att rinna över, då det sätter igång en rad händelser med starka konsekvenser.


© Black Bear Pictures

Att gå in blind kan vara något vanskligt men samtidigt lite spännande. Matthew McConaughey och Kurt Russell gjorde att det var värt chansningen, och det visar sig att man inte direkt blir besviken. Det man däremot kan vara besviken på är att de inte delar några scener tillsammans, vilket är synd då det hade varit kul att se. Istället blir Angelina Lookingglass en länk mellan dem, men hon klarar inte av att fylla tomrummet som uppstår halvvägs in. Bandet som skapas mellan Amziah och Kateri är mestadels fint, men när relationen tas bort försvinner en del av filmens identitet.


© Black Bear Pictures

Det är en film med två tydliga halvor där den första byggs upp till en gemytlig film med en allt större feelgoodkänsla. Den första halvan kulminerar med en sammankomst av bandet som framför låten "Sailor & Siren". Här känner man att filmen lyckats etablera något starkt som den kan bygga vidare på. Istället sker en vändning som förvisso tar filmen in i en annan fas, men ändrar både tonen och riktningen på ett oväntat sätt.


© Black Bear Pictures

När man tänker efter är det lite av en uppgång-och-fall-historia, vilket varken förväntades eller verkade bli fallet. Filmens tanke är inte tokig, men frågan är om den blir bättre av vändningen halvvägs in - är inte så säker på det. Inte för att filmen skulle vara riktigt bra under den första halvan, men den hade byggt upp en gedigen grund som kunde leda till något riktigt bra om den fortsatt på den inslagna vägen. Skiftet gör att man får en helt annan film som förvisso fungerar, men det blir trots allt lite blandade känslor när feelgoodkänslan inte längre infinner sig.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.2

The Ninth Gate

Titel: The Ninth Gate
Genre: Mysterium/Thriller
Land: Frankrike/Spanien
År: 1999
Regi: Roman Polanski
I rollerna: Johnny Depp, Frank Langella, Emmanuelle Seigner, Lena Olin, James Russo

Handling: På jakt efter en bok som sägs vara skriven av Djävulen själv dras Dean Corso in i en djävulsk labyrint som inte bara kommer att förändra hans världsbild. Den kommer även att lämna en rad döda människor i Corsos spår...

Omdöme: Dean Corso (Johnny Depp) är en bokdetektiv som anlitas för att leta upp ovanliga och värdefulla böcker åt rika samlare. Boris Balkan (Frank Langella) är en världskänd boksamlare som Corso arbetat för tidigare, men det nya uppdraget visar sig vara något helt annat. Balkan har nämligen införskaffat ett av tre kända exemplar av boken "The Nine Gates", som skrevs år 1666.


© Lionsgate

Balkan är oerhört stolt över att äntligen ha den för honom ovärderliga boken i sin ägo, men han vill vara säker på att han har originalet och inte en kopia. Boken sägs kunna framkalla självaste Djävulen, och eftersom Balkan tror på detta anlitar han Corso. Tanken är att Corso ska ge sig ut på jakt efter de två andra exemplaren, som finns i Portugal respektive Frankrike. Corso blir generöst kompenserad för sina tjänster, men är fortfarande tveksam till det hela - Balkan instruerar honom trots allt att komma över de andra två böckerna med alla tänkbara medel.


© Lionsgate

Corso kommer snart att upptäcka att hans detektivarbete är farligare än vad han själv kunnat ana. Efter att ha pratat med Liana Telfer (Lena Olin), vars make sålde sitt exemplar av boken till Balkan dagen innan han begick självmord, börjar Corso se märkliga saker och ifrågasätta om uppdraget är värt risken. På väg till Europa får han dessutom syn på en mystisk kvinna som han kallar för Green Eyes (Emmanuelle Seigner), som verkar dyka upp vart han än befinner sig.


© Lionsgate

Det finns inte många regissörer som kan mäta sig med Alfred Hitchcock när det gäller att skapa ett mysterium och spänning man gärna återvänder till. Utan att direkt jämföra de båda måste man säga att Roman Polanski är en av få regissörer som flera gånger har lyckats med det. Filmen är ett mycket bra exempel på hur Polanski - trots sin egen stil - för tankarna till hur Hitchcock fängslar en med sina filmer.


© Lionsgate

Mycket av detta trevliga deckarmysterium har att göra med stämningen som skapas. Musiken av Wojciech Kilar är oerhört stämningshöjande och blandar olycksbådande musik med lättsammare toner som ger en nästan komisk känsla - och det fungerar väldigt bra. Man verkligen myser av att följa bokdetektiven Dean Corso när han snokar runt och dras allt djupare in i det fascinerande mysteriet.


© Lionsgate

Johnny Depp spelar Dean Corso på ett nästan nonchalant sätt, utan att för den skull ge intrycket av att han inte skulle bry sig. Han är duktig på vad han gör och är väl medveten om det. Samtidigt är han inte van vid något så potentiellt farligt, även om han uppenbarligen är så pass nyfiken att han inte förmår sig att sluta när han väl påbörjat jakten på mysteriet - ett mysterium som både är fascinerande och spännande att följa.


© Lionsgate

När filmen närmar sig upplösningen finns det en del inslag kring den sektliknande sammankomsten som gör att man befarar det värsta. Många filmer spårar ur alldeles för mycket mot slutet, trots att resan fram tills dess varit klart trevlig. Vägen fram till upplösningen är filmens styrka, men upplösningen håller sig tillräckligt på mattan för att helheten inte ska förstöras. Längs vägen har vi bjudits på ett väldigt trevligt mysterium och en del spänning, men även inslag av humor, lite fantasy och skräck. Resultatet är en underskattad film som trots sina imperfektioner bjuder på ett nästan perfekt bokmysterium att mysa med.

4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 6.7

The Strange Vice of Mrs. Wardh

Titel: Lo strano vizio della signora Wardh / The Strange Vice of Mrs. Wardh / Mannen med rakkniven
Genre: Mysterium/Thriller/Skräck
Land: Italien/Spanien
År: 1971
Regi: Sergio Martino
I rollerna: Edwige Fenech, George Hilton, Ivan Rassimov, Alberto de Mendoza

Handling: Julie upptäcker att en av männen i hennes liv kan vara en seriemördare. Antingen hennes man, ett ex eller hennes älskare.

Omdöme: Det är alltid småtrevligt att se en giallo och denna hör till de bättre. Efter en tid i New York återvänder Julie Wardh (Edwige Fenech) och hennes make Neil (Alberto de Mendoza) till Wien. Staden har på senare tid skakats av en rad kvinnomord utförda av en seriemördare som ger sig på sina offer med rakkniv.


© Devon Film

Julie, som inte är helt återställd efter ett turbulent förhållande med sitt ex Jean (Ivan Rassimov), blir påmind om de traumatiska händelserna när Jean dyker upp i Wien. Hennes make känner till det tidigare förhållandet och finns där för henne som stöd. Vad Neil däremot inte vet är att Julie inleder ett förhållande med en ny man, George (George Hilton), som är kusin till bästa väninnan Carol (Conchita Airoldi). När fler mord sker i Julies bekantskapskrets börjar hon frukta för sitt eget liv - en av männen i hennes liv kan vara mördaren.


© Devon Film

När man ser en giallo måste man vara medveten om och beredd på att den är dubbad. De italienska filmerna på den här tiden dubbades mer eller mindre per automatik, vilket inte är att föredra men får accepteras. Samtidigt fanns en viss fördel med tanke på att rollistan oftast hade en internationell prägel. Här har man förutom en del italienska skådespelare även franska, spanska, uruguayanska och argentinska skådespelare i de stora rollerna. En salig blandning med andra ord, där dubbningen nästan är ett måste. Man kan dock inte sticka under stolen med att det är något störande, samtidigt som det har en viss charm på ett B-filmsaktigt sätt.


© Devon Film

Fransk-italienska Edwige Fenech blev ett av de kvinnonamn som kom att förknippas starkast med giallogenren - en sexsymbol som uppenbarligen hade vad som krävdes för att göra sig ett namn i dessa filmer om våld och sex. Uruguayanen George Hilton medverkade i en rad italienska produktioner, inte minst inom giallo och spaghettivästern. Han var den som rekommenderade sin argentinske vän Alberto de Mendoza för rollen som maken. Den som kanske är mest minnesvärd är italienaren med serbiska rötter, Ivan Rassimov, som var känd för att spela elakingar som här. Han har definitivt utseendet och pondusen som krävs för att spela den här typen av farliga och hotfulla karaktärer.


© Devon Film

Vad som tidigt är tydligt är att det ska visas upp en hel del naket. I många fall känns det som att det görs bara för att - ett sätt att "ge publiken vad de suktar efter". Ta bara en tidig scen där Julie är på en hemmafest. En ung kvinna dansar medan två män nämner att hon har en klänning gjord av papper och sedan river de sönder den. Hon börjar i sin tur att bråka med en annan kvinna och rätt vad det är har vi två nakna kvinnor som rullar runt på golvet. Lite mer naturligt blir det när offren ses komma hem och genast klär av sig innan de blir överfallna av rakknivsmördaren. Det är inte det mest subtila man skådat, men det är en del av denna era och dessa filmer, och det har trots allt sin charm.


© Devon Film

Filmens två främsta egenskaper är fotot och musiken. Bildlösningarna bjuder på en hel del lekfullhet och det är utan tvekan en film som lever mer på det ytliga än innehållet. Storyn är inte dålig, men åtminstone till en början är den inte så viktig. Vad gäller musiken av Nora Orlandi är filmens huvudmelodi kusligt vacker, med en nästan drömlik kvalitet som döljer något illavarslande. Quentin Tarantino återanvände för övrigt denna melodi i Kill Bill: Vol. 2 (2004).


© Devon Film

Även om filmen under långa stunder mer handlar om ytan än handlingen, sparas det mesta av det bästa till den sista halvtimmen då storyn istället tar över. Vad som bara verkade vara en film om en ordinär seriemördare övergår till ett mer invecklat mysterium. Det är vändningar och avslöjanden man inte direkt såg komma. Det känns smart samtidigt som det är lite väl långsökt, men man kan inte klaga på att det skulle vara förutsägbart. När man låter hela filmen och upplevelsen smälta är frågan om det trots allt inte blir en svag fyra. Betyget landar någonstans mellan en stark trea och svag fyra.


© Devon Film

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.9

Being There

Titel: Being There / Välkommen Mr. Chance!
Genre: Komedi/Drama
Land: USA
År: 1979
Regi: Hal Ashby
I rollerna: Peter Sellers, Shirley MacLaine, Melvyn Douglas, Jack Warden, Richard Dysart, Richard Basehart

Handling: Mr. Chance kan varken läsa eller skriva, och har aldrig varit utanför huset där han arbetar som trädgårdsmästare. När husägaren dör slängs han ut i en för honom okänd omvärld. Genom en mindre trafikolycka träffar han de rika och inflytelserika Ben och Eve, som tar Mr. Chance för ett geni. Han blir god vän med Ben och plötsligt är hans namn på allas läppar.

Omdöme: Chance (Peter Sellers) har levt hela sitt liv i ett hus i Washington, D.C. där han skött om trädgården. När husägaren dör tvingas han ge sig ut i världen. Eftersom han aldrig satt sin fot utanför huset öppnas en helt ny värld för honom. Chance är en intellektuellt enkel person, nästan som ett vuxet barn trots att han är i medelåldern. Hans världsbild formas av det han ser på TV - han tycker om att titta.


© Warner Bros.

Efter att Chance gett sig ut på gatorna i Washington, D.C. på jakt efter en trädgård där han kan fortsätta som trädgårdsmästare, är han med om en olycka. Han möter Eve (Shirley MacLaine) som tar med honom hem till sin herrgård. Där väntar hennes förmögne make Ben Rand (Melvyn Douglas), som är under ständig medicinsk uppsikt då han är svårt sjuk. Chance, som numera är känd som Chauncey Gardiner, får läkarvård efter olyckan och gör sig snart hemmastadd. Så pass att Ben och Eve inte kan tänka sig att vara utan honom i sina liv.


© Warner Bros.

Chauncey Gardiner kommer att påverka människors liv på sätt som ingen kunde drömma om. Hans lugna personlighet och till synes filosofiska sätt att se på livet uppskattas av de som träffar honom. Hans livsfilosofi och metaforer om trädgårdar är inte bara en frisk fläkt, utan uppfattas även som briljanta - han ses som ett slags geni. I själva verket är han en simpel trädgårdsmästare som varken kan läsa eller skriva och endast bryr sig om trädgårdar och att titta på TV.


© Warner Bros.

Chance, eller Chauncey Gardiner, är en härlig karaktär som man bara måste älska. Sättet han påverkar folk på är så pass komiskt eftersom han inte menar det och blir missförstådd. Det är också en samhällskritisk satir där människor väljer att se någon som något de själva vill se. Till viss del skulle man kunna jämföra honom med Tjuren Ferdinand, som bara vill lukta på blommorna - och se på TV i det här fallet - men som tvingas ge sig ut i den stora, okända och skrämmande världen. Han berör människor med sin enkelhet, samtidigt som det visar hur lättpåverkade och fördummade folk kan vara.


© Warner Bros.

Peter Sellers Oscarsnominerades för sin sista stora filmroll. Han gör sin starkaste dramatiska prestation samtidigt som han visar prov på sitt komiska geni. Att se honom spela så pass återhållsamt när man är van vid att inte minst se honom som Jacques Clouseau i Rosa Pantern-filmerna är imponerande. Trots det, eller tack vare det, blir det oerhört komiskt på ett fyndigt sätt. Han sa själv att han byggde sitt sätt att tala och en del av sin prestation på sin stora idol Stan Laurel, mest känd som Halvan från komikerparet Helan & Halvan.


© Warner Bros.

Det är inte bara Peter Sellers som imponerar i filmen - men den vore inte vad den är utan honom, den saken är säker. Shirley MacLaine är en smått perfekt danspartner till Sellers och i många scener mellan dem är det hon som anför medan han iakttar och låter henne stå i rampljuset. Melvyn Douglas, som vann en Oscar för bästa manliga biroll, är klart duktig i rollen som den svårt sjuke Ben med en positiv livssyn.


© Warner Bros.

Filmen är förvisso en komedi, men det är en samhällskritisk satir med subtil humor. Det gör att filmen har så mycket mer värde och tyngd än om den hade presenterats som en ordinär komedi. Ett utmärkt manus och Hal Ashbys regi gör att filmen aldrig tappar fokus eller känns ojämn. Det är en film som håller en hög standard rakt igenom. Det finns egentligen bara en scen som skaver en aning, nämligen när hushållerskan ser Chance på TV och har nedlåtande saker att säga om honom och vita. Nu ska det vara gjort med glimten i ögat som den satir det är, men scenen känns överflödig och överförklarande.


© Warner Bros.

En ytterst intressant punkt som debatterats ända sedan filmen släpptes är eftertexterna. I dem visas en borttagen scen där Peter Sellers i rollen som Chauncey Gardiner ska framföra ett meddelande som kräver flera omtagningar. Det är väldigt roligt att se, men många anser att det tar ifrån en del av magin med filmen efter den sista scenen. Det är definitivt diskutabelt huruvida eftertexterna påverkar uppfattningen om filmen, i synnerhet hans så stillsamma och hjärtvärmande prestation fram tills dess. Samtidigt är den borttagna scenen och omtagningarna så pass bra att man inte hade velat vara utan den. Det blir även en fin hyllning till Sellers, som dog bara året efter.

5 - Skådespelare
5 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.5
IMDb: 7.9

Absence of Malice

Titel: Absence of Malice / Utan ont uppsåt
Genre: Drama
Land: USA
År: 1981
Regi: Sydney Pollack
I rollerna: Paul Newman, Sally Field, Bob Balaban, Melinda Dillon, Josef Sommer, Wilford Brimley

Handling: Megan är en ambitiös journalist som skall intervjua Gallagher, sonen till en död gangsterboss. Megan vet inte att hon blir manipulerad av en FBI-agent. Han hoppas att hon skall genomskåda en koppling mellan Gallagher och en försvunnen facklig tjänsteman.

Omdöme: Michael Gallagher (Paul Newman), son till en nyligen avliden gangsterboss, misstänks vara inblandad i försvinnandet av en facklig tjänsteman. Den federala åklagaren i Miami, Elliot Rosen (Bob Balaban), är övertygad om att Michael Gallagher vet något om försvinnandet eller kan ta reda på det genom sina kontakter. Rosen läcker därför falsk information som får det att framstå som att Gallagher är under utredning.


© Columbia Pictures

Med hjälp av den läckta informationen skriver den drivna journalisten Megan Carter (Sally Field) en förstasidesartikel om Gallaghers inblandning, i tron att uppgifterna stämmer. Michael söker upp tidningsredaktionen och framförallt Megan för att ta reda på vem som läckte den enligt honom felaktiga informationen. Det blir början på ett allt farligare spel mellan Megan, Michael och åklagarmyndigheten.


© Columbia Pictures

Utan ont uppsåt - det är vad Megan intalar sig själv och försöker förklara för Michael. Hon vill bara komma åt sanningen och rapportera om den, vilket hon ser som sitt jobb och tidningens uppgift. Men vad hon missar är hur hennes artiklar och rapportering påverkar de inblandade. Den moraliska och etiska aspekten med journalistyrket är minst lika viktig som att se till att uppgifterna är sanningsenliga.


© Columbia Pictures

Sydney Pollack är en regissör som gjorde en del bra och spännande filmer i sin karriär, både före och efter denna film. Man vore därför ursäktad för att tro och hoppas på en film som levererar något i den stilen. Det finns flera möjligheter att öka spänningen och få ut mer av berättelsen. Av någon anledning uteblir det, vilket håller tillbaka filmen från att bli mer engagerande än den visar sig bli.


© Columbia Pictures

Filmens ton är lite suspekt, vilket till viss del har att göra med musiken som inte är dålig, men den är lättsammare än vad som hade passat. Handlingen utvecklas inte heller åt något håll egentligen, åtminstone inte tillräckligt för att skapa det rätta drivet. Ska det vara en film om grävande journalistik, ett romantiskt drama, en konspiration eller thriller? Det är lite av varje, men inte tillräckligt av något. Det saknas helt enkelt något som skulle gripa tag i en fullt ut, trots att potentialen för en bättre film finns på plats.


© Columbia Pictures

Paul Newman och Sally Field är två skådespelare som respekteras och uppskattas en hel del. Båda är bra här, men samtidigt fanns det mer att få ut av dem. Newman känns inte lika full av liv och engagerad som när han är som bäst. Visst kräver möjligtvis rollen som sonen till en gangsterboss att han ska spela lite kyligt och distanserat, men det känns som att han går lite på sparlåga. Field, å sin sida, spelar en karaktär som inte är helt lätt att gilla. Megan får förvisso lära sig en läxa och det är meningen att hon ska vara lite dryg, men det gör också att det blir svårt att bry sig om henne.


© Columbia Pictures

De som istället lämnar störst avtryck är dels Melinda Dillon i rollen som Michaels vän Teresa, som man känner för när hon delar med sig av sin hemlighet. Dels Wilford Brimley, som dyker upp med 20 minuter kvar i rollen som biträdande amerikanska justitieministern James J. Wells. Det är ord och inga visor när han kliver in och rör om i grytan. Det är förmodligen filmens bästa sekvens när han är med, dock alldeles för kort.


© Columbia Pictures

Det är en film som egentligen har allt på plats för att bli klart bättre, men något håller tillbaka den. Hade det varit en annan, mindre etablerad regissör som hållit i tyglarna hade man kunnat peka på det som förklaringen. Nu är det inte någon dålig film och den har ett visst värde, men den får inte pulsen att öka som den borde göra. Det är lätt att vara lite mer kritisk när man ser potential som inte infrias. Vad man främst tar med sig är vilka konsekvenser Megans artiklar medför, något som borde vara en läxa för alla journalister och andra som delar med sig av känsligt nyhetsstoff.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.9

Enter the Dragon

Titel: Enter the Dragon / I drakens tecken
Genre: Action
Land: USA/Hong Kong
År: 1973
Regi: Robert Clouse
I rollerna: Bruce Lee, John Saxon, Jim Kelly, Ahna Capri, Kien Shih, Bolo Yeung, Sammo Hung, Jackie Chan

Handling: Lee åker till en mystisk ö för att delta i en stor kampsportsturnering. Han är emellertid egentligen inte där för att tävla, utan för att luska ut vad som döljer sig bakom fasaderna på ön.

Omdöme: Lee (Bruce Lee), en kampsportsexpert och instruktör på ett shaolintempel, rekryteras av den brittiska underrättelsetjänsten. De vill att han deltar i en kampsportsturnering som anordnas av Han (Kien Shih) på hans privata ö. Lee ska samtidigt ta reda på exakt vad Han har för sig på ön, eftersom han misstänks vara en drogbaron som ägnar sig åt drogtillverkning och människohandel.


© Warner Bros.

Lee, som får reda på att en av Hans livvakter låg bakom hans systers död, har extra motivation att fullfölja uppdraget. Den personliga vendettan innebär att han måste hantera sina känslor och inte låta dem påverka hans omdöme. Samtidigt är han fast besluten att hämnas sin syster. Till sin hjälp får han två allierade i form av amerikanerna Roper (John Saxon) och Williams (Jim Kelly), som är där för att delta i turneringen.


© Warner Bros.

Filmen väljer att sakta bygga upp premissen istället för att genast slänga in oss i hetluften. Turneringen är endast en del av handlingen och utgör inte merparten av filmen, vilket man skulle kunna förvänta sig. När det står klart att Han är måltavlan introduceras de tre karaktärerna Lee, Roper och Williams. Detta görs genom tillbakablickar som visar hur de hamnat i turneringen som hålls på Hans ö utanför Hong Kong.


© Warner Bros.

Det är svårt att förstå hur omåttligt populär Bruce Lee och den här filmen var - och fortfarande är. Det är en film som inte hade en särskilt hög budget, men som blev en oerhörd succé världen över och är en av de allra mest framgångsrika filmerna genom tiderna bland filmer med en budget på under $1m. En sak är säker och det är att den hör till de mest inflytelserika kampsportsfilmerna någonsin.


© Warner Bros.

Något som är omöjligt att missa är att filmen hämtat en hel del inspiration från James Bond-filmerna. Han är en huvudskurk som tagen direkt från en Bond-film - han ses till och med med en vit katt, som starkt förknippas med Blofeld. Hela upplägget med ön, Hans medhjälpare, faciliteterna där drogerna tillverkas och Lees infiltration av operationerna är väldigt Bond-likt. Även det faktum att John Saxon - som blir indragen i Hans organisation - utseendemässigt påminner en del om Sean Connery är en rolig blinkning till Bond.


© Warner Bros.

Som film hade den egentligen inte varit direkt speciell på egen hand, men tack vare Bruce Lee blir det en ikonisk film. Den blir också bättre under andra halvan när kampsporten och James Bond-världen möts. Bruce Lee visar vad han går för och actionscenerna är för det mesta välgjorda och snyggt koreograferade - av Bruce Lee själv för övrigt. Till slut får man en tillfredsställande film som bjuder på lagom mycket kampsport och är tillräckligt underhållande, inte minst tack vare den minnesvärda slutuppgörelsen.

2 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.6