Rampage

Titel: Rampage
Genre: Drama/Thriller
Land: USA
År: 1987
Regi: William Friedkin
I rollerna: Michael Biehn, Alex McArthur, Grace Zabriskie, Art LaFleur

Handling: En distriktsåklagare yrkar på dödsstraff för en man som slaktade en hel familj vid juletid och drack deras blod. När han slutligen fångas och ställs inför rätta slits distriktsåklagaren mellan sina egna liberala ideal om skuld och de brott som den anklagade ställs inför rätta för.

Omdöme: En man som visar sig heta Charles Reece (Alex McArthur) köper ett vapen. Två veckor senare bara dagar innan jul, går han till ett hus och dödar de tre personerna som befinner sig i huset. Han lemlästar dem, dricker deras blod och skär ut diverse organ från deras kroppar som han plockar med sig. Senare sker ett annat mord med liknande bestialiska inslag som tyder på att det är samma gärningsman.


©Miramax

Assisterande distriktsåklagaren Anthony Fraser (Michael Biehn) blir involverad i fallet då han kommer vara den som sköter åtalet mot seriemördaren när han väl fångas. Man yrkar på dödsstraffet även om Anthony personligen inte är helt övertygad och har aldrig lett ett åtal som yrkar på dödsstraffet.


©Miramax

Den misstänkte seriemördaren Charles Reece grips och det första man måste ta reda på är om han friskförklaras eller är sinnessjuk, något som är helt avgörande för åtalet. De flesta inblandade är övertygade om att en person måste vara sinnessjuk för att begå sådana fruktansvärda brott. Frågan är dock om en person som är sinnessjuk kan och bör kunna få dödsstraffet.


©Miramax

William Friedkin gjorde flera bra och klassiska filmer. Och även de som inte var strålande var oftast intressanta. Detta var en som föll mellan stolarna och som man varit nyfiken på. Det visar sig att filmen var klar och visades på någon filmfestival under 1987. Men eftersom produktionsbolaget tillika distributionsbolaget gick i konkurs, distribuerades inte filmen för att gå upp på bio i USA, endast i en del europeiska länder. Filmen kom sedan att äntligen släppas under 1992 då Miramax köpte distributionsrättigheterna. Friedkin klippte då även om filmen en aning där början och slutet ändrades. Det är denna version som setts.


©Miramax

Filmen har en tydlig TV-films känsla över sig, det går inte att undgå. I inledningen av filmen står det att filmen är inspirerad av verkliga händelser och den presenteras i det gamla 4:3 formatet som skriker TV-film. Musiken är också relativt basic vilket bara förstärker TV-films känslan. Till min stora förvåning visar det sig i eftertexterna vara musik av Ennio Morricone vilket man inte hade kunnat tro. Antingen var direktivet att göra lågmäld, intetsägande musik eller så valde han att mer anonym musik passade bättre för filmen.


©Miramax

När man läser mer om vad som inspirerade filmen så byggde det delvis på en seriemördare som härjade i slutet av 70-talet och kallades för "The Vampire of Sacramento" då han drack offrens blod. Filmen är dock alltså inte baserad på verkliga händelser fullt ut och väljer att plocka en del från andra fall.


©Miramax

Det är en film som är hälften en seriemördarthriller och hälften ett rättegångsdrama. Även om det inte visas så mycket i detalj av själva gärningarna som mest antyds, visas de blodiga brottsplatserna upp grafiskt och detaljerna nämns. Det skapar en något obehaglig stämning. Rättegångsdramat är mer standardiserat och till slut handlar det mest om det moraliska dilemmat med dödsstraff och sinnessjukdom. Inte så tokigt men hade önskat mer filmkänsla och en tätare stämning vad gäller produktionen. Känns lite konstigt med en William Friedkin-film som har TV-films känsla, speciellt som han kort innan denna gjorde To Live and Die in L.A. (1985) som har mer av det som hade behövts här.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.2