The Hot Rock

Titel: The Hot Rock / Fyra smarta bovar
Genre: Kriminalare/Komedi
Land: USA
År: 1972
Regi: Peter Yates
I rollerna: Robert Redford, George Segal, Ron Leibman, Paul Sand, Moses Gunn, Zero Mostel, Christopher Guest

Handling: Fyra dåraktiga tjuvar stjäl en afrikansk diamant från Brooklyns museum. Snart upptäcker de hur svårt det är att behålla ädelstenen i sin ägo.

Omdöme: John Dortmunder (Robert Redford) kommer ut från fängelset och hämtas upp av sin svåger Andy Kelp (George Segal). Dortmunder får knappt en chans att njuta av sin första dag i frihet innan Kelp försöker rekrytera honom till en ny stöt. Kelp, som är låsexpert, behöver Dortmunders ledarskap och hjärna för att genomföra jobbet.


© 20th Century Fox

Stöten går ut på att stjäla en afrikansk diamant från Brooklyns museum. Dr. Amusa (Moses Gunn) är villig att betala männen $25.000 vardera för jobbet. Han vill få tillbaka stenen till sitt folk i Afrika, varifrån den en gång stals innan den hamnade på museet i New York. Dortmunder och Kelp antar uppdraget, men eftersom det krävs fyra man plockar de även in Stan Murch (Ron Leibman) och Allan Greenberg (Paul Sand). Nu återstår bara att Dr. Amusa tillhandahåller "materialet" som de fyra tjuvarna behöver för att genomföra stöten - något som snart börjar driva honom till vansinne.


© 20th Century Fox

Peter Yates, som bland annat regisserade Bullitt (1968) och flera andra intressanta filmer, står för regin. Filmen bygger på en av flera böcker om John Dortmunder skrivna av Donald E. Westlake. Förutom böckerna om Dortmunder skrev han även böcker om Parker, varav flera har filmatiserats. Han skrev dessutom förlagor och manus till filmer som Point Blank (1967), The Stepfather (1987), The Grifters (1990), Le couperet (2005) och No Other Choice (2025), för att nämna några.


© 20th Century Fox

Den här filmen och karaktären John Dortmunder skiljer sig från de flesta andra filmatiseringar av författarens verk. Detta är snarare en heistkomedi än en tuff och hård kriminalhistoria som de flesta av de andra filmerna är. Tanken var att kombinera de kriminella elementen med humor och karaktärer som är lätta att tycka om och hålla på. Resultatet är en kriminalkomedi som lyckas någorlunda väl, men inte fullt ut.


© 20th Century Fox

Filmen har duktiga skådespelare, inte minst stjärnan Robert Redford i huvudrollen, och en regissör som tidigare visat att han kan göra underhållande filmer. Ändå blev filmen långt ifrån framgångsrik när den kom och folk strömmade inte direkt till biograferna. Kanske berodde det på att den inte är särskilt rolig, trots att den innehåller mycket humor. Å andra sidan är den smårolig, men framförallt är kriminalhistorien och tjuvarnas eskapader tillräckligt bra och underhållande för att filmen ska behålla intresset rakt igenom.


© 20th Century Fox

En av huvudanledningarna till att filmen inte gjorde något hål i väggen kan mycket väl ha varit marknadsföringen. Man missade förmodligen att förmedla vilken typ av film det var och att den faktiskt är seriös och välgjord och inte någon fars. Bara man tittar på filmaffischen måste man skaka på huvudet. Den som valde den borde få sparken på stubben - det är en av de fulaste och tråkigaste filmaffischerna som setts, åtminstone för en film av den här kalibern. Inte en film man springer och ser när man ser den postern.


© 20th Century Fox

Det är ingen dålig film och den fungerar till stor del bra som den heistkomedi den är. Heistinslagen och andra täta scener är välgjorda och man märker att det är en regissör som kan sina saker. Filmen blev för övrigt Oscarsnominerad för bästa klippning, vilket ändå visar prov på att den inte var helt bortglömd när den kom.


© 20th Century Fox

En sak som inte är i närheten av Oscarsklass är musiken av Quincy Jones. Hans musik håller en ojämn nivå - ibland passande, men oftast mindre lyckad. Det intressanta är att han året innan stod för musiken till en annan heistkomedi - $ / Dollars (1971). Där lyckades han klart bättre med musiken, vilket också bidrog till att filmen blev riktigt trevlig. Det lyckas han inte direkt med här, även om filmen inte alls är tokig och bjuder på en trevlig filmstund.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.8

The Dead Pool

Titel: The Dead Pool / Dödsspelet
Genre: Action/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1988
Regi: Buddy Van Horn
I rollerna: Clint Eastwood, Liam Neeson, Patricia Clarkson, Evan C. Kim, Jim Carrey

Handling: Den femte filmen om San Francisco-polisen Harry Callahan, bland kolleger mer känd under sitt öknamn - Dirty Harry. Här är det Harry som jagas i ett mystiskt dödsspel som terroriserar stan.

Omdöme: I denna femte och avslutande delen i Dirty Harry-filmserien börjar lokala kändisar i San Francisco mördas en efter en. Det första offret är rockmusikern Johnny Squares (Jim Carrey), som hittas död av en drogöverdos. Misstankarna riktas snart mot filmregissören Peter Swan (Liam Neeson), som visar sig ha en dödslista med åtta kändisars namn. Ett av namnen tillhör den numera döde Johnny Squares - ett annat är Harry Callahan (Clint Eastwood).


© Warner Bros.

Harry Callahan börjar utreda morden tillsammans med sin nya partner Al Quan (Evan C. Kim). Harry får inte bara fullt upp med det så kallade dödsspelet, han måste även se upp för en maffiatyp som han satt dit och som skickar sina män för att döda honom. Som om det inte vore nog tvingas han bekanta sig med nyhetsreportern Samantha Walker (Patricia Clarkson), som vill ha ett exklusivt scoop om Callahan och hela hans karriär.


© Warner Bros.

Dirty Harry är numera en institution inom San Francisco-polisen, något som de till slut verkar ha insett och valt att ta tillvara på istället för att ständigt motarbeta honom. Harry är dock inte intresserad av någon publicitet och vill bara sköta sitt jobb - alltså ha carte blanche och låta kulorna tala. Han får också gott om tillfällen att dra sin revolver ur hölstret.


© Warner Bros.

Tiderna förändras men Harry Callahan består. Hans metoder må vara föråldrade, men de är högst effektiva och ger resultat. Filmen blev däremot långt ifrån lika framgångsrik som de föregående filmerna. Det förändrar dock inte uppfattningen om Dirty Harry som karaktär - en vigilante-polis man bara måste älska och hålla på.


© Warner Bros.

Om man skulle jämföra med Dirty Harry (1971) finns det inte mycket som talar för den här filmen. Det som en gång var unikt och ikoniskt känns här desto mer vardagligt och mediokert. Callahans metoder när han hamnar i trångmål och mejar ner gärningsmännen är sig dock lika. Det finns liksom inget som får honom att tveka, och han ser ju till att hålla avskummet borta från gatorna - för alltid.


© Warner Bros.

Även om det är kul att se Clint Eastwood som Dirty Harry, en ung Liam Neeson som otrevlig filmregissör och en fortfarande okänd Jim Carrey i en tidig roll, är det något annat man tar med sig från denna film - den radiostyrda modellbilen och biljakten på San Franciscos gator. Inspirationen lär ha varit Bullitt (1968) och andra biljakter längs de kuperade gatorna i staden. Men man ville ge det en rolig twist, vilket visade sig bli lyckat. Det är ett finurligt och välgjort inslag, och sekvensen är minnesvärd hur många gånger filmen än ses. Hela biljakten lyfter faktiskt filmen en aning på egen hand.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.3

Beverly Hills Cop II

Titel: Beverly Hills Cop II / Snuten i Hollywood 2
Genre: Action/Komedi/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1987
Regi: Tony Scott
I rollerna: Eddie Murphy, Judge Reinhold, John Ashton, Brigitte Nielsen, Jürgen Prochnow, Ronny Cox, Dean Stockwell, Paul Reiser

Handling: Den hämningslöse Axel Foley har just lyckats nästla sig in i Detroits undre värld när en vän i Beverly Hills poliskår utsätts för ett mordförsök. Foley tar vid där vännen slutade, och med sedvanlig brist på finkänslighet vänder han upp och ned på lyxkvarteren och dess ljusskygga invånare. Skurkarna sitter dock inte overksamma utan inväntar tillfället att mura igen den besökande polisen en gång för alla.

Omdöme: En våg av våldsdåd skakar Beverly Hills. Ligan bakom brotten genomför en rad spektakulära rån, kupper och mord - däribland mordförsöket på kapten Andrew Bogomil (Ronny Cox). Beverly Hills-poliserna Billy Rosewood (Judge Reinhold) och John Taggart (John Ashton) vill finna gärningsmännen som attackerat deras kollega och vän, men av disciplinära skäl omplaceras de till trafikroteln.


© Paramount Pictures

När Detroit-polisen Axel Foley (Eddie Murphy) får reda på att Bogomil skjutits beger han sig omedelbart till Kalifornien. Tillsammans med Rosewood och Taggart utreder Foley den så kallade alfabetsligan. Spåren leder till en vapenklubb som ägs av Maxwell Dent (Jürgen Prochnow), vars biträdande föreståndare är hans flamma Karla Fry (Brigitte Nielsen).


© Paramount Pictures

Det har gått ett par år sedan händelserna i Beverly Hills Cop (1984). Foley, Rosewood, Taggart och Bogomil är numera goda vänner, så när en av dem blir attackerad är det bara naturligt att de övriga tar det högst personligt och vill sätta dit gärningsmännen. Det leder till mer av det som gjorde originalet så pass underhållande och framgångsrikt.


© Paramount Pictures

När första filmens regissör Martin Brest tackade nej till att göra en uppföljare, vände sig demonproducenterna Don Simpson och Jerry Bruckheimer till Tony Scott efter deras gemensamma succé med Top Gun (1986). Eftersom han var mer av en renodlad actionregissör fick de putsa filmen och lägga till fler humoristiska inslag för att försöka fånga samma känsla som i den första filmen.


© Paramount Pictures

Man känner definitivt igen sig och mycket är sig likt, men i jämförelse med Beverly Hills Cop (1984) klickar det inte på samma sätt. Det är fortfarande underhållande och stundtals roligt, men det går inte att jämföra denna uppföljare med en smått fulländad film. Med det sagt uppskattas ändå filmen, och man märker att Tony Scott kan sin action - det är egentligen då filmen är som bäst. Eddie Murphy och humorn fungerar också bra, men Martin Brest fick inte minst ihop humorn och värmen på en helt annan nivå i originalet.


© Paramount Pictures

En sak som består och bidrar till att filmen behåller samma sköna känsla är synthmusiken av Harold Faltermeyer. En hel del känns igen från den föregående filmen, men det blir inte upprepande och man får aldrig en känsla av att de bekanta och älskade tonerna slängs in bara för att. Dessutom finns det en del andra, nya toner som passar väldigt bra. Däremot håller de övriga låtarna, om än oftast bra, inte samma höga standard som i första filmen. Detta sammanfattar egentligen uppföljaren: den är bra och uppskattas, men Beverly Hills Cop (1984) spelar i en helt annan liga.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.6

Total Recall

Titel: Total Recall
Genre: Action/Sci-Fi
Land: USA
År: 1990
Regi: Paul Verhoeven
I rollerna: Arnold Schwarzenegger, Rachel Ticotin, Sharon Stone, Ronny Cox, Michael Ironside

Handling: Det är år 2084. Douglas Quaid hemsöks ständigt av samma dröm om planeten Mars. När han köper minnen av en semester hos Rekall går något väldigt fel. Snart börjar han ifrågasätta hela sin identitet.

Omdöme: Året är 2084 och planeten Mars har koloniserats. Douglas Quaid (Arnold Schwarzenegger) har en vacker fru i Lori (Sharon Stone) och han arbetar som byggarbetare, ett till synes perfekt jobb för honom. Men han hemsöks av en återkommande dröm om Mars och en brunett. Drömmen och hans besatthet av Mars får honom att besöka Rekall - ett företag som erbjuder implanterade minnen som får hjärnan att tro att de verkligen upplevts.


© StudioCanal

Något går väldigt fel när Quaid besöker Rekall. Istället för att få sitt livs semesterupplevelse får han uppleva en levande mardröm. Plötsligt vill folk från alla håll och kanter döda honom och han själv verkar vara en hemlig agent. Vad är kopplingen till Mars? Vem är kvinnan i drömmen? Och varför har Mars guvernör Cohaagen (Ronny Cox) sänt Richter (Michael Ironside) och hans män efter Quaid?


© StudioCanal

Efter att Paul Verhoeven gjorde succé med RoboCop (1987), blev detta hans nästa film. Vi kastas in i en futuristisk värld som till viss del för tankarna till Blade Runner (1982) och Minority Report (2002) - två andra filmer baserade på Philip K. Dicks noveller - i kombination med Verhoevens våldsamma stil som inte lägger några fingrar emellan.


© StudioCanal

När man ser en actionfylld science-fictionfilm som har några år på nacken, är det svårt att inte oroas över hur tekniken och effekterna åldrats. Visst är vissa inslag daterade, men mestadels på ett charmigt vis som inte sänker filmupplevelsen. Istället är styrkorna med de praktiska effekterna tydliga, och de kommer verkligen till sin rätt.


© StudioCanal

Allt det visuella är inte fulländat, men till stor del känns mycket av vad man får se äkta på ett sätt som är svårt att återskapa när allt görs med CGI-effekter, hur påkostade de än må vara. Detaljrikedomen i effekterna, makeupen, maskerna, skottskadorna och så vidare visar verkligen vilket gediget jobb som ligger bakom. Filmen belönades också med ett specialpris för bästa specialeffekter på Oscarsgalan.


© StudioCanal

Att följa Douglas Quaid är som att följa med på en minnesresa som Rekall erbjuder sina kunder. Till en början är det något förvirrande och man är inte säker på vad man ska tycka. Men efter ett tag är det non-stop action och sci-fi som man bara måste gilla. Efter att handlingen förflyttats till Mars lyfter också filmen när Quaid börjar pussla ihop sin verkliga identitet.


© StudioCanal

Vi får inte en perfekt film, men tack vare Paul Verhoevens kompromisslösa regi, ett manus och en grundidé som fortfarande känns före sin tid, samt gott om action som inte viker sig en tum, får man något som är lyckat och minnesvärt. Det är helt enkelt en film man gärna återvänder till och som alltid levererar och underhåller. En viktig detalj är att manuset både är smart och verklighetsförvrängande. Det leker skickligt med gränsen mellan dröm och verklighet, och håller tittaren i ständig osäkerhet om hur det faktiskt ligger till.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.5

Sudden Impact

Titel: Sudden Impact
Genre: Kriminalare/Actoon/Thriller
Land: USA
År: 1983
Regi: Clint Eastwood
I rollerna: Clint Eastwood, Sondra Locke, Pat Hingle, Bradford Dillman

Handling: Det här är fjärde delen i Dirty Harry-serien. Ett våldtäktsoffer hämnas på gärningsmännen genom att ritualmörda dem. Harry är henne på spåren.

Omdöme: Det är fjärde gången vi får följa Dirty Harry efter de föregående filmerna Dirty Harry (1971), Magnum Force (1973) och The Enforcer (1976). Det är också första och enda gången som Clint Eastwood själv regisserade en Dirty Harry-film.

"Go ahead... make my day." - Harry Callahan


© Warner Bros.

En kvinna, Jennifer Spencer (Sondra Locke), mördar sitt första offer i San Francisco med två välriktade skott. Motivet är till en början oklart, men att det är högst personligt och att hämnd ligger bakom är inte särskilt svårt att lista ut. Polisinspektör Harry Callahan (Clint Eastwood) kopplas in på fallet, men har inte mycket att gå efter.


© Warner Bros.

Jennifer beger sig till kuststaden San Paulo utanför San Francisco där hon växte upp. Hon har inte återvänt dit för att komma bort eller för att koppla av - hon är där för att leta upp de övriga hon tänker hämnas på. Samtidigt har Harry skapat rubriker i San Francisco. För att situationen ska lugna ner sig på hemmaplan skickas han till San Paulo för att ligga lågt ett tag och snoka, eftersom offret kom därifrån.


© Warner Bros.

Av de fem Dirty Harry-filmerna som gjordes drog denna in mest pengar, men det betyder inte att det är den bästa. Tvärtom är det en av de svagare filmerna i serien, även om det inte betyder att den är dålig eller ointressant. En sak är säker och det är att det alltid är lika trevligt att spendera en stund med Harry Callahan och Clint Eastwood. Dessutom är frågan om inte denna film har flest minnesvärda repliker av dem alla.

"You're a legend in your own mind." - Harry Callahan

© Warner Bros.

Valet att ha med Sondra Locke är inte bara kontroversiellt utan även diskutabelt. Hon var ihop med Clint Eastwood på den här tiden och detta var den sjätte och sista filmen de gjorde tillsammans. Hon är en skådespelerska som aldrig riktigt har uppskattats, men man får säga att hon passar ganska bra i rollen. Hade en annan skådespelerska kunnat vara bättre och mer lyckad i rollen? Absolut. Hon saknar vissa egenskaper man skulle önska sig för att känna större empati för karaktären. Samtidigt är hennes något udda utseende och kyla passande för rollen, något som ger henne en kuslig aura.


© Warner Bros.

Vissa delar av uppbyggnaden inför Jennifers mord skapar en drömlik - eller snarare mardrömslik - stämning som påminner en del om Alfred Hitchcock, kanske i synnerhet Vertigo (1958). Nu jämförs inte filmen med nämnda klassiker, men att se Jennifer och höra musiken i scenerna precis innan hon börjar minnas tillbaka skapar faktiskt lite Hitchcock-vibbar i just det ögonblicket.


© Warner Bros.

Filmen är utan tvekan som bäst när Harry är i farten. Det händer något mest hela tiden när Callahan är med. Man får inte riktigt samma känsla av att följa Jennifer och hennes tilltänkta offer, även om det finns en del bra scener. Det känns dock som att karaktärerna är något svagare än vad man skulle önska sig, vilket gör att man inte känner sig lika engagerad. Mot slutet blir det också lite för utdraget, särskilt när Harry Callahan kliver åt sidan för en stund. När han väl dyker upp igen på boardwalken med sitt nya vapen är det dock en av filmens bästa scener.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.6

Dirty Harry

Titel: Dirty Harry
Genre: Kriminalare/Action/Thriller
Land: USA
År: 1971
Regi: Don Siegel
I rollerna: Clint Eastwood, Andrew Robinson, Reni Santoni, Harry Guardino, John Vernon, Josef Sommer

Handling: Den första filmen om San Francisco-snuten Harry Callahan - ordkarg ensamvarg som inte drar sig för att bryta mot reglerna - där han är ute efter en galen och oförutsägbar krypskytt som kallar sig Scorpio.

Omdöme: En galning börjar terrorisera San Francisco. Efter att en oskyldig kvinna skjutits till döds i en swimmingpool hittar kriminalinspektören Harry Callahan (Clint Eastwood) en tomhylsa och ett brev som mördaren lämnat efter sig på brottsplatsen. I brevet hotar mördaren att slå till igen och döda varje dag om han inte får $100.000.


© Warner Bros.

Harry får en ny partner på fallet, Chico Gonzalez (Reni Santoni), eftersom hans förre partner ligger på sjukhus efter att ha blivit skjuten. När mördaren slår till på nytt beslutar sig borgmästaren (John Vernon) för att betala lösensumman. Mördaren, som går under namnet Scorpio (Andrew Robinson), hotar att döda en 14-årig flicka som han kidnappat och gömt någonstans. Callahan får i uppdrag att leverera väskan med pengarna och måste följa Scorpios instruktioner till punkt och pricka för att ha en chans att rädda flickans liv - och kanske även få tag i galningen.


© Warner Bros.

San Francisco, tidigt 1970-tal och Lalo Schifrins musik sätter direkt tonen under öppningsscenen bland stadens hustak. Den kallblodige mördaren Scorpio visar genast att han inte är att leka med. Han bryr sig inte om att han dödar oskyldiga och verkar snarare njuta av det. Han uppvisar tydliga sadistiska drag och verkar få tillfredsställelse av den skräck han sprider.


© Warner Bros.

Scorpio är en galning, en psykopat som leker med polisen och terroriserar staden. Han ger sig också på barn, något som visar att han inte har några som helst spärrar. Det gör honom bara mer skrämmande och Andrew Robinson spelar honom riktigt obehagligt och förträffligt bra. Han hör tveklöst hemma bland de bästa filmskurkarna någonsin.


© Warner Bros.

Clint Eastwood var redan en etablerad skådespelare innan Dirty Harry-filmerna, men denna film och rollen som Harry Callahan cementerade honom som en av de största stjärnorna. Han känns helt självklar i rollen som polisen som får göra skitgörat och är trött på att hans överordnade klagar och lägger sig i hur han ska sköta sitt jobb. Han är effektiv och får resultat, även om det inte alltid är enligt regelboken. Harry är alltid i full kontroll, verkar ha is i venerna och är en sjuhelsikes skytt. Han tvekar inte att använda sitt skjutvapen, vilket har gett honom hans rykte - det finns bara en Dirty Harry.


© Warner Bros.

En intressant aspekt är att det inte bara är en polisfilm, en kriminalare eller en thriller. Den är så mycket mer än så och var definitivt med och banade väg för hur framtida filmer i genren kunde se ut. Den är inte bara ikonisk - den är stilbildande och till stor del oöverträffad.


© Warner Bros.

En annan sak som är värd att notera är att filmen faktiskt har en del skräckelement. Den täta stämningen som byggs upp i jakten på mördaren, Scorpios psykopatiska beteende och hur vissa scener är iscensatta bidrar till detta. Det är väldigt effektivt och skapar mer obehag än vad man skulle kunna förvänta sig av en polisthriller.


© Warner Bros.

Vad man får är en rakt igenom riktigt vass film. Den må inte vara högoktanig hela tiden, men den bygger upp en sådan atmosfär att man har svårt att inte bli uppslukad av den. Det handlar inte bara om Callahans jakt på mördaren, även om det blir ett återkommande tema när han väl fått upp blodspåret. Clint Eastwood som Dirty Harry Callahan, Andrew Robinson som Scorpio, San Francisco som skådeplats, musiken av Lalo Schifrin, ett tätt manus och en skarp regi gör det här till en sjuhelsikes bra film som håller en på tårna från början till slut. Det är en klassiker som har så mycket på gång och gör det riktigt bra att det inte kan bli annat än en femma.


5 - Skådespelare
5 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
23 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.5 alt. 9.0
IMDb: 7.7