Red Rock West

Titel: Red Rock West
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1993
Regi: John Dahl
I rollerna: Nicolas Cage, Dennis Hopper, Lara Flynn Boyle, J.T. Walsh

Handling: Arbetslös och pank kommer Michael till den lilla staden Red Rock där han blir förväxlad med en yrkesmördare. En barägare vill att han ska mörda hans otrogna fru.

Omdöme: Michael (Nicolas Cage) har bilat från Texas till Wyoming i hopp om att få anställning på ett oljefält. Men eftersom han inte vill ljuga om en krigsskada i knät får han inte jobbet. Michael får leta vidare och får tips om att söka upp baren i den lilla staden Red Rock, där någon av de lokala kanske kan hjälpa honom att få ett jobb.


© Universal Studios

Baren i Red Rock visar sig ägas av Wayne (J.T. Walsh) och Michael har tur eftersom han genast blir erbjuden ett jobb. Men vad Michael tror är ett jobb som bartender visar sig vara något helt annat. Wayne förväxlar nämligen Michael med en annan man från Texas som han anlitat - för att döda Waynes fru Suzanne (Lara Flynn Boyle).


© Universal Studios

Michael hamnar i en svår sits eftersom han är desperat efter pengar. Samtidigt är han ingen mördare och vill göra rätt för sig, utan att veta vem han kan lita på i den lilla staden. Och vad händer när Lyle (Dennis Hopper) - den riktige mördaren som anlitats för jobbet - dyker upp?


© Universal Studios

Tittar man på vilka filmer regissören John Dahl gjort märker man ett tydligt mönster. Det är oftast filmer med en tydlig neo-noir prägel. Detta var hans andra film och det finns en del likheter med bröderna Coens utmärkta regidebut Blood Simple (1984). Man kan faktiskt dra flera paralleller mellan filmerna då de har en liknande grundpremiss, småstadskänslan, en del av karaktärerna och bitvis även händelseförloppet. Det finns helt klart tecken som tyder på att John Dahl och hans bror Rick Dahl inspirerades av Blood Simple (1984).


© Universal Studios

Neo-noir och den här typen av upplägg uppskattas allt som oftast. Förväxlad identitet, lögner och svek, pengar, mord och annat smått och gott gör att det finns en hel del på gång. Filmen gör ett bra jobb med presentationen. Vi får tidigt ett ganska bra grepp om Michael som är en ärlig man i behov av lite tur. Istället dras han in i en nedåtgående spiral där vad han än gör bara leder till mer problem.


© Universal Studios

En film lever mycket på sina individuella delar, men också på hur regissören får ihop allt till vad som förhoppningsvis blir en trevlig och sevärd film. Här känns det som att bitarna som ska pusslas ihop inte riktigt håller en nivå som skulle kunna leda till något riktigt bra. Det är tillräckligt bra för att väcka ens intresse och behålla det under stora delar av speltiden, men det leder till slut inte till något i närheten av lika minnesvärt som tidigare nämnda Blood Simple (1984). Inte minst har filmen lite svårt att övertyga under den sista tredjedelen när vi närmar oss upplösningen. Istället för att lyfta och avsluta starkt har filmen en tendens att tappa lite ånga ju längre in man kommer. Betyget landar därför på mellan en trea och en stark trea.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.0

American Psycho

Titel: American Psycho
Genre: Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 2000
Regi: Mary Harron
I rollerna: Christian Bale, Justin Theroux, Reese Witherspoon, Willem Dafoe, Jared Leto, Chloë Sevigny, Samantha Mathis, Josh Lucas

Handling: Patrick Bateman, en ung streber på Wall Street, har en annorlunda hobby; han mördar för nöjes skull. Ju längre tiden går, desto mer hatar han den värld han lever i.

Omdöme: Året är 1987 och 27-årige Patrick Bateman (Christian Bale) är en aktiemäklare på Wall Street. Han har en fin lägenhet, en prestigefylld titel som vice president, en fästmö i Evelyn (Reese Witherspoon), utsökt smak när det gäller kläder och är väldigt mån om sitt yttre. Och förresten - han är en psykopat. Han bär på en blodtörst som är redo att explodera, och han vet inte hur länge han kan stilla sitt begär.


© Lionsgate

Allt är bara en fasad för Patrick Bateman. Det han gör är bara för att passa in, men han är medveten om att han inte är riktigt frisk. Hans vänner och kollegor märker inte att det är något väldigt fel med honom, eftersom de alla är så självupptagna. Det viktigaste är var de ska äta middag, om de kommer få en reservation eller vem som har det finaste och mest eleganta visitkortet - en återkommande detalj som så smått kommer att driva Patrick till vansinne.


© Lionsgate

Patrick Bateman är utåt sett perfekt, men inombords lever en seriemördare. Han är pedant, narcissistisk, självupptagen och fåfäng - hela hans identitet kretsar kring ytligheter, status, perfektion och andras bekräftelse. Han lever i en värld där gränsen mellan verklighet och fantasi suddas ut, och eftersom alla han umgås med är för upptagna av sig själva kan hans obalanserade personlighet förväxlas med sarkasm och humor.


© Lionsgate

Christian Bale är utmärkt som Patrick Bateman och visar verkligen hans talang. Det finns ingen tvekan om att hans prestation ledde till större roller och etablerade honom som en stjärna. Något som inte bör underskattas, och som är en oerhört viktig del av prestationen, är hur rolig han är. Det är en mörk humor som han prickar perfekt, vilket bara förstärker känslan av hur psykopatisk Patrick Bateman faktiskt är. När man läser att Leonardo DiCaprio först var tänkt att spela rollen kan man bara tänka sig hur tillgjort det hade känts, istället för att kännas helt naturligt och övertygande med Christian Bale.


© Lionsgate

Det är svårt att se filmen utan att sitta med ett leende på läpparna. Även om den i sina mest extrema stunder innehåller en del magstarka scener, finns också en återkommande lättsamhet i sättet Patrick Bateman uppträder och i sakerna han säger. Hans passion för musik är påtaglig och han börjar fördjupa sig i olika artister och låtar precis innan han ska göra något väldigt mörkt. Kombinationen är både absurd, bisarr och väldigt rolig.

"I have to return some videotapes." - Patrick Bateman


© Lionsgate

Ju längre in man kommer, desto mer förvirrad blir man när Patrick Batemans värld håller på att falla samman. Det leder till allt extremare incidenter och när han börjar skjuta och döda folk till höger och vänster under en och samma kväll, förstår man att han fullständigt tappat förståndet. Filmen tenderar att nästan spåra ur i och med detta, men när man börjar förstå att det är hans verklighetsuppfattning som spelar honom ett spratt känner man att det fyller en funktion.


© Lionsgate

Det är få filmer som lyckas ta med en på en liknande resa som den vi gör med Patrick Bateman. Den är djävulskt mörk på sina håll, men samtidigt är det svårt att inte bli sanslöst underhållen. Det är helt enkelt en njutbar filmupplevelse med en utmärkt Christian Bale. Man får inte heller glömma birollerna, med flera klockrena karaktärer och prestationer. Dialogen är också träffsäker och de många komiska scenerna avlöser varandra. Allt detta gör att det blir en unik filmupplevelse som fungerar minst lika bra vid upprepade omtittar. Inte för att det skulle vara en perfekt film, men man hittar inte många filmer som ger en liknande upplevelse som denna.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 7.6

Cocoon

Titel: Cocoon / Cocoon - djupets hemlighet
Genre: Komedi/Drama/Sci-Fi
Land: USA
År: 1985
Regi: Ron Howard
I rollerna: Wilford Brimley, Don Ameche, Hume Cronyn, Maureen Stapleton, Jessica Tandy, Steve Guttenberg, Brian Dennehy

Handling: När tre gamla vänner flyr sitt ålderdomshem för att ta ett tjuvdopp i grannens simbassäng, sker ett mirakel. När gubbarna kommer upp ur vattnet känner de sig yngre och piggare.

Omdöme: På ett ålderdomshem i Florida bor de tre vännerna Ben (Wilford Brimley), Art (Don Ameche) och Joe (Hume Cronyn). De smyger iväg och tar sig in på grannens egendom för att använda inomhusbassängen, eftersom huset står övergivet. Men deras dagliga äventyr får sig en törn när en grupp på fyra hyr huset för en månad.


© 20th Century Fox

Walter (Brian Dennehy) och Kitty (Tahnee Welch) tillhör gruppen på fyra som hyr huset och en yacht som tillhör Jack Bonner (Steve Guttenberg). De ska nämligen dyka på en specifik plats och bärga vad som visar sig vara kokonger, som de sedan placerar i inomhusbassängen. När de tre pensionärerna återigen smyger in och tar sig ett dopp, upptäcker de något oväntat - de känner sig betydligt yngre och har mer energi än på många år...


© 20th Century Fox

Det är svårt att inte tänka på Steven Spielberg och ett par av hans filmer när man ser denna Ron Howard-film. Istället för att handla om barn som hamnar i knepiga situationer med utomjordingar, följer vi här en grupp pensionärer. Den stora skillnaden är att vi får se ett gäng etablerade veteranskådespelare och i det här fallet får några av dem smaka på ungdomens källa.


© 20th Century Fox

Filmen blev en succé när den kom, vann två Oscars för bästa visuella effekter och bästa manliga biroll (Don Ameche). Det kom dessutom en uppföljare, även om den inte var lika omtyckt eller framgångsrik. Ron Howard hade gjort ett par filmer innan denna, men detta var hans första storfilm och därefter skulle det komma många fler i hans karriär.


© 20th Century Fox

Filmen har en melankolisk känsla då den snarare ger en nedstämd upplevelse än att kännas direkt upplyftande. Den skiljer sig därför en del från vad man kanske skulle förvänta sig, vilket kan vara på gott och ont. Den har tillfällen då den blir lite mysigare, främst tack vare musiken av James Horner - inte minst huvudmelodin - men överlag ligger en sorgsen känsla över filmen. Det handlar trots allt om en grupp pensionärer på ålderns höst, och hoppet de och vi som tittare känner är bitterljuvt.


© 20th Century Fox

Det är inte en film som verkligen har det lilla extra. Den har lite av varje och gör en del bra, men inte till den grad att man skulle svepas med fullt ut. 80-talskänslan finns där, samtidigt är den inte lika påtaglig som i många av favoritfilmerna från decenniet. Allt som allt resulterar det i en medioker film, varken mer eller mindre. Det betyder inte att den inte är värd att se, men den lämnar inga djupare spår efter sig, vare sig under filmens gång eller i efterhand.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.7

Vertigo

Titel: Vertigo / Studie i brott
Genre: Mysterium/Romantik/Thriller
Land: USA
År: 1958
Regi: Alfred Hitchcock
I rollerna: James Stewart, Kim Novak, Barbara Bel Geddes, Tom Helmore

Handling: Scottie är en före detta polis i San Francisco med en panisk rädsla för höjder. Han får i uppdrag av en gammal vän att förfölja dennes hustru Madeleine, som han misstänker har något i görningen. Scottie antar sig uppdraget som visar sig mer komplicerat än det först verkade.

Omdöme: John "Scottie" Ferguson (James Stewart) lämnar San Francisco-polisen efter att ha drabbats av höjdskräck och yrsel - vertigo. Han har det tillräckligt gott ställt för att inte behöva jobba, vilket han berättat för sin bästa vän Midge (Barbara Bel Geddes). De var en gång i tiden förlovade med varandra, och hon har uppenbart fortfarande känslor för honom, mer än bara som vän.


© Paramount Pictures / Universal Pictures

Scottie blir kontaktad av en gammal vän, Gavin Elster (Tom Helmore), som vill anlita honom. Tanken är att han ska förfölja Gavins hustru, Madeleine (Kim Novak). Gavin är nämligen orolig för henne och vill veta vad hon har för sig om dagarna, eftersom hon har episoder där hon verkar vara som en annan person, i en annan värld. Efter att Scottie sett den vackra Madeleine blir han inte bara fascinerad av att gå till botten med hennes tillstånd, han blir också alltmer uppslukad av henne.


© Paramount Pictures / Universal Pictures

Alfred Hitchcocks älskade klassiker har en enorm förmåga att liksom hypnotisera tittaren. Det spelar ingen roll om man sett filmen tidigare, den drar tillbaka en och trollbinder en genast. Det är inte många filmer som har en så magnetisk dragningskraft som denna film besitter. En smått drömlik atmosfär målas upp, vilket inte är någon slump. Mycket sitter i detaljerna som Hitchcock så elegant och precist presenterar.


© Paramount Pictures / Universal Pictures

Musiken av Bernard Herrmann är en starkt bidragande orsak till filmens enorma stämning. Den fångar verkligen temat och framhäver känslorna som berättelsen har. Det hade inte varit detsamma att följa Scottie när han följer efter Madeleine utan den ackompanjerande musiken. Ibland känns det som filmen går i cirklar när Scottie spanar på avstånd, men fascinationen ökar bara samtidigt som mysteriet tätnar.


© Paramount Pictures / Universal Pictures

Det är inte bara musiken som är med och skapar den otroliga stämningen i filmen. Fotot och färgerna är delikata och gör mer för filmen än i de flesta andra filmer man sett. I princip varje bildruta känns genomtänkt och finns där av en anledning. Fotot och musiken blir helt enkelt en del av handlingen, nästan som en egen karaktär - en ytterst viktig sådan. Detsamma kan sägas om klädvalen - inte minst Madeleines - bilarna, buketten, tavlan och så vidare. Det sitter utan tvekan i detaljerna.


© Paramount Pictures / Universal Pictures

Filmen fascinerar på mer än ett sätt, och det är en stor anledning till varför den uppskattas så mycket och har fått sitt rykte. Mycket har också att göra med att det är en film som tål att ses om flera gånger, eftersom det finns så mycket att lägga märke till och fördjupa sig i. Vissa filmer kan tappa ju fler gånger man ser dem, medan andra nästan kräver flera tittar - detta är en sådan film.


© Paramount Pictures / Universal Pictures

Vad man får är en film med flera lager. Vad som inleds som ett mysterium med en drömlik aura över sig, övergår nästan till en slags spökhistoria utan att blomma ut i den riktningen. Besatthet blir ett huvudtema som inte minst Scottie kommer att drabbas av ordentligt, men även Midge visar tendenser till detta på ett mer komiskt vis. Barbara Bel Geddes är för övrigt klart bra i rollen som Midge och bidrar med både värme och humor.


© Paramount Pictures / Universal Pictures

Två tredjedelar in sker en förändring i filmens ton, en vändning som kan tolkas på lite olika sätt. Å ena sidan blir det ett klimax som leder till både lite förvirring och därefter en förklaring av vad som skett. Å andra sidan övergår historien till Scotties besatthet, som påtagligt ändrar tonen.


© Paramount Pictures / Universal Pictures

Frågan är om förändringen är till det bättre, eftersom filmen tappar en aning under den sista tredjedelen. Den hypnotiska och drömlika resan vi gjort med Scottie och Madeleine fram till dess har varit så tillfredsställande. Kontrasten med filmens senare del gör därför att man saknar vad filmen hade, där den mer tragiska fortsättningen och den olyckliga kärleken inte riktigt uppskattas lika mycket. Det blir till slut vad som saknas för att filmen ska kunna rå på North by Northwest (1959) som Hitchcock-favoriten.

4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
5 - Foto
--------------
22 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0 alt. 8.5
IMDb: 8.2

Fletch

Titel: Fletch
Genre: Komedi/Kriminalare/Mysterium
Land: USA
År: 1985
Regi: Michael Ritchie
I rollerna: Chevy Chase, Tim Matheson, Dana Wheeler-Nicholson, Joe Don Baker, Richard Libertini, Geena Davis, George Wendt, M. Emmet Walsh

Handling: Utklädd till lodis erbjuds journalisten Fletch en stor summa pengar av en affärsman som vill bli mördad. Fletch kan naturligtvis inte låta bli att gräva i mysteriet kring mannen och han gör det i diverse underliga skepnader.

Omdöme: Irwin "Fletch" Fletcher (Chevy Chase) är en grävande journalist i Los Angeles. När han under täckmantel försöker avslöja en droghärva som lamslår stranden, kontaktas han av Alan Stanwyk (Tim Matheson), som ger Fletch ett lukrativt erbjudande. Stanwyk tror nämligen att Fletch är en lodis som är i behov av pengar och desperat nog att göra vad som helst - till och med att mörda Stanwyk mot betalning.


© Universal Pictures

Fletch blir fascinerad av förslaget och går med på det, men i själva verket börjar han snoka runt för att ta reda på mer om Stanwyk och vad som försiggår. Han söker upp flera personer i Stanwyks närhet, inklusive hans ovetande fru Gail (Dana Wheeler-Nicholson), som Fletch givetvis börjar flirta med. Samtidigt gräver han vidare i drogverksamheten på stranden, vilket får situationen att hetta till eftersom polisen ser ut att vara inblandad.


© Universal Pictures

Chevy Chase har själv sagt att detta är hans favoritfilm, inte minst då han fick spela sig själv. Det är svårt att säga emot - detta är hans bästa film. Han får verkligen spela ut hela sitt komiska register och axla flera olika roller med bravur. Fletch utger sig nämligen för att vara en rad olika personer, vilket ger Chevy Chase en chans att charma folk till höger och vänster. Han gör det också bra och tillräckligt återhållsamt för att det ska kännas naturligt och inte bli till en fars eller en massa osammanhängande sketcher.


© Universal Pictures

En viktig sak med filmen är att den inte bara är en utpräglad komedi. Den bygger på en bok och är i grunden ett mysterium som Fletch tar med oss på. Det gör att filmen har betydligt mer på gång än vad man först kan tro. Kombinationen av humorn med mysteriet och de kriminella inslagen gör att det händer saker mest hela tiden, utan att det blir rörigt eller får ett alltför högt tempo. Det blir helt enkelt trevligt att följa Fletch, se vad han hittar på härnäst och vad han gräver fram.


© Universal Pictures

Musiken av Harold Faltermeyer är en stor del av filmen. Även om hans synthmusik inte är lika härlig och klockren som i Beverly Hills Cop (1984) är den fortfarande så pass framstående och viktig att filmen inte hade varit densamma utan den. Det är svårt att inte bli indragen i filmen så fort huvudmelodin spelas och Fletch introduceras på stranden, den saken är säker.


© Universal Pictures

Fletch är en skön karaktär och det finns många roliga och minnesvärda scener. Det blir svårt att hålla sig för skratt när han är i farten med sina påhitt och repliker. Man har helt enkelt roligt med filmen och det är alltid lite av ett kärt återseende varje gång den ses. En sådan här film återvänder man gärna till med jämna mellanrum för att den tar med en på en underhållande och mysig 80-talstur med Chevy Chase när han är som bäst.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 6.9

Deliverance

Titel: Deliverance / Den sista färden
Genre: Äventyr/Thriller
Land: USA
År: 1972
Regi: John Boorman
I rollerna: Jon Voight, Burt Reynolds, Ned Beatty, Ronny Cox

Handling: Naturäventyraren Lewis tar med sina vänner på en paddlingstur nerför floden Cahulawassee, strax innan floden skall dämmas upp inför ett kraftverksbygge. I den amerikanska obygden uppe i Appalacherna ställs äventyrspaddlarna inför långt större prövningar än de någonsin kunnat ana.

Omdöme: De fyra vännerna Lewis (Burt Reynolds), Ed (Jon Voight), Bobby (Ned Beatty) och Drew (Ronny Cox) från storstaden Atlanta beger sig till floden Cahulawassee för att tillbringa en helg med forsränning och camping. Lewis är äventyraren och ledaren i gänget, medan de övriga är försiktigare av sig. Efter att de pratat med lokalbefolkningen och fått två av dem att köra deras bilar till slutdestinationen, påbörjar de sitt äventyr längs den både vackra och förrädiska floden.


© Warner Bros.

Helgen verkar bli ett fridfullt flodäventyr där de fyra vännerna kan umgås och ha trevligt tillsammans. Men en konfrontation med några inavlade bergsmän förändrar äventyret från dröm till mardröm på ett par ögonblick. Det blir inte längre en avkopplande tur längs floden utan snarare en kamp för deras överlevnad. Vem eller vilka kliver fram och vem eller vilka viker ner sig i den minst sagt hotfulla situationen?


© Warner Bros.

Regissören John Boorman och filmbolaget ville ha åtminstone två stjärnor för rollerna, men det visade sig vara svårt att få etablerade skådespelare att tacka ja - dels på grund av den utmanande inspelningen, dels på grund av filmens våldsamma natur. Jon Voight hade sett sin stjärna falla på senare tid, men fick här ett nytt uppsving och sa att filmen räddade hans karriär. Filmen gjorde Burt Reynolds till en stjärna och han sa själv att det var den bästa filmen han spelade i. Ned Beatty och Ronny Cox hämtades från teatern och båda fick framgångsrika filmkarriärer som birollsskådespelare. Alla fyra är övertygande och bra i sina respektive roller.


© Warner Bros.

Att det var en utmanande och tuff inspelning kan man förstå när man ser filmen. Allt är filmat på plats och skådespelarna utför till stor del sina egna stunts. Den sortens autenticitet är svår att återskapa om man inte faktiskt ser skådespelarna själva utföra momenten, istället för en massa tagningar på avstånd där man anar att det är stuntmän. Här är det verkligen äkta vara och det höjer bara upplevelsen och intensiteten i filmen.


© Warner Bros.

Det är intressant att se hur dynamiken förändras under filmens gång, inte bara i filmen som helhet utan även inom gruppen. De ställs inför ett par tuffa utmaningar och måste fatta svåra beslut i utsatta lägen. Paniken hade varit skyhög om man själv hamnat i en liknande situation, och det är något filmen förmedlar väldigt bra eftersom man verkligen känner ångesten och den tryckta stämningen som byggs upp. Även om det blir obehagligt känns det aldrig direkt jobbigt, utan snarare spännande och fascinerande att titta vidare.


© Warner Bros.

Något filmen gör väldigt bra är att inge en osäkerhet och förvirring hos tittaren, precis som hos de fyra vännerna. Vad är det exakt som sker? Hur har det gått till? En säger en sak, en annan något annat. Och det smarta är att vi inte får se eller vet exakt hur det ligger till. Det gör att osäkerheten och mardrömmen fortsätter även när filmen slutat. Det bidrar till att göra filmen så otroligt effektiv och stark, hur många gånger den än ses.

4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0
IMDb: 7.6

Local Hero

Titel: Local Hero / Local Hero - byns hjälte
Genre: Drama/Komedi
Land: Storbritannien
År: 1983
Regi: Bill Forsythe
I rollerna: Peter Riegert, Burt Lancaster, Denis Lawson, Peter Capaldi

Handling: Den store oljemagnaten Felix Happer har planer på att bygga ett raffinaderi i Skottland. I tron att hans anställde MacIntyre är skotte skickas han dit för att förhandla om att köpa marken och övertyga byborna om att sälja. Men som så ofta är det någon som sätter käppar i hjulet.

Omdöme: När det Texas-baserade oljebolaget Knox Oil and Gas vill bygga ett oljeraffinaderi i en liten by på det skotska höglandet skickas "Mac" MacIntyre (Peter Riegert) dit, eftersom han har ett skotskklingande efternamn. Den excentriske oljemagnaten Felix Happer (Burt Lancaster) ber Mac hålla honom underrättad om vad som sker på himlen. Happer är nämligen en hängiven astronom och har fått uppgifter om att en ny komet kan bli synlig.


© 20th Century Fox / Warner Bros.

Mac anländer till det skotska höglandet och slås tidigt av de storslagna vyerna, men märker också att tempot är betydligt lägre än vad han är van vid från Houston, Texas. Han möts upp av Danny Oldsen (Peter Capaldi), företagets representant i Skottland, som ska assistera honom. Gordon Urquhart (Denis Lawson), som både driver det lokala hotellet och är byns revisor, blir en viktig kugge i förhandlingarna eftersom han fungerar som en mellanhand mellan byborna och Knox. Eftersom det dröjer innan förhandlingarna kommer igång gör sig Mac hemmastadd. Snart inser han att platsen och det lugna tempot får honom att se annorlunda på livet.


© 20th Century Fox / Warner Bros.

Vid den första titten var förväntningarna något högre, och filmen förväntades vara mer av en komedi. Frågan var om upplevelsen skulle förändras när förväntningarna var lägre och man visste att det snarare är ett drama. Ibland kan en film ses med nya ögon, och detta var en som hade potential att omvärderas vid en omtitt.


© 20th Century Fox / Warner Bros.

Det blir tydligt att filmen inte har samma charm eller känslomässiga effekt som filmer i stil med Field of Dreams (1989), The Straight Story (1999) eller varför inte Paris, Texas (1984). Det är filmer som uppskattas mycket och som gör det lätt att sjunka in i det lugna och mysiga tempot. Det finns en särskild värme och magi i dessa filmer som är svår att hitta - tyvärr besitter inte denna film samma sorts dragningskraft.


© 20th Century Fox / Warner Bros.

Filmen börjar relativt lovande när vi får träffa Mac i Houston och han får sitt nya uppdrag efter att ha gjort ett bra jobb i Afrika och Mexiko. Hans ankomst till byn Ferness väcker lokalbornas nyfikenhet, vilket leder till den lågmälda och stillsamma humorn, samtidigt som en smått melankolisk stämning lägger sig över byn och Mac.


© 20th Century Fox / Warner Bros.

Det som är synd är att filmen inte lyckas bygga vidare på den premiss som byggs upp. Även om tempot är lägre rakt igenom, vilket inte stör, tappar filmen fart ungefär halvvägs in. Det är inte minst i samband med den traditionella sammankomsten med sång och dans som filmen nästan helt stannar upp. Det känns alldeles för mycket som utfyllnad och för inte handlingen framåt. Trots att filmen har en viss charm utvecklas den inte till något speciellt. Istället för att bli något minnesvärt och hjärtvärmande blir resultatet ganska platt och mediokert.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.3