10 Rillington Place

Titel: 10 Rillington Place / Stryparen på Rillington Place
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: Storbritannien
År: 1971
Regi: Richard Fleischer
I rollerna: Richard Attenborough, John Hurt, Judy Geeson, Pat Heywood

Handling: I ett stillsamt bostadsområde i efterkrigstidens London flyttar en ung familj in i ett hyreshus där en till synes vänlig och hjälpsam granne snart börjar väcka obehag. Samtidigt utvecklas en serie händelser bakom stängda dörrar som ingen riktigt tycks förstå vidden av.

Omdöme: I efterkrigets London, närmare bestämt på 10 Rillington Place i Notting Hill, bor den medelålders John Christie (Richard Attenborough) med sin fru Ethel (Pat Heywood). För att tjäna en extra slant hyr de ut övervåningen till det unga gifta paret Timothy Evans (John Hurt) och Beryl (Judy Geeson), som flyttar in tillsammans med sin nyfödda dotter. Christie är hjälpsam och proper, men vad ingen kan ana är att han har ett mörkt förflutet - en ondska som döljer sig bakom hans till synes harmlösa fasad.


© Columbia Pictures

John Christies begär går inte att stilla och när han får upp ögonen för Beryl finns inget som kan stoppa honom från att leva ut sina mörka fantasier. Det intet ont anande paret Evans befinner sig mitt i spindelns nät. När han har lekt färdigt och inte längre kan stå emot sitt begär kommer han se till att få vad han suktar efter. Han har gjort det förr och kommer att göra det igen.


© Columbia Pictures

Den amerikanske regissören Richard Fleischer plockades in för att regissera denna fasansfulla och starka verklighetsbaserade historia om den beryktade seriemördaren John Christie. Kanske var det inte så konstigt att just Fleischer fick uppdraget, han hade trots allt tidigare gjort verklighetsbaserade filmer om mördare som Compulsion (1959) och The Boston Strangler (1968). Hans amerikanska perspektiv gav den brittiska filmen en lite annan prägel än den sannolikt hade fått med en brittisk regissör. Fleischer var dessutom intresserad av att göra filmen mer åt skräckhållet, vilket förstärkte filmens mörka och kusliga atmosfär.


© Columbia Pictures

Det är intressant att en film som utspelar sig i en så grå, trist och deprimerande tid i Storbritannien kan vara så engagerande. Det är liksom sättet filmen är gjord på som gör att man känner sig så uppslukad av karaktärerna, stämningen och spänningen att skådeplatsen blir sekundär. Stora delar av filmen utspelar sig i flervåningshuset där Christie bor, men det finns aldrig en tråkig stund, något som är en styrka och visar prov på stark regi.


© Columbia Pictures

Richard Attenborough är utomordentligt bra som John Christie. Det är en karaktär som är intelligent, iskall och manipulativ, och Attenboroughs rollprestation ger kalla kårar. Det är en sorts prestation som påminner en del om vad Anthony Hopkins senare skulle bli känd för. Christie uppvisar en slags överlägsenhet, men samtidigt är han ofta obekväm och osäker. Richard Attenborough sa själv att det var en roll han inte gillade att spela med tanke på vem han gestaltade, men att han genast tackade ja till rollen och aldrig hade känt sig så uppslukad av en roll som denna.


© Columbia Pictures

Minst lika imponerande som Richard Attenborough är i huvudrollen som John Christie är John Hurt i birollen som Timothy Evans. Tim, som han kallas, är en godtrogen och simpel man som försöker göra det rätta för sin familj, men samtidigt är han analfabet och inte den skarpaste kniven i lådan. Hurt spelar rollen med en sådan skörhet att man inte kan annat än tycka synd om karaktären. Man känner verkligen Tims hjälplöshet och förstår varför en man i hans position skulle lita på John Christie. Självklart lyssnar han när en betydligt mer bildad man som verkar veta vad han pratar om erbjuder sin hjälp. I själva verket manipulerar John Christie alla på ett eller annat sätt.


© Columbia Pictures

Det är inte en skräckfilm om man ser till genren, likväl är den på många sätt obehagligare än vad många renodlade skräckfilmer lyckas vara. Mycket av filmens obehag härrör från vetskapen om att det som skildras är verklighetsbaserat. Men det är sättet det hela presenteras på som är av yttersta vikt. Det är en i högsta grad effektiv seriemördarfilm som lyckas trots att förutsättningarna talar emot den sett till inramningen. Man hade inte varit förvånad om det blivit ett tråkigt och teatraliskt melodrama av det hela. Istället är det ett isande porträtt av en fasansfull man och hans makabra dåd.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.5

Red Heat

Titel: Red Heat
Genre: Action/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1988
Regi: Walter Hill
I rollerna: Arnold Schwarzenegger, Jim Belushi, Ed O'Ross, Laurence Fishburne, Peter Boyle, Gina Gershon, Pruitt Taylor Vince, Brion James

Handling: Den sovjetiske narkotikapolisen Ivan Danko skickas till USA hack i häl på en känd knarkhandlare. Där får han hjälp av den snacksalige och kaxige Chicago-polisen Art Ridzik.

Omdöme: Efter att narkotikasmugglaren Viktor Rosta (Ed O'Ross) dödat en polis i Moskva och sedermera lyckats fly till USA, skickas den sovjetiske polisen Ivan Danko (Arnold Schwarzenegger) efter honom. Danko tar sig till Chicago för att föra tillbaka Rosta. För båda männen är det personligt - Rosta dödade Dankos partner medan Danko dödade Rostas bror.


© Tri-Star Pictures / StudioCanal

Viktor Rosta visar sig samarbeta med en amerikansk kriminell liga som ska hjälpa honom med drogsmugglingen. Ligan är också tungt beväpnad och befinner sig på hemmaplan. Danko tar motvilligt hjälp av den kaxige Chicago-polisen Art Ridzik (Jim Belushi), som tvingas följa sin chef Lou Donnellys (Peter Boyle) order.


© Tri-Star Pictures / StudioCanal

Walter Hill var intresserad av att jobba med Arnold Schwarzenegger och intresset var ömsesidigt, inte minst tack vare 48 Hrs. (1982). Även detta är en buddy-cop-film och Schwarzenegger paras ihop med Jim Belushi, vilket får sägas vara ett något omaka par. De får det dock att fungera, mycket tack vare att Ivan Danko är en stel och strikt öststatspolis medan Art Ridzik är hans raka motsats.


© Tri-Star Pictures / StudioCanal

Efter inledningen som utspelar sig i Moskva kan trevligheterna komma igång på allvar när handlingen förflyttas till Chicago. Det blir inte riktigt den kulturkrock det hade kunnat bli, men likväl har man klart trevligt när Schwarzenegger och Belushi blir varma i kläderna. De gnabbas som ett gammalt par och en del ordväxlingar är faktiskt riktigt roliga. Det är inte en utpräglad actionkomedi utan snarare en buddy-cop-film som definitivt innehåller en del komiska inslag.


© Tri-Star Pictures / StudioCanal

Man väljer inte att se en sån här film för att se en klassiker utan snarare för att bli underhållen, och det blir man. Det intressanta med Arnold Schwarzenegger i rollen som Ivan Danko är att han får spela rollen mer återhållsamt än vad man ofta ser honom göra. Hans lite torra stil passar bra som kontrast till Jim Belushis Art Ridzik, som drivs till vansinne av Danko och bidrar till den typiska buddy-cop-humorn man vill se. Bitvis får man också ganska högoktanig action, inte minst med den avslutande biljakten med två bussar, vilket inte hör till vanligheterna. Allt som allt bjuds man på god underhållning, precis vad man önskar sig av den här sortens film.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.2

Mayday

Titel: Mayday
Genre: Action/Komedi/Äventyr
Land: USA
År: 2026
Regi: Jonathan Goldstein, John Francis Daley
I rollerna: Ryan Reynolds, Kenneth Branagh, Marcin Dorocinski, Maria Bakalova, David Morse

Handling: Löjtnant Troy Kellys spaningsuppdrag över sovjetiskt territorium går snett, vilket tvingar honom att kraschlanda och kämpa för sin överlevnad i den ryska vildmarken samtidigt som han försöker undkomma både tillfångatagande och räddning.

Omdöme: Året är 1987 och kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen har pågått i 40 år. Troy Kelly (Ryan Reynolds) är en amerikansk marinpilot som rekryteras till ett hemligt uppdrag. Han ska flyga över sovjetiskt territorium för att genomföra ett spaningsuppdrag, men planet skjuts ner och Troy hamnar någonstans djupt bakom fiendens linjer.


© Apple Original Films

Troy befinner sig ute i vildmarken när han räddas och lappas ihop av den ryske vilden Nikolai "Nick" Ustinov (Kenneth Branagh). Nick visar sig vara smått besatt av Amerika och drömmer om att få leva där. När Troy inser att Nick förmodligen går att lita på måste de båda männen hålla sig undan KGB och ta sig i säkerhet - något som visar sig vara lättare sagt än gjort.


© Apple Original Films

Det är alltid lite tveksamt när man tar sig an en film med Ryan Reynolds efter hans succé med Deadpool (2016), eftersom den överdrivna humorn och tonen kan bli för mycket. Tack och lov visar sig denna film vara mer nedtonad och betydligt mindre skruvad. Det är helt enkelt inte någon superhjältefilm och Reynolds är klart mer jordnära än befarat.


© Apple Original Films

I ett typiskt buddy-partnerskap där öst möter väst och tvingas samarbeta fungerar kombinationen Kenneth Branagh och Ryan Reynolds bra. Kanadensaren Reynolds spelar amerikan medan britten Branagh axlar rollen som ryss, vilket inte är första gången. Han står också för filmens största underhållningsvärde - utseendemässigt ser han ut som en skogshuggare, men han visar sig sitta på dolda talanger. Karaktärens efternamn Ustinov är för övrigt en kul blinkning till den brittiske skådespelarlegenden Peter Ustinov, som en gång i tiden spelade Hercule Poirot - en karaktär även Branagh har spelat.


© Apple Original Films

Vad som gör att filmen fungerar är att den är mer seriös än väntat och samtidigt tillräckligt välgjord för att engagera. Regissörerna bakom Game Night (2018) - en film som också uppskattas - har hittat rätt balans mellan action och humor. En bra actionkomedi fångar ens intresse, och det bästa sättet att göra det är att få en att bry sig om karaktärerna. Filmen har även en del av känslan som ofta fanns i gamla buddy-filmer, utan att för den skull bli alltför retro.


© Apple Original Films

En sak som sticker ut under filmens gång är fotot, kamerarörelserna och bildlösningarna. Även om det i flera fall är gjort med hjälp av dataeffekter är resultatet så pass bra att det ger filmen det lilla extra. Många gånger kan användningen av sådana tricks kännas överdriven och ge filmen en tillgjord känsla, men det lyckas man undvika här. Istället blir det en del av filmupplevelsen och bidrar till att man får en underhållande och välgjord actionkomedi värd en titt.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.9

All the President's Men

Titel: All the President's Men / Alla presidentens män
Genre: Drama/Thriller
Land: USA
År: 1976
Regi: Alan J. Pakula
I rollerna: Robert Redford, Dustin Hoffman, Jack Warden, Martin Balsam, Jason Robards, Hal Holbrook, Jane Alexander, Ned Beatty, F. Murray Abraham, Lindsay Crouse, James Karen

Handling: Carl Bernstein och Bob Woodward är Washington Post-journalisterna som 1972 börjar undersöka ett inbrott i demokraternas valhögkvarter Watergate. Trots påtryckningar att de inte borde fortsätta undersökningen, både från sin redaktör och från regeringen, fortsätter de. Det visar sig att det finns ett samband mellan inbrottet, CIA och president Nixon.

Omdöme: Året är 1972 och ett inbrott upptäcks i Watergate, demokraternas nationella valhögkvarter i Washington. Fem män har ertappats på bar gärning och frågan är vad de gjorde där och vem som anlitade dem. Washington Post-journalisterna Bob Woodward (Robert Redford) och Carl Bernstein (Dustin Hoffman) tillhör inte tidningens mest erfarna eller främsta journalister, men de visar en enorm hunger efter att nysta i det mystiska fallet.


© Warner Bros.

För att täcka och rapportera om Watergate-skandalen behöver Woodward och Bernstein få grönt ljus från sina chefer, däribland Harry Rosenfeld (Jack Warden), Howard Simons (Martin Balsam) och chefredaktören Benjamin Bradlee (Jason Robards). Woodward och Bernstein har inte jobbat tillsammans tidigare, men de visar sig ha ett mycket bra samarbete. Nu gäller det bara att få människor att prata, vilket är lättare sagt än gjort. De måste även förlita sig på tips från utomstående källor, inklusive den viktigaste av dem alla - Deep Throat (Hal Holbrook).


© Warner Bros.

Politik är smutsig, det är inget nytt och det spelar egentligen ingen roll i vilket land eller på vilken nivå det handlar om. Det finns alltid någon form av korruption, vilket är oundvikligt när folk sitter i maktpositioner och andra vill påverka dem, eller när politikerna gör det på eget bevåg för egen vinning. Watergate-skandalen är ett typexempel på när man har att göra med en fullskalig konspiration där bevisen faktiskt leder hela vägen till toppen.


© Warner Bros.

När det kommer till grävande journalistik finns det ingen film som rår på denna. Det var en tid då grävande journalistik krävde sin man, där ett gediget arbete låg bakom varje avslöjande. Det är inte bara ett sjuhelsikes scoop, utan även verklighetsbaserat, vilket gör det så pass mycket starkare. Robert Redford följde tidningsartiklarna av Bob Woodward och Carl Bernstein med stort intresse och köpte filmrättigheterna till deras bok. Filmen är den avslutande delen i den inofficiella Paranoia-trilogin regisserad av Alan J. Pakula, som även inkluderar Klute (1971) och The Parallax View (1974).


© Warner Bros.

Man känner verkligen att filmen inte bara förlitat sig på boken den bygger på, utan även sett till att allt är så verklighetstroget och autentiskt som möjligt. Filmen kom att vinna fyra Oscars, men inte för bästa film. Med facit i hand är dock frågan om den inte hade förtjänat Oscarn för bästa film. Inte så mycket för materialets skull, utan för att det är en riktigt skickligt sammansatt klassfilm.


© Warner Bros.

Robert Redford och Dustin Hoffman har ett lyckat samspel och det är kul att de är väldigt olika varandra både som skådespelare och till personligheten, vilket gör dem till ett bra radarpar. De är långt ifrån ensamma om att övertyga och kännas helgjutna i sina respektive roller. Skulle man välja ut en av birollerna är det Jason Robards som kom att belönas med en Oscar för bästa manliga biroll. Han uppvisar den rätta kombinationen av att vara tillbakalutad när det behövs och auktoritär när det krävs.


© Warner Bros.

Vad som uppskattas mest med filmen är hur engagerande den är utan att försöka göra det till en nagelbitare. Det hade varit enkelt, eller åtminstone enklare, att göra det till en renodlad thriller där man inte vet vem man kan lita på och där faran lurar runt varje hörn. Istället bygger filmen upp paranoian och låter oss följa med när lager efter lager skalas av från konspirationen. Det är ett effektivt sätt att berätta historien på och gör att filmen tidigt får en på kroken och sedan sakta men säkert halar in en. Hur man än vänder och vrider på det är det en klassiker.

5 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
22 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.5
IMDb: 7.9

Normal Life

Titel: Normal Life / Crime of Passion
Genre: Kriminalare/Drama
Land: USA
År: 1996
Regi: John McNaughton
I rollerna: Luke Perry, Ashley Judd, Dawn Maxey, Bruce A. Young

Handling: Ett ungt pars kärlek och gemensamma liv dras allt djupare in i ekonomiska problem och kriminalitet. När situationen förvärras tvingas de fatta allt mer desperata beslut, vilket sätter både deras relation och framtid på spel.

Omdöme: För Chris (Luke Perry) är det i princip kärlek vid första ögonkastet när han får syn på Pam (Ashley Judd) i en bar. Hon är en vild ung kvinna som vill känna sig levande, vilket bland annat innebär stora mängder alkohol och en del droger. Han är desto mer städad, har militärbakgrund och är numera polis. Chris är dock inte särskilt omtyckt av sina poliskollegor, som ser honom som lite av en Rikard Rättrådig eftersom han som nybliven polis är mån om att följa regelboken.


© Fine Line Features

Chris faller fullständigt för Pam och är villig att göra allt för henne. Hon är van vid att män använder henne för att ha kul för stunden och för sin egen njutning, vilket gör att det tar ett tag innan hon sänker garden och börjar lita på Chris. Hennes självdestruktiva beteende hjälper inte relationen, och deras ekonomiska problem kräver drastiska åtgärder. Det leder till att Chris glider in på den kriminella banan, allt för att kunna ge sin älskade Pam ett bättre liv.


© Fine Line Features

Kärleken kan vara blind och få en att göra galna och desperata saker. I denna verklighetsinspirerade historia följer vi ett ungt par som strävar efter att leva ett normalt liv med hus, hund och barn. Men vägen dit är krokig och känns alltmer avlägsen. Att ta till kriminella handlingar för att komma över pengar blir utvägen, men givetvis kan det inte vara svaret - eller?


© Fine Line Features

Luke Perry och Ashley Judd spelar bra som ett par som inleder en passionerad kärleksrelation som tar en mörkare vändning. Perry hade gjort sig ett namn tack vare TV-serien "Beverly Hills, 90210", men denna roll visar upp en annan sida av honom. Han sköter sig mestadels bra, även om han kanske inte alltid känns helt övertygande när han ska visa ilska. Judd känns genomgående övertygande och rollen som Pam verkar falla naturligt för henne. Den visar tydligt upp hennes skådespelartalang, inte minst när Pams självdestruktiva beteende visar sitt fula ansikte.


© Fine Line Features

De båda huvudrollerna gör en hel del för filmen, men det känns även som att infallsvinkeln är lite annorlunda än vad man ofta ser med den här typen av historia. Istället för att glorifiera det hela som ännu en Bonnie & Clyde-historia synar man den mänskliga aspekten av medelklassens kamp för överlevnad. Man lyckas på ett relativt bra sätt visa hur små marginalerna är mellan att leva ett städat liv och att i desperation kliva över gränsen. Till slut handlar det om en stark kärlek som driver paret, men som även riskerar att få ödesdigra konsekvenser.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.2

Rosemary's Baby

Titel: Rosemary's Baby / Rosemarys Baby
Genre: Drama/Skräck
Land: USA
År: 1968
Regi: Roman Polanski
I rollerna: Mia Farrow, John Cassavetes, Ruth Gordon, Sidney Blackmer, Ralph Bellamy, Charles Grodin, Tony Curtis (röst)

Handling: Rosemary och Guy flyttar in i sin drömvåning i New York. Rosemary upptäcker att hon är gravid samtidigt som hon börjar drömma märkliga drömmar. Drömmarna känns kusligt verkliga och hon börjar misstänka att hon är offer för en djävulsk komplott.

Omdöme: Rosemary (Mia Farrow) och Guy (John Cassavetes) är överlyckliga när de hittar sin nya lägenhet. Den behöver piffas upp efter den tidigare hyresgästen, men det är en stor lägenhet i ett gammalt anrikt hyreshus i New York. Rosemary, som är hemmafru, och Guy, som är skådespelare och väntar på sitt stora genombrott, har planer på att skaffa barn. Nu när de har flyttat in i sin nya lägenhet kan de börja skapa sitt drömliv.


© Paramount Pictures

Paret bekantar sig med det äldre grannparet Minnie (Ruth Gordon) och Roman (Sidney Blackmer), som är vänliga men även väldigt nyfikna. Guy, som till en början är skeptisk till att ens träffa grannarna, visar sig komma väldigt bra överens med framförallt Roman. Rosemary börjar dock uppleva konstiga saker. Det blir inte bättre när hon under mystiska omständigheter blir gravid och börjar må allt sämre.


© Paramount Pictures

Det tar inte lång tid för denna Roman Polanski-klassiker att etablera den obehagliga stämning som kommer att genomsyra filmen. Barnvisan som spelas under förtexterna är både vacker och illavarslande. Att sedan följa det unga och glada paret Rosemary och Guy som flyttar in i det gamla hyreshuset är nästan hjärtskärande att se, eftersom man vet att deras lycka inte kommer att bli långlivad.


© Paramount Pictures

Vi har ett psykologiskt drama med rysarinslag som bygger mycket på den sinnesstämning som filmen försätter både oss och Rosemary i. Det blir svårt att inte tycka synd om henne och frukta för hennes välbefinnande. Lycklig och full av liv ser hon fram emot att få barn och leva ett lyckligt liv med Guy. Verkligheten blir inte riktigt som hon föreställt sig på grund av var de valt att flytta in - de hjälpsamma grannarna har nämligen djävulska planer för paret.


© Paramount Pictures

Tillsammans med den obehagliga stämningen hamnar skådespelarprestationerna i fokus. Mia Farrow passar verkligen bra som den unga kvinnan som inte direkt är naiv, men väljer att lita för mycket på människorna omkring sig. John Cassavetes är lite småkuslig med sin blick och väcker en osäkerhet kring hans inblandning i det hela. Ruth Gordon knep en Oscarsvinst för bästa kvinnliga biroll och sticker ut som näsvis och påträngande granne. Sidney Blackmer som hennes make Roman är inte lika påträngande utan håller sig mer i bakgrunden, men när han pratar lyssnar man. Han har en distinkt röst och stil som ger karaktären tyngd - en blandning mellan en mysfarbror och något desto mer ondskefullt.


© Paramount Pictures

Det är en film som är svår att älska, men samtidigt uppskattas den för vad den är. Känslorna och stämningen som den skapar är till stor del vad filmen handlar om. Det är definitivt ingen munter film, snarare en väldigt mörk historia. Den håller en i sitt grepp, och genom den intet ont anande Rosemary får man en oskuldsfull huvudperson man inte vill ska råka illa ut. Därför känner man sig maktlös när de alltmer olycksbådande händelserna börjar ta över hennes liv och kropp. Även om filmen inte riktigt uppskattas fullt ut som någon favorit, har den sin plats i filmhistorien - en film man sent glömmer.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.0

Hot Fuzz

Titel: Hot Fuzz
Genre: Komedi/Mysterium/Action
Land: Storbritannien
År: 2007
Regi: Edgar Wright
I rollerna: Simon Pegg, Nick Frost, Jim Broadbent, Timothy Dalton, Paddy Considine, Olivia Colman, Martin Freeman, Anne Reid, Stuart Wilson, Bill Nighy, Steve Coogan, Cate Blanchett

Handling: Nicholas Angel är Londons bästa polis och haffar fyra gånger så många brottslingar som sina kollegor. Eftersom hans arbetsmoral får de andra att framstå som en bunt slashasar, blir han omplacerad till den slumrande landsortsstaden Sandford, som nästan helt saknar brottslighet. Men plötsligt drabbas Sandford av en rad olyckor och Angel vädrar morgonluft.

Omdöme: Det finns ingen bättre polis i London än Nicholas Angel (Simon Pegg). Han är lite av en superpolis som är helt hängiven sitt yrke och har överlägset flest gripanden. Det är därför dags för en befordran, men också en omplacering - han är helt enkelt för bra och får kollegorna att framstå i dålig dager. Mot sin vilja får han lämna storstaden London för landsbygden och sömniga Sandford, som utsetts till landets säkraste by.


© Universal Pictures

I Sandford paras Nicholas ihop med Danny (Nick Frost), sonen till den lokala polischefen Frank Butterman (Jim Broadbent). Nicholas polishjärna går hela tiden på högvarv och han löser diverse mindre brott, vilket inte ses som något positivt av lokalinvånarna. När ett par mord skakar det lilla samhället är Nicholas snart övertygad om att en seriemördare går lös. Hans poliskollegor viftar dock bort dödsfallen som olyckshändelser. Vad är det egentligen som försiggår i Sandford?


© Universal Pictures

Detta är den andra filmen i den så kallade "Cornetto-trilogin" som inleddes med Shaun of the Dead (2004) och avslutades med The World's End (2013). Edgar Wright och Simon Pegg har skrivit filmerna, medan Edgar Wright har regisserat. Simon Pegg och Nick Frost utgör radarparet som spelar huvudrollerna i filmerna.


© Universal Pictures

Det är en film som presenteras i tre akter, åtminstone sett till att den är uppdelad i tre tydliga 40-minutersblock. Under den första akten handlar det om vanligt polisarbete och om hur Nicholas måste vänja sig vid omställningen från storstad till liten by. I den andra kommer vändningen när mord börjar ske och ger det hela en slasherprägel. I den tredje övergår filmen till fullskalig action när hela byn kommer till liv.


© Universal Pictures

Filmen är väldigt händelserik och har inte många lugna stunder. Det har dels att göra med upplägget som friskt blandar genrer som komedi, mysterium, skräck och action, och dels med klippningen som håller tempot uppe. Mestadels fungerar klippningen och övergångarna bra eftersom de för handlingen framåt och får berättelsen att flyta på smidigt. Den saliga blandningen blir inte till en enda stor röra, men man känner att det hela blir ganska extremt ju längre in man kommer.


© Universal Pictures

Det är många som älskar den här filmen och Shaun of the Dead (2004), förmodligen tack vare blandningen av humor och våld. Skulle inte riktigt kategorisera det som svart humor, åtminstone inte i stil med bröderna Coen, Martin McDonagh eller varför inte Anders Thomas Jensen. Detta är istället mer renodlad komedi, där det är mer overkligt och överdrivet, vilket säkerligen kan uppskattas om man gillar den sortens blandning av genrer. Det är till för att underhålla, men det går ofta till överdrift och är inte riktigt gjort med samma finess som nämnda regissörer lyckas med i sina bästa stunder.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.8